Sahlin jagar, Björklund flyr – men varför?

Publicerad i SKD 20071231
I helgen utspelades första slaget om skolan. Mona Sahlin och partiets skoltalesperson, Marie Granlund, föreslog en blocköverskridande överenskommelse. Jan Björklund avvisade inviten.

Skolhaveri. Sahlin och Granlund säger sig kunna acceptera tidigare betyg än i åttan, under förutsättning att de betygsliknande omdömena inte införs från första klass. Men hur kommer det sig att Socialdemokraterna så gärna vill ha en uppgörelse med regeringen? Och varför är Björklund så uppenbart ointresserad?

Sahlin och Granlund hävdar att det är för ”ungarnas skull”. De måste ges stabilitet. Men är det därför, som de så oförskämt nonchalerat sitt eget partis högsta beslutande organ? Knappast.

Och hur kommer det sig att Björklund bjuder in till samtal om skolpolitiken, men sedan avvisar förhandling? Han säger att han vill ha slut på den svenska ”flumskolan”. Men vore det då inte bättre att från en styrkeposition göra upp om skolpolitiken, än att stifta lagar som sannolikt rivs upp om tre år?

Svaret är att det inte är för ”ungarnas skull” som socialdemokraterna lägger sig platt i en central fråga. Och Björklunds mantra om ”flumskolan” är bara plakatpolitik.
Saken är mycket enklare än så. Socialdemokraterna vet att de förlorade röster på skolpolitiken till folkpartiet. Det vet folkpartiet också. En blocköverskridande överenskommelse skulle därför göra folkpartiet politiskt impotent i sin vinnarfråga, medan socialdemokraterna skulle kunna avföra sin förlorarfråga från dagordningen. Det är därför Björklund flyr och Sahlin jagar efter.

Men ser man till sakfrågan, och inte till vad folk i stugorna råkar tycka, finns det inga belägg för att tidigare betyg skulle leda till mer kunskap. Forskningen tycks vara tämligen överens. En av världens främsta experter på betyg och prestationer, Dylan Wiliam, som är rektor för Institute of Education vid University of London, påtalade vid en konferens tidigare i år att betyg tvärtom är ”skadligt för elevers lärande”. Betygsforskaren Anders Jönsson vid Malmö högskola säger att ”betyg påverkar självbilden. De som får låga betyg stänger av inlärningen”. Vissa studier pekar på att endast de som har goda betyg påverkas positivt, påpekar Viveka Lindberg vid Stockholms lärarhögskola. Men inte ens för de bäst presterande är det säkert att betyg har positiv inverkan. USA:s främste expert på belöningssystem och betyg, pedagogikprofessorn, Alfie Kohn, avfärdar såväl betyg som standardiserade test (som folkpartiet vill införa från tidig ålder). Forskningen visar, skriver Kohn angående betygssystem, att ”människor som lovas belöningar för att göra något, tenderar att förlora intresset för vad det nu var de skulle göra för att få belöningen”. Det är belöning i form av betyg som blir viktig, inte vad man lärt sig. De med låga betyg, presterar sämre när självbilden raseras, medan de med höga betyg slutar jobba när de nått betygsresultaten. Men det är klart, på ett sådant budskap kan man inte skriva några politiska slagord.

Till Björklund vill jag därför säga: Det finns inget vetenskapligt stöd för din politik och elevernas kunskapsinlärning blir inte bättre av den. Men så är det väl inte heller eleverna som du bryr dig om, utan snarare om att ha ett tillräckligt populistiskt budskap på ditt plakat när du beger dig ut från Rosenbad?
Även till Sahlin och Granlund vill jag säga något så här på nyårsafton. Om ni verkligen agerar för ”ungarnas skull” och inte för opinionssiffrornas, då är tidigare betyg oacceptabelt. Men det vet ni väl redan?

Torskbeståndet kommer att kollapsa

Publicerad i SKD 20071228
De nya torskkvoterna är klara. Och trots att beståndet är nära kollaps görs föga. I Nordsjön ökas rentav uttaget. Det kan komma att gå för den svenska torsken som för den kanadensiska.

Utfiskning. EU:s fiskeriministrar har beslutat om nya fiskekvoter. De ignorerar forskarnas råd och miljöorganisationernas och sportfiskarnas protester.
De senaste provfiskningarna i Kattegatt visar att läget är värre än någonsin. Inget årsyngel kom upp, endast 1-2 år gamla torskar. Det tyder på att reproduktionen i år varit svag.
EU-kommissionen hade föreslagit en minskning med 25 procent, vilket Sverige vikit sig för (det enda rimliga vore ett totalstopp) men inte ens denna lilla minskning gick igenom. Istället reduceras kvoterna med 8 procent.
Den kortsiktiga girigheten blir än tydligare när vi kommer till Nordsjön. Där har internationella havsforskningsrådet funnit en liten ökning av torskbeståndet, men inte så stor att kvoterna kan ökas. Men istället för att låta Nordsjötorsken återhämta sig, ökas kvoterna med 11 procent.
Naturskyddsföreningen, Greenpeace, Världsnaturfonden och Sportfiskarna är kritiska. Sveriges Fiskares Riksförbund meddelar däremot att de ser positivt på besluten. Det är inte förvånande; det är inte ovanligt att man hör yrkesfiskare kritisera inskränkningarna i deras fiskerättigheter och hävda att bestånden klarar ett intensivare fiske. Så har de gjort i många år. Men om det vore så att vi år efter år tar ut mindre torsk än vad reproduktionstakten tillåter, skulle ju torsken trendmässigt öka i antal. Det hävdar ingen, inte ens yrkesfiskarna.

Dessa yrkesfiskare seglar sin fiskeflotta mot avgrunden, fullt medvetna om att de riskerar förstöra något som inte går att reparera. Det som hände i Kanada kan hända här. Utanför Newfoundland fanns en gång världens största torskbestånd. Det fiskades till kollaps i början av 90-talet. Torsken har ännu inte återvänt.

När en art försvinner påverkas hela ekosystemet. Se på Östersjön! Den speciellt till bräckt vatten anpassade torsken, är på gränsen till utrotning. Det har i sin tur lett till att skarpsillen brett ut sig. Den lever på djurplankton, som också är föda för gädd- torsk och abborreyngel. Rovfisket på torsk i Östersjön, har alltså inte endast lett till att torsken försvunnit och har svårt att återhämta sig, utan också till att gädda och abborre utsätts för hårdare konkurrens om födan. Det är förmodligen skälet till att yrkesfiskets fångst av dessa båda arter föll med 80 procent längs Östersjöns kuster under 90-talet. Därtill har mängden växtplankton ökat när mängden djurplankton minskat. Det är antagligen en bidragande orsak till att många badvikar förvandlats till stinkande dypölar.

Vi begriper först i efterhand hur bräckliga havens ekosystem är. Det är en av ingångarna i den utmärkta reportageboken Tyst hav, som utkom i höstas, i vilken journalisten Isabella Lövin, visar hur omfattande rovfisket är och hur lite som görs åt det. Hon påtalar att 90 procent av bestånden av de stora matfiskarna har försvunnit under de senaste femtio åren.
Torskbeståndet är nära kollaps. Pigghajen, som på 80-talet gick ända ner till Skälderviken, är i det närmaste utrotad längs de svenska kusterna. Andelen ålyngel som tar sig till Sverige är nere i 1 procent av vad det var för 30 år sedan. Och hur många vet idag att Öresund på 1950-talet var ett sportfiskeeldorado för tonfisk med vikter uppemot 400 kg? Hur många fler arter ska utrotas, innan någon säger stopp?

Fria ungar tänker större

Publicerad i SKD 20071214
Så närmar sig terminsslut och debatten om kyrkans roll anländer som ett brev från posten. Men varför kan vi inte acceptera att religion är en privatsak och släppa ungarna fria?

Det började med att Katharina Lindhé, som är rektor på Flygelskolan i Lund, förklarade att det inte skulle bli någon avslutning i kyrkan. Det fick biskopen att reagera. Avslutning i kyrkan handlar om att förmedla en ”kulturell och religiös tradition”, förkunnade hon.

Biskopens uttalande är inget att förundras över. Det är hennes uppgift att sprida kristendom. Kyrkan är ett särintresse och agerar därefter. Den räknar med att få ut sitt budskap, även om skolavslutningen ska vara en profan högtid.

I debattens utkant vegeterar dessutom Sverigedemokraterna, som trots sin antikristliga politik, använder denna diskussion i sin propaganda. Men detta handlar inte om invandring. Istället är det en fråga om rätten till religionsfrihet. I den ingår också rätten att inte vara religiös.

Biskopen blandar ihop korten. Det är nämligen en väldig skillnad på att utöva religiösa traditioner och att studera religiösa traditioner. Det ligger på skolans ansvar att eleverna diskuterar och studerar de religiösa traditionerna, vilket självfallet bör göras också med studiebesök i bland annat kyrkor och moskéer. Men detta ska ske utifrån ett religionsneutralt perspektiv. De elever som önskar utöva religion, kan göra det efter eget huvud, men det är inget som ska påbjudas från skolan.

Dessa åsikter har jag framfört i spalten tidigare, och jag blev då beskylld för att lida av religionsfobi. Inget kan vara mer fel. Jag är inte rädd för religion, inte heller ser jag ner på religiösa människor. Jag har läst såväl Koranen som Bibeln pärm till pärm och funnit mycket nöje i det. Men barn har sällan möjlighet att värja sig och därför måste de skyddas från religiös indoktrinering.
Och även om jag är ung, talar jag av erfarenhet. När jag gick i den offentliga grundskolan i slutet av 80-talet, förekom såväl påbjuden psalmsång som obligatoriska kyrkobesök med predikan. Alla var tvungna att gå, utom den klasskamrat som tillhörde Jehovas vittnen, och som därmed pekades ut som annorlunda, och sattes i ett rum för sig när vi andra tvangs utföra de religiösa ritualerna.
Det var först på gymnasiet som jag förmådde att värja mig gentemot den religiösa indoktrineringen i skolan. Att jag ens lyckades då berodde på det eldunderstöd jag fick genom att läsa Bertrand Russels fantastiska föredrag Varför jag inte är kristen. Och hans avslutande ord etsade sig fast i mitt minne: ”En bra värld behöver kunskap, vänlighet och mod. Den är inte i behov av ångerfull längtan efter gångna tider, ej heller av att den fria intelligensen hämmas av ord som yttrats för länge sedan av okunniga män.”
Så ett budskap i juletid: Släpp ungarna fria! Låt dem tänka själva!

Slutligen till ett annat ämne. Jag noterar nämligen att en dansk domstol på torsdagen underkände åtalet mot sju anställda vid ett klädföretag som planerat att sända vinsterna till colombianska Farc och palestinska PFLP. Bra. Men det är lagen som är problemet, och den finns kvar. Att ekonomiskt stödja organisationer som EU stämplat som terroristiska är olagligt i Danmark, såväl som i Sverige. Men däremot är det lagligt att skänka pengar till terroristiska organisationer, som EU inte benämner som terroristiska –exempelvis den israeliska militären.

Folkomrösta om Lissabonfördraget

Publicerad i SKD 20071211
I veckan kommer statsministern att underteckna Lissabonfördraget. Därefter ska det ratificeras i riksdagen. Folkomröstning blir det inte, trots att en bred majoritet är för en sådan.
Ny grundlag. Det har sagts att EU är som en cykel, fortsätter man inte framåt, tappar man fart och då trillar man. Det är i sig ett dåligt tecken att en organisation ständigt måste förändra sina stadgar för att fortsätta utvecklas. I en sådan organisation skapas en byråkrati med egna intressen av utvidgning av de domäner som den livnär sig på. Det är vad vi ser i EU, och det är förmodligen ett skäl till att i princip alla förslag som kommer från Bryssel pekar i riktning mot ökad överstatlighet. För nog är det märkligt, att trots att folken i Europa är så splittrade, reses aldrig förslag från byråkratin som innebär mindre makt åt de gemensamma institutionerna? Men varför kan inte färdriktningen gå i motsatt riktning, så att sådana frågor som är internationella löses gemensamt, medan sådant som kan lösas nationell också hanteras på den nivån?
Lissabonfördraget kommer, likt sina föregångare, att få långtgående effekter för Sveriges självbestämmande:
• Vetorätten avskaffas på ett stort antal områden. För Sverige innebär det att vi kan bli tvingade av andra att föra en politik som inte har stöd av majoriteten av folket i Sverige. Straffrätten är ett exempel på ett område där Sverige inte längre kommer att ha veto.
• Ny röstviktning, som träder i kraft om några år, ökar de större ländernas makt. I praktiken kommer de tre största länderna plus ytterligare ett land att kunna utöva veto.
• Unionsrätten får alltid företräde framför svensk lag. Vad effekterna av detta blir är svårt att säga, eftersom konflikter avgörs i domstolen, vilken alls inte är opolitisk. Men vi kan förvänta oss att det blir ännu svårare att få behålla särlösningar i Sverige. Jag tror exempelvis att ingen vågar sia om vad effekterna blir för den svenska offentlighetsprincipen, som är svensk grundlag men saknar stöd i unionsrätten.
• De militaristiska tendenserna ökar. Det skrivs att målet är att ministerrådet ska besluta om ett gemensamt försvar. Det blir i så fall ett Sverige under ett kärnvapenparaply. Det finns, vidare, inget entydigt krav på att internationella insatser med EU-trupper förutsätter beslut i FN:s säkerhetsråd. De sista resterna av Sveriges militära alliansfrihet försvinner också, i och med att EU förvandlas till en allians där medlemsländerna har gemensamma förpliktelser att bistå varandra.
• Sveriges utrikespolitik kommer i ännu högre grad än idag att underordnas den gemensamma politiken. Det blir den politiska effekten av att inrätta vad som i praktiken, men inte i ord, är en utrikesminister för EU.
Listan hade kunnat göras längre. Men klart är att det EU som är under utveckling, är ett helt annat EU än det som vi röstade om 1994. Om detta har vi inte fått säga vad vi tycker. En folkomröstning skulle ge en god fingervisning om huruvida folket anser att utvecklingen är bra eller om man önskar en annan färdriktning.
Jag är inte alls säker på att nej-sidan skulle vinna en omröstning, även om jag hoppas att så skulle bli fallet. Samtidigt inser jag att ett ja i en sådan omröstning i praktiken skulle innebära slutet för dagens EU-kritiska rörelse. Icke desto mindre kräver de demokratiska principerna, att om Sverige ska avhända sig makt i denna omfattande utsträckning, ska folket ha ett ord med laget.

Neddragningarna i Region Skåne

Publicerad i SKD 20071208
De dåliga nyheterna från Region Skåne duggar tätt. Växande vårdköer, platsbrist, problem på akutavdelningar, personalneddragning, miljardbesparingar. Det finns anledning att känna oro.

Kaosregion. Hittills i år har vi hört om att gravida skickas så långt som till Växjö för att föda, att neddragningarna inom psykiatrin riskerar leda till att människor dör och att vårdkön ökat med 50 procent sedan årsskiftet.

Veckans nyhet är att det förväntas bli platsbrist på Malmö sjukhus under storhelgerna. Tidningsuppgifter talar om att det skulle vara enkelt att lösa, om det inte vore för det överhängande besparingskravet på 140 miljoner.

Det är gigantiska besparingar förestår. Jag skriver förestår, för vi bara sett början. Sparbetinget för 2007 är 600 miljoner kronor, men hittills har man inte ens lyckats hämta hem hundra utav dem. De omfattande effekterna vi ser är inget mot vad som väntar. Det kommer att bli mycket värre.

När regionstyrelseordförande Jerker Swanstein för en tid sedan var ute och valsade i media om att målet var att sparka 5000 personer, förvånades många, även i den borgerliga gruppen. De ansvariga för regionens personalpolitik visste inte var siffran kom ifrån. I efterhand har vi fått veta, att den hade Swanstein själv funderat ut på sin kammare. Men förmodligen är det den bästa uppskattning, som har gjorts av vilka effekter som besparingarna kommer att få. Kanske hade alltså Swanstein drabbats av ett plötsligt infall av ärlighet.

Som jag påpekat i denna spalt tidigare är besparingarna ideologiska. Det finns ingen penningbrist i regionkassan. Men istället för att satsa på vård, undandrar den borgerliga majoriteten 450 miljoner som läggs i en fond som ska finansiera avveckling av verksamhet.

Syftet är lätt att genomskåda: att minska regionens åtaganden i en sådan utsträckning, att de borgerliga partierna inför nästa val ska kunna sänka skatten.

Det är också skälet till att socialdemokraternas budget innehåller 753 miljoner mer till den skånska vården än regionledningens gör. Båda budgeterna är i balans, men oppositionen vill använda de pengar som faktiskt finns till att finansiera vård, exempelvis för att återinföra fri sjukvård för barn.

Det är ett farligt beteende som de borgerliga visar upp. De verkar sakna ansvarskänsla och tycks inte egentligen bry sig om konsekvenserna av sin politik. Snarare handlar regionpolitiken för dem om att tillfredsställa sina ideologiska böjelser. Exempel på att ideologi går först är dialysen i Malmö. När den skulle byggas ut föreslog borgarna att den skulle privatiseras, men möttes av en omfattande proteststorm. Då backade de. Men de hade inte släppt tanken på hur trevligt det vore om man kunde skicka de njurskicka till en privat klinik. Alltså lät man privatisera dialysen i Trelleborg istället. Självfallet brydde man sig inte om att utreda konsekvenserna för exempelvis det samarbete som funnits mellan dialysklinikerna i sydvästra Skåne. Samma mönster ser vi för psykiatrin i Helsingborg och Lund och hela mammografin, som nu slumpas ut till lägstbjudande. Återkommande vid varje tillfälle är bristen på konsekvensanalys, avsaknaden av argument i respektive sakfråga och oerhörd jäkt – ingen eftertanke här inte! Istället ägnar sig den borgerliga regionledningen åt simpelt maktspråk, kringgärdat av testuggande svada av bästa liberala sort.

Men som enkel skåning undrar man: hur ska det egentligen gå med vården. Vad händer om jag blir sjuk?

Politik och moral

Publicerad i SKD 20071201
Jag har skrivit nittioåtta krönikor här i tidningen. Men aldrig har jag fått så många e-brev, som efter onsdagens inlägg om flyktingpolitiken. En del kritiska, andra instämmande.

Jag bestämde mig därför att skriva ännu en artikel i ämnet. Men ur ett annat perspektiv, med en enkel fråga: Varför ska Sverige ta emot flyktingar?

Svaret är att flyktingpolitik är en fråga om moral. Att inte hjälpa en människa i nöd har i årtusenden ansetts vara en omoralisk handling. Och det som gäller för en människa, gäller i viss utsträckning för en stat.

Moral är inte en fråga om gudstro, vill jag som ateist understryka. Men den mest centrala av alla levnadsregler, finns redan i bibeln. Den ofta refererade berättelsen om den barmhärtige samariten (luk10:25-37) grundas i det som är den viktigaste regeln för alla kristna, nämligen att ”älska din nästa som dig själv” (rom 13:9). Den brukar sammanfattas i den välkända gyllene regeln (matt 7:12). Varianter på detta finns i alla världsreligioner. I islam, exempelvis, skrivs den som att ”ingen är rättrogen förrän han älskar sin broder som sig själv”. Regeln är lika gammal som civilisationen, och hämtar sin giltighet, inte från någon gudsfigur, utan från det faktum att den är rationell för varje individ, något som gjorde det möjligt för Kant att härleda sitt kategoriska imperativ: att handla så att principen för din handling kan upphöjas till allmän lag.

En vanlig invändning i flyktingdebatten är, att man inte tror att man själv skulle behandlas lika väl. Men få skulle förfäkta en regel som går ut på att handla mot andra, såsom du tror att du i värsta fall själv skulle bli behandlad. Frågan Göran Johansson bör ställa sig är alltså: hur skulle jag vilja bli behandlad om jag tvingades fly undan krig till ett annat land? Svaret bör forma politiken.

Ej heller håller de olika argumenten kring, att andra inte tar ansvar och därför ska vi inte heller göra det. Ilmar Reepalus idé att skicka flyktingar till de länder de passerat tidigare, företrädelsevis Danmark, är en variant på detta, liksom andra debattörers krav på en anpassning neråt till de mest restriktiva ländernas nivå. Regeln ställer krav som är oberoende av vad andra gör.

Föreställ dig att det en kväll kommer en misshandlad kvinna in i trappuppgången där du bor. Hon ropar att hon är förföljd och ber om att bli insläppt. Den första dörren öppnas inte, ej heller den andra. Så kommer hon till din dörr. Öppnar du eller låser du? Eller ropar du kanske genom brevinkastet, att hon får gå åter till de andra dörrarna, där hon först knackat på? Det moraliskt riktiga är att öppna dörren, eftersom det är vad du själv skulle önska om det var du som stod där ute. Om du inte öppnar, kan du hänvisa till att ingen annan heller gjort det. Men kvarstår gör, att du agerat moraliskt fel. Ditt ansvar blir inte mindre för att dina grannar gjort lika fel som du.

En del läsare har säkert invändningar. Men om vi kan vara överens om att flyktingmottagning är en moralisk plikt och att vårt ansvar inte minskar av att andra länder agerar omoraliskt, har vi kommit en bit på vägen. Är vi överens om detta, kan vi nog också sluta oss till att vi inte lever upp till våra förpliktelser i dagsläget. För om det är fel att inte öppna dörren för kvinnan i trappen, då är det lika fel att inte släppa in henne i trapphuset. Men det är just effekten av visumsystemet: vi låser dörren till trapphuset och den som i desperation bryter sig in förklaras illegal. Det är djupt omoraliskt.

%d bloggare gillar detta: