Domen kan få katastrofala följder

Publicerad i SKD 20071220
Igår kom EG-domstolens beslut i Lavalmålet. Ett nederlag för fackföreningsrörelsen. Och ännu ett exempel på hur EU används som murbräcka gentemot svenska regleringar.

Politiskt lagvrängeri. Domen innebär att svenska fackföreningar endast under vissa omständigheter får vidta åtgärder för att tvinga fram kollektivavtal med utländska företag som har avtal i sina hemländer. Juristerna hävdar att det är diskrimminerande mot utländska företag, att påtvinga dem de kollektivavtal som svenska företag har att följa. Gör man så behandlar man dessa utländska företag med avtal i hemländerna som svenska företag som inte har avtal. Solklar diskrimminering, eller?
En annan tycker ju att svensk lag och svenska regler ska gälla i Sverige. Om man tillåter att utländska företag följer andra regler än svenska företag har att följa, diskrimmineras de sistnämnda. Och om dessa regler innebär sämre villkor för de utländska arbetare som jobbar i Sverige än svenska arbetare som jobbar i Sverige, så diskrimmineras de utländska arbetarna. Men det är alltså precis tvärtom, hävdar lagvrängarna i Luxemburg.
Låt oss överföra domstolens resonemang till ett annat område. Vad sägs om att du nästa gång du är i England, kör på höger sida av vägen. När polisen tar dig, kan du ju försöka hävda att det är din rätt. För du följer svensk trafiklagstiftning, eftersom du är från Sverige. Om de där öborna vill nåt annat, så är det inte ditt problem. Så länge de inte diskriminerar dig genom att tvinga dig att köra på vänster sida av vägen.
Vi ska inte glömma vad konflikten handlar om. Laval un Partneri betalade sina anställda 30-35 kronor i timmen. Den genomsnittliga nivån för byggarbetare i Stockholmsområdet var vid denna tid 145 kronor i timmen. Byggnads agerade för att dessa arbetare skulle få samma villkor som svenska arbetare. Av två skäl. För det första accepterar inte fackföreningsrörelsen denna typ av slavavtal. För det andra innebär ett system med sådana inslag, att de miniminivåer som kollektivavtalen sätter undermineras.
Det finns olika modeller för att skapa miniminivåer. Men oavsett om det är lagstiftning eller kollektivavtal som gäller i ett land, så kan de endast upprätthållas om i princip alla arbetsgivare förmås att följa dem. I Sverige är det kollektivavtalen som reglerar såväl förhandlingsordning som lägstanivåer som anställningsvillkorens detaljer. Det är ett system som fungerar väl. De allra flesta avtal tecknas utan att stridsåtgärder behöver vidtas. Sverige har få konfliktdagar i jämförelse med många andra EU-länder. Kollektivavtal skyddar löntagarna mot exploatering, samtidigt som seriösa företagare skyddas mot ojuste konkurrens som grundas i lönedumpning.
Om det på den svenska arbetsmarknaden skulle uppstå konkurrerande avtal, sätts lägstanivåerna efter villkoren i det avtal som är sämst för arbetstagarna. Detta leder till en ständig press nedåt på löner och villkor, något Svenskt Näringsliv nöjt konstaterade efter domen.
Med EG-domstolens resonemang kommer därtill arbetsmarknaden att skiktas efter nationalitet. Med argument mot diskriminering, lyckas alltså domstolen plädera för en apartheidlagstiftning på arbetsmarknaden.
Därmed visar domstolen, än en gång, att den agerar politiskt, och att EU-lag prioriterar marknadsrätt före människorätt. Detta är något som anhängarna av Lissabonfördraget bör tänka på. Med fördraget ökar domstolens makt, och det slås fast att EU-lag alltid är överordnad svensk lagstiftning.

%d bloggare gillar detta: