Bill & Bull säger ”Ut med dom”

Publicerad i SKD 20071129
När den ene hävt ur sig något, dröjer det inte länge förrän den andre är på löpsedlarna. Och har den ene sagt något utan att tänka, så vill ju den andre inte vara sämre. De är kommunpolitikens Bill och Bull – Ilmar och Göran.

Fort Europa. Göteborgs starke man, Göran Johansson, hade denna gång lyssnat på radio och hört att människor som flyr, exempelvis från Irak, betalar stora summor till smugglare för att ta sig till bland annat Sverige. Johansson krävde därför att människor som smugglas hit ska utvisas. De får sedan ”komma tillbaka den vanliga vägen”. Och detta, hävdar han, är av rättviseskäl, eftersom det finns människor som är flyktingar och inte kan betala smugglare. En reaktion kom självfallet bara timmarna efter från Malmö. Ilmar Reepalu instämde naturligtvis: ”Det finns inget som hindrar att man söker sig hit på laglig väg” uppges han ha sagt enligt Ekot. Dessutom tycks han, felaktigt, tro att man kan söka asyl vid svenska ambassader utomlands. Men för att söka asyl måste man, såvida man inte lyckas hamna i den lilla gruppen kvotflyktingar, vara i Sverige.

Men låt oss ställa frågan: om det är som Reepalu och Johansson säger, varför betalar människor ockersummor för att gömmas i lastbilar och lastutrymmen på båtar och färdas hit under förhållanden som är direkt livsfarliga, om de likaväl kan sätta sig på flygplanet till Europa för en bråkdel av priset? Svaret är att Reepalu och Johansson kanske kan hantera en kommunal budget, men de har uppenbarligen inte begripit hur europeisk flyktingpolitik fungerar.

Flyktingsmugglingen är en effekt av europeisk migrationspolitik. Det är kombinationen av visumplikt, reglerna för hur visum utfärdas och det s k transportörsansvaret som skapat smugglingsindustrin. Med dessa instruments hjälp har svenska och europeiska politiker rest en mur mellan EU-länderna och de länder som beskrivs som ”flyktingproducerande”. Folkrättsprofessor Greger Noll konstaterar att ”det inte finns några lagliga möjligheter” för asylsökande, från exempelvis Irak, att ta sig till Sverige.

Visumplikt införs konsekvent för de länder varifrån man förväntar sig stora flyktingströmmar. Visum utfärdas endast för tillfälliga besök i Sverige. Misstänks det att personen kommer att söka asyl, avslås visumansökan. Om sedan personen likväl försöker ta ett flyg till Sverige, görs en prövning av flygbolaget. Flygbolagen har nämligen sedan några år belagts med utökat s k transportörsansvar. Det riskerar böter på 5000 euro per person som inte har tillräckliga resehandlingar. Resultatet är att i princip kommer ingen ombord, som saknar tillräckliga dokument.

Johansson och Reepalu – här har ni er vanliga, lagliga väg! Den finns inte för miljontals människor. Vi har stängt den. Och debatten om detta, som i praktiken upphäver Genèvekonventionerna, är i det närmaste obefintlig.

Konsekvensen av att avvisa personer som smugglats hit är, förutom att det skulle strida mot internationella konventioner, att människor skickas tillbaka till död och tortyr. Är man intresserad av att bekämpa människosmugglingen och ge alla samma chans att söka asyl, då är det visumplikten och bötesstraffen för transportföretagen som ska avskaffas. Det handlar om att skapa legala vägar för människor på flykt.

Det finns förstås en möjlighet till, nämligen att de båda herrarna känner till detta. Vad syftet i så fall är med utspelen, i dessa tider av ökande främlingsfientlighet, är enkelt att genomskåda.

Danska EMU-omröstningen

Publicerad i SKD 20071124
Det blir ny dansk omröstning om EMU. Det meddelades på torsdagskvällen. För Sverige förändras inget i sak, men utslaget av omröstningen kan få politiska återverkningar.

EMU. Medan EU-kritiker, som undertecknad, i tid och otid beskylls för att inte acceptera omröstningen 1994, när vi kräver omröstning om nya fördrag – och då är det ändå just nya fördrag – är det i det närmaste accepterat att EU-vänner begär omröstning om EMU – och då har vi ändå röstat en gång om exakt detta.
Det danska beskedet välkomnas av den svenska borgerliga regeringen, som samtidigt vägrar diskutera en folkomröstning om Lissabonfördraget. Det är tydligt att makthavarna endast accepterar omröstningar när utslagen är i linje med deras egna åsikter. När resultatet blir ett annat, betraktas det som ett tillfälligt bakslag, som kan lösas med en ny omröstning. Folken har reducerats till hinder som ska övervinnas, snarare än uppdragsgivare.

Det senaste exemplet på denna demokrati på EU-vis är alltså Danmark, där väljarna för sju år sedan röstade nej till EMU med god marginal. Och dessförinnan, 1992, hade danska folket framtvingat ett undantag från EMU i Maastrichtfördraget.

Skulle det bli ett ja denna gång, kommer det att tjäna som motiv för en del svenska EMU-anhängare att kräva ny omröstning i Sverige. Politiskt kan alltså danskarnas val påverka oss. Men i sak förändras inget. Den ekonomiska och monetära unionen är och förblir en dålig idé – oavsett hur många länder som går med.

Det är rentav så att ju fler länder som går med, desto sämre kommer valutaunionen att fungera. Skälet är att med en gemensam valuta följer gemensam penningpolitik. Det gör att växelkurs och räntenivå inte längre kan anpassas till förhållandena i det enskilda landet. Istället anpassas dessa till de genomsnittliga förhållandena inom hela unionen. Effekterna kan bli mycket allvarliga för enskilda länder. För vissa blir räntenivån för låg, medan den är för hög för andra. I vissa länder går exportindustrin på högvarv och skulle behöva dämpas genom en starkare valuta, medan andra länder skulle behöva en svagare valuta för att få igång exporten. Resultatet blir högre arbetslöshet.

Systemet har, med rätta, jämförts med att ha ett antal villor utspridda över Europa, med en termostat i Frankfurt, som reglerar värmetillförseln till alla husen efter den genomsnittliga temperaturen i Europa. Den som sitter i sin stuga i Dikanäs kommer att få frysa, medan den som sitter i sitt hus i Barcelona, lär få svettas. Visst, det är en gemensam lösning, men vore det inte klokare att reglera värmetillförseln efter hur kallt eller varmt det är på respektive plats?
Någon kanske invänder att samma problem finns inom länder. Skåne kan gå bra samtidigt som det är problem i Blekinge. Så är det förstås, men dels är flyttbenägenheten inom länder större än den är mellan länder, dels har vi gemensam finanspolitik i Sverige. Den omfördelar automatiskt, via skatter och bidrag, resurser mellan olika regioner.

För att EMU ska fungera väl krävs därför en gemensam finanspolitik på EU-nivå och en rörlig arbetsmarknad. Det innebär gemensamma skatter och gemensam välfärdspolitik. Det vill vi inte ha, eftersom det skulle betyda slutet för den svenska välfärdsmodellen.
En arbetsmarknad där vi flyttar över gränser för att få jobb, är endast önskvärt om det sker frivilligt. Men EMU kan tvinga fram en flyttlasspolitik i Europa.
EMU är därför feltänkt. Och insatserna för svenskt vidkommande är mycket höga, medan vinsterna är försumbara.

Skolkampanjen mot kommunism

Publicerad i SKD 20071121

Reinfeldt meddelade förra året att Forum för levande historia ska driva kampanj mot kommunism. Att regeringen samtidigt kallar sig liberal är ett svek mot liberalismens principer.

Principlöshet. I våras hade kvarnarna malt färdigt. Kulturdepartementet skickade ut ett dekret, i vilket ansvarig minister meddelade medborgarna, att regeringen beslutat att ”kommunismen är en ideologi som skördat och skördar många offer”. Därför hade man kommit fram till att den ”uppväxande generationen” ska ” informeras” om ”kommunismens svarta historia”.

Jag skrev om detta då och noterade det tveksamma i att staten ägnar sig åt denna typ av kampanjer. Redan till Levande historias ursprungliga uppdrag bör man förhålla sig skeptisk.

Men för detta utvidgade uppdrag, saknas därtill den grund som fanns för det ursprungliga uppdraget, något som filosofiprofessor Torbjörn Tännsjö belyst. De tyska förbrytelserna under andra världskriget var en konsekvens av de bärande teserna i den nazistiska ideologin. Man kan inte vara nazist, utan att önska folkmord. Nazismen är därför till sin natur ond. Motsvarande gäller inte för kommunismen: 1) Det finns ingen enhetlig definition av kommunism. 2) De centrala teser, som är gemensamma mellan de olika riktningarna, handlar om kollektivt ägande och om klassamhällets upplösning – inte om folkmord. Gulag kan alltså inte betraktas som en direkt konsekvens av det icke definierade begreppet ”kommunistisk ideologi”. 3) Om någon invänder mot frågan om Gulag, bör vi åtminstone kunna enas om att den bör vara öppen för debatt och forskning och inte avgöras genom statliga dekret. 4) Medan nazismen endast agerat förtryckande, har kommunism även varit central i flertalet av de antikoloniala befrielserörelserna. Detta kan inte belysas i en kampanjartad historieundervisning med fokus på en ideologis ”svarta historia”.

Bedömningen att detta är en politisk kampanj, och inte en aktion för att öka historiekunskapen, stärktes i förra veckan. Utbildningsminister, Björklund, röt då till och krävde att Forum för levande historia ska samarbeta med organisationen Upplysning om kommunism. Av namnet – upplysning – kanske någon förleds att tro, att detta är en organisation, vars verksamhet grundas på vetenskaplig objektivitet. Så är inte fallet. Detta är en lobbyorganisation, finansierad av näringslivet och kopplad till regeringspartierna. Det är Stiftelsen för ett fritt näringsliv, som också är Timbros huvudman, som betalar för verksamheten.

Om Perssons initiativ till statlig information om nazismen kan man träta, men uppenbart är att en viktig demokratisk spärr lyftes bort. Med en statligt kontrollerad, kampanjinriktad historieundervisning, följer att den styrs av den politiska konjunkturen.

De ansvariga har dessutom mage att kalla sig liberaler. Men två av liberalismens bärande element är individens åsiktsfrihet och att staten inte ska politiseras.

Frågan är om de s k liberalerna i regeringen ens reflekterat över det fundamentala brott mot liberalismens principer som de gör sig skyldiga till? Vidare, har de funderat på hur politiskt schizofrent det är, att i ena stunden hävda att ”myndigheter har i för stor utsträckning tillåtits bedriva opinionsbildning, eller rent av bildats för detta ändamål”, bara för att en kvart senare besluta om en ideologisk kampanj på landets skolor, genomförd av en statlig myndighet? Och, till råga på allt, i samarbete med en till regeringspartierna och näringslivet närstående lobbyorganisation.

Svensk välfärd och EU

Publicerad i SKD 20071117
I det avslutande avsnittet av KG Bergströms intervjuserie, som sändes i veckan, fick vi möta Margot Wallström. En fråga hastades förbi, men det som sades är viktigt.

Välfärd. Frågan gällde den svenska välfärden och avhandlades på mindre än tio sekunder, eftersom Bergström och Wallström var överens. Vi har blivit omsprungna av andra länder. Eller som Wallström tidigare sagt: ”många svenskar tycker att vår välfärd är världens bästa. Men får man perspektiv på Sverige” så inser man att ”den svenska välfärdens förträfflighet är en myt.”

Att höra detta från vänsterhåll är nytt. Högern, däremot, har drivit detta i decennier, kulminerande med den förre moderatledarens mantra om att ”vi har världens högsta skatter, men inte världens bästa välfärd”. Men har Wallström rätt, så har, logiskt sett, Lundgren också rätt.

Wallströms avsikt är inte att ge högern ammunition. Hennes dagordning är en annan. Påståendet är en del i en större argumentation, konstruerad för att möta folks oro inför den alltmer överstatliga karaktär som EU tar sig. Argumentet var vanligt i debatten inför omröstningen om EMU. Valutaunionen riskerar nämligen skapa sådana spänningar, att en gemensam finanspolitik kan tvingas fram och därför hotas även de enskilda ländernas välfärdsmodeller. Ja-sidan förstod styrkan i detta resonemang och började därför argumentera som så att risken är överskattad, men om så ändå skulle bli fallet, har vi inget att oroa oss för, ty det är inte särskilt stora skillnader mellan länderna.

Argumentet är bedrägligt och politiskt farligt. Den svenska modellen må ha sina brister, men den lyckas alltjämt producera bättre resultat än övriga länder i EU. Detta är välkänt. Exempelvis visar två av Sveriges mest framstående välfärdsforskare, Joakim Palme och Eero Carrol, i en rapport från förra året, hur de nordiska länderna, som skiljer ut sig vad gäller välfärdssystemens konstruktion och spännvidd, är bäst på att reducera ekonomiska klyftor. En god illustration är att i Sverige lever 2,4 procent av dem som är äldre än 65 år under fattigdomsgränsen. I Storbritannien är motsvarande siffra 12,5 procent. Den generella nordiska välfärdsmodellen är ”den mest effektiva strategin för fattigdomsbekämpning”, skriver författarna.

Även på andra områden utklassar den nordiska modellen sina konkurrenter. Den för jämställdheten så viktiga indikatorn, kvinnors deltagande i arbetslivet, är betydligt högre i Sverige, med en sysselsättningskvot på 70 procent, jämfört med Frankrike och Tyskland där den är omkring 60 procent. I södra Europa är motsvarande siffra under eller omkring 50 procent. De förhållandevis små klyftorna och det offentliga sjukvårdssystemet, gör i sin tur att de flesta hälsoindikatorer är bättre i Sverige än ute i Europa.

Den typ av argumentation som Wallström ägnar sig åt, syftande till att göra oss mer positiva till EU, har som huvudsaklig effekt att högern får eldunderstöd. Förvisso ska vi inte bli nöjda. Vi har stora och växande klyftor och en välfärd som befinner sig på reträtt sedan många år, och som nu är under angrepp av den borgerliga regeringen. Men den nordiska välfärdsmodellen är likväl bättre än alla andra modeller, och har därtill, som en följd av sin generalitet, ett folkligt stöd som saknar motstycke. Därför ska vi inte endast vara stolta över den svenska välfärden, utan vi ska kräva att den byggs ut och blir ännu bättre.

Nedskärningarna i den skånska vården

Publicerad i SKD 20071112
De pågående nedskärningarna inom den skånska vården är av historisk unik omfattning. Om de vore nödvändiga, kanske de hade varit förståeliga. Men pengar finns i regionkassan.

Regionen. Förra gången borgerligheten hade makten i regionen kördes finanserna i botten – med miljardunderskott som resultat. Det tog socialdemokraterna nästan en mandatperiod att städa upp i röran.

Denna gång kan man åtminstone inte kritisera den borgerliga majoriteten för att gödsla med pengar. Nu skärs det ned i sjukvården, inte med osthyvel utan med motorsåg.

Det har till och med gått så långt att läkarförbundet temporärt, via förhandlingsförfarandet, stoppat budgetprocessen och larmat att regionledningen planerar att göra nedskärningar i storleksordningen 1 miljard kronor.

Hittills har de borgerliga politikerna hänvisat till att det är möjligt att göra omfattande rationaliseringar inom vården. Därför har tunga sparkrav levererats till de stora sjukhusen. Lund, som i år getts ett sparbeting på 210 miljoner, har klarat en tredjedel men är ändå betydligt ”bättre” än Malmö och Helsingborg på att skära ned. Hur kvaliteten påverkats återstår att se. Men borgerlighetens föreställning om att det finns en massa luft i den offentliga sektorn har visat sig felaktig. Det tycks finnas mycket litet att hämta i den typen av besparingar.

Därför spekuleras det i att enda sättet att nå sparmålen är att lägga ned ett eller flera sjukhus. En miljard motsvarar de sammanlagda budgeterna för Trelleborgs och Landskronas sjukhus. Borgerligheten gick till val på att inte stänga några sjukhus. Mot det står dess strävan efter lägre skatter. Den måste snart bekänna färg och berätta vad som prioriteras.

Nu kommer vi till det märkliga i denna historia. Nedskärningarna är i huvudsak inte betingade av ett underskott, utan syftar till att skapa ett överskott! Och inte nog med det. Regionledningen sitter på pengar, som den inte vill använda. I en s k omstruktureringspost ligger för innevarande och nästkommande år 700 miljoner kronor.

Pengarna ska användas för att täcka de kostnader som uppstår när verksamhet läggs ned eller ut på entreprenad. Men om regionledningen hade haft för avsikt, att ha lika omfattande verksamhet om tre år som nu, hade dessa pengar kunnat användas till att finansiera sjukvård, istället för att avveckla densamma. Därmed hade stora delar av sparbetingen kunnat strykas. Att den borgerliga regionledningen väljer att avsätta dessa pengar för att täcka avvecklingskostnader, visar att syftet, med regionstyrelseordförande Swansteins ord, är att ”krympa kostymen”. Att de i dagsläget är beredda att betala stora summor för att avveckla vård i stället för att driva vård, beror alltså på att de vill minska regionens åtagande gentemot skåningarna med målet att sänka skatten i tid inför nästa val.

Detta är i vart fall den rimliga tolkningen av situationen. Men det kan vara så enkelt att de borgerliga regionpolitikerna är så nervös för att åter hamna i ett läge av galopperande underskott, att de väljer att lägga in stora överskott i budgeten. I så fall är de bara inkompetenta. Regionens uppdrag är inte att driva sparbank, utan att förse invånarna med bland annat sjukvård och kollektivtrafik.

Frågan är vad som är värst: Politiker som inte är vuxna den uppgift medborgarna anförtrott dem? Eller politiker som ser det snäva partiintresset av en sänkt skatt som viktigare än en fungerande sjukvård?

Ner med inflationsmålet

Publicerad i Skd 20071108
LO har kommit med en ny rapport som heter Fler jobb- bättre jobb. Även om en del är formulerat väl diplomatiskt, innehåller den en viktig kritik av det senaste decenniets ekonomiska politik.

LO-ekonomerna visar att Riksbanken år efter år misslyckas med sitt uppdrag. Det mål som riksbanken har är enkelt och tydligt – håll inflationen kring 2 procent. Men endast under ett par år sedan 1995 har inflationen legat över detta mål. Vanligen har den legat under eller omkring 1,5 procent. Det betyder att penningpolitiken varit mer åtstramande än vad som vore nödvändigt för att uppnå målet. Detta har lett till att arbetslösheten inte fallit i den takt som skulle varit möjligt med en mer expansiv penningpolitik. Därför föreslår LO att Riksbanken ska göras mindre självständig, så att om penningpolitiken missköts ska ansvar kunna utkrävas. Kravet är i rätt riktning, men inte tillräckligt långtgående. Det grundläggande problemet är nämligen att riksbanken överhuvudtaget är självständig samt att den är satt att bekämpa inflationen, utan hänsyn till effekter på sysselsättning och tillväxt.

Regelverket som styr riksbanken är tydligt influerat av den ekonomiska teori – i sin ursprungliga form utvecklad av Milton Friedman – som var dominerande när politiken lades om i mitten av 90-talet. Teorin säger att det inte finns något långsiktigt samband mellan arbetslöshet och inflation och centralbankernas uppgift är därför att bekämpa inflationen. Eftersom politikerna inte begriper de verkliga sambanden i ekonomin, görs detta bäst om centralbanken är oberoende av riksdag och regering. Om vi bortser från den obskyra demokratisyn som genomsyrar teorin och endast ser till teorin som sådan, så är den inte ensam och accepterad av alla.

Det är ingen slump att den europeiska massarbetslösheten från 90-talet fram till idag sammanfallit med extremt låg inflation. En del ekonomer har noterat detta, och så har nya teorier fötts som visar på att låg inflation och låg arbetslöshet endast under vissa förhållanden kan samexistera, medan låg inflation under andra omständigheter leder till hög arbetslöshet. Nitisk inflationsbekämpning är därför, under vissa perioder, oförenligt med full sysselsättning. Det finns alltså goda skäl att ifrågasätta såväl inflationsmål som riksbankens självständighet. Tyvärr går inte LO så långt i sin argumentation.

I rapporten finns också kritik mot den ekonomiska politikens andra hand – finanspolitiken. Till viss del fungerar finanspolitiken i Sverige automatiskt stabiliserande. När konjunkturen vänder neråt, ökar arbetslösheten och utbetalningarna i form av bland annat a-kassa blir större. Därmed begränsas efterfrågefallet. Detta är i sig ett argument mot sänkta ersättningar i socialförsäkringarna, eftersom sådana åtgärder gör att efterfrågan fluktuerar kraftigare med större konjunktursvängningar som resultat. Detta riskerar även öka arbetslösheten på sikt. Men finanspolitiken kringgärdas numera av utgiftstak vars effekt är att i lågkonjunktur riskerar efterfrågan sänkas ytterligare och krisen fördjupas. Här dristar sig LO till att kritisera utgiftstaken och föreslår att någon sorts sysselsättningsmarginal införs, för att på så sätt kunna öka finanspolitikens möjlighet att utjämna konjunkturerna.

De tvångströjor som politikerna självmant tagit på sig har, föga förvånande, begränsat politikens rörelsefrihet och gjort det svårare att nå målet om full sysselsättning. Det är tid för en ny ordning.

Fifflare.

Publicerad i SKD 20071105
Finns det inga hederliga moderata toppolitiker? Förmodligen några. Men strömmen av exponerade skattefifflande, lagtrotsande och allmänt omdömeslösa moderata företrädare tycks aldrig sina.

Skandalerna duggar tätt, och i centrum står Reinfeldt, som med sin bristande ledarerfarenhet och oförmåga att välja rätt medarbetare, pekas ut som ansvarig.

Under hans lite mer än ett år som regeringschef har tre ministrar avgått. Av dem föll två på sina privata affärer. Stegö Chiló för att hon inte hade betalt tv-licensen på sexton år och för att ha anlitat svart städhjälp, samma sak fällde Borelius. Bättre klarade sig Reinfeldt själv, som betalat sin barnflicka 32 kronor i timmen och Borg som också han anlitat svart arbetskraft. För att inte tala om teflonpannan Bildt. Det tycks kvitta hur många tvivelaktiga affärer som han är inblandad i. Kritiken fastnar ändå aldrig.

Till detta lägger vi nu Reinfeldts statssekreterare, Ulrica Schenström, som gick på krogen när hon hade krisledningsjour. Vid hennes avgång, hade det inte ens gått en månad sedan statssekreteraren i finansdepartementet, Urban Funered, tvingats bort, på grund av sitt nära band till det skandalomsusade Carnegie. Schenströms ersättare, Nicola Clase, hann knappt till jobbet innan det avslöjades att även hon anlitat svart arbetskraft. Och på söndagen nåddes vi, slutligen, av nyheten att paret Cederschiöld – han utsedd av Reinfeldt till förhandlingsman i Stockholms infrastrukturfrågor, hon moderat EU-parlamentariker – anlitat svart arbetskraft i mer än ett decennium. Den moderata ordföranden i riksdagens arbetsmarknadsutskott ryckte omedelbart ut till partikollegornas försvar. Det är skattetryckets fel, hävdade hon. Men bland vanligt folk är nog stödet svagt för de stackars moderatpolitikerna, som inte klarar att leva hederligt, trots en årsinkomst på nästan två miljoner.

De som pekar på den reinfeldtska inkompetensen har alltså en poäng. Men det finns två förhållanden till som spelar in. Dels den på girighet byggda moral som är förhärskande i de klasser som moderata toppolitiker vanligen kommer ifrån. Här har dock inget förändrats. Dels situationen i det moderata partiet. Här har hänt desto mer.

Reinfeldt var alls inte självskriven när han tog makten i moderaterna. Den interna kritiken var omfattande. Och den lindrades inte av att han satsade allt på ett kort under namnet De nya moderaterna. Taktiskt genialt, men hög insats. Partiet skulle inte förlåta en valförlust. Reinfeldts öde som partiledare blev avhängigt valresultatet. Och den, helt riktiga, bedömning som moderatledningen gjorde, var att valet endast kunde vinnas om partiet började tala med en röst på alla nivåer – så att de nya budskapen hann sätta sig bland folk.

Omdaningen av partiets retorik, handlar därför lika mycket om etablerandet av en ny maktfalang, med företrädare som förmår ta in och föra ut de nya budskapen. Stora delar av det gamla, erfarna gardet rensades följaktligen ut från maktpositionerna. Nytt folk från Reinfeldts egen generation besatte de flesta viktiga posterna.

Det är därför ur ett nytt, delvis oprövat gäng som Reinfeldt har att göra sina val. Att han så fatalt har misslyckats, beror alltså inte endast på att han själv saknar erfarenhet, utan kan också delvis härledas till att hans ledarskap inskränkt rekryteringsunderlaget. Han tvingas välja bland oerfarna tjänstemän och ministerämnen, av vilka en del i efterhand visat sig vara riktiga girigbukar som dessutom saknar omdöme.

%d bloggare gillar detta: