Det är en myt att vi har höga sjuktal

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20151005
Nu tas ett samlat grepp om sjukförsäkringen. Det är bra, men regeringen borde sluta bidra till mytbildningen om de ”höga sjuktalen”. De är nämligen historiskt låga.
I statsbudgeten som presenterades för ett par veckor sedan går regeringen fram med förslag som ska förbättra sjukförsäkringen. Tidiga åtgärder, arbetsmiljö, jämställdhet, rehabilitering och primärvård lyfts fram som centrala för att få ner sjukskrivningstalen. Efter åtta år av borgerlig kläm-åt-de-fattiga-och-sjuka-retorik ges nu plats för en mer sansad och saklig diskussion om vad som gör oss sjuka och vad som håller oss friska. Det är befriande. Samtidigt står Moderaterna fast vid den repressiva politiken och föreslår ytterligare en karensdag. De Nya Moderaterna framstår som ungefär lika fräscha som månadsgammal mjölk.
Trots detta bekymrar regeringens linje. Det är bra att regeringen nu signalerar ett brott mot alliansårens politik och socialförsäkringsminister Annika Strandhäll har visat sig vara en strålande debattör.
Men det sätt som regeringen paketerar sin politik, där den i retorik och val av utgångspunkter lägger sig mycket nära det sätt som högern formulerar problemen, leder fel och är en långsiktigt farlig strategi för Socialdemokraterna. Vi ser denna socialdemokratiska trianguleringsstrategi också i exempelvis regeringsföreträdares allt hårdare ordval om fattiga EU-migranter. Så tyvärr är detta inte ett isolerat exempel.
Annika Strandhäll lanserade sitt reformpaket med ett anslag som i det närmaste är identiskt med hur Moderaterna argumenterade när de kom till makten 2006:
”Sedan år 2010 har sjukfrånvaron ökat med nästan 70 procent”, förklarade hon och utropade att ”utvecklingen måste brytas”, vilket ska göras genom de ”krafttag” och ”samlade grepp” för att minska sjukfrånvaron som regeringen nu tänker gå fram med. Budskapet var glasklart: situationen är allvarlig och kostsam, och den går åt fel håll. Därför ställer regeringen upp ett mål om att antalet sjukskrivningsdagar ska ner med en dag i genomsnitt till år 2020. Var och en inser naturligtvis att om sjukfrånvaron ökar med 70 procent var femte år, blir situationen snart ohållbar. Klart att krafttag krävs!  
Vi vill alla bli friskare och det är naturligtvis bra om regeringen försöker få ner ohälsan. Men hur är det egentligen? Har vi idag exceptionellt höga sjukskrivningstal?  
För att få svar behöver vi inte gå längre än till regeringens budgetproposition. I bilagan för utgiftsområde 10 finns all information vi behöver. Och vad finner vi där? Jo, där radas diagram efter diagram upp som visar en helt annan bild än den som regeringen målar upp i sina pressmeddelanden. Det är korrekt att ökningen i det så kallade ”sjukpenningtalet” är kraftig sedan 2010, men att fokusera på denna ökning ger inte en saklig bild av hur sjuktalen faktiskt utvecklats över tid.
År 2010 var ett historiskt bottenår, då den borgerliga regeringens repressiva politik mot sjuka människor nådde sin kulmen. Vi minns svårt sjuka Annica Holmquist som nekats sjukersättning och hänvisats till socialen, ett fall som efter att hennes dotter skrivit om den skamliga behandling som hennes mamma utsattes för höll på att ändra valutgången 2010. Vi minns de cancersjuka som inte ansågs ha tillräckligt nedsatt arbetsförmåga för att få ersättning. Det var det mörka året 2010.
Sanningen är den att enligt de data som går tillbaka till 1995 som regeringen redovisar i budgetpropositionen har, med ett par år runt 2010 som undantag, sjukfrånvaron aldrig varit så låg som den är idag. Det bredare och bättre måttet ”ohälsotal” som regeringen också redovisar ligger på ungefär samma nivå som 2010 och inte heller i jämförelse med EU sticker Sverige ut. Saken är rentav den att dagens låga sjukfrånvaro är historiskt helt unik. LO:s socialförsäkringsexpert Kjell Rautio har sammanställ data tillbaka till 1955, då den allmänna sjukförsäkringen infördes. Han visar att med undantag av åren runt 2010 har sjuktalen aldrig varit så låga som de är idag!  
Det är helt enkelt en myt att vi idag har höga sjuktal. En myt!  
I detta ljus ter sig regeringens nya mål om att sänka sjuktalen ner mot den nivå som rådde 2010 som ytterst märklig. Dels för att det riskerar att skapa helt fel drivkrafter hos Försäkringskassan. Det är inte bra om Försäkringskassan börjar jaga statistiska mål. Sjukförsäkringen finns där för att fånga upp oss om vi blir sjuka och för att understödja rehabilitering och återgång till arbete. Det måste vara hela utgångspunkten för en socialförsäkring – inte att uppnå politiskt satta mål om antal ersatta dagar. Då kommer människor att hamna i kläm.
Dels för att de låga sjuktalen åren runt 2010 orsakades av att alliansregeringen då hade lyckats driva fram vad som förmodligen var – och ännu är – ett av Västvärldens hårdaste sjukförsäkringssystem. Det mörka året 2010 kan inte få bli en positiv referenspunkt för en socialdemokratisk regering. Det är inte en tid som vi vill komma åter till.

Om lag och moral i fråga om flyktingsmuggling

Publicderad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20150921
Under några veckor i september och oktober 1943 smugglade fiskare 7700 danska judar och andra flyktingar över Öresund till Sverige. Det skedde efter att den judiska församlingen varnats för en förestående Gestapoaktion då de danska judarna skulle deporteras till koncentrationsläger. I Sverige skapades stödkommittéer som samlade in kläder och skor och ordnade med boende.

Allt var inte fråga om altruism och hjältemod. Många flyktingsmugglare tog betalt. 1000 kronor per person var ett vanligt pris. I dagens penningvärde motsvarar det drygt 20 000 kronor, men för en vanlig arbetare på den tiden handlade det om flera månadslöner. Att föra en familj över sundet kunde kosta en årslön. Överfärden var riskabel. I några fall bar inte båtarna. Utanför Helsingborg förliste en flyktingbåt och tog med sig åtta människor i djupet. Vid ett annat tillfälle drunknade tre barn. Men de flesta klarade sig, medan många av dem som inte lyckades fly deporterades till Theresienstadt.

Liv räddades och liv kom att levas, liv som annars skulle ha slutat i koncentrationsläger. Allt tack vare flyktingsmugglarna.

Om detta må vi berätta, men vi må berätta inte främst för att det handlar om ett stycke svensk historia utan för att det har relevans för hur vi borde resonera idag. För trots att det är andra smugglare, andra flyktingar och andra hav och trots att sju decennier förflutit har den stora flykten över Öresund brännande politisk aktualitet.

Det fiskarna gjorde skulle idag straffas hårt. Det finns en mycket märklig diskrepans i dagens svenska (och europeiska) lagstiftning. Efter andra världskriget slog man 1951 i Genevekonventionen om flyktingars rättigheter fast att asylsökande inte ska straffas för att olagligen ha korsat en landsgräns. Det är alltjämt grunden för asylrätten. Emellertid har vi numera också en mycket långtgående lagstiftning om flyktingsmuggling. Den innebär att den som bistår en flykting att korsa gränsen till Sverige kan dömas till fängelse, trots att flyktingen har rätt att korsa denna gräns. Även den som gör det av rent medmänskliga skäl och helt ideellt kan dömas. Det kategoriseras som flyktingsmuggling. Under den senaste tiden har flera personer gripits för att ha hjälpt flyktingar över Öresundsbron.

Det finns lägen då en lag mot flyktingsmuggling behövs, exempelvis när smugglare hänsynslöst riskerar människors liv, men en lag som täcker in alla, även de som ideellt hjälper andra människor, och därmed straffar ren medmänsklighet är inte rättfärdig. Men vilken slutsats ska vi dra av det? En möjlig slutsats är den som Martin Luther King drog. I en av sina mest berömda texter, Letter from a Birmingham Jail, skrev han från fängelsecellen, att ”man har inte endast en juridisk utan även en moralisk skyldighet att följa rättfärdiga lagar. Omvänt har man en moralisk skyldighet att bryta lagar som är orättfärdiga”.

Jag tror dock att vi svenskar har svårt att hantera frågeställningar om orättfärdiga lagar. I rasförtryckets USA kom Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen att som en självklarhet se att lag och moral inte nödvändigtvis var samma sak. Vi däremot, i folkrörelsernas och samförståndens land, är inte längre vana att tänka i sådana termer. Vi lever i en demokrati med hög grad av jämlikhet, med en unik tillit till de politiska systemen och med en lagstiftning som har mycket hög legitimitet. De flesta av oss följer inte lagarna för att vi är rädda för att bli straffade om vi inte gör det, utan för att vi tycker att det är rätt att följa dem. Vi betraktar lagarna som legitima. Det lagen säger och det vår moral säger är för de flesta av oss samma sak.

Men i fråga om flyktingsmuggling skiljer sig, åtminstone för många av oss, lag och moral åt. Det inser man när man sätter 1943 års agerande i relation till dagens lagstiftning.

Fiskarna som smugglade flyktingar över sundet 1943 skulle i idag ha dömts till två års fängelse. Polisen skulle ha stått och väntat på dem i Malmö, Landskrona, Råå och Helsingborg. De judiska flyktingarna skulle ha släppts in och förhoppningsvis fått asyl. Fiskarna och de som organiserade överfarten på den danska och svenska sidan skulle däremot ha dömts.

En del anser att flyktingarna som kom över sundet 1943 hade bättre flyktingskäl än de som kommer idag. Det kan säkert diskuteras. Men det har ingen relevans för principfrågan: huruvida den som bistår en flykting att korsa en gräns ska straffas.

Jag vet naturligtvis att det som den ene tycker är moraliskt rätt, tycker den andre är moraliskt fel. Men det finns vissa moraliska principer som är höjda över sådan diskussion. En sådan är att man alltid bör försöka hjälpa människor i nöd. Det är skälet till att praktiskt taget alla anser att fiskarna gjorde rätt 1943. Om man dessutom anser att lagstiftningen bör konstrueras så att den är förenlig med dessa grundläggande moraliska principer, då kan man endast komma till en slutsats: lagen om flyktingsmuggling är för bred och blir orättfärdig när den hindrar människor från att agera moraliskt.

Morgan, sänd ut de vita bussarna!

Publicerad i Västerbottens Folkblad och Piteå-Tidningen 20150907

I förra veckan hittades Alan Kurdi på en strand i det svenska turistmeckat Bodrum i Turkiet. Bilden på Alan i kortbyxor, sneakers och t-shirt och på polistjänstemannen som varsamt tar hans lilla kropp i sin famn, spred sig som en löpeld på sociala medier och blev förstasidesstoff på flera av världens största tidningar.

Talet om ”volymer” föll platt till marken, när allt förvandlades inför våra ögon från anonyma siffror i statistiken till människor som du och jag eller barnen som är på väg till skolan utanför köksfönstret. I en enda bild sammanfattades flyktingkatastrofen och den anonyme flyktingen fick ett ansikte, ett namn och en historia. En drunknad pojke. En far som i vågorna tappat taget om sin sons lilla, våta hand. Alan blev tre år.

Oisín Cantwell, kolumnist på Aftonbladet, menade i en krönika på torsdagen att kanske kan bilden få en liknande effekt som när bilderna på Phan Thị Kim Phúc – den napalmskadade flickan som kom att symbolisera Vietnamkrigets elände och ondska – kavlades ut över världen sommaren 1972. Låt oss hoppas på det. För så här kan vi inte fortsätta. Det är människor det handlar om.

Hur förhärdat måste inte det hjärta vara som utan att brista kan se på bilden av Alan Kurdi? Och ändå är han endast en av många. Över 20 000 människor har sedan år 2000 drunknat i Medelhavet. Men debatten har mest handlat om hur dessa ”flöden” – som om det handlade om något annat än människor – ska stoppas, hur flyktingsmugglingen ska kväsas och hur EU ska upprätthålla sina gränser. Enorma summor har gått till gränsbevakning, till att bygga murar och taggtråd. Men att man gör detta för att undergräva en mänsklig rättighet talas det tyst om.

Så låt oss tala klarspråk: Skälet till att människor på flykt tvingas ut i rangliga skorvar och läckande gummibåtar, skälet till att 20 000 människor drunknat i Medelhavet, skälet till att Alan bara blev tre år är att EU stängt de legala, säkra vägarna in i unionen. Asyl kan endast sökas på plats i unionen, så den som inte kommer levande fram kan inte söka asyl. Det är den vidriga logiken bakom EU:s flyktingpolitik. Med viseringsplikten och transportörsansvaret har EU för de flesta av världens flyktingar upphävt den mänskliga rättigheten att söka asyl.

Detta är orsaken till att desperata människor försöker ta sig sjövägen över Medelhavet. Detta är orsaken till att så många dör. Detta är effekterna av politiska beslut.

Det skulle ha kunnat vara mitt barn, sade min bror i förra veckan. Min bror är alltså Morgan Johansson, Sveriges justitie- och migrationsminister. Vi är många som känner så. Men vad Morgan inte sade är att lagstiftningen är skriven för att just skilja hans och mina barn från barn som Alan. Det handlar inte endast om att vi är födda i ett land i fred och Alan i ett land i krig. Det handlar också om att vi och våra barn är födda med den självklara rätten att åka nästan vart vi vill, när vi vill och med vilka färdmedel vi vill. Det är en rätt som Alan förvägrades, trots att hans flyktingskäl var uppenbara. För att förhindra Alan och andra på flykt från att utöva sin mänskliga rättighet att söka asyl undan krig och förföljelse har vi skapat ett regelverk som gör att enda vägen är med gummiflotte över Medelhavet.

Sverige tar ett större ansvar än många andra länder. Det är sant. Därför behövs ett kvotsystem i EU. Det är bra att Sverige driver det. Men vi behöver också en diskussion om de lagar som stiftats och som syftar till att upphäva asylrätten, den rätt som världen med världskriget i färskt minne kodifierade 1948 som en mänsklig rättighet.

Vi står nu inför den värsta katastrofen sedan detta världskrig. Jag tänker på det när jag läser förslagen som pläderar för att det åter är dags att skicka ut vita bussar. Det vi idag vill minnas från den tiden är insatser som de vita bussarna, smugglingen av danska judar över Öresund 1943 och den solidaritet som uppbådades när 80 000 finska krigsbarn togs emot. Det finns också mycket vi helst vill glömma, sådant som vi idag skäms för.

Frågan vi måste ställa oss är om framtidens människor ska minnas oss med stolthet eller med skam. Ska vi bli ihågkomna som den generation som kröp in bakom murar och taggtrådsstängsel, medan havet utanför våra gränser fylldes med döda barn? Eller som en generation som tog ansvar?

Det finns endast en hedersam lösning: Upphäv den viseringsplikt och transportörsansvar som tvingar barn som Alan ut i gummiflottarna!

Morgan, sänd åter ut de vita bussarna!

Så skulle Sverige kunna agera som den moraliska stormakt vi gör anspråk på att vara.

Då skulle vi inte bara kunna tala om, utan också behandla barn som Alan som vore de våra egna barn.

Bra med grekisk folkomröstning om långivarnas utpressning

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20150629

Ser vi sista akten i det grekiska dramat? Det kan mycket väl vara så. EU-ledarna försöker skjuta skulden ifrån sig, men att ett folk tillåts säga sin mening kan aldrig vara fel.

Först och främst måsta man förstå att den grekiska krisen inte har sin primära orsak i slapphänt grekisk finanspolitik. Den grekiska krisen var en del av den stora eurokrisen, som utbröt efter den globala finansiella härdsmältan.

Med fallande tillväxt och ökad osäkerhet, kom de obalanser som ackumulerats i eurozonen upp till ytan. De yttrade sig i stora överskott i utrikeshandeln i bland annat Tyskland och stora underskott i densamma i framförallt södra Europa.

Att det blivit så sammanhängde med skillnader i inflationstakt som gjort att konkurrenskraften i södra Europa gröpts ur, samtidigt som framförallt tyskarnas konkurrenskraft ökat. Skillnaderna förstärktes av den gemensamma penningpolitiken som inte passade någon. Om varje land hade haft en egen valuta och räntepolitik, skulle de länder som hade en för hög prisutveckling ha kunnat använda räntan för att dämpa inflationstakten. Om det inte hade varit tillräckligt skulle dessa länders valutor ha fallit gentemot D-marken. På så sätt skulle obalanserna ha blivit mindre redan från början och i slutändan skulle valutorna ha fungerat som pysventiler.

Nu hade emellertid den europeiska politiska eliten fått snilleblixten att Europa skulle ha en gemensam valuta. Om de ägnat lika mycket tid åt att analysera den europeiska monetära historien som de ägnade sig åt hur mynten skulle se ut, skulle de förstås ha begripit att detta var en utomordentligt dålig idé.

Men uppfyllda av sin egen förträfflighet, isolerade som de är från vanligt folks prioriteringar och rustade med en ideologiskt övertygad ekonomkår blev dåliga idéer gemensamma idéer och gemensam EU-politik.

När skulden fördelas ska man alltså ha detta klart för sig: den gemensamma valutan är det grundläggande problemet och krisens orsak – inte hur Grekland agerat.

Med gemensam valuta finns inga andra realistiska utvägar ur kriser än att driva vad som utan gemensam valuta skulle ha uppfattats som irrationell, ja rentav dåraktig, nedskärningspolitik med syftet att öka arbetslösheten och på så sätt få löner och priser att falla.

Den grekiska arbetslösheten är 25 procent, levnadsstandarden har fallit med en sjättedel. Andelen som lever i svår materiell fattigdom uppgår till nästan 20 procent (2012). Hälsovården har drastiskt försämrats, inte minst kvinnosjukvården, och när åtstramningspolitiken inleddes följde en ökning av självmorden med 35 procent.

Detta är vad grekerna tvingats till i utbyte mot EU:s och IMF:s ”hjälplån”. Likt lånehajar ställer långivarna nu krav på nya nedskärningar i utbyte mot de nya ”hjälplån” som är nödvändiga för att Grekland ska kunna betala av de gamla ”hjälplånen”. Pengarna snurrar bara runt, kommer inte grekerna till del och är behäftade med villkor som tvingar Grekland till ytterligare försämringar i välfärden.

Som Nobelpristagaren Paul Krugman påpekade i förra veckan kommer Grekland aldrig att kunna betala tillbaka dessa lån. Mot bakgrund av att landet nu, när man justerar för konjunkturläge, nått så kallad primär balans, det vill säga balans mellan utgifter och inkomster när ränteutgifterna räknas bort, borde man istället göra skuldavskrivningar så att ekonomin kan växa och statsfinanserna stabiliseras. Med tanke på att det är euron, snarare än enskilda länders agerande, som skapat krisen, är det rimligt att fördela ansvarsbördan på ett annat sätt än idag.

Men i helgen bröt förhandlingarna samman. Greklands regering anklagade EU för att ställa oacceptabla politiska ultimatum och förespråka åtgärder som ur ekonomisk synvinkel är dåliga. EU-ledarna å sin sida hävdade att skulden låg hos grekerna. Grekerna utlyste folkomröstning om långivarnas slutbud. Då kom det ett ramaskri från EU som drog tillbaka budet, förkastade Greklands begäran om att åtminstone få förlängd respit till efter folkomröstningen och förklarade att man inte visste om man kan förhandla med Greklands regering överhuvudtaget – även om det blir ett ja i folkomröstningen. Mycket tydligare än så kan inte bilden bli av långivare som ställer ultimativa krav och inte accepterar att en demokrati har rätt – och skyldighet – att förankra politiken genom att använda demokratins verktyg. Att EU-ledarna upprörs över att en demokratiskt vald regering i ett av medlemsländerna utlyser en folkomröstning, säger en hel del om deras demokratisyn.

Såvida inte en av sidorna viker sig, kommer Grekland att tvingas ställa in sina låneavbetalningar, det vill säga gå i konkurs. Det kan ske redan i dag. Bankrusningar och kaos i det grekiska banksystemet kommer att följa. Om folkomröstningen genomförs som planerat nästa helg och det blir nej, är ett grekiskt utträde ur euron nära.

Om så blir fallet, får vi se om den så omtalade EU-solidariteten finns på riktigt. Kommer ett land som väljer att gå en annan väg än den som dikteras från Bryssel att ges stöd och hjälp?

Närmare Nato gör oss inte tryggare

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20150615

I helgen övade svenska soldater landstigning från ett amerikanskt amfibiefartyg på Österlen medan B-52:or fällde minattrapper i havet. För några veckor sedan genomfördes en gigantisk internationell flygövning över Norrland. En 200-årig säkerhetsdoktrin överges nu. Utan debatt.

Arctic Challenge med 115 flygplan och 3600 man som utspelades över Norrland och norra Finland och Norge, hade precis avslutats när övningarna Baltops och Saber Strike drog igång i Östersjön. Totalt deltar 13 000 soldater, ett femtiotal fartyg, amfabiefartyg, en u-båt, helikoptrar samt strids- och bombflyg – däribland B-52:or och stealthbombplan av typen B-2, båda konstruerade för att bära kärnvapen.

I lördags kulminerade övningen utanför Österlen med landstigningsövningar och minfällning i havet. Sydsvenskans reporter Olle Lönnaeus rapporterade från plats och ställde under rubriken Dagen D i Hanöbunkten frågan ”Är vi inte alliansfria längre?”.

Det är en berättigad fråga. Samtidigt är det konstigt att den behöver ställas.

Dels för att tydlighet i de säkerhetspolitiska valen är en del av alla normala länders säkerhetspolitik. Förutsägbarhet är ett sätt att undvika gnistbildning och konflikter. Men särskilt tydlig kan man inte säga att Sveriges position är.

Dels för att säkerhetspolitiken är så viktig att den måste involvera svenska folket, och förändringar måste debatteras öppet. Emellertid sker detta utan debatt och utan ordentlig offentlig genomlysning.
Hur många svenskar känner exempelvis till den svenska Särskilda operationsgruppen som samarbetar med Nato-förband, utanför FN-systemet, och har stridit i Kongo, Tchad och Afghanistan? Bland annat har den bistått ockupationstrupperna i Afghanistan genom att med laser peka ut mål för USAs bombflyg. Hur många känner till regeringsbeslutet från april 2014 som tillät Nato att flyga sina övervaknings- och stridsledningsplan, så kallade AWACS, genom svenskt luftrum? Eller värdlandsavtalet med Nato? Det är ett paradigmskiftande beslut som togs förra sommaren och innebär att Sverige kan öppna, efter särskilt beslut, för stationering av Nato-soldater på svenskt territorium. Det här är inga hemligheter – allt har rapporterats i media. Men någon debatt om detta eller diskussion om i vilken riktning Sverige bör gå finns knappast.

En del av bakgrunden till denna allt djupare integrering i Nato är Rysslands agerande, bland annat i Ukraina. Att det finns skäl att se med oro på Rysslands utveckling, det är såväl anhängarna av svenskt närmande till Nato som motståndarna av detsamma överens om.
Frågan är emellertid vilken strategi som är klokast för ett land som Sverige i ett läge av tilltagande internationell spänning.

I en essä betitlad ”Fredspolitik och försvarspolitik” (publicerad i antologin Bevara alliansfriheten – nej till Nato-medlemskap, redigerad av Anders Björnsson och Sven Hirdman), noterar den tidigare stjärndiplomaten Hans Blix att resonemangen för ökad Nato-integrering baseras på en logik som påminner om ett schackspel.

Det militära försvaret ses som den viktigaste faktorn för fred, varje drag som en annan spelare gör måste mötas med motdrag. Målet är att göra den andra sidan matt eller åtminstone tillse att man själv inte hamnar i underläge. Ökad Nato-närvaro och svensk integrering i en västlig försvarsgemenskap är ur detta perspektiv ett logiskt svar på Rysslands uppträdande. Samtidigt betraktar Ryssland sig som allt mer inringat av Nato och agerar enligt samma logik när det gör sina drag.

I båda fallen – för såväl Nato som för Ryssland – grundas denna logik i traditionellt försvarspolitiskt tänkande.

Saken är dock den att schack är ett krigsspel – inte ett spel syftande till fred, gemensam säkerhet och avspänning. Det som är logiskt inom ramen för det försvarspolitiska tänkandet är samtidigt grundreceptet för eskalering av konflikter, ökad spänning och större risktagande. Därför måste det försvarspolitiska tänkandet, resonerar Hans Blix, balanseras med ett ”fredspolitiskt” tänkande, som innebär att man försöker finna fredliga vägar, samverkan, nedrustning och förhandlingar för att den vägen minska polariseringen och riskerna.

Att tänka fredspolitiskt är inte att vara undfallande. Det är att uppträda ansvarsfullt mot vårt land, vår region och världen i stort.

Sverige blir inte säkrare av att agera på ett sätt som ökar spänningen i Östersjön. Gigantiska flottövningar i Östersjön gör just det – ökar spänningen.

Vår region blir inte säkrare av att Sverige närmar sig Nato. Tvärtom är en av erfarenheterna av Kalla kriget att den alliansfria zon som Finland och Sverige de facto blev, kom att utgöra en buffert mellan öst och väst som minskade riskerna för gnistbildning.

Världen i stort blir inte säkrare av att små länder som Sverige, vars diplomatiska kapital potentiellt är mångfalt större än dess militära någonsin kan bli, förspiller sitt diplomatiska kapital genom att ansluta sig till stormaktsarméerna. Istället för att försöka göra skillnad genom medling, förhandling och avspänning.

Löfven behövde skånsk hjälp – och fick det

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20150601
Det nya progressiva samhällsbygget, som kan lyfta socialdemokratin, ligger inom räckhåll. Partiledningen saknar emellertid modet att sträcka ut handen och gripa tag i det. Den behöver hjälp. Det fick den i lördags. Av partiets vänsterfalang.

Stefan Löfven har gått av scen, applåderna har tonat ut, de politiska kommentatorerna har skickat sina mer eller mindre initierade synpunkter och begett sig till baren på andra sidan gatan. Själv känner jag en väldig kluvenhet till det jag just hört.

Löfven är på rätt väg. Ett nytt socialdemokratiskt samhällsprojekt kan byggas kring en investeringspolitik som driver ner arbetslösheten och därmed ökar tillväxten. Med fallande arbetslöshet minskar den ekonomiska ojämlikheten, vilket i sin tur gynnar tillväxten ytterligare och genererar inkomster för att finansiera nya välfärdsreformer.

Tillsammans kan detta skapa förutsättningar för en socialdemokratisk offensiv, med en ny framtidsberättelse som kan ta oss bort från det 1990-tal som aldrig tycks ta slut.
Staten kan styra investeringarna mot sektorer som har framtiden för sig – biotech, infrastruktur, energieffektivt boende, grundforskning, minimeringsteknologi, klimatsmarta lösningar – och på så sätt skapa förutsättningar för ett konkurrenskraftigt näringsliv.

Sådan planering klarar inte marknaden som styrs på kort sikt och av de företag som är starka i dag, inte av de företag som kommer att vara starka imorgon. Detta är näringspolitikens främsta uppgift (snarare än att, som vi blivit vana vid under de senaste åren, förse överklassen med skattesubventionerade grillbetjänter).

Även om det politiska landskapet då såg annorlunda ut, var det just en sådan strategi, syftande till att förena jämlikhetsambitioner med tillväxt, som en gång byggde den unika svenska modellen. Socialdemokratin tycks vara på väg att vakna upp ur 1990-talsslummern.

Så långt, allt gott. Men… när Löfven talat färdigt kan jag inte låta bli att än en gång ställa mig frågan: Hur ska detta göras? Stefan Löfven passade visserligen på att föregå dysterkvistar av min sort. ”Jag är trött på alla dessa ödesmättade berättelser om att det inte går”, utropade han i talarstolen.

Visst, jag tror inte heller att det här är omöjligt. Men om Sverige ska få ner arbetslösheten så att sysselsättningsmålet åtminstone är i närheten av att nås till valet 2018, måste de totala investeringarna öka med minst 70 miljarder. Den nivån måste hållas varje år och öka i takt med BNP. Naturligtvis kan – och bör – man även bygga ut den offentliga sektorn och skapa jobb den vägen. Men också det kostar.

Hittills har inte regeringen aviserat en skattepolitik som kan täcka en sådan utgiftsnivå.

Det finns förvisso en enkel lösning, som keynesianskt inriktade ekonomer argumenterat för länge, och den är att lyfta ut de offentliga investeringarna ur budgeten och lånefinansiera dem. Det skulle frigöra resurser för investeringar och välfärd, utan att skatten måste höjas och utan att undergräva den ekonomiska hushållningen.

Tyvärr, om än inte oväntat, avfärdade Löfven detta. ”Det finns inget enkelt budgettrick” som kan lösa finansieringen, sa han. Nu tror jag att det är mest retorik, för han vet naturligtvis att alla stora företag gör just så. Om de först skulle tjäna in alla pengar som de investerar, då skulle det inte finnas något Hägglunds, Volvo eller ABB.

Företag lånar till investeringar och sedan tjänar de in vad de investerat genom att använda den utrustning de köpt för lånade pengar. Så kan en stat också göra, och så har Sverige gjort tidigare.

Den stambana som nu ska byggas om till höghastighetståg, kunde inte, när den byggdes under andra hälften av 1800-talet, finansieras på annat sätt än genom jättelika lån tagna i Tyskland. Sverige tjänade sedan in dessa investeringar genom den tillväxt som alstrades. Det är inte att vara oansvarig. Tvärtom.

Investeringar är utgifter idag, men inkomster imorgon. Som LO:s förre chefsekonom, P O Edin, nyligen påpekade, påverkas inte den svenska förmögenheten. Den skiftar från en finansiell förmögenhet (den offentliga sektorn har en jättelik finansiell nettoförmögenhet på 1000 miljarder), till en real och detta till en mycket låg kostnad (staten lånar till 0,2 procent ränta).

Overksamma pengar på hög, förvandlas till järnvägar, jobb och nya bostäder. Tillväxten som alstras ökar statens möjligheter att finansiera välfärd och nya satsningar.

Löfven har visionen och målen, men alltså inte de politiska verktygen att ta oss dit. De är fortfarande låsta av 1990-talstänkandet. Så såg det ut när partiledaren gick av scen.

Men sedan hände faktiskt något på kongressen. Partiets breda mittenfalang, med Skåne i bräschen, drev igenom förändringar i kongressbesluten som tillåter lånefinansiering av strategiska investeringar. Vilken verklig effekt detta får på politiken återstår att se, men det kan vara så att i lördags räddades Löfvens sysselsättningsmål – av dem som brukar kallas partivänstern. Kanske såg vi, i lördags, rentav början på slutet på det långa 1990-talet.

Så når Sverige full sysselsättning – ny rapport

Lönebildning bortom NAIRU är en rapport beställd av LO som jag varit redaktör för. Den presenterades på LO-borgen 20 maj.

I rapporten presenteras alternativ till den dominerande synen att det existerar en jämviktsarbetslöshet, bestämd av institutioner och välfärdssystemen, under vilken den faktiska arbetslösheten inte varaktigt kan befinna sig. I antologin visas att denna ansats har mycket svagt empiriskt stöd och baseras på antaganden som är orimliga. Den främsta bestämningsfaktorn för arbetslösheten är den aggregerade efterfrågan och den driver även jämviktsarbetslösheten. Slutsatsen är att det finns vägar till full sysselsättning, men endast om den ekonomiska politiken omprövas.

Här kan man läsa mer om rapporten.

Nedladdning av rapporten gör du här

Här kan du se presentationen av rapporten

 

Fyra förslag för att nå full sysselsättning

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20150518
Ska den rödgröna regeringen klara målet att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU år 2020, måste den lämna 1990-talet bakom sig och tänka nytt.
Finanspolitiska rådet kritiserade i förra veckan regeringen Löfven. Den mer generösa a-kassan kommer att höja arbetslösheten, säger rådets ekonomer. Det var en rätt väntad kritik. I de dominerande skolorna i nationalekonomin, som politiskt betraktade bör beskrivas som nyliberala, leder god välfärd och höga skatter till högre arbetslöshet. Alltså leder socialdemokratisk politik till högre arbetslöshet.
Man kan lägga mycket utrymme på att kritisera dessa nationalekonomer. Men det räcker att konstatera att om det verkligen förhåller sig så som de säger – att schyssta villkor i arbetslöshetsförsäkringen, höga skatter och bra villkor för anställda leder till högre arbetslöshet – så skulle vi idag ha haft lägre arbetslöshet än 2006, då Reinfeldt påbörjade sin attack på den svenska modellen.
Då, 2006, skulle vi, om vi fortsätter resonemanget, ha haft lägre arbetslöshet än 1990, eftersom välfärdssystemen aldrig återhämtade sig efter 1990-talets krissanering.
I själva verket har Sverige aldrig haft lägre arbetslöshet än i början av 1990-talet. Samtidigt har vi aldrig haft högre skatter, starkare fackföreningar eller mer generösa socialförsäkringar. Resonemanget om att välfärd, regleringar och höga skatter orsakar arbetslöshet går helt enkelt inte att få ihop med svensk historia.
Snarare visar historien på motsatsen.
De senaste två decenniernas massarbetslöshet har sin bakgrund i att staten dragit sig tillbaka och att nyliberala doktriner vunnit en dominerande ställning. Med 1990-talets kris följde nytt ekonomiskt-politiskt tänkande som lade grunden för den nya ekonomiska politiken.
Penningpolitiken gjordes om till att bli strikt inflationsbekämpande; finanspolitiken blev omgärdad av nya regler som kringskar dess möjligheter att driva upp efterfrågan i ekonomin, och föreställningar om att arbetslöshet inte orsakas av brist på efterfrågan, utan av för omfattande regleringar, för generösa socialförsäkringar och för starka fackföreningar kom att inta en närmast hegemonisk ställning i nationalekonomiska sammanhang.

Detta är inte bara ett sammanträffande i tid. Det är ett orsakssamband: de nyliberala doktrinernas frammarsch, välfärdsstatens tillbakagång och massarbetslöshetens uppkomst.
När arbetarrörelsen nu måste formulera en politik för att pressa ner arbetslösheten till under fyra procent, måste man fundera på vad man gjorde rätt förr och vad man gör fel i dag. Det innebär inte att lösningen är att kopiera den politik som fördes på 1970- och 1980-talen. Det vore varken möjligt eller särskilt klokt.
Däremot kan man vara tämligen säker på att lösningarna inte finns i den politik som förts sedan mitten av 1990-talet. Man måste därför söka brett, lyfta upp sådant som fungerat förr och samtidigt tänka nytt. Här följer fyra förslag.

1. Investeringar genererar efterfrågan på arbetskraft och ökad investeringstakt leder i sig självt till högre produktivitetstillväxt. Att få upp de totala investeringarna – som idag är väsentligt lägre än under den tid då vi hade full sysselsättning – är troligen den enskilt viktigaste faktorn för att få ner arbetslösheten. Gör därför allvar av de idéer som näringsminister Mikael Damberg har dryftat om att införa en särskild investeringsbudget för statens finanser. Det medger ökade offentliga investeringar i infrastruktur, bostäder och energiomställning. Det gynnar sysselsättningstillväxten och Sveriges långsiktiga konkurrenskraft.

2. Plocka upp en av Rehn-Meidnermodellens grundläggande idéer: att använda lönebildningen för att öka strukturomvandlingstakten, produktivitetstillväxten och innovationstrycket. Gör detta genom att agera för minskade löneskillnader och ökad löneandel. Det kommer att öka konkurrenskraften – genom ökad produktivitetstillväxt och innovationstryck – men också konsumtionsefterfrågan, eftersom en jämnare spridning av inkomsterna sänker sparandet och ökar konsumtionen. Det genererar i sin tur positiva spiraler med ökat kapacitetsutnyttjande, inflationsdämpande produktivitetstillväxt och större privata investeringar.

3. Gör om ramverket för den ekonomiska politiken. Överskottsmålet för statens finanser har spelat ut sin roll och inflationsmålet för penningpolitiken är uppenbart skadligt för arbetsmarknaden. Lyft bort dessa blöta filtar som lagts över ekonomin.

4. Vi behöver fler läkare, sjuksköterskor och undersköterskor till den åldrande befolkningen och fler lärare och specialpedagoger till den unga generation som växer upp i PISA-resultatens skola. Höj därför skatten och använd pengarna till att expandera den offentliga sektorn. Inte primärt för att skapa offentliga jobb, utan för att det behövs. Jobben som tillkommer är en bonus.

Ska regeringen nå målet om lägst arbetslöshet i EU år 2020, måste den tänka nytt och våga bryta mot det som är. Det här var fyra förslag som om de genomförs skulle ta oss en bra bit på vägen mot full sysselsättning.

Moderaternas tiggeriutspel – udden riktad mot de fattigaste

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20150504
I förra veckan skickade Moderaterna i väg en testballong om att förbjuda vad de kallar ”organiserande av tiggeri”. Det är ett osmakligt utspel, riktat mot fattiga och utsatta människor och syftande till att dra röster från Sverigedemokraterna. Men formulerat så att det kan uttalas på vilken välgörenhetsmiddag som helst.

Det finns tiggeri och det finns tiggeri. Det ena är fint och borde enligt borgerligheten rendera skatteavdrag. Det kallas filantropi och stillar det dåliga samvetet, ger den rike en känsla av att ge tillbaka till samhället, att bidra med något gott och samtidigt fortsätta att vara rik och ha makt att bestämma var pengarna ska gå och under vilka former. Det andra är, enligt samma borgerlighet, fult och påträngande, givaren kan inte välja form eller tillfälle; fattigdomen ser oss i ögonen och blir personlig på ett sätt som givandet genom ombud på välgörenhetsgalorna aldrig kan bli. Eländet konfronterar oss.

Tiggarna är här för att de lever under eländiga förhållanden i södra och östra Europa. Många av dem är romer. Europarådet gav 2012 ut rapporten Human rights of Roma and Travellers in Europe. Den visar på systematisk diskriminering. Många lever i slum och misär, med skyhög barnadödlighet – i Moldavien är spädbarnsdödligheten bland romer dubbelt så hög som för icke-romer – och med medellivslängd som i många länder är 10-15 år kortare än för andra folkgrupper; många har inte tillgång till hälsovård och i en del länder segregeras romer från andra, särskilt inom förlossningsvården. Världsbanken tecknar en liknande bild i en rapport från samma år om situationen i Slovakien. Slovakien är ett tämligen välmående land. Det kvalar in bland de 25 procent rikaste länderna i världen. Den romska befolkningen i Slovakien tillhör dock gruppen med de 25 procent fattigaste i världen. En genomsnittlig slovak tjänar på en månad vad en genomsnittlig rom i Slovakien tjänar på ett år. Denna avgrundsdjupa skillnad, orsakad av utbredd diskriminering, speglar sig i boendesituationen: var tredje bor i eländiga, icke-fasta bosättningar eller ruckel, endast hälften har tillgång till dricksvatten inomhus. Situationen för romer i Slovakien är, skriver Världsbanken, att jämföra med förhållanden man normalt finner i länder söder om Sahara, snarare än med förhållanden i övriga EU.

Det här är tredje världen på hemmaplan, och det finns ingen annan långsiktig lösning än att utplåna dessa eländiga förhållanden.

Det är inget konstigt, inget märkligt att människor som lever under sådana förhållanden väljer att tigga i andra EU-länder. Men i stället för att söka rationella förklaringar, retirerar Moderaterna till fördomar. Det måste vara kriminalitet som ligger bakom.

Men sanningen är den att mycket litet tyder på att det finns utbredd kriminalitet kopplad till tiggeriet.

Polisen i såväl Malmö som Stockholms län har avfärdat sådana påståenden. ”Vi har väldigt få indikationer på att det skulle vara så”, säger man från Malmöpolisens sida och polismyndigheten i Stockholms län säger att ”detta handlar inte om organiserad brottslighet”.

Om vi stannar i Malmö, kan vi i rapporten Socialt utsatta EU-medborgare i Malmö, som i höstas togs fram av sociala resursförvaltningen i Malmö, läsa att det stora flertalet ”inte är utsatta för ligor/människohandel, utan de är här för att de själva har tagit beslutet om att söka försörjning i annat EU-land”.

Mot dessa bilder brukar anföras rapporten Utsatta EU-medborgare i Sverige som Länsstyrelsen i Stockholm publicerade förra våren. Det är på den som Moderaterna grundar sitt utspel. Den bygger på enkätsvar från polismyndigheter, kommuner och frivilligorganisationer. Baserat på dessa har skattningar gjorts över hur många EU-medborgare i Sverige som under 2013 kan ha exploaterats för olika ändamål, däribland tiggeri. Rapportens slutsats är att 305-555 personer ”kan ha” utnyttjats för tiggeri. Resultaten är dock mycket osäkra.

En balanserad sammanfattning är att det finns kriminella som exploaterar människor för tiggeri, men generellt verkar det inte vara särskilt utbrett. Sannolikt för att det är förhållandevis lite pengar att tjäna på det.

Men i den mån detta förekommer finns redan möjlighet att lagföra dem som sysslar med sådan verksamhet. Moderaterna slår in öppna dörrar – och de gör det för att den här typen av populism kan ge röster.

Mest slående i länsstyrelsens rapport är dock en annan uppskattning som Moderaterna inte nämner, nämligen att över 800 EU-medborgare uppskattas ha utsatts för människohandel till Sverige för olika former av tvångsarbete och arbetskraftsexploatering. Exploatering på arbetsmarknaden – bland annat bärplockning – är alltså ett större problem.

Varför väljer Moderaterna att lyfta fram just tiggeriet?

Det beror knappast på okunskap.

Inte heller på slumpen.

Att bry sig om bärplockare som slavar i de norrländska skogarna ger få röster.

Till skillnad från att misstänkliggöra tiggare.

Ska vi bara se på när barnen drunknar?

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20150427
Sedan år 2000 uppskattas 22 400 flyktingar ha drunknat i Medelhavet. För drygt en vecka sedan dog 850 människor, det är lika många som när Estonia förliste. Vi måste öppna legala vägar. Vi kan inte se på när barn drunknar i desperata försök att ta sig in i EU.

Det är en grundläggande mänsklig rättighet att få söka asyl och få sin sak prövad. Så enkelt är det, och att detta är vad som gäller har slagits fast gång efter gång sedan andra världskrigets slut: i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948, i FN:s flyktingkonvention från 1951, i flyktingkonventionens tilläggsstadga från 1967 och i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna som sedan 2007 är EU-lag.

Men om flyktingarnas rättigheter är garanterade i internationella överenskommelser, varför riskerar alla dessa hundratusentals människor sitt liv på gummiflottar och ruttna skorvar? Hur kommer det sig att smugglingen nu blivit en stor industri, när det för två decennier sedan främst handlade om släktingar som hjälpte varandra?

Svaret är enkelt. Smugglingen är ett resultat av den flyktingpolitik som EU utvecklat sedan 1990-talet. Den är inriktad på att hindra flyende människor från att säkert och legalt ta sig till EU och söka asyl. Ty det må vara en rättighet att söka asyl, men asyl kan endast sökas i det land där asylansökan ska prövas. Så om inte flyktingarna kan ta sig till EU, kan de inte heller söka asyl. Asylrätten upprätthålls på papperet, men de flesta flyktingar har inga möjligheter att använda den.

_________________________________________________________________________________________
I min roman från i höstas, DEN TREDJE PASSAGERAREN,

skildras ett flyktingöde i ett Europa som stängt gränserna. Läsa mer? Klicka här

_________________________________________________________________________________________

Trots vackert tal vid högtiderna, har det hela tiden varit EU-ledarnas målsättning att slippa undan ansvar. Man har strävat efter att så många som möjligt av världens flyktingar ska stanna i utfattiga närområden. I medierapporteringen framställs det som att Europa tar ett otroligt stort ansvar. I själva verket lever de allra flesta av världens flyktingar under miserabla förhållanden i konflikternas närområden. Enligt FN:s flyktingkommissariat var 42 miljoner människor på flykt i slutet av 2013. Av dem befann sig endast var tionde i Europa. Mer än hälften var i Mellanöstern, Asien och Afrika.

EU har slagit knut på sig självt och sin invecklade lagstiftning för att hindra människor att ta sig in. I botten av systemet finns viseringsplikten som riktas mot länder varifrån människor flyr. Det uttalade syftet är att stoppa människor som är på flykt från att ta sig till EU för att söka asyl. Detta sker praktiskt på nästa nivå genom att visum inte ges till personer som kan förväntas vilja söka asyl i ett EU-land. För att säkerställa att ingen utan giltigt visum reser till Europa, har EU skapat en privat gränspolis i form av flygbolagspersonal. Systemet upprätthålls genom ekonomiska incitament, närmare bestämt det så kallade transportörsansvaret, som innebär att resebolag måste betala böter och återresa för personer som de transporterat och som saknat visum och som sedan inte fått asyl. Normalt sett kan inte en flykting – oavsett vad han eller hon flyr ifrån – ta sig ombord på ett flygplan till Europa. Så har de legala vägarna in i EU stängts.

Således tvingas flyktingarna söka andra vägar; över haven, längs småvägar och genom otillgängliga gränstrakter i östra Europa. För att stoppa dessa människor har enorma belopp investerats i murar, taggtrådsstängsel och i en allt större gemensam gränspolis – Frontex. Längs gränsen mellan Bulgarien och Turkiet byggs en sexton mil lång taggtrådsbarriär för att hindra syriska flyktingar att ta sig in i EU. I den spanska enklaven Melilla som gränsar till Marocko kastar sig afrikanska flyktingar desperat mot det sex meter höga stängslet som täcks med ”razor wire” – en sorts taggtråd som i stället för vanliga taggar är täckta med rakbladsvassa knivar – som konstruerats för att trasa sönder människors kroppar. Och så finns den dödligaste av alla rutter: att korsa Medelhavet.

Efter den senaste katastrofen kan man märka en förändring. Det finns nu en debatt om EU:s stängda gränser och om att det är nödvändigt att öppna legala vägar in i EU. Sveriges regering har svängt och driver detta. Det är bra.

Men fokus är alltjämt på symptomen – smugglingen – och på hårdföra metoder för att stoppa ”illegala migranter”. EU vill få till stånd avtal med diktaturen Egypten och med det sönderfallna Libyen om att stoppa flyktingarna redan på land. Det talas även om att förstöra båtar och om att sätta libyska hamnar i blockad, vilket skulle kräva militära insatser.

Det här rör sig om skrupelfria människor, sade statsminister Löfven om smugglarna. Så är det i många fall.

Men är det inte minst lika hänsynslöst att bygga taggtrådsbarriärer för att stoppa flyende människor, göra överenskommelser med diktatorer om att stänga flyktvägar och att med viseringsplikten hindra flyende människor att resa på säkra sätt?

Sanningen är ju den, att om inte EU-ledarna täppt igen de legala och säkra vägarna, skulle barnen som drunknade i förra veckan ha varit i livet.

 

Helt rätt att höja a-kassan

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20150407
Enligt rapporter i media kommer taket i a-kassan att höjas. Det är rätt politik. Bra för ekonomin och jobben och för vanligt folk.

Löntagarnas försäkringsskydd var det första som den nytillträdda alliansregeringen angrep hösten 2006. Grundproblemet på svensk arbetsmarknad var, enligt Alliansen, att lönenivåerna var för höga. Lägre löner, eller åtminstone lägre lönetillväxt, var således lösningen, och eftersom fattiga människor kräver mindre skulle de arbetslösa göras fattiga. Därför klämdes arbetslöshetsförsäkringen åt. Och om de som hade jobb samtidigt fick högre disponibla inkomster genom lägre skatter, så skulle de inte kräva lika höga löneökningar. Därför följetongen av jobbskatteavdrag.

Sämre socialförsäkringar finansierade skattesänkningarna och tillsammans skulle den nya arbetslinjen vrida incitamentsstrukturen bort från det försoffade sosse-Sverige till det sköna nya allians-Sverige, med full sysselsättning, hög tillväxt och småföretagande entreprenörskap, alltihop framdrivet av ivriga bävrar som lystrade till stridsropet – arbetslinje!

För skrivbordsreaktionären, liksom för dussinekonomen, var logiken glasklar, ekvationssystemet vackert, systemet fulländat.

Följaktligen gick allt åt skogen.

Att det inte var så enkelt som Borg och Reinfeldt påstod visste vi förstås redan. Det räckte att se sig omkring i världen och känna till en gnutta om europeisk ekonomisk historia för att förstå att en samhällsekonomi inte fungerar så. Det är helt enkelt inte så att länder med låg generositet i socialförsäkringssystemen, stor ojämlikhet och låga skatter har lägre arbetslöshet och högre tillväxt. Ny forskning tyder snarare på motsatsen: att ojämlikhet är en hämsko på tillväxten.

Det här beror på att exempelvis socialförsäkringssystemen har många olika effekter, och en del av dem drar i olika riktning.

Om regeringen nu driver i genom en mer generös a-kassa, tvingas de som är arbetslösa inte längre ner i fattigdom, lägstalönerna kommer att hållas uppe, inte endast av fackföreningarna, utan också av socialförsäkringssystemet och det kan i sin tur påverka lönetillväxten positivt. Men innebär det definitionsmässigt högre arbetslöshet, såsom landets alla högerekonomer påstår?

Söktiden, den tid en arbetslös söker arbete, kan komma att förlängas. En del studier tyder på detta, och om lägstalönerna hålls uppe är det troligt att tillväxten i sektorer med lågt löneläge avstannar. Det talar för högre arbetslöshet. Här slutar de flesta ekonomer för dagen och går hem. Men detta är endast ena sidan av myntet. För samtidigt börjar andra mekanismer att verka.

För det första är inte längre söktid enbart av ondo. Om högre ersättning gör det möjligt för en arbetslös att invänta ett arbete som bättre speglar dennes kvalifikationer, då kan den längre söktiden, ur ett samhälleligt perspektiv, snabbt vara finansierad. En generös a-kassa bidrar till högre effektivitet i matchningen på arbetsmarknaden och skapar även större flexibilitet. Effekten blir ökad produktivitet – och därmed högre bruttonationalprodukt per sysselsatt.

För det andra, om a-kassan pressar upp lägstalönerna och driver fram högre lönetillväxt, blir inte effekten färre arbeten. På sikt blir effekten högre strukturrationaliseringstakt och ökad benägenhet att söka arbetsbesparande innovationer.

Det leder i sin tur till högre tillväxttakt i arbetsproduktiviteten, vilket är gynnsamt för Sveriges konkurrenskraft och verkar dämpande på prisutvecklingen, vilket i sin tur gör att riksbanken inte kommer att behöva använda räntevapnet lika snabbt som idag. Så kan lägre arbetslöshet förenas med stabil inflation.

Ökad lönetillväxt leder också till ökad efterfrågan på produktmarknaderna – löner är ju löntagarnas köpkraft. Det tillåter att företagen opererar med högre kapacitetsutnyttjande. Så länge inte fullt kapacitetsutnyttjande råder blir effekten också här lägre inflationstryck.Vi ska alltså inte oroa oss för att effekten kan bli ökade lägstalöner och högre lönetillväxt.

Tvärtom, det här är essensen i gamle Keynes argument och är precis vad Sverige behöver i dag. Högre löner gynnar ekonomisk tillväxt, innovationer, jobbtillväxt och stärker på sikt konkurrenskraften. A-kassan är förstås bara en liten del i detta, det krävs mer. Men det är rätt inriktning.

Den sammantagna bilden är att generös a-kassa bidrar till flexibilitet, förbättrad matchning, ökad strukturrationalisering och högre löner. Den sammantagna effekten är sannolikt högre tillväxt och högre sysselsättning. Ur ett ekonomiskt perspektiv är det helt rätt politik att höja taket i a-kassan, men man borde gå längre och höja ersättningsgraden till 90 procent.

Det primära skälet för att förbättra försäkringen är dock ett annat.

Anser vi att arbetslöshet är ett samhälleligt problem, snarare än ett individuellt, och önskar vi ett samhälle där arbetslöshet inte betyder fattigdom och utanförskap, då måste vi ha en arbetslöshetsförsäkring som försäkrar de inkomster människor faktiskt har.

Det har vi inte i dag.

—-
Reklam: Om du är politiskt intresserad, så kommer du att gilla min kritikerhyllade romandebut Den tredje passageraren som kom i höstas. Klicka här
—-

Ingen anledning till reträtt i Saudifrågan

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20150323

Utrikesminister Margot Wallström tvingas nu föra ett trefrontskrig mot Saudiarabiens härskare som inte kan tillåta kritik, svenskt näringsliv som anser att utrikespolitiken ska styras av företagens vinstkalkyler och delar av en svensk höger som fortsätter att trampa på de liberala principerna.

De saudiska härskarna har reagerat mycket starkt på Sveriges agerande, bland annat genom att ta hem sin ambassadör. Den saudiska stormuftin – den högste religiösa auktoriteten i Saudiarabien – fördömde Wallström i förra veckan för hennes uttalanden om ”medeltida” straff i Saudiarabien (en formulering som Wallström för övrigt lånat av Carl Bildt). Straffpraxisen är hämtad från koranen och Sunna, varvid kritik definitionsmässigt är en kritik av islam, hävdade stormuftin. Wallström värjde sig och sade att hon inte avsåg att kritisera religionen.

Huruvida det är kritik mot islam eller ej att kritisera det saudiska rättssystemet, tvistas det om. En del experter menar att stormuftin i princip har rätt – straffpraxisen vilar på sharia, så för många troende blir kritiken en kritik av religionen – medan andra påpekar att stormuftin är underställd kungahuset och att den extrema saudiska tolkningen av islam inte har något allmänt stöd i den muslimska världen. Det saudiska kungahuset använder religionen som ”dimridå”, påpekar en expert, och som ett verktyg att förtrycka det egna folket.

Det kan vara hur det vill med denna sak. Sverige ska fördöma tortyr – alldeles oavsett vad som står i heliga texter. Om vissa uppfattar det som religionskritik, så får det väl uppfattas som just religionskritik. Det bör Sverige kunna stå upp för.

Näringslivsföreträdarna har naturligtvis sina randiga skäl. De vill tjäna pengar. Ju mer, desto bättre. Svårare än så är det inte. Ofta för de fram sina särintressen som vore de allmänintressen. Jobben och tillväxten hotas, utropar direktörerna. Och när de är på riktigt storslaget humör, exempelvis när de skriver på DN-debatt, lägger de gärna till att det är bra för det saudiska folket att svenska direktörer tjänar pengar på att sälja vapen till det saudiska folkets härskare. Handel innebär utbyte och utbyte innebär influenser utifrån, heter det. På ett allmänt plan ligger det förstås en del i att handel kan vara bra. Men att vi skulle göra folket en tjänst när vi hjälper deras despotiska härskare att rusta sig till tänderna, tror väl endast den som samtidigt tjänar ordentligt med pengar på transaktionen.

Nej, så enkelt är det inte svarar en del liberala ledarskribenter. Dagens Industris ledarsida har varit i en klass för sig, när den orerat om Wallströms ”kränkande tillmälen” som den exemplifierar med att hon använt ord som ”medeltida” och ”diktatur”, varvid man naturligtvis ställer sig frågan vad Dagens Industri anser att Saudiarabien är, om inte en diktatur? Ledarsidan slingrar sig med att vi måste se ”till helheten”, det vill säga ”tillväxtpolitiken”. Då kan man inte, såsom Stefan Löfven gjorde, mesigt vika ner sig för dem som såg vapenavtalet som en ”principfråga om mänskliga rättigheter”. Och om inte dessa argument biter, så vet Dagens Industris ledarsida att berätta att inte endast grundas Wallströms uttalanden på ett kolonialt tankesätt, utan därtill går vi Irans ärenden. Så, se upp! ”Bli inte Irans agent”, utropar ledarsidan och lägger fram ett besynnerligt argument för fortsatt vapensamarbete, som går ut på att den huvudsakliga konflikten går mellan Saudiarabien och Iran. Det är därför som Saudiarabien rustar, och av något skäl – oklart vilket – är det viktigt att Sverige (hellre än Kina) bidrar till Saudiarabiens upprustning.

Men det är varken så att hela den muslimska världen sluter upp i den kritik som Saudiarabien nu orkestrerar mot Sverige eller så att de ekonomiska argumenten entydigt talar för en annan linje än den som regeringen valt. Per Gahrton noterade i en artikel i Aftonbladet, att det finns en utbredd kritik i arabvärlden mot hur Sverige behandlats. Han skriver också att ”Sveriges stöd till Palestina och kritik mot bristen på mänskliga rättigheter i Saudiarabien” inom en snar framtid kan ”visa sig vara inte bara moralisk utan också exportekonomisk hårdvaluta”.

Se på hur Palmes agerande i fråga om exempelvis Vietnam, Chile och Sydafrika ledde till betydligt allvarligare diplomatiska konflikter. Den bild som omvärlden har i dag av Sverige påverkas fortfarande. Eller för att tala ett språk som Dagens Industris ledarsida förstår: Palmes agerande skadade på kort sikt relationerna med en supermakt och fick direktörerna att skrika sig hesa, men på lång sikt stärkte Palme Sveriges varumärke.

Gahrton påpekar att ”den arabiska våren må ha övergått i höst, men människorna som stod bakom finns kvar”. Det bör vi hålla i minnet när vi nu diskuterar Wallströms agerande.

—-
Reklam: Om du är politiskt intresserad, så kommer du att gilla min kritikerhyllade romandebut Den tredje passageraren som kom i höstas. Klicka här
—-

Saudibråket – ett eko från 80-talets Sydafrikadebatt

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20150309
Förra gången agerade näringslivet i det fördolda. Nu sker det öppet genom den debattartikel som kända näringslivsföreträdare lät publicera på DN Debatt i fredags. Ämnet är Saudiarabien och det svenska militära samarbetsavtalet.

Avtalet med Saudiarabien kan sägas upp i vår, och av allt döma har regeringen ännu inte bestämt sig. Det är inte första gången som den här affären vållar huvudbry för regeringar. Ekot avslöjade i somras att redan 2008 stoppade regeringen samarbetet. Det skedde efter att tjänstemän på Exportkontrollmyndigheten kommit fram till att vapenfabriksbygget stred mot den svenska vapenexportlagstiftningen. Strax därefter hade, rapporterade Ekot, ett brev kommit till Försvarsdepartementet.

Det inleds med ”Bäste Sten” och därefter följer en argumentation om att svenska affärsintressen är hotade, såvida inte Sverige återupptar samarbetet om vapenfabriken. Bland annat uppges exporten av SAAB:s militära radarsystem Erieye vara i farozonen.

Brevets avsändare var Marcus Wallenberg och dess mottagare var försvarsminister Sten Tolgfors. Brevet hemligstämplades och kort därefter gjorde regeringen helt om och återupptog samarbetet.

Allt som krävdes för att en svensk regering skulle återuppta ett samarbete, som tjänstemännen på dess egen myndighet bedömde som olagligt, var alltså ett brev från en Wallenberg. ”Bäste Sten”, skrev Wallenberg och regeringen svängde 180 grader.

I fredags var det så dags för en annan i den mäktiga familjen Wallenberg, nämligen Jacob Wallenberg som anför näringslivstopparna i DN-artikeln. Gott är att det nu sker öppet. Då kan vi alla se hur svaga argument de har.

Artikeln nämner vare sig vapen eller militär. Istället talas det om frihandel och om att respektera ”handelsavtalet”. Det närmaste de kommer vad det verkligen handlar om är en formulering om att avtalet inte endast har effekter för försvarsområdet.

Men i sak är det för det första så att en uppsägning av avtalet inte är ett avtalsbrott, vilket näringslivsföreträdarna försöker påskina. För det andra är krigsmaterielexport inte en del av den fria handeln. Tvärtom. Grundregeln i svensk lagstiftning är att det är förbjudet att exportera krigsmateriel. Från denna regel kan undantag göras. Visst kan man få orwellianska vibbar av det här, inte minst mot bakgrund av att Sverige är ett av de länder i världen som exporterar mest vapen per capita. Men så här ser faktiskt den svenska lagstiftningen ut. Vapensamarbetet med Saudiarabien har inget med svensk tradition av frihandel att göra. Därmed faller den förment teoretiska underbyggnaden av artikeln. Och med den faller också påståendena om att det är bättre att handla med länder som Saudiarabien än att isolera dem. Öppenhet mot omvärlden, heter det, ger reformistiska krafter vind i seglen. Det argumentet är möjligen tillämpligt på handel i allmänhet. Men jag känner inte till ett enda exempel då detta också kan visas ha gällt för vapenhandel.

Det här sagda innebär inte att det inte kan finnas delar av direktörernas resonemang som kan vara riktiga. Det kan bli så att svensk civil exportindustri förlorar intäkter, även om det torde röra sig om tämligen lite.

Den svenska regeringen har dock att väga in mer i bedömningen än endast detta snäva kommersiella perspektiv.

Vi bör hålla i minnet att endast trettio år har förflutit sedan dessa näringslivstoppars föregångare använde liknande argument mot blockaden av apartheidens Sydafrika. Då anfördes näringslivet av Peter Wallenberg. Han hade inte mycket förståelse för, som han uttryckte sig, ”svartingar”, ty ”den vite mannen var den som höll ordning”. Naturligtvis hade han inte heller någon förståelse för den svenska arbetarrörelse som valde solidaritet med de förtryckta i Sydafrika istället för solidaritet med honom och hans affärsintressen.

Debatten om Saudiarabien får här karaktären av ett eko från 1980-talet. Aftonbladets ledarsida påpekade nyligen att saudiska kvinnor har färre rättigheter än de svarta hade i Sydafrika – och frågan blir därmed densamma som vi ställde för trettio år sedan: Ska vi välja de förtryckta – eller pengarna?

Det har alltid funnits en spänning mellan de ideal som Sverige sagt sig stå för och den ekonomiska verklighet som vi har att förhålla oss till.

Men ställ dig några frågor:

Hur skulle vi idag ha känt om Sverige på 1980-talet lyssnat på näringslivet och låtit kommersiella intressen bestämma Sveriges relationer till Sydafrika?

Skulle Sveriges anseende och vår roll i världen nu ha varit större eller mindre om vi då följt Peter Wallenberg?

Och till sist och viktigast: Hur kommer våra barn och världen som kommer efter oss att se på oss om vi nu lyssnar på Jacob Wallenberg och därmed å ena sidan talar om feministisk utrikespolitik och mänskliga rättigheter, och å den andra sidan har ett militärt samarbete med de män som står för det hårdaste och mest systematiska kvinnoförtrycket i världen?

—-
Reklam: Om du är politiskt intresserad, så kommer du att gilla min kritikerhyllade romandebut Den tredje passageraren som kom i höstas. Klicka här
—-

Alliansens politik – en säkerhetspolitisk risk

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20150223
Moderaterna gick i veckan ut och krävde ökade försvarsanslag. Sakligt sett är kravet inte utan fog. Men det politiska minnet är löjligt kort. Så låt mig påminna om att Alliansregeringen kallade försvaret ett särintresse, skar ner anslagen och avskaffade värnplikten.

I de flesta fall är det bättre att lägga pengar på skolor och sjukvård än på vapen. Det har jag alltid tyckt. Samtidigt måste landet försvaras, men idag står större delen av Sverige helt utan militärt skydd. Enligt överbefälhavaren klarar man att försvara Stockholm, inget annat, och högst en vecka. Det är självfallet inte acceptabelt, inte minst mot bakgrund av att Sverige under de senaste två decennierna alltmer närmat sig Nato. Numera betraktas Sverige som en del av ett västligt försvarssamarbete. Det ökar riskerna och gör Sverige till ett mål. Närmandet till Nato är ett strategiskt feltänk av historiska dimensioner. Orientering mot Nato och ett obefintligt försvar utgör sämsta möjliga kombination (den som vill läsa kloka analyser om varför Sverige ska stanna utanför Nato bör förövrigt genast beställa den på Celanders förlag nyligen utgivna ”Bevara Alliansfriheten – nej till Nato” av Anders Björnsson och Sven Hirdman, med bidrag från bland andra Thage G. Pettersson och Maj-Britt Theorin).

Ansvaret för dagens situation delas av Alliansen och Socialdemokraterna. Försvarsanslagen minskade kraftigt efter murens fall. Det med rätta. I det nya Europa som växte fram fanns inte längre behov av ett invasionsförsvar. Den ryska militärmakten hade brutit samman. Som andel av BNP fortsatte försvarsanslagen att minska även efter millennieskiftet. Man kan förvisso diskutera, mot bakgrund av vad vi nu vet, om det var en rimlig nedtrappning, men i någon mån avspeglade detta den nya säkerhetspolitiska verkligheten. Terroristhotet hade klivit in i vår vardag, men sannolikheten för storskaligt krig i närområdet hade fallit till historiskt låga nivåer. Självfallet fanns även rent fiskala överväganden. Först under krissaneringen; senare när valet stod mellan nya välfärdsreformer och försvarsanslag prioriterade Perssonministärerna ner det senare.

Det säkerhetspolitiska läget kom dock successivt att försämras. Med regimskiftet 2006 trodde många, att försvaret skulle få högre prioritet. Moderaterna hade, som gamle försvarsministern Anders Björck påtalat, brukat stå för vissa principer gällande försvaret, även om de inte var populära, vilket ju är en underdrift av rang. Men till mångas förvåning kom de fiskala övervägandena att väga ännu tyngre. Mest förvånad var nog alliansregeringens förste försvarsminister, Mikael Odenberg, som inte överlevde sin första dust med finansdepartementet och avgick efter mindre än ett år.

Anders Borgs stora projekt hade då precis rullat igång: att krama ur det offentliga så mycket pengar som möjligt för att finansiera skattesänkningarna för honom och hans rika polare. Inget var heligt. Inte ens försvaret. Fem miljarder skulle sparas. Odenberg vägrade: ”Jag kan omöjligen acceptera den här inriktningen. Det finns enligt min mening ingen grund som stödjer påståendet att försvaret kan effektiviseras med fem miljarder kronor”.

Sten Tolgfors kom i hans ställe. ”Tomhylsan” Tolgfors, som Odenberg med referens till Tolgfors bakgrund som vapenvägrare finkänsligt kallade sin efterträdare. Med Tomhylsan var det förstås lättare för finansminister Borg att resonera.

Enligt fredsforskningsinstitutet SIPRI:s data över försvarsutgifter 2006-2013 föll andelen av BNP som gick till försvarsanslag. När man tar hänsyn till pris- och löneökningar, rör det sig om en real minskning av anslagen. De har, med andra ord, varit för små för att ens bibehålla försvarskapaciteten vi hade 2006. Detta skedde under samma tid som det säkerhetspolitiska läget försämrades. Samtidigt avskaffades även värnplikten, trots parlamentarisk oenighet. När så överbefälhavaren tog bladet från munnen och talade klarspråk om att endast Stockholm kunde försvaras och i högst en vecka, svarade en irriterad statsminister att Försvarsmakten var ett ”särintresse”.

Det säger egentligen allt som behöver sägas. Försvaret av Sverige betraktades som ett av många särintressen, vars tilldelning fick stå tillbaka när dess anspråk ställdes mot de jättelika skattesänkningar som alliansregeringen skulle genomföra.

Ansvaret för läget i idag i det svenska försvaret är naturligtvis delat. Social- demokraterna har en del, Alliansen en del. När Kinberg Batra kräver ökade anslag har hon rätt, men hon borde skämmas när hon försöker ta politiska poänger på det. I slutändan måste den här typen av utgifter finansieras av skatter. Med den nya lågskatteregim som blivit resultatet av Alliansens åtta år vid makten följer inte endast att välfärden måste gå på svältkost, utan även försvaret.

Vi kan konstatera att Alliansens skattepolitik, som Socialdemokraterna inte klarat att bryta sig loss ifrån, nu även har blivit en säkerhetspolitisk risk.
—-
Reklam: Om du är politiskt intresserad, så kommer du att gilla min kritikerhyllade romandebut Den tredje passageraren som kom i höstas. Klicka här
—-

Internationella framgångar för DEN TREDJE PASSAGERAREN – pressmeddelande från Celanders förlag

Den tredje passageraren_internationellt genombrott_pressmeddelande
Klicka här så kan du läsa mer och även beställa boken

Stoppa vapenhandeln med Saudiarabien!

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20150209
Stefan Löfvens slirande om vapenaffärerna med Saudiarabien måste upphöra. Det finns endast en hedervärd väg ut. Den är att säga upp vapensamarbetet.
För två år sedan avslöjade Dagens Eko-journalisterna Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman att Sverige hjälpte Saudiarabien att bygga en robotfabrik. Avslöjandet, som skildras av de båda journalisterna i boken Saudivapen, ledde så småningom till försvarsminister Tolgfors avgång. Försvaret och den svenska underrättelsetjänsten hade aktivt kringgått lagstiftningen om krigsmaterielexport.

Att Sverige har ett så utvecklat samarbete med en hårdför diktatur är i strid med reglerna. På regeringens hemsida kan vi läsa att vid krigsmaterielexport ska ”särskild vikt fästas vid respekten för mänskliga rättigheter i mottagarlandet” och att den inte får stå ”i strid med principerna och målen för Sveriges utrikespolitik”.

Saudiarabien är en av världens mest hårdföra diktaturer. Alla kvinnor måste stå under manligt förmyndarskap, vilket i sig borde vara tillräckligt för att omöjliggöra vapenexport från ett land som säger sig föra ”feministisk utrikespolitik”. Yttrandefrihet finns inte. Journalister fängslas, torteras och pryglas; senast i raden den liberale bloggaren Raif Badawi som dömts till tusen piskrapp. De som protesterar kan åtalas för brott som ”bristande lojalitet och olydnad mot landets härskare” och ”anstiftan att vända folkopinionen mot myndigheterna”. Flera av landets ledande människorättsaktivister sitter fängslade för sådana brott. Däribland Raif Badawis advokat, som dömts till 15 års fängelse för brott mot landets antiterrorlag, som stadgar att användandet av vissa ord som anses störa ordningen eller ”skada statens rykte” utgör terroristbrott. I Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex hamnar landet på plats 163 av 179. I Amnestys rapport Death Sentences and Executions 2013 rapporteras att Saudiarabien är ett av de länder där flest människor avrättas. Bland handlingar som kan leda till dödsstraff finns äktenskapsbrott. I det svenska utrikesdepartements rapport Mänskliga rättigheter i Saudiarabien 2011 skrivs att ”Saudiarabien är en absolut monarki där monarken har enväldig makt … politiska partier och fackföreningar är inte tillåtna och det finns inte någon strejkrätt”.

Saker och ting ska kallas vid sina rätta namn, förkunnade Olof Palme i sitt berömda jultal för drygt fyrtio år sedan. Det borde inte vara särskilt svårt. Att kalla Saudiarabien vid sitt rätta namn. Diktatur. Åtminstone är det vad man skulle kunna tro.

Men Socialdemokraterna vill inte säga upp vapenavtalet, som löper ut i år. I stället vill man omförhandla det. Orden måste därför väljas med omsorg. Så när Stefan Löfven fick frågan i riksdagens kammare för ett par veckor sedan om han anser att Saudiarabien är en diktatur, blev det en uppvisning i ordvrängeri av ett slag man bara får se när de stora och ädla idealen kommer i konflikt med de stora och smutsiga pengarna. Statsministern vägrade att ta ordet diktatur i sin mun. I stället hette det att Saudiarabien ”inte har det styrelseskick som vi tycker är demokratiskt”.

Så svår är frågan att den måste utredas. ”Vilka som ska betraktas som diktaturer och icke-diktaturer är en fråga som den utredningen får ta vidare”, sade statsministern om det land som utrikesdepartementet alltså beskriver som en ”absolut monarki där monarken har enväldig makt”.

Löfven fick omedelbart kritik. Inte minst mot bakgrund av Socialdemokraternas höga svansföring under sin tid i opposition. Den fick många att tro att Socialdemokraterna hade för avsikt att avsluta vapenaffärerna med Saudiarabien. Så är det alltså inte.

Löfven kände sig tvungen att förklara och lät sin pressekreterare skicka ett SMS: ”Om man ska ge en kort beskrivning och bara kan välja mellan demokrati och diktatur, då är Saudiarabien en diktatur.”
Många lät sig nöjas, men den uppmärksamme ser förstås att också denna formulering ger utrymme för fortsatt glidande mellan definitionerna. I det första uttalandet relativiserades frågan om diktatur till kulturella skillnader. Saudiarabien har ”inte det styrelseskick som vi tycker är demokratiskt”. Underförstått att det kan finnas människor som har en annan uppfattning. I det andra uttalandet, det som ska vara en förklaring, är förvisso relativismen borta. Men i stället villkoras påståendet att Saudiarabien är en diktatur med att det gäller endast om vi bara kan välja mellan begreppen demokrati och diktatur. Underförstått att det finns en gråzon, vilket öppnar för att Saudiarabien, när frågan har utretts tillräckligt länge och väl, kan hamna där.

Jag tror att den rödgröna regeringen hoppas finna en tredje väg som leder till en sådan gråzon. Den bör i så fall tänka om och i stället forma en utrikespolitik, som inte bara i ord utan också i handling, präglas av demokratins ideal. Det utesluter naturligtvis militärt samarbete med länder som Saudiarabien.
—-
Reklam: Om du är politiskt intresserad, så kommer du att gilla min kritikerhyllade romandebut Den tredje passageraren som kom i höstas. Klicka här
—-

Mot bättre vetande med Alliansen

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20150126
Det är plakatpolitik att driva på för betyg för tioåringar. Sådant kan ungdomsklubbister syssla med, inte vuxna människor med makt. Men Alliansen framhärdar, trots att alla tunga remissinstanser gör tummen ner.

I augusti lade den dåvarande borgerliga regeringens utredare Martin Ingvar fram en promemoria med förslaget att införa betyg från fjärde klass. Därmed skulle betygsåldern sänkas igen för andra gången på kort tid. Förra gången, då den sänktes till sjätte klass, sades att reformen skulle utvärderas. Det har inte skett. Trots det argumenterar Martin Ingvar för sänkt betygsålder, bland annat med motiveringen att det skulle ”stärka motivationen hos fler elever”. Samtidigt konstaterar han efter en genomgång av forskningsläget, att ”det [inte] tycks finnas några övertygande studier som visar vilken betydelse tidig insocialisering med betyg har”. Det finns, enligt regeringens utredare, med andra ord inte forskningsstöd för det förslag han lägger fram.

Samma sak konstaterar de flesta remissinstanser. Skolinspektionen är, liksom Skolverket, tveksam och påpekar att någon utvärdering av sänkningen av betygsåldern som gjordes 2012 inte har genomförts. Myndigheten anser därför att frågan är för tidigt väckt. Barnombudsmannen och Lärarnas Riksförbund, har samma invändning. En ny reform bör inte införas innan den förra har utvärderats. Vilket ju kan tyckas rimligt. Låt oss först ta reda på vad som hände förra gången, innan vi göra samma sak en gång till.

Enligt Lärarförbundet ”finns det inget vetenskapligt stöd för att tidigare betyg ger bättre studieresultat”, och de noterar att endast en av hundra lärare anser att tidigare betyg är en viktig prioritering. Sedan påpekar de det självklara, det som gör att förslaget gör ont i hjärtat: ett barn kan inte skilja sin prestation från sig själv. Ett betyg på en tioårings prestation blir för barnet ett betyg på honom eller henne själv, som person. Barn, vars prestationer erhåller låga betyg, trycks ner, får sämre självförtroende, mindre motivation – och presterar sämre. Detta gagnar ingen. Möjligen undantagna de politiker som får synas i TV och verka handlingskraftiga.

Uppsala universitet är på liknande grunder mycket kritiska och menar till och med att också betygen i sjätte och sjunde klass borde avskaffas. Utredningens förslag ”vilar på synnerligen svag grund” och att tidiga betyg skulle öka motivationen menar lärosätet ”måste ses som en hypotes, snarare än en slutsats som vilar på empiriska belägg”. Föreställningen att frånvaron av betyg i årskurs 1-7 efter 1982 skulle sammanfalla med sjunkande resultat, vilket anförs som bärande argument i promemorian, saknar enligt Uppsala universitet grund. Snarare gäller det omvända. De sjunkande resultaten sammanfaller med ökad centralstyrning och målstyrning, med ökad formalisering som ”stjäl av lärarnas tid som annars kunde användas till att utveckla undervisningen.”

Än hårdare i sitt ordval är Kungliga Vetenskapsakademiens arbetsgrupp om framtidens skola som sågar Martin Ingvars utredning längsmed fotknölarna. Den är bristfällig, utropar den expert- och professorstunga arbetsgruppen på DN-debatt och skriver: ”Sammanfattningsvis drar vi slutsatsen att det inte finns stöd i vare sig svensk eller internationell forskning för att tidiga betyg skulle ha positiv effekt på elevernas lärande. Att då ändå föreslå att tidiga betyg skall införas framstår som obefogat.”

Några remissinstanser är positiva, men 34 av 44 avråder från att införa tidigare betyg. De tyngsta instanserna är genomgående kritiska. Men Alliansen har för avsikt att ändå driva igenom sitt förslag. Då de har stöd av Sverigedemokraterna kan de lyckas. I så fall sker det mot bättre vetande.

Det finns många politiska frågor där ideologi och värderingar måste få avgöra, helt enkelt för att kunskapsläget är sådant att det inte går att säga att ”det mesta tyder på att gör vi si, då händer så”. Baserat på vad vi vet, kan vi inte förorda ett alternativ före ett annat.

Men så finns det frågor där stor vetenskaplig samstämmighet råder om att ett politiskt förslag faktiskt är dåligt (eller bra), men trots det fortsätter politiker på rent ideologiska grunder att framhärda med den motsatta uppfattningen. Alliansens och Sverigedemokraternas hållning i betygsfrågan är ett exempel på en sådan fråga.

Om detta hade rört en liten fråga, hade man kanske kunnat ignorera om politiker framhärdat mot bättre vetande. Men nu gäller det våra barn och deras framtid – och Sveriges långsiktiga utveckling.

Skolan har blivit ett ideologiskt slagfält, där framförallt Folkpartiet och Moderaterna jagar utrymme i media, med argument som är intet annat än tyckande, och där tillfälliga, små majoriteter till slut kommer att avgöra. Skolan utformas utifrån ideologiska föreställningar och enskilda politikers åsikter, snarare än det faktiska kunskapsläget. Det säger mycket om Sverige som kunskapsnation.

—-
Reklam: Om du är politiskt intresserad, så kommer du att gilla min kritikerhyllade romandebut Den tredje passageraren som kom i höstas. Klicka här
—-

Arvet efter Reinfeldt

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20150112
I helgen tog epoken Reinfeldt formellt slut när Anna Kinberg Batra valdes till ny partiordförande för Moderaterna. I modern tid kan ingen annan högerledare mäta sig med Reinfeldt.

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg dominerade den svenska politiska scenen under åtta år. Under denna tid omformade de Sverige i grunden. I viss mån beror deras dominans på att socialdemokratin samtidigt hade imploderat i ledarskap, politisk strategi och budskap. Under Juholtperioden, naturligtvis. Men också under Sahlin. I valet 2010 fick Socialdemokraterna det lägsta väljarstödet i demokratisk tid. Trots ekonomisk kräftgång, idélös borgerlighet och massarbetslöshet.

Det vore emellertid fel att förklara framgångarna för Reinfeldt och Borg enkom med avsaknaden av en kompetent opposition. Avgörande var snarare kombinationen av den undermåliga socialdemokratiska oppositionen och en mycket skicklig borgerlighet, med ett nytt, mer attraktivt politiskt program.

Reinfeldts och Borgs nya program vilade på två ben.

För det första sades att politiken var kunskapsbaserad. Reinfeldt och Borg motiverade inte främst sin politik med att det av ideologiska skäl var viktigt att minska den offentliga sektorn och ge folk mer pengar i plånboken, såsom gammelmoderaterna brukat göra. Den retoriken fanns, men viktigare var att dessa åsikter sades ha vetenskapligt stöd. Den nymoderata politiken påstods grundas i de senaste forskningsrönen. Ökad sysselsättning och högre tillväxt utlovades. Sanningen är visserligen att det vetenskapliga stödet för såväl nymoderaternas ekonomiska politik som deras arbetsmarknadspolitik är omtvistat och svagt. Mycket talar rentav för motsatsen. Bland annat ny OECD-forskning, men också, naturligtvis, den svenska utvecklingen under Reinfeldtåren. Arbetslösheten blev högre, inte längre. Tillväxten blev lägre än normalt. Förvärvsfrekvensen ökade inte. Men de flesta betraktar sig som rationella, och det är inte rationellt att gå emot det som sägs vara vetenskapligt sant. Det är detta som gör själva ansatsen så effektiv, att låta göra gällande att politiken grundas i vetenskap snarare än ideologi.

För det andra formades en ny ekonomisk och välfärdspolitisk vision, vars syfte var att bryta ned den samhällssolidaritet som den traditionella välfärdsmodellen gett upphov till och samtidigt ersätta denna med en ny individualistiskt präglad samhällssyn hos medborgarna. Den traditionella, socialdemokratiska välfärdsmodellens styrka hade legat i att den förmått kombinera ekonomisk effektivitet (hög tillväxt och låg arbetslöshet) med en ekonomisk och välfärdspolitisk regim som syftade till att inkludera den stora majoriteten i samhällsprojektet. Generell välfärdspolitik – alla har tillgång till välfärdstjänster – och inkomstrelaterade försäkringar som skapar trygghet också för medelinkomsttagare hade gjort att stödet för den svenska modellen gått långt utanför de grupper som traditionellt tillhört arbetarrörelsen. Väljargrupper som i andra länder gått till liberala eller kristdemokratiska partier, hade i Sverige istället solidariserat sig med arbetarrörelsen. För att vinna majoritet för sin politik, tvingades därför Reinfeldt och Borg att deklarera sitt stöd för den svenska modellen, och först därefter, när de vunnit väljarnas förtroende, kunde de sätta igång att på ”vetenskaplig och kunskapsbaserad” grund, montera ned de mekanismer som genererade stöd för modellen. I korthet gick man tillväga så att man bytte inkomsttrygghet vid sjukdom och arbetslöshet mot lägre skatter. På samma sätt bytte man medelklassens inkomsttrygghet, vars inkomster i praktiken inte längre försäkras vid arbetslöshet, mot lägre skatter. Därmed slog man in en kil mellan dem som har arbete och dem som är arbetslösa eller sjuka. Samtidigt försvagades kopplingen mellan medelklassen och den socialdemokratiska välfärdsmodellen, vilket försvagade socialdemokratins förankring bland medelinkomsttagare. Ambitionen, som man förstås talar tyst om, är att omvandla den generella välfärden, som bygger på solidaritet mellan inkomstgrupper och mellan generationer, till en selektiv välfärdsmodell där de fattiga, på nåder, ges allmosor, och alla andra själva förväntas lösa sina problem via privata försäkringar och privat sparande. Samhälleliga problem individualiseras, vilket i sin tur förändrar värderingarna. Så skulle det välfärdsknarkande folket väckas från decennielång socialdemokratisk slummer. Väljare som ser arbetslöshet, sjukdom och tillgång till välfärd som individuella problem, snarare än samhälleliga är förstås mindre benägna att rösta på partier som vill hantera sådana frågor via omfördelning och samhällelig reglering. Ser man till politiskt resultat gick inte Moderaterna mot mitten. Snarare gick Reinfeldt in för att flytta den politiska mitten högerut.

Detta är Reinfeldts ideologiska arv. Hans politiska arv består i att han lyckades genomföra sin politik och därmed förändra Sverige. Ett borgerligare Sverige växte fram, med större klyftor, individualism och försvagad solidaritet.

—-
Reklam: Om du är politiskt intresserad, så kommer du att gilla min kritikerhyllade romandebut Den tredje passageraren som kom i höstas. Klicka här
—-

%d bloggare gillar detta: