Sveriges migrationspolitik förskräcker

Publicerad i SKD 20080820
Migrationspolitiken blir allt hårdare: inhumana avvisningar, splittring av familjer, stängda gränser. Politikerna försöker triangulera extremhögern. Det är en livsfarlig strategi.

Migration. Under sommaren har det ena avvisningsbeslutet förskräckligare än det andra rapporterats i media. CP-skadade Zahra som kommit med sina föräldrar, via Grekland, från Afghanistan är tre år och väger åtta kilo. I början av juli kom beskedet att hon tillsammans med sina föräldrar skulle tillbaka till Grekland, trots att landet gentemot migranter frekvent bryter mot de mäskliga rättigheterna. När familjen sökte asyl där tvingades de bo ute i två veckor, utan att ens få mat till Zahra. Svenska läkare fruktar för hennes liv.

Dagen efter, nästa fall. Det avslöjas att en asylsökande man som utvisats från Sverige kan ha torterats till döds i Libyen. Trots att migrationsverket inte vet vad som egentligen hände, beslutades i förra veckan att utvisningarna kan fortsätta.

Samtidigt rapporteras att Sverige avvisar afghaner till Kabul, som flytt kriget från andra delar av Afghanistan, trots att de, enligt FN, inte kan överleva där som internflyktingar.

Dessa tre exempel ger en bra bild av det brutala Sverige som växt fram. Dörrarna har i snabb takt stängts mot vad som i EU-sammanhang kallas ”flyktingproducerande” länder, vilket i sin tur göder flyktingsmugglingen, asylrätten har urholkats och genom Dublinförordningen flyr Europas rikaste länder undan sitt ansvar.

Ett uppenbart skäl är att politikerna tror sig kunna möta hotet från extremhögern genom att konfrontera dem i ord, men successivt förändra den egna politiken. Statsvetaren Peo Hansen skräder inte orden i en intervju i förra veckan i tidningen Dagen: ”EU är på väg att utforma en gemensam migrationspolitik, byggd på argument som liknar extremhögerns”.

Att migrationsminister Tobias Billström valde att presentera sitt förslag om hårdare regler för anhöriginvandring i just Landskrona – Sveriges nya Sjöbo – är mot denna bakgrund ingen slump. Förslaget, som innebär ett försörjningskrav för anhöriginvandring, utreds för närvarande. Men det visar sig nu att utredningsdirektiven inte helt är i överensstämmelse med vad ministern velat göra gällande. Går förslaget igenom kommer barn att kunna hållas åtskilda från sina föräldrar i uppemot fyra år. I en artikel på DN-debatt i helgen kritiserades därför förslaget av så skilda personligheter som K G Hammar, som är en välkänd kämpe för en humanitär flyktingpolitik och Ilmar Reepalu, som knappast har rykte om sig att vara de asylsökandes bästa vän. Överens är de dock på den punkten att det är orimligt, inhumant och grundlöst att skilja barn från deras föräldrar.

Deras kritik är välkommen. Att hålla barn åtskilda från deras föräldrar bryter mot barnkonventionen och är en politik som endast är möjlig att föreslå när det handlar om människor som anses mindre värda. Så bemöter man inte extremhögerns verklighetsbild. Så bekräftar man den.

Slutligen en replik. I förra veckan visade jag att invandringsmotståndarna fifflar med statistiken. I ett svar på insändarsidan menar Börje Ekdahl att jag ”sprider dynga”, är ”lika aningslös som ett nyfött barn” samt ”saknar förankring i verkligheten”. Jag förstår att det är irriterande för en del att hur de än snickrar på sina argument, så faller de ihop som korthus vid granskning. Att insändarskribenten inte förmår bemöta mig sak, utan fyller en insändare med okvädningsord, bekräftar hur intellektuellt fattigt det är ställt i det invandringskritiska lägret.

Högeralliansen urholkar allemansrätten

Publicerad i SKD 20080814
I våras lade regeringen fram ett förslag till förändringar av strandskyddet. I remisserna som nu kommit in slår naturskyddsorganisationerna larm om att allemansrätten urholkas.

Strandskyddet. Redan på 1950-talet oroade man sig för trycket på de kustnära områdena och insåg att om inget gjordes skulle den sedan några år etablerade allemansrätten successivt avskaffas för de mest natursköna områdena. Då tillkom de första strandskyddsbestämmelserna. Idag ligger strandskyddet i miljöbalken och skyddar områden från exploatering som ligger närmare än 100 meter från strandlinjen. Det har blivit en av hörnstenarna i den svenska allemansrätten.

Men trots regleringarna har antalet bostäder längs kusterna fördubblats sedan 1950-talet. Var sjunde byggnad i Sverige ligger idag inom 100 meter från en strand. Att det blivit så beror på att kommunerna har rätt, att om ”särskilda skäl” föreligger, bevilja dispens från strandskyddet. Det är en möjlighet som används i ökande utsträckning. Sedan början av millenniet har antalet dispenser ökat från 3000 till 5000 per år. I många fall är det tveksamt om kommunerna ens följer lagen. Naturskyddsföreningen talar om en ”rättsröta”, och Naturvårdsverket, som granskat dispenserna, konstaterar att ”strandskyddsbestämmelserna inte räcker för att skydda stränderna mot exploatering.”

Syftet med det nya förslaget sägs visserligen vara att lätta på reglerna i glesbygd, men skärpa dem i områden som är under hårt exploateringstryck. Men några skarpa förslag för att faktiskt skydda de tätbefolkade områdena finns inte. Snarare finns risken att förslag som är avsedda för glesbygden kan komma att utnyttjas även i övriga Sverige och där urholka strandskyddet.

Att dispensrätten överhuvudtaget ligger på kommunerna är tveksamt, eftersom strandskyddet bör betraktas som ett riksintresse. Lokalpolitikerna saknar den översikt som krävs. Dessutom hanteras dispensärendena i byggnadsnämnderna och där finns sällan den kompetens som krävs för att bedöma exploateringens inverkan på djurlivet. Men med förslaget ges kommunerna ännu friare tyglar och grunden för dispensgivning utvidgas. Kommunerna kan i förslaget genom översiktsplanerna och genom att lägga ut något som kallas ”områden för landsbygdsutveckling” planera bort strandskyddet. Dessutom finns en lös formulering att i anslutning till bebyggelse som definierats som landsbygdsutveckling behöver inte några andra kriterier vara uppfyllda för att dispenser ska kunna ges. Risken är att en strand fortsätter att bebyggas, med hänvisning till att det redan finns några hus där.

Allemansrätten har aldrig stått högt i kurs i de borgerliga partierna där den setts som en inskränkning av den heliga privata äganderätten. Förslaget är helt i linje därmed. Men skyddet av stränderna är inte endast viktigt för allemansrätten, utan också för många hotade djurarter. Regeringen konstaterar i sin promemoria att nästan var tredje rödlistad djurart finns i de strandnära områdena. Bara för att i nästa andetag föreslå, med tre euforiska alliansriksdagsledamöters ord, att det ska bli ”lättare att bygga i strandkanten”.

I ena vågskålen ligger allmänhetens rätt till naturen och skyddet av hotade djurarter, i den andra miljonärernas rätt att bygga i strandkanten. För högeralliansen tycks valet enkelt.

Invandringsmotståndarnas räknebluff [Lars Jansson-debatt]

Publicerad i SKD 20080811
I ett inlägg förra veckan på debattplatsen här intill frågar Björn Collin, Sibbhult, om försämringarna i välfärden inte egentligen är en effekt av invandringen.

Låtsassiffror. Artikeln utgår från boken Mångkultur eller välfärd, skriven av Lars Jansson, som på 1980-talet vikarierade på Göteborgs universitet. Nära 300 miljarder om året, hävdar Jansson, är prislappen för invandringen. Slutsatsen tycks vara, att om det inte fanns invandrare i Sverige skulle det finnas 300 miljarder över till välfärd. Det är inte för inte som Janssons bok blivit husbibel i rasistkretsar. Det finns dock en hake. Om samma kreativa räknemetoder tillämpas på den infödda befolkningen så hamnar kostnaden för ”svenskarna” på 900 miljarder om året.

Men i så fall, invänder den räknekunnige, sparar Sverige inte mest på att slänga ut invandrarna. Tre gånger så mycket skulle ju sparas om den infödda svenska befolkningen utvandrade till Danmark. Det är en, för att uttrycka sig milt, intressant slutsats som den nationella rörelsen i Sverige skulle kunna dra av Janssons sätt att räkna. Avfolka Sverige och staten sparar 1200 miljarder!

Tas endast utgifter och inga intäkter med blir det så, dubbelräknas dessutom en del poster, vilket Jansson gör för invandrarna, blir svenskarna ännu dyrare. Vi kan alltså avfärda Janssons uppgifter som nonsens.

Men, frågar säkert en del läsare, vad kostar invandringen då? En siffra man ibland stöter på är 20-40 miljarder. Men då talar man om olika befolkningsgruppers inbetalningar till och nyttjande av den offentliga sektorn. Gruppen invandrare betalar in 20-40 miljarder mindre till den offentliga sektorn än den tar ut i välfärd. Egentligen är detta kostnaden för arbetslöshet. Men det är viktigt att notera, att eftersom det inte går att visa att arbetslöshetens andel ökar med invandring, är det hela snarare en beskrivning av ojämnt fördelad arbetslöshet än en kostnadspost för invandring. Till detta kommer att siffran är missvisande såtillvida, att det finns poster i denna beräkning som totalt sett varit positiva för svensk ekonomi, men som nu hamnar på minuskontot. Så är fallet med 60-talets arbetskraftsinvandrare som idag är pensionärer. Deras insatser i Sverige är en stor ekonomisk pluspost, men de blir i denna beräkning som endast utgår från nuet till en minuspost.

Det finns alltså inga stora pengar att göra på att stoppa invandringen. Tvärtom, ur ett långsiktigt perspektiv, har invandringen gynnat svensk tillväxt och därmed gjort den kaka, med vilken vi idag betalar välfärden, större. Det är delvis tack vare invandringen som Sverige är det välfärdsland det är. Men medan de ekonomiska skälen, ska vara vägledande för arbetskraftsinvandring, saknar det betydelse för flyktinginvandring. Att hjälpa människor i nöd är en moralisk plikt.

Att Sverige sedan mitten av 90-talet inom många välfärdsområden blivit mindre generöst, beror inte på att den offentliga sektorn dräneras med kostnader för invandringen. Skälet är ett annat och sammanfattas i en nyligen publicerad artikel i tidningen ETC av ekonomisk-historikern Daniel Ankarloo, vid Malmö högskola. Han noterar att om skattekvoten år 2007 varit den samma som år 2000, skulle vi haft 108 miljarder mer att spendera på välfärden. Lägg därtill det finansiella sparandet på 87 miljarder och vi hamnar på 195 miljarder kronor. Det är inte invandringen som är orsaken till försämringar i den svenska välfärden utan sänkta skatter och sparnit. Vi får vad vi betalar för, svårare är det inte.

Sverigedemokraterna och kristdemokraterna

Publicerad i SKD 20080804
I tidningen igår gick att läsa en välskriven artikel om likheterna mellan Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas budskap. Sd utnyttjar ett nytt politiskt tomrum.

Balansakt. Artikeln tar sin utgångspunkt i de med kristdemokraternas nästan identiska budskap som Sverigedemokraterna har börjat pumpa ut. Framför allt inom familje- och vårdpolitiken. Sverigedemokraterna har börjat profilera sig i frågor som motstånd till rättigheter för homosexuella och mot fri abort efter tolfte graviditetsveckan. I familjepolitiken intar partiet de ståndpunkter som Kristdemokraterna hade för några år sedan. Exempelvis vänder de sig mot att samhället aktivt arbetar för ett jämställt ansvarstagande för barnen. Det är att inkräkta på familjens bestämmanderätt. Följaktligen säger partiet nej till att dagar viks till den ena föräldern i föräldraförsäkringen. Samhället subventionerar, vidare, i för hög grad barnomsorgen och därför ska maxtaxan tas bort.

Blir detta verklighet vrids jämställdhetsklockan tillbaka trettio år. Till Sverigedemokraternas försvar ska dock sägas att de alltid har tyckt så här. Partiet är i grunden värdekonservativt och reaktionärt. Men de har tidigare varit försiktiga med att alltför mycket torgföra detta, eftersom de vänt sig till missnöjda socialdemokratiska väljare. Dessa väljare är för fri abort, utbyggda försäkringar, jämställdhet och bra barnomsorg. Sverigedemokraternas budskap till dessa väljarskikt har därför istället varit att de är positiva till det mesta som stavas välfärd, och att den kan byggas ut om bara invandringen begränsas. I detta spelar de dubbelt. Dels för att de samtidigt vill sänka skatterna med över 100 miljarder, dels för att en begränsad invandring inte skulle spara några pengar på sikt. Snarare är det tvärtom. Det räcker med att konstatera att var fjärde läkare och var femte universitetslärare är invandrare.

Att Sverigedemokraterna nu valt att också skjuta in sig på konservativa väljare beror på två saker. För det första är det främlingsfientliga väljarunderlaget för litet. Det rör sig om någon procent av de röstande. Visserligen finns det en potentiell uppsida på ytterligare någon procentenhet bland missnöjda socialdemokrater, beroende på klassklyftor, otrygghet och arbetslöshet. Det är nämligen inte invandrarpolitiken i sig som skapar detta väljarunderlag för Sverigedemokraterna, utan det faktum att otrygghet gör människor mottagliga för deras budskap. Människor som känner sig utsatta sparkar neråt.

För det andra erbjuder den förändrade politiska miljön en drömchans för Sverigedemokraterna. Genom att den moderatledda alliansregeringen tvingat kristdemokraterna till liberala eftergifter uppstår ett politiskt tomrum. När Sverigedemokraternas partiledare säger att kristdemokraterna har svikit sina väljare, har han faktiskt rätt. Många av dem som röstar på Kd gör det just för de konservativa grundvärderingarna. Så här finns förmodligen ett par procentenheter att plocka.

I detta ligger Sverigedemokraternas styrka. De kan ta sig in i riksdagen endast om de samtidigt lyckas samla de ideologiskt övertygade invandringsmotståndarna, de missnöjda socialdemokraterna och de konservativa väljare som känner sig svikna av Hägglund. Men här ligger också partiets svaghet. Det blir en svår balansakt att å ena sidan locka konservativa abortmotståndare, å andra sidan missnöjda socialdemokrater. Dessa väljargrupper befinner sig värderingsmässigt på diametralt motsatta positioner. Och självfallet är det precis här som kilen ska slås in.

Privatiseringen av de skånska ambulanserna

Publicerad i SKD 20080827
Vi svenskar förväntar oss att vid en olycka eller akut sjukdom snabbt få hjälp av kompetent och utvilad personal. Svensk akutvård är mycket bra. Men kvalitet kostar.

Ambulanserna. Jag är därför antagligen inte den ende som ser med oro på vad som händer med akutvården, nu när borgarmajoriteten i regionen genomdriver omfattande besparingar – trots ett enormt ekonomiskt överskott.

Nattakuterna i Ängelholm, Trelleborg och Hässleholm kommer att stängas. I somras beslutades att akutläkarbilarna ska avskaffas, varvid den prehospitala vården, där ofta de sjukaste patienterna ska tas om hand, blir den enda gren av sjukvården som saknar läkarstöd. Samtliga chefer för akutklinikerna i Skåne är emot detta.”Ett stort steg tillbaka” skrev de i en artikel i Dagens medicin och varnade för ”en betydande kvalitetsförsämring för den enskilde patienten.” De vädjade till politikerna att tänka om. Förgäves, kan tilläggas.

I förra veckan kom så nästa slag. Någon gniden borgerlig regionpolitiker har räknat ut att om ambulanspersonalen arbetar längre och sover mindre, kan man sänka kostnaderna med nio procent per år. Enda kruxet är att det förutsätter att regionens egna riktlinjer för arbetsmiljön, som dessa politiker själva beslutat om, måste brytas. På det problemet finns emellertid en genial lösning: lägg ut på entreprenad och kräv inte att de privata aktörerna ska följa dessa riktlinjer. I beslutsunderlaget till förra veckans möte i Vårdproduktionsberedningen står detta svart på vitt: ”genomförda kalkyler visar hur kostnaderna kan sänkas om bemanningen på en dygnsambulans reduceras med mellan 1 till 3 tjänster.” Att dessa besparingar inte redan genomförts ”beror på gällande policies inom Region Skåne som bland annat begränsar arbetspassens längd”.

De tre (av fem) ambulansdistrikt där den privata entreprenören Falck driver verksamheten har fungerat som förebild, och de tänkta besparingarna är beroende av att denna modell införs i hela Skåne. Där arbetar personalen ett dygn i sträck och sover under natten på ambulansstationerna i väntan på larm. Så var det förut också i regionens verksamhet, men det avskaffades för tre år sedan, eftersom man ansåg att det var dåligt för personalens hälsa och förmåga att utföra sina uppdrag. Istället inleddes ett projekt i samarbete med facket för att förbättra ambulanspersonalens arbetsmiljö. Bland annat begränsades arbetspassen till 14 timmar.

Kenneth Pettersson, som företräder mer än hälften av regionens ambulanspersonal, hotar nu med massuppsägningar om regionens arbetsmiljöregler inte blir ett krav vid upphandlingen och konstaterar att det är patienterna som blir lidande. ”Jag skulle inte vilja bli omhändertagen av någon som jobbat 23 timmar i sträck”, säger han.

Det som sker illustrerar på ett bra sätt privatiseringarnas logik och förutsättningar. Borgerliga ideologer talar ständigt om de gigantiska effektiviseringar som kan göras genom att privatisera. Men den egentliga innebörden i detta är inget annat än att färre anställda med dåliga villkor kostar mindre än fler anställda med bra villkor. Privatisering är därför ett sätt att sänka kostnaderna genom att försämra kvaliteten, samtidigt som politikerna kan smita ifrån ansvaret. I fråga om ambulansförarna är detta extra tydligt. Istället för att ta öppen konflikt i den egna verksamheten och tvinga ambulanspersonalen till omänskliga arbetspass, låter regionmajoriteten de privata, vinstdrivande företagen agera försämringarnas ombud. Det är inte bara fegt. Det är skamligt också.

Regeringens FRA-argument är nonsens

Publicerad i SKD 20080806
Alliansledarna kan inte visa sig utan att få frågor, de kan inte öppna tidningen utan att partikamrater angriper dem och i riksdagsgrupperna mullrar det. Regeringens huvudbry förkortas FRA.

Massavlyssning. Och ju mer trängda de blir, desto mer löjeväckande blir argumenten. Som i söndags då folkpartiledaren sade att svenska folket måste massavlyssnas, för tänk om de svenska trupperna i Afghanistan skulle gripa bin Ladin. Då kommer Sverige att bli ett mål för terrorister. Ja, tänk om…

Annars maler regeringen på kring i huvudsak fyra argument, som alla är undermåliga.

1) FRA är inte intresserat av att massavlyssna svenskar, det handlar om avancerad skanning.
Efter avslöjandet att FRA olagligen avlyssnat 103 vanliga svenskar, skulle jag vara försiktig med att uttala mig om vad FRA är intresserat av. Regeringen försöker genom att svänga sig med tekniska termer undvika sakfrågan, vilken är att lagen tillåter FRA att ta en kopia på vår elektroniska trafik. Till sitt innehåll är detta mer långtgående än den telefonavlyssning som östtyska staten utsatte sitt folk för.

2) Lagen reglerar kabeltrafiken så att signalspaningen blir ”teknikneutral”.
Låter bra, men är rent nonsens. En teknikneutral lagstiftning skulle likaväl kunna gå i andra riktningen, och fastslå ett absolut skydd, oavsett kommunikationsform, såvida det inte finns brottsmisstanke och domstolsbeslut om avlyssning. Dessutom är faktiskt inte den nya lagen teknikneutral. Den ger statliga snokare rätt att läsa vad du skriver i ett e-brev, men inte vad du skriver i ett vanligt pappersbrev. Varför denna skillnad?

3) Det är viktigt att Sverige har underrättelseinformation som kan bytas med andra länder.
Det är ett motiv för signalspaning mot yttre militära hot, men inte för massavlyssning av det egna folket. Därtill är det märkligt att ingen tycks ifrågasätta detta utbyte. Försvarsministern skriver ”att olika länder är bra på olika saker”. Så är det. USA, exempelvis, ”är bra på” att få fram information genom att tortera fångar. Men bör Sverige delta i ett sådant informationsutbyte?

4) FRA:s spaning har förhindrat mord.
Utspelet gjordes nyligen av FRA och är ytterligare ett argument för signalspaning, inte för massavlyssning. Vidare, har ingen hävdat att massövervakning inte kan ge resultat. Vad lagens motståndare kräver är endast att det finns gränser för vilka inskränkningar av våra rättigheter som vi i brottsbekämpningens namn kan tillåta. Något som verkligen skulle ge resultat är övervakningskameror i alla sovrum. Förmodligen skulle flera mord om året förhindras, liksom mängder av våldtäkter och incest. Den som är emot sådan övervakning är inte det p g a att det inte kan ge resultat, utan därför att det är en inskränkning av alla laglydiga människors frihet.
Dessutom är det tveksamt om statliga myndigheter med hemlig verksamhet bör delta i debatten om hur den egna verksamheten ska regleras. Vi kan inte kontrollera vad FRA säger, allt är sekretessbelagt. Därför vet vi exempelvis inte om någon råkat illa ut på grund av FRA. Det enda vi med säkerhet kan säga är, att om någon människa till följd av FRA:s signalspaning hamnat i USA:s tortyrkammare, skulle FRA inte häva sekretessen.

Det behövs en ny lag, inte minst för att tygla FRA, som inte tycks bry sig om de regleringar som finns. I en sådan lag bör det slås fast att avlyssning endast ska vara tillåten vid brottsmisstanke. Det är här skiljelinjen går, om avlyssning utan brottsmisstanke ska vara tillåten eller inte. Resten är sidofrågor.

Regeringen står tomhänt

Publicerad i SKD 20080801
Regeringens arbetsmarknadspolitik har förlitat sig på att högkonjunkturen skulle göra jobbet. Vi styrs av en medgångsregering som när motgången nu kommer står tomhänt.

Vändning. Under det första ett och halvt åren av den nya regeringens maktinnehav fortsatte arbetslösheten att minska, liksom det som den kallar ”utanförskapet”. Uppgången i sysselsättning 2005-2007 kan endast jämföras med regeringen Perssons period 1998-2001.

Reinfeldt slog sig för bröstet och sa att det var resultatet av framgångsrik politik. Många bedömare pekade dock på att det rörde sig om en effekt av konjunkturen och av mer långsiktiga faktorer. Andra påpekade att det verkliga testet för en regering, kommer först i ekonomisk motgång. Det är då vi ser effekterna av politiken. Klarar den att balansera ekonomin? Klarar den att motverka social utslagning?

Mycket tyder på att den inte klarar det. Snarare håller vi på att få en allt kraftigare tudelning av samhället. Den som har jobb klarar sig bra och får mer i plånboken till följd av sänkta skatter, men den som blir arbetslös eller sjuk faller hårt p g a av de hål i skyddsnäten som regeringen tagit upp.

En halv miljon har lämnat a-kassan efter regeringens chockhöjning av avgifterna. Begränsningen av a-kassan till 300 dagar för de flesta, har inneburit att antalet som försäkras ut fördubblats. Många kommer att drabbas hårt när vi nu går mot sämre tider. Det s k ”utanförskapet”, som Reinfeldt och Olofsson talade vitt och brett om i valrörelsen är de idag tysta om. Orsak: sedan i våras växer det.

Antalet varsel ökar kraftigt och sedan april ligger de på 5000 i månaden. Och på andra sidan har antalet nyanmälda platser till arbetsförmedlingen fallit med 22000 jämfört med motsvarande period förra året. Under hösten väntas den öppna arbetslösheten åter börja öka.

Särskilt oroande är att antalet arbetslösa ungdomar vuxit med 43 000 personer. Intressant är att det är för just denna grupp som regeringens politik dras till sin spets. Den som är i ålderskategorin 16 –24 år möts av strängare krav och får sin a-kassa nedtrappad fortare än andra, en hårdare arbetslinje med andra ord. Det säger oss att det inte är med försämrade försäkringar, mera piskor och hårdare krav, som arbetslösheten motverkas. Statistiken visar att endast tre av tio som varit i den särskilda ungdomsåtgärden fått jobb.

Istället bör man satsa på utbildning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder som stärker individen. Regeringen har gjort tvärtom, bland annat har den kommunala vuxenutbildningen drabbats hårt. Arbetsmarknadsminister Littorin har hänvisat till det förbättrade ekonomiska läget, att behoven minskat. Av det borde följa att i takt med att behoven nu växer, kommer resurserna att öka. Det lär vi knappast få se.

Vanligt folk får betala med mindre trygghet och Sverige med försämrade tillväxtförutsättningar och risk för större konjunktursvängningar.

Allianspolitik är som att inte ha en hemförsäkring. Händer det inget, vinner du eftersom du inte behöver betala någon försäkringspremie. Brinner huset ner blir du barskrapad. Har du jobb, vinner du rent ekonomisk, eftersom du får ett jobbskatteavdrag (mänskligt kan du förlora ändå, om du ogillar växande klyftor). Blir du sjuk eller arbetslös, förlorar du många gånger det du vann med jobbskatteavdraget. Genom regeringens försorg står du nu med en kass försäkring samtidigt som risken för arbetslöshet ökar.

%d bloggare gillar detta: