Ett felslut blir inte rätt för att det upprepas [Debatt mot Lars Jansson]

Publicerad i SKD 20080930
Lars Jansson upprepar påståenden, vilka jag redan visat att de inte stämmer. Han är inte så noga med sin data, metoden är tveksam och slutsatserna fel.

Felslut. Till att börja med vill jag påpeka, att man bör vara försiktig i tolkningen av studier som beräknar kostnader för olika befolkningsgrupper, så också vad gäller de studier som är riktigt utförda. De visar inbetalningar till och nyttjande av den offentliga sektorn, men säger inget om tillväxt och nyttigt arbete. I verkligheten är det förstås så att de lågbetalda undersköterskorna är viktigare för samhällsekonomin än börsens helt improduktiva daytraders med jätteinkomster, men görs en nettokostnadsberäkning framstår det som om det förhåller sig tvärtom.

Så även om sysselsättningsgraden och åldersstrukturen vore desamma i gruppen invandrare som i gruppen infödda, skulle nettokostnaden, till följd av att invandrare i genomsnitt har lägre inkomster och därför betalar mindre i skatt, vara högre än för svenskar. Samma sak gäller för kvinnor i jämförelse med män. Men lika lite som att kvinnor kan hjälpa att de har lägre löner än män, ska invandrare bära hundhuvudet för att de har lägre inkomster än svenskar. Beräkningarna visar inte kostnader för invandring, utan för diskriminering och arbetslöshet.

Lars Janssons beräkning träffas av ovan invändning, men därtill räknar han fel. Och för detta har han flera gånger kritiserats sönder av ledande nationalekonomer, som Eskil Wadensjö och Jan Ekberg. Det är alltså inte så att Jansson använder ”gängse metodik”.

Men han är ju ”f d lektor i företagsekonomi”. Innebär inte det att han har ”teoretisk kompetens”, som han själv uttrycker sig, inom området invandringens ekonomi? Nej, och så är det oberoende av om vi tar i beaktande att han, enligt den förre chefen på institutionen, saknade behörighet för den tjänst han till slut fick. Janssons bakgrund i företagsekonomi ger lika lite vetenskaplig tyngd i frågor som rör invandringens ekonomi, som mina egna doktorandstudier i ekonomisk historia skulle ge mig om jag började uttala mig om teoretisk fysik.

Janssons artikel i dagens tidning innehåller inget, som jag inte redan visat felaktigt. Jag påvisade i mitt inlägg 6 september att hans aggregerade siffror inte var konsistenta med hans siffror utslaget per individ. Det slog på 30 miljarder kronor. Jansson har nu insett att han snärjt sig själv i sina egna siffror, och försöker ta sig loss, genom att istället för att ange kostnadsdifferensen i absoluta tal göra det i procent. På så sätt försöker han villa bort läsaren. Men när han påstår att invandrare kostar 23 procent mer än svenskar, då säger han samma sak som när han i förra artikeln hävdade att per individ kostar invandrare brutto 150 000 och svenskar 122 000, fast uttryckt i procent. Detta är dock inte, vilket jag sedan tidigare noterat, förenligt med den totalsumma om 240 miljarder, som han fortsätter att hävda. Ty utslaget per invandrad individ är det 133000, inte 150 000 kronor. Att han strukit just dessa 30 miljarder, beror förmodligen på att det är här han gör en av sina stora dubbelräkningar (inkomstförluster är redan, som jag tog upp i förra artikeln, medräknade), vilken han nu försöker skyla över. Jansson är helt enkelt inte så noga med sin data, vilket bekräftas vid läsning av hans bok, som är behäftad med flera ytterligare räknefel.

Jag instämmer därför i vad professor Eskil Wadensjö, som till skillnad från Jansson är expert på området, skriver i ett e-brev till mig: ”Lars Janssons beräkningar kan inte tas på allvar.”

Innehållslös statsbudget

Publicerad i SKD 20080922
Budgeten i ett nötskal: sänkt skatt löser alla problem, staten ska ha överskott trots lågkonjunktur och återställare av den egna misslyckade politiken utgör ”kraftfulla satsningar”.

Innehållslöst. I budgeten tar regeringen ett tredje steg i jobbskatteavdraget, samtidigt som gränsen för statlig inkomstskatt höjs. Detta ger nästa år undersköterskan ungefär 190 kronor och universitetsläraren 970 kronor i månaden. Det angivna skälet till jobbskatteavdraget är att öka den ekonomiska skillnaden mellan att arbeta och det som regeringen beskriver som att befinna sig i ”utanförskap”. Detta ska leda till ökad sysselsättning, genom att de som – även om regeringen inte säger detta rakt ut – frivilligt går och dräller på bidrag istället skaffar sig jobb. Det teoretiska stödet för detta är dock svagt, både därför att jobbavdraget är så utformat, att det för de flesta är på gränsen till omöjligt att förutse hur stort det kommer att bli och därför att människor som får sin försörjning från socialförsäkringar inte har valt detta. Arbetslösheten kan därför inte betvingas med denna typ av åtgärder. Breda satsningar på arbetsmarknadsutbildning och infrastruktur som skulle kunna pressa tillbaka arbetslösheten lyser med sin frånvaro.

Inte heller finns det någon konjunkturutjämnande politik att tala om. Visserligen kan skattesänkningar påverka konjunkturförloppet genom att i en lågkonjunktur stabilisera efterfrågan. Men regeringens politik bestäms snarare av dess ideologiska kompass än av den ekonomiska utvecklingen. Skatten sänks, oavsett vad som händer. Under de senaste två åren, när konjunkturen varit hetare än någonsin, har regeringen gjort historiskt stora skattesänkningar och därmed bidragit till överhettningen. När nu konjunkturen vänder nedåt, ja då gör man samma sak.

Att det råder brist på konjunkturtänkande i regeringens strategi, bekräftas av de kommande årens planerade överskott, vilket igår fick både Svenskt Näringsliv och LO att kritisera regeringen för att äventyra jobben. De närmaste åren beräknas överskotten till som lägst 57 miljarder per år, med en topp på 121 miljarder år 2011. Syftet är att minimera den svenska statsskulden, men den svenska staten har idag ingen nettoskuld. Så istället för att ha ambitionen att köra statens finanser med stora plus även i lågkonjunktur, borde finansminister Borg fundera över de skador som samhällsekonomin får av den mer volatila konjunktur som kan bli resultatet av att inte tillräckligt stabilisera ekonomin i nedgång. Men denna debatt lär han dock undslippa, eftersom den socialdemokratiska oppositionen i princip stödjer regeringen. Så viktigt är det för Sahlin att ha överskott i finanserna att hon i förra veckan ställde ultimatum på vänstern, att den måste acceptera – de med tanke på de urstarka finanserna befängda – utgiftstaken i budgeten, för att regeringssamverkan ska bli möjlig.

Slutligen är alliansens valstrategi nu tydlig. Genom att göra små återställare av sina mest impopulära och misslyckade åtgärder, kan den ge sken av att satsa på viktiga väljargrupper. Det första regeringen gjorde vara att chockhöja a-kasseavgifterna med flera hundra kronor. Nu ger de tillbaka en femtiolapp och talar om att förbättra a-kassan. Samma sak gör de med arbetsgivaravgifterna, först höjde de avgifterna för småföretagen, nu sänker de med en mindredel och kallar det för en kraftfull satsning. Det är ett gammalt PR-trick. Och det kommer inte att fungera. Folk har inte glömt vilka som ansvarat för försämringarna.

Halvtid för regeringen

Publicerad i SKD 20080920
Vad är det som hänt det fordom så glada gänget? De som i valrörelsen skrattande och ryggdunkande åkte turnébuss mellan landets badtunnor. De ser nu så slitna och slokörade ut.

Halvtid. Och vem kan förebrå dem? Världsekonomin är på väg ner i avgrunden. Mycket tyder rentav på att vi står inför en strukturell omdaning av den globala ekonomin, som bär likheter med 1930- och 1970-talens kriser. Den svenska ekonomin har tvärstannat, med stagnerande tillväxt, kombinerat med den högsta inflationen på femton år, den högsta reporäntan på elva år och en arbetslöshet som nu beräknas börja öka.

Alliansregeringen, som kom till makten när kurvorna pekade rakt uppåt, kunde länge segla på konjunkturvågorna och förlita sig på att riktigheten i dess åtgärder ”bevisades” av utvecklingen. Under denna korta tid av ”framgång”, hann regeringen genomföra centrala punkter i sin härska och söndra strategi, ämnad att slå mot de bärande delarna i den svenska modellen.

Lagen som förhindrade privatisering av akutsjukhus har avskaffats; statliga företag till ett värde av hundra miljarder har reats ut; vårdnadsbidrag, som är en farlig kvinnofälla, har införts; införts har också avdrag för hushållsnära tjänster, så att vi andra får vara med och betala för de välbeställdas grillbetjänter och städerskor. Ersättningsnivån i sjukförsäkringen har sänkts. A-kassan har gjorts sämre och dyrare, något som medfört att en halv miljon lämnat försäkringen och nu står utan skydd när lågkonjunkturen kommer.

Skatterna har sänkts med 65 miljarder, motsvarande lönerna för nästan 200 000 anställda i offentlig sektor. 70 procent av dessa skattesänkningar har gått till de tre rikaste tiondelarna av befolkningen. Förmögenhetsskatten har avskaffats. Det innebär fem miljarder till den kvarts miljon svenskar som betalat denna skatt. Fastighetsskatten har gjorts om med regressiv skala, så att de med dyrast hus tjänar mest.

Skattesystemet har, slutligen, slagits sönder genom att bland annat pensioner, vilket per definition är uppskjutna löner, skattas högre än andra inkomster. En genomsnittlig pensionär betalar idag 600 kronor mer i skatt per månad än en förvärvsarbetande med samma inkomst. Men enligt vår lokala moderata företrädare, Carl-Axel Roslund, ska pensionärerna inte gnälla över denna uppenbara orättvisa, eftersom vår generösa regering nu tänker sänka skatten för pensionärerna med i genomsnitt 68 kronor i månaden! Bland annat får fattigpensionärer ett rejält tillskott, skriver han i en insändare här i Skånskan, exempelvis äldre kvinnor som inte förvärvsarbetat. Regeringen satsar ”alltså rejält på grupper som i ringare mån bidragit till samhällsbygget”, summerar Roslund, vars egna bidrag till samhällsbygget säkert är väldigt storslagna. Men läs formuleringen igen. ”Ringare mån bidragit…” Vilken oerhört nedsättande beskrivning av de generationer kvinnor som slet i hemmen eller hade lågbetalda deltidsarbeten i det ojämställda Sverige.

Både mot bakgrund av den nationella utvecklingen och mot de gammelmoderata åsikter som skymtar fram när de lokala företrädarna slinter med pennan, är det inte konstigt att det går dåligt för ”allians för Sverige”. Skillnaden mellan blocken är större än på mycket länge. Och krisen är bara i sin linda. Det är först nu vi får se de verkliga effekterna av att den borgerliga regeringen monterat ned den starka staten. Just när vi skulle ha behövt den som mest.

Det krävs en helt annan politik mot konjunktursvängningar

Publicerad i SKD 20080910
Gårdagens statistik över orderingången, bekräftar att Sverige nu går in i lågkonjunktur. Regeringen står utan handlingsplan, men inte heller oppositionen är nåt att hurra för.

Till bakgrunden hör inte endast den internationella nedgången – som knappast lär stoppas av Bushregeringens statssocialistiska intervention i banksektorn – utan också regeringens misskötsel av den ekonomiska politikens redskap. Istället för att se till ekonomiska fundamenta, har regeringen, av ideologiska skäl, med ena handen eldat på ekonomin samtidigt som konjunkturen varit hetare än på 40 år och med den andra handen underminerat socialförsäkringssystemen, med resultatet att en halv miljon lämnat a-kassan och nu står utan försäkringsskydd. Den sammanlagda effekten av detta kan bli att Sverige kraschlandar i lågkonjunkturen. Men som om inte detta vore nog, har vi dessutom en riksbank som är satt att till varje pris bekämpa inflationen.

Fundamentala förändringar i hela den makroekonomiska politiken skulle behöva göras. Men opposition och regering träter mestadels om detaljfrågor. Exempelvis är regeringens förslag i veckan om sänkt arbetsgivaravgift med i genomsnitt ett par hundringar i månaden per anställd, varken ett med Thomas Östros ord ”stort svek mot småföretagen” eller en ”rejäl injektion” som Maud Olofsson hävdade. Det höga tonläget i detaljfrågorna står i iögonfallande kontrast till den tystnad som råder om den övergripande politik som skulle kunna göra verklig skillnad. Detta bekräftas av gårdagens miljöpartistiska utspel om att inte ta bort jobbskatteavdraget och Sahlins motvilja att ge några konkreta besked överhuvudtaget i skattepolitiken när hon intervjuades i helgen.

Men för att bekämpa den arbetslöshet, som trots de senaste årens högkonjunktur, inte kommit ner till de nivåer som rådde under den fulla sysselsättningens epok och nu åter väntas öka, krävs andra åtgärder:

1) Använd finanspolitiken kontracykliskt. För att detta ska bli möjligt krävs förmodligen att utgiftstaken i budgeten avskaffas, eller åtminstone att en sysselsättningsmarginal införs, samt att överskottsmålet tas bort. Använd delar av överskottet till att finansiera en bred satsning på ny miljövänlig infrastruktur.

2) Av de senaste åren lär vi oss att fundamentalistisk inflationsbekämpning kostar i form av arbetslöshet. Riksbanken är dålig på att uppfylla målen och därtill visar förra veckans idiothöjning av räntan att det är olämpligt att endast ta hänsyn till inflationsnivån. Inför därför kompletterande sysselsättnings- och tillväxtmål för riksbanken.

3) Höj arbetslöshetsersättningen, inte till 80 procent, utan till 90 procent, som LO-kongressen nyligen föreslog; höj taket utan någon bortre parentes; återställ avgifterna. Det ökar jämlikheten och förtroendet för välfärdssystemen och därmed skatteviljan. Samtidigt hjälper höga ersättningsnivåer till att stabilisera ekonomin i lågkonjunktur genom att hålla uppe konsumtionen. En hög ersättningsnivå är därför bra för tillväxten och ekonomins långsiktiga utveckling.

4) Låt den offentliga sektorn expandera i takt med att den åldrande befolkningens behov ökar. Utvecklingen går i motsatt riktning. Den nuvarande regeringens genomförda och aviserade skattesänkningar motsvarar lönerna för över 200 000 anställda i offentlig sektor.

Nåväl, detta är bara några förslag från en enkel krönikör. Men de skulle göra mångfalt mer nytta än regeringens duttande med arbetsgivaravgifterna.

Inte en siffra rätt, Lars Jansson!

Publicerad i SKD 20080906

I sitt försvarstal anger Lars Jansson två olika siffror, utan att vara medveten om det, över bruttokostnaden för invandrarna och gör flera vilseledande jämförelser.

Fel, fel, fel. Jansson förlitar sig på att vi ska acceptera hans siffror utan granskning. Men att allt inte stämmer är uppenbart.

För det första, hans bedrägliga jämförelser. Jansson använder sig av vilseledande jämförelser när han ställer sina siffror mot den etablerade och erkända forskningen – framför allt professor Jan Ekbergs – som anger nettokostnaden för befolkningsgruppen invandrare till 20-40 miljarder, eller, enligt Jansson, per år och person med utländsk bakgrund c a 17000 kronor. Det måste vara fel, hävdar Jansson, för han vet att summan ska var 150 000 kronor. Detta är vilseledande. Ekbergs nettosiffra ska jämföras med Janssons nettosiffra, inte hans bruttosiffra. Janssons nettosiffra är 123 miljarder eller utslaget per person med utländskt ursprung 68 000 kr. Janssons siffra är tre till fyra gånger högre än Ekbergs, inte nio gånger högre, som Jansson försöker få oss att tro.

För det andra. Det går att visa med hans egna siffror att hans beräkningar inte går att lita på. Jansson skriver att bruttokostnaden för invandrarna uppgick till 240 miljarder kronor. Emellertid hävdar han samtidigt, som vi sett, att invandrarna kostar 150 000 kronor per år och person. Men 1,8 miljoner personer – Janssons egen siffra – multiplicerat med 150 000 är 270 miljarder. Vips så har bruttokostnaden för invandrarna ökat med 30 miljarder, från artikelns början till dess slut! Det inger inte förtroende. Vem vet vilken summa han hamnat på om han fått fortsätta ytterligare en sida?

Det är inte att förvånas att hans metod och slutsatser avvisas av en samlad ekonomkår. Professor Jan Ekberg skriver att det är ”uppenbart att han dubbelräknar. En post i hans beräkningar är inkomstförluster som skulle uppkomma genom den svåra arbetsmarknaden för invandrare. Men dessa förluster har ju Jansson redan tagit hänsyn till vid beräkning av offentliga transfereringar”. Professor Eskil Wadensjö instämmer i kritiken och så gör docent Lars Behrenz som säger att Jansson ”räknar fel så det sjunger om det”. Skattebetalarnas förening visar, slutligen, i en rapport (Vad kostar invandringen? Sakine Madon, Anja Fridholm) att justeras Janssons nettosiffra för dubbel- och felräkningar hamnar man mycket nära Ekbergs beräkningar.

Nåväl, Jansson har fel, och står ensam mot den samlade nationalekonomiska expertisen. Men 20-40 miljarder är mycket pengar det också. Sant. Men summan utgör inte kostnaden för invandring, vilket Ekberg ej heller hävdar, utan för arbetslöshet, diskriminering och etnisk skiktning av klassamhället.

Det är orimligt att invandrarna ska bära hundhuvudet för att de i snitt har jobb med lägre löner än svenskarna och är diskriminerade. Överhuvudtaget är det absurt att tala om en kostnad för den som är lågbetald. Det resonemanget skulle ingen acceptera om det rörde svenskar.

Slutligen, hur är det med Janssons akademiska meriter? Just för att inte diskreditera Jansson, skrev jag inget i min förra artikel om vad dåvarande prefekt Olov Olson vid Janssons gamla arbetsplats sagt om honom till tidningen Expo (3/2002): ”I verkligheten hade Lars Jansson under 1980-talet en vikarierande tjänst som universitetslektor. Ett ansträngt personalbehov gav honom tjänsten trots att han saknade behörighet.” Till mig säger Olson att ”såvitt jag vet har han inga vetenskapliga meriter om invandringens ekonomi”, vilket i sammanhanget är rätt viktigt.

Hemhjälp till barnfamiljer?

Publicerad i SKD 20080903
TCO har föreslagit att barnfamiljer där båda föräldrarna förvärvsarbetar ska få rätt till kraftigt subventionerade hemnära tjänster. Analysen de gör är riktig, förslaget fel.

Hemhjälp. Tjänstemannaorganisationen, TCO, föreslår att barnfamiljer där båda föräldrarna arbetar ska kunna få upp till 90 procent i subvention av hemnära tjänster. 2-3 timmars hemhjälp i veckan skulle då kosta omkring 600 kronor i månaden. På så sätt vill de minska kvinnors dubbelarbete. Visserligen har TCO viktiga poänger i sitt resonemang. Att kvinnor sedan drygt fem decennier i ökande grad gått ut i förvärvsarbete, har endast partiellt inneburit att de kunnat frigöra sig från männen. Något förenklat kan sägas att hemmafrun som blev lönearbetare, fann sig snart i en situation där hon och mannen inte tog jämställt ansvar för såväl hemarbete som förvärvsarbete, utan där hon, trots sitt förvärvsarbete, fortsatte att ta huvudansvaret för hemmet. Mycket av arbetsfördelningen i familjerna grundläggs, som min kollega påpekade i måndagens spalt, under åren med småbarn. Denna fördelning förändras inte nämnvärt när sedan barnen blivit vuxna och flugit ut.

Ur det perspektivet kan TCO:s förslag vid första anblick verka aptitligt. Ur ett bredare perspektiv och med lite eftertanke är förslaget dock allt annat än klokt. Min familj tillhör den kategori som skulle kvalificera sig till denna avlastning, men jag kan inte se att det är prioriterat eller ens en lösning; snarare skjuter förslaget fel och riskerar att öka ojämställdheten i samhället.

För det första är en kostnad på 600 kronor i månaden mycket för många barnfamiljer. Det är alltså inte så att detta är en subvention som alla kan nyttja, ett resonemang som ligger outtalat i TCO:s framställning.

För det andra skulle reformen bli dyr och därför måste den ställas mot alternativa reformer och utgifter. Är det rimligt att dessa miljarder går till städning i hemmen? Borde de inte istället gå till höjda flerbarnstillägg eller ökade resurser till kommunerna så att barnomsorgen får mer personal eller så att skolorna får möjlighet till mer kulturkonsumtion, eller varför inte längre föräldraledighet? Alltså till sådant som alla, oavsett inkomst, kan ta del av.

För det tredje är hemarbetet en del av att ha barn och en del av uppfostran. Jag har tidigare i denna spalt gett uttryck för min oro för att vi med de hemnära tjänsternas utbredning, inte endast får en ny låglönegrupp, utan också en allt större kategori barn som ser hemarbetet som något som tjänstefolk tar hand om. Vad är det för människosyn som kommer att formas i huvudena på de barn som har tjänstefolk som plockar upp deras skitiga hosor? Någon kanske invänder att det kvittar om det är föräldrarna eller en städfirma som gör det. Jag är inte så säker på det. Relationen mellan barnen och föräldrarna är en social familjerelation, den mellan barnen och tjänstefolket är en klassrelation.

För det fjärde, och i anslutning till ovan resonemang, måste vi ställa frågan: leder förslaget verkligen till kvinnofrigörelse? Innebär det inte bara att kvinnor med låga inkomster löser det s k livspusslet för familjer med högre inkomster, som därmed kan köpa sig förbi den jobbiga jämställdhetsfrågan i sina egna liv? Men vem löser livspusslet för de kvinnor, som inte själva har råd att köpa de tjänster som de utför när de städar och fejar i medelklassens och överklassens hem?

%d bloggare gillar detta: