Vaxholm och Lissabon

Publicerad i SKD 20080119
Igår debatterades det s k Lavalmålet i riksdagen. Ska samma rättigheter gälla för svenska som för utländska arbetare i Sverige? Har facket rätt att strejka för detta? EG-domstolen har sagt nej.

Hotet från EU. EG-domstolens utlåtande är ett angrepp på den svenska modellen med kollektivavtal, som görs upp mellan parterna. Utlåtandet innebär att svenska fackföreningar endast har rätt att hävda ”kärnan” i dessa avtal, d v s miniminivåerna, men inte avtalen som helhet. Domstolen konstaterade också att den svenska grundlagsstiftade strejkrätten är underordnad den fria rörligheten av tjänster.

Domen är det allvarligaste slaget mot svensk arbetarrörelse sedan början av 1900-talet. Det märkliga är att reaktionerna har varit så loja. Från arbetarrörelsens ledning har man rentav försökt framställa det som en seger att domstolen inte helt underkänner strejkrätten. Det är mycket svårt att se detta som en framgång, men den uteblivna reaktionen beror på att ett medgivande av nederlaget, skulle ge EU-kritiken vatten på sin kvarn. Så nedgrävd är den gamla ja-sidan i sin skyttegrav, att de hellre kastar sig in i ett våghalsigt spel, med oerhörda insatser, än erkänner att de garantier som de trodde sig ha fått med anslutningsfördraget 1994, inte existerar längre.

Det finns nämligen två vägar att försöka säkra den svenska modellen, men endast en av dem kan ge oss garantier. Den första, men mycket osäkra vägen, är att ändra två svenska lagstiftningar: utstationeringslagen, mot vilken domstolen anser att Byggnads agerande stred, och Lex Britannia, som ger facken rätt att framtvinga svenskt avtal även om det redan finns ett utländskt avtal, en lagstiftning som domstolen hävdar är i strid med EG-rätten. Det är fullt rimligt att kräva förändringar i dessa lagar, inte minst då det tvingar regeringen att lägga korten på bordet. Är de nya moderaternas kollektivavtalskramande något annat än publikfriande teater? Det är upp till bevis.

Men att endast förlita sig på denna metod är vanskligt. En av de främsta auktoriteterna på området, arbetsrättsjuristen Kurt Junesjö, menar att ”det är svårt att tänka sig en lagstiftningsändring som skulle kunna ge legitimitet åt svenska avtal”, i vart fall om ändringen ska vara förenlig både med svensk arbetsmarknadstradition och med EG-rätten.

I sak är det förstås inte klokt att vi accepterar att några slängkappor i Bryssel har givits rätten att bestämma över svensk arbetsmarknad och att de anser sig kunna sätta sig till doms över vår grundlag och den modell som varit i funktion sedan slutet av 1920-talet. Men så fungerar EU:s lagar. Marknadsrätt prioriteras före sociala rättigheter. För att skydda löntagarna måste därför svängrummet för dessa icke-valda, men politiskt dömande, jurister kringskäras genom förändringar i fördraget. Det kan ske antingen genom svenska undantag eller genom att generella skrivningar om strejkrätt och rätten till kollektivavtal förs in i fördraget, så att dessa rättigheter alltid överordnas den fria rörligheten. En rimlig strategi är att socialdemokraterna vägrar godkänna ratificeringen av Lissabonfördraget, intill dess sådana förändringar eller undantag förts in.

Detta kommer inte att ske, det politiska modet saknas, men jag är nog inte ensam om att tycka att kryperiet för Bryssel har gått för långt. Vi har aldrig i någon folkomröstning röstat om vad som nu sker. Vi måste tillförsäkra oss de rättigheter som vi trodde att vi hade. Om inte, bör det svenska EU-medlemskapet omprövas.

Arbetslinje – innebär det att den cancersjuke ska straffas?

Publicerad i SKD 20080116 (ca)
Arbetslinje, arbetslinje, arbetslinje. Varje nedskärning görs med hänvisning till denna arbetslinje. Men vad är det för moral bakom linjen att sänka sjukpenningen för en cancersjuk?

Arbetslinje. Regeringen har sedan den tillträdde gått fram med motorsåg inom arbetsmarknadspolitiken och arbetslöshetsförsäkringen. Kring sjukförsäkringen har det talats vitt och brett, men inte en enda reform har genomförts. Den enda aktiva åtgärden är den smått vettvilliga idén om sjukintyg från första dagen. Allt annat har varit besparingar. Angivet skäl: att värna arbetslinjen.

Taket i sjukförsäkringen har sänkts, liksom nivån som nu sänks i en andra etapp, genom att regeringen trixar med hur den räknas ut. Detta har också påverkat bland annat föräldra-, tillfällig föräldra-, havandeskaps- och rehabiliteringspenningen. Socialförsäkringsministern säger att lägre ersättning gör att människor snabbare återvänder till arbetet. Men poängen med att exempelvis vårda sjukt barn, är ju att man inte ska vara på jobb, utan just vara hemma med sitt barn. Så, i klartext säger regeringen att folk är simulanter som går hemma och dräller på bidrag. Det är en förolämpning mot vanligt, hederligt folk.

I pipeline ligger en sänkning av sjukpenningen för långtidssjukskrivna till 75 procent. Den som drabbats av cancer eller den som råkat ut för en allvarlig trafikskada ska inte endast tampas med sin sjukdom eller skada, utan blir därtill straffad av samhället. För undersköterskan med trafikskadan, som tjänat 16000 kronor i månaden, blir det 1100 kronor mindre per månaden; för gymnasieläraren med cancer och en tidigare inkomst på 25000 kronor, sänks ersättningen med 1680 kronor per månaden. Det är ett straff för att de inte uppfyller regeringens arbetslinje.
Den sänkta nivån gäller även för dem som avstått lön till en privat försäkring, som garanterar en högre ersättningsnivå. Mellanskillnaden planerar regeringen att konfiskera.

Allt sker med hänvisning till arbetslinjen. Men för inte så länge sedan var detta ord positivt laddat. Det var ett begrepp för det sociala kontrakt som låg till grund för arbetarrörelsens välfärds- och trygghetsprojekt. Alla har en plikt att bidra efter bästa förmåga till det gemensamma, men i utbyte har individen vissa rättigheter att göra anspråk på detta gemensamma i form av trygghetssystem och möjligheter till vidareutbildning. Det var en variant på den av Louis Blanc beskrivna tesen: av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Reinfeldt har alltså rätt när han hävdar att arbetslinjen är en socialdemokratisk uppfinning. Men det han sysslar med är inte att försvara denna arbetslinje. Istället tömmer han begreppet på innehåll och bryter kontraktet med en retorik som bär med sig ekon från 1800-talet.

Kvar av den arbetslinje, som också krävde gemensamt ansvar och trygghetssystem, blir endast plikten. Plikten att arbeta.
Det är en plikt utan förbehåll, som grundas i uppfattningen att individen alltid bär ansvaret för sin situation. Därför straffas den som vårdar sitt sjuka barn genom sänkt tillfällig föräldrapenning och den cancersjuke med sänkt sjukpenning. Men detta har inget att göra med en traditionell arbetslinje. Tvärtom, i ett samhälle med en sådan linje ska den cancersjuke eller hemmavarande föräldern inte straffas, utan vara garanterade en rimlig ersättning. Det är en självmotsägelse att med hänvisning till arbetslinjen sänka ersättningarna för dem som har det svårast.

Papperslösas rätt till vård

Publicerad i Skd 20080108
Under senare tid har flera rapporter kommit om hur papperslösa behandlas i den svenska vården. Läkare och engagerade präster är kritiska. Politikerna, däremot, agerar paragrafryttare.

Papperslösa. Med papperslösa avses personer som befinner sig i Sverige utan tillstånd. En del har tagit sig hit för att arbeta. Men ofta rör det sig om asylsökande som fått avslag och som gått under jorden av rädsla för att skickas hem. Dessa människor saknar de flesta av de rättigheter, som vi andra tar för självklara. Exempelvis har de endast rätt till akutsjukvård, men inte förebyggande vård. Men det finns fall då papperslösa nekats också akutvård. I förra veckan kom det fram hur en person varit nära att dö på akuten sedan han först nekats en blindtarmsoperation.

Detta har gjort att det idag finns ett parallellt sjukvårdssystem som verkar i det fördolda, med ideellt arbetande läkare och sjukvårdspersonal, som ger vård åt människor som är i Sverige illegalt. Från läkarhåll påpekas ofta att det är en skamfläck för Sverige, att de tvingas kringgå reglerna för att kunna uppfylla det ansvar som de anser följer av att vara läkare. ”Sjukvård ska ges efter behov, inte efter vilken lagstiftning vi har på flyktingområdet”, menade en representant för läkarförbundet i en intervju.

Faktum är att Sverige är sämst i Europa på att erbjuda vård åt gömda människor. Såväl EU som FN har kritiserat oss.

Från politiskt håll är svaret att Sverige har en reglerad invandring. Det innebär att sociala rättigheter följer med rätten att vistas i Sverige. Det var i den andan som migrationsminister Billström i veckan förklarade att människor som lever ”utanför lagens råmärken” får stå sitt kast. Han fick ett minst sagt hårt svar. Från en präst i svenska kyrkan (!) som slog fast att ministerns ”resonemang går i fascismens tecken”.

Jag tycker att man ska vara försiktig med att använda den typen av kraftuttryck. Om inte annat för att begreppet lätt devalveras. Om man kallar migrationsministern – som förvisso inte begripit att det knappast är ett fritt val att leva som gömd – för fascist när han försvarar svensk lagstiftning, vad ska man då säga om exempelvis Sverigedemokraterna? Men det är ändå intressant att det är just präster och läkare som reagerar.

Det beror, tror jag, på att det är yrkesgrupper som konfronteras med verkligheten på ett sätt som politiker inte gör, och som dessutom i sin profession har att svara mot ideal som är högre ställda än den svenska lagen, och som gör att de också måste svara mot sitt samvete. Det handlar om kall och etiska principer, som betonar det personliga ansvaret gentemot medmänniskor i nöd. Men nog är något fel när läkare upplever att lagen och läkaretiken inte överensstämmer med varandra?

Låt mig ta ett konkret exempel. Ska en småbarnsmamma med en bröstcancer, som just nu inte är akut, få vård eller ska man vänta till cancern utvecklats så att den blir akut? Ur läkaretisk synvinkel är svaret glasklart. Omedelbar vård för att undvika att cancern utvecklas. Men ur lagens synvinkel finns inget självklart svar. Det lutar rentav åt att hon inte får någon vård, så länge cancern inte betraktas som akut.

Migrationsministern gör rätt i att försvara en reglerad invandring. Men att ge alla i Sverige tillgång till vård undergräver inte denna reglering. Snarare handlar det om att se till att lagarna som styr rätten till vård, står i överensstämmelse med vad som är etiskt riktigt.

Granska friskolornas miljonrullning

Publicerad i SKD 20080105
De största friskoleföretagen gjorde en genomsnittsvinst på 10 miljoner kronor 2006. Nu kommer krav om insyn i vad som egentligen händer med skattebetalarnas pengar. Det är på tiden.

Guldgruva. Bilden av friskolan som antingen ett pedagogiskt alternativ eller ett rikemansreservat, har fått konkurrens av den girige kapitalisten som producerar lärande elever som vore det bilar på ett löpande band. Det finns säkert de som brinner för sin unika pedagogik, liksom det finns friskolor vars syfte det är att segregera. Men allt viktigare blir skola som affärsidé.

Så länge elevunderlaget kan hållas uppe, strömmar pengarna i jämn takt från skattebetalarna till dessa privata skolor, vilka bjuder över varandra i jakt på elever: fria datorer, bidrag till körskoleutbildning, utlandsresor och, har det visat sig, beredvillighet att ge höga betyg för små arbetsinsatser.

En högskoleelev i Malmö genererar en intäkt till friskoleföretaget på 53 900 kronor årligen från det offentliga. Summan beräknas på de genomsnittliga kostnaderna för de kommunala skolorna. Då uppstår frågan: hur kommer det sig att en friskola, både kan locka med fria datorer och samtidigt göra vinst? Svaret är enkelt. Kostnaderna kan fås att understiga intäkterna, antingen genom att dra ner på undervisnings- och elevvårdsinsatserna eller genom att tillse att elevsammansättningen är billigare än den i genomsnitt är i den offentliga skolan.

Båda faktorerna spelar in. Ett av Malmös kommunalråd talade exempelvis på torsdagen om att hon fått rapporter om att vissa skolor inte lever upp till kraven på skolhälsovård. Från andra håll i landet har vi den senaste tiden hört nyheter om att lärarlösa lektioner är synnerligen populära inom friskolevärlden. Tro det! Eleverna tickar in pengar, och enda kostnaden för skolan är hyror och eventuell förslitning av de stolar som de små kassakorna sitter på.

Av betydelse är också att den sociala segregeringen gör att de elevsammansättningar som vissa friskolor har, medför en lägre genomsnittskostnad än kommunens. Lägg därtill att friskolor inte är skyldiga att ta emot fysiskt funktionshindrade barn, om det medför stora kostnader att anpassa lokalerna. Samma sak gäller exempelvis för elever som lider av svår dyslexi. Jan Björklund har sagt att det ju är olyckligt, men att han inte vill belasta friskolorna med några krav, eftersom det kan leda till ”enorma” kostnader. Samtidigt hade en av de största friskolekoncernerna råd att ge 40 miljoner i utdelning till aktieägarna. Valfrihet, i den nya liberala tappningen kan alltså formuleras som så: att endast det barn som ger vinst åt friskolornas ägare, har rätt till fria val.

För att hindra att skattepengar hamnar i privata fickor, har lärarfacket krävt ett vinstförbud. Det är rimligt. Om det är så att vissa friskolor kan producera likvärdig skolverksamhet till en lägre kostnad, då ska pengarna tillbaka till kommunen, i vars skolor även de barn som inte är lika kapitalistiskt kostnadseffektiva befinner sig. Där behövs resurserna. Då skulle vi dessutom bli av med den avskyvärda praxisen att behandla barn som varor, på vilka krämare ska göra vinster.

Men minst lika viktigt är kravet från Malmö i veckan, där faktiskt moderater och socialdemokraterna enats. De vill ha insyn i friskolorna. Och inte som idag då 200 malmöitiska skattemiljoner varje år försvinner ner i skolornas svarta hål, där, i skydd från offentlighetens ljus, skattepengar kan omvandlas till privat vinst.

%d bloggare gillar detta: