Om ett idiotiskt argument för EMU

Publicerad i SKD 20081031
Fem år efter EMU-omröstningen har vi nu fått ett kvitto på att svenskarna gjorde ett klokt val. Det svenska s k ”utanförskapet” gör att vi har kvar verktygen som krävs för att hantera krisen.

EMU. Polen, baltstaterna, Danmark och ännu några länder sägs stå på tur för EMU-medlemskap. EU:s ekonomikommissionär håller ut armarna och deklarerar att EMU ger skydd i finansoron. I SVT ser jag en nyhetsjournalist uppgivet visa tittarna hur lite euro som hon fått för sina kronor.

Analyser och motbilder lyser med sin frånvaro. Det är som om det vore en självklarhet att EMU skyddar mot finansoro, att det är dåligt att kronan fallit i värde och att länder som Danmark (och således även Sverige) har att tjäna på att gå med i EMU.

Men sanningen är den att Sveriges starkaste kort i den pågående finanskrisen är att vi har kvar kronan och vår egen riksbank. Därmed kan räntorna styras efter svenska förhållanden samtidigt som den för tillfället lågt värderade kronan ger stimulans till svensk exportindustri.

Att de stora valutorna stärkts mot kronan är i nuläget bara önskvärt.

De politiker och debattörer som nedsättande beskriver kronan som en ”skvalpvaluta” är ohederliga eller okunniga. Eller möjligen bäggedera. Det är visserligen sant att i tider av finansoro flyttar placerare sina finansiella investeringar till stora valutor, vilka riskerar att temporärt bli övervärderade. Men vilka är alternativen för Sverige? Tre handlingsvägar finns att välja mellan.

1. Den danska vägen med till euron knuten kronkurs. Då skulle vi bli tvungna att höja räntan, precis som danskarna har gjort och vara beredda att använda skattepengar för stödköp av kronor. Exportindustrin skulle skadas av den stärkta kursen, skattepengar hotas och låneräntorna driva upp människors boendekostnader och företags kreditkostnader. Resultatet skulle bli lägre tillväxt, ökad arbetslöshet och risk för en nedåtgående spiral. Men i värsta fall skulle vi kunna dra i nödbromsen och släppa kronan.

2. Medlemskap i EMU:s tredje steg. Då förlorar Sverige för alltid sina två viktigaste verktyg för att stabilisera ekonomin: räntepolitiken och växelkursmekanismen. Ingen nödbroms, ingen återvändo. Hur stora de negativa effekterna på exportindustrin skulle bli, bestäms av hur euron utvecklas i förhållande till bland annat dollarn och vår anslutningskurs. I nuläget skulle vi få en avkylning av den svenska ekonomin jämfört med om vi hade stått kvar utanför. På längre sikt hotar kostnadskriser. Med medlemskap följer även en centralt bestämd reporänta, som sätts efter förhållanden i hela euroområdet och inte kan justeras efter de behov som finns i Sverige. Fördjupad ekonomisk kris, med massarbetslöshet som följd, är inget osannolikt scenario om Sverige hade varit medlem EMU i dagsläget.

3. Att fortsätta som idag med flytande kronkurs. I ekonomisk kris stimuleras den svenska ekonomin genom fallande värde på kronan. Men euron och dollarn har stigit mer gentemot kronan än vad som är rimligt, skrev jag ju nyss. Ja, men innebörden av detta är att den svenska ekonomin stimuleras mer än vad som hade varit fallet om växelkurserna exakt avspeglat den ekonomiska utvecklingen i de olika länderna. Den starka eurokursen är således inte, såsom en del tycks tro, ett argument för EMU-medlemskap. Det är ett argument emot.

Finanskrisen är allvarlig och konjunkturen är på väg ner i ett svart hål. Nästa år räknar konjunkturinstitutet med att 100 000 jobb går förlorade. Men om Sverige vore medlem i EMU, skulle situationen kunna vara mycket värre.

Fildelning och behovet av en kompromiss

Publicerad i SKD 20081028
Fildelningsfrågan är ständigt i hetluften. Lagen och människors värderingar går på tvärs. Regeringen har nu föreslagit en ny lag varvid statsministern bryter sitt vallöfte.

Fildelning. I valrörelsen blev såväl Göran Persson som Fredrik Reinfeldt svettiga bara de hörde ordet fildelning. Innerst inne tyckte de nog att saken var enkel. Fildelning är stöld, punkt slut. Men så kunde de inte säga. För då skulle de förlora en massa röster. Istället förkunnade Reinfeldt att ”jag vill inte jaga en hel ungdomsgeneration”.

Men nu kommer lagen, med vars hjälp staten tänker gör precis detta. Visserligen är den redan omodern. Med den senaste tekniken kan man kringgå den. Effekten blir istället att rättssäkerheten inskränks, då mediabolag får tillåtelse att bygga upp dataregister på personer som de tror har begått brott och med lagens stöd lättare kan begära ut IP-adresser från internetleverantörer. Det har varnats för att lagen öppnar upp för utpressningssituationer som vi sett i andra länder, där enskilda har pressats till att betala stora summor för att undgå domstolsprocess.

Men lagstiftarna har insett att de är på kollisionskurs med landets ungdomar. Därför har regeringen skickat ut ett material till skolorna där den hotar med fängelse för den som laddar ner och ger en tveksam historieskrivning. Bland mycket annat påstås, som vore det en sanning, att ”upphovsrätten är grundläggande för det kreativa skapandet”. Jag har svårt att se det riktiga i ett sådant påstående. Människan är till sin natur kreativ, och så vitt jag vet har det funnits en och annan kreativ människa också innan upphovsrätten reglerades.

Nu ska ni inte tro, att jag instämmer i den simpla jag-gör-det-och-därför-ska-det-bli-tilåtet-retorik, som ”piratfilosofin” grundas i. Upphovsrättsinnehavare har rätt att få betalt för sina verk. Men lösningen är inte att jaga fildelande ungdomar. Dels för att det är meningslöst. Tekniken kommer alltid att ligga steget före lagstiftaren. Det är således lika lönlöst att idag försöka stoppa fildelning, som när musik- och filmbranschen på 70-talet ville förbjuda folk att spela in TV-program på video eller när de för ett decennium sedan ville stoppa MP3-spelarna. Dels, och framför allt, för att fildelning möjliggör spridning av kultur på en aldrig tidigare skådad nivå. Fildelning är en mer betydelsefull innovation för den kulturella utvecklingen än till och med de allmänna bibliotekens framväxt.

Därför måste man finna en väg bort från de skyttegravar som fildelningsliberalerna och upphovsrättsinnehavarnas organisationer grävt. En sådan väg finns redan i ett förslag från STIM. Fildelning föddes nämligen inte med internet. Varje bibliotek och varje radiosändning är inget annat än fildelningsarenor, där miljoner människor dagligen får tillgång till upphovsskyddad musik och text.

Detta fungerar därför att ett ersättningssystem har skapats. Författare och musiker får ersättning för utlånade verk och när deras musik spelas i radio. Dessa system har skapats vid konflikter som liknar den nuvarande om fildelningen, och modifierat kan de överföras till internet. Förenklat innebär det att internetanvändare ska kunna välja ett abonnemang som innehåller en licens som ger laglig rätt att ladda ner upphovsskyddat material. Licensavgifterna kan sedan fördelas till upphovsrättsinnehavarna på liknande sätt som vid spelning av musik i radio.

En kompromiss som avkriminaliserar fildelning men som samtidigt garanterar upphovsrättsinnehavarna ersättning är den enda möjliga vägen framåt.

Dystert för torsken i Kattegatt

Publicerad i Skd 20081024
Situationen för torsken i Kattegatt är oförändrat dålig. Enligt en ny rapport från fiskeriverkets havsfiskelaboratorium och dess danska motsvarighet är torskbeståndet på en historisk bottennivå.

Utrotning. Sedan början av millenniet är Kattegatts torskbestånd hårt ansatt. Inget tyder på återhämtning. Fiskeriverkets provfiskning förra året är ett talande exempel. De lyckades inte få upp ett enda årsyngel av torsk.

Från politiskt håll har man visserligen reagerat. Men för sent, för litet och för rädda att stöta sig med fiskeindustrin och potentiella väljare. De totala torskkvoterna i Kattegatt har minskats till en tiondel av vad de var 2001. Men då ska man veta att experterna i internationella havsfiskerådet sedan sex år rekommenderat att kvoten ska vara noll, inget torskfiske, i Kattegatt.

Nu visar det sig att de har haft rätt hela tiden och att kvotsystemet inte hindrar rovdriften. I rapporten noteras att den s k fiskeridöden är oförändrad och att det finns en ”oförklarad” fiskeridöd motsvarande 400 procent. Vad är detta? Dör lika mycket torsk idag som när man fick fiska tio gånger så mycket? Det verkar så. Förmodligen beror det på så kallad ”high-grading”. Kvoterna reglerar nämligen hur mycket som får tas i land, inte hur mycket som får fiskas upp. Så trålarna kastar helt enkelt tillbaka liten torsk, som är mindre värdefull, för att maximera det ekonomiska värdet av sin kvot. Ett sådant fall väckte nyligen anstöt i Norge och Storbritannien. Norska kustbevakningen fångade en brittisk trålare på film, när den dumpade fem ton död torsk, 80 procent av sin fångst, som den hade fiskat i norska Nordsjön.

Tydligare kan det inte bli. EU-reglerna fungerar inte. De leder rentav till ett förkastligt slöseri med naturresurser – just de naturresurser som reglerna var ämnade att skydda.

Fiskeriverket föreslår därför i sin rapport att marina reservat ska instiftas, inom vilka allt fiske ska vara förbjudet. Dessutom föreslås att ytterligare områden skyddas under torskens lek. De skyddade områdena föreslås sträcka sig från norra Öresund och omfatta stora områden av Kattegatt. Marina reservat skyddar inte endast det marina livet på plats, utan fungerar som oaser som gynnar tillväxten i kringliggande områden. Likaså är det bra om fisket på lekande torsk stoppas.

Visserligen kan jag tycka att stopp för fiske med handredskap i de skyddade områdena inte är relevant. Det är inte sportfisket som hotar torsken. Men sportfiskarna är säkert beredda att inskränka sitt fiske mot att yrkesfisket efter hotade arter stoppas. I vart fall tycker jag, och jag sportfiskar mycket, att det är en rimlig kompromiss.

Förslagen pekar alltså i rätt riktning, men förmodligen är de otillräckliga. De skyddade områdena borde utsträckas ytterligare, kanske ända ut mot Anholt eftersom torskens lekområden inte är desamma som de områden som är viktiga för uppväxande torsk. Vidare borde skyddet för lekande torsk utsträckas längre ner i Öresund för att skydda den invandrande torskens lek.

Dumpning av fisk och s k highgrading bör förbjudas, och regeringen måste nu verka för att torskkvoterna i Kattegatt de kommande åren sätts till noll. Förra året vek den ner sig i EU-förhandlingarna. Hög tid att sätta hårt mot hårt.

Annars kan det gå för Kattegattstorsken, som för torsken utanför New Foundland. Det var en gång världens starkaste torskbestånd. Men så kollapsade det plötsligt i början 1990-talet. Torsken har ännu inte återvänt. Det kan hända här också.

Den socialdemokratiska jobbpolitiken: ros men mest ris

Publicerad i SKD 20081015
Igår lade socialdemokraterna en partimotion om jobbpolitiken. En del av förslagen är bra, andra borde skrotas. Men frågan är egentligen inte vad som föreslås, utan vad som ej ens nämns.

Jobben. Den socialdemokratiska jobbpolitiken har debatterats alltsedan valet. Det finns två goda skäl för detta, även om endast ett av dem anförs som grund för den omprövning som partiet nu gör av sin politik. Socialdemokratin förlorade valet på jobbfrågan, därför måste politiken förnyas är det mantra som partiledningen upprepar. Det är riktigt. Socialdemokraterna förlorade därför att de inte ens i brinnande högkonjunktur kunde skapa full sysselsättning.

Emellertid har inte heller alliansen lyckats med det, trots att den kom till makten när det statsfinansiella bordet redan var dukat och trots ett och ett halvt år av fortsatt, ännu hetare högkonjunktur. Nu ökar åter arbetslösheten från redan höga nivåer.

Detta borde föranleda en annan typ av frågeställning. Socialdemokraterna borde inte framför allt fråga sig varför de förlorade valet på jobbfrågan, utan varför arbetslösheten sedan 1992 varierar på nivåer över 4 procent, istället för nivåer under 3,5 procent, som under decennierna dessförinnan?

Det är bra att partiet föreslår en återuppbyggnad av den av alliansregeringen raserade vuxenutbildningen och ökade satsningarna på forskning, att avgiften i a-kassan sänks och att ersättningsnivån höjs till 80 procent utan nedtrappning under befintligt tak samt ett höjt tak. Likaså är enklare regler och lägre arbetsgivaravgifter för småföretag – avgifter som den borgerliga regeringen höjt – förmodligen klokt, liksom en del andra satsningar på innovationer och möjlighet till viss inkomsttrygghet för nya entreprenörer.

Däremot finns det inget skäl att trappa ned det föreslagna höjda taket efter 100 dagar. De ekonomiska motiven är obefintliga och ideologiskt kan det inte försvaras.

Ett annat dåligt förslag, som göms mellan raderna rör deltidsarbetslösa. Socialdemokraterna går hårt åt alliansens drastiska försämringar för deltidsarbetslösa, som innebär att en person som är arbetslös på halvtid utförsäkras efter ungefär 30 veckor. I förra årets socialdemokratiska budgetmotion beskrevs denna gräns som en ”stupstock” som slog mot framför allt kvinnor. I gårdagens motion från socialdemokraterna sägs inget om vad man i detalj vill göra åt detta. Men den som lusläser den socialdemokratiska budgetmotionen som kom för ett par veckor sedan upptäcker att partiet nu accepterar denna stupstock, fast efter c a 40 veckor för en halvtidsarbetslös.

Den socialdemokratiska jobbpolitiken skulle behöva tillföras en övergripande analys av varför arbetslösheten varierar på en högre nivå än den gjorde under de fyra decennier som föregick 90-talets kris. Det räcker inte att dutta med förslag om småföretagarstöd och hjälp till entreprenörer, inte heller om det ska heta arbetsförmedling eller kompetensförmedling. Höjning av taket och nivån i a-kassa och sjukförsäkring är rätt, men inte tillräckligt.

Jag tror socialdemokraterna borde titta närmare på vad som gjorde att den förra strukturkrisen på 1970-talet inte resulterade i massarbetslöshet, hur investeringsnivån påverkar sysselsättningen, vilka effekter inflationsbekämpningen, saldomålet i statsbudgeten samt avsaknaden av en medveten konjunkturutjämnande finanspolitik har. Förmodligen finns här svaret på varför Sverige har haft massarbetslöshet i snart två decennier. Och antagligen också lösningarna.

Stoppa ratificeringen av Lissbonfördraget

Publicerad i SKD 20081013
Den socialdemokratiska oppositionens hantering av Lissabonfördraget är minst sagt märklig. Trots att regeringen är obeveklig, kastas det enda påtryckningsmedlet bort.

Oppositionspolitik. Redan i förra veckan noterade jag som hastigast i en krönika Mona Sahlins otaktiska och buffliga uppträdande i frågan om ratificering av Lissabonfördraget. Hon hade då förklarat, att oavsett om utredningen om Lavaldomens effekter är klar eller ej, ska Lissabonfördraget ratificeras av riksdagen. Det finns inget samband mellan Lavaldomen och fördraget, hävdade hon.

Därmed körde hon över en tung intern opposition i riksdagsgruppen liksom LO-kongressen. Lundby-Wedin upprepade i en debatt med arbetsmarknadsminister Littorin i förra veckan LO:s krav. Ministern avvisade dock varje tanke på att det finns något samband mellan fördraget och Lavalutredningen.

Frågan är dock varför LO:s ordförande inte är lika kritisk mot Mona Sahlin, som ju delar denna uppfattning, och i vars makt det ligger att stoppa ratificeringen? Det ligger nära till hands att misstänka att arbetarrörelsens ledning för det första inte vill öppna upp för en intern EU-kritisk debatt, och för det andra försöker den vända frågan, som i grunden rör relationen mellan överstatlig makt och nationell makt, till en fråga om höger eller vänster.

Självfallet finns det en vänster-högerdimension i EU. Den moderata högern använder EU som murbräcka mot sociala regleringar. Precis på det sätt som vi EU-skeptiker har varnat för ända sedan inträdesdebatten. Vänstern vill antingen lägga gemensamma sociala golv eller slå vakt om nationellt självbestämmande. Själv tillhör jag den tradition som prioriterar det nationella självbestämmandet, eftersom det är den högsta nivå som har demokratisk förankring hos människor. Utifrån ett sådant perspektiv är det huvudsakliga problemet inte regeringen Reinfeldt, utan överstatligheten som kringskär vår möjlighet att som land demokratiskt besluta över våra lagar ¬ en överstatlighet som drastiskt ökar med Lissabonfördraget. Regeringar kan bytas ut genom fria val, men fördragen kan endast förändras genom enhällighet i EU. Regeringen Reinfeldt kan vara historia om två år, men fördraget har vi att leva med under överskådlig tid.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen har efter Lavaldomen en oklar rättslig ställning. I detta läge kan den svenska modellen försvaras genom att regeringen ställer krav på EU och ytterst, om Bryssel inte lyssnar på argument, pressa fram eftergifter genom att stoppa den fortsatta gemensamma lagstiftningsprocessen.

Men regeringen tänker inte ställa några krav gentemot EU. Det gjorde den klart, tillsammans med flera andra regeringar, på ett möte i torsdags mellan arbetsmarknadsministrar, då den avvisade Europafackets förslag om att göra förändringar i utstationeringsdirektivet och införa ett socialt protokoll. Då återstår för oppositionen att agera och använda det enda påtryckningsmedel som finns till hands, nämligen att stoppa ratificeringen intill dess att vi vet vad som gäller.

Men egentligen borde oppositionen stoppa ratificeringen överhuvudtaget. Dels för att fördraget är dött efter Irlands nej. En svensk ratificering har som enda syfte att peka finger mot det irländska folket. Dels för att tvinga fram ett bättre fördrag, alternativt svenska undantag, som minskar överstatligheten och ger strejkrätten en högre rättslig status än den fria rörligheten.

För så länge som de fyra friheterna inte underordnas strejkrätten hotas de fackliga rättigheterna.

Dra tillbaka de svenska trupperna från Afghanistan

Publicerad i SKD 20081008
Idag är det sju år sedan USA inledde angreppskrig på Afghanistan. Tusentals civila har dödats, människor har torterats till dötts, landet är ockuperat. Sverige tiger och samtycker.

Reträtt. Folkrätten tillåter en stat att utöva självförsvar mot en angripande stat. Den förbjuder angreppskrig. USA blev inte angripet av staten Afghanistan 11 september 2001 och följaktligen utgjorde attacken på Afghanistan ett angreppskrig. Men även om Afghanistan hade angripit USA, är inte en sjuårig ockupation förenlig med folkrättens proportionalitetsprincip. Det fanns inget stöd för USA:s angrepp i gällande folkrätt och ingen sanktion från säkerhetsrådet, vilket ibland felaktigt påstås.

Men efter krig kommer återuppbyggnad och då brukar FN träda in. I sådana situationer har Sverige alltid ställt upp. Det är ungefär den bild som myndigheterna tecknar av den svenska närvaron i Afghanistan. Ett FN-uppdrag vilket som helst. Emellertid har det från första början funnits en utbredd kritik, eftersom ISAF, den militära styrka som Sverige ingår i, inte är en FN-styrka. En av de hårdaste kritikerna är vår tidigare försvarsminister Thage G. Pettersson. I kväll talar han vid en manifestation i Stockholm som kräver svenskt trupptillbakadragande. ”Sverige deltar i krigshandlingar”, säger han. ”Jag vill inte att svenska soldater och officerare ska vara hantlangare till USA:s krigsmakt.”

ISAF har inga vattentäta skott gentemot den amerikanska krigsmakten, som bombar byar och civila (för en dryg månad sedan dödades 60 barn i ett sådant angrepp). Kommandostrukturen är sammanblandad och det finns en koppling till Irakkriget. Ju fler internationella soldater som kan placeras i Afghanistan, desto mer trupper kan USA sända till Irak. Den förra befälhavaren för ISAF och därmed den högste chefen för de svenska trupperna var en amerikansk general som ansvarat för tortyr av afghanska fångar. Han ersattes nyligen av en annan amerikan, som förde befäl över USA:s marktrupper i det olagliga angreppet på Irak 2003.

Dessa förhållanden i sig är tillräcklig grund för Sverige att dra sig ur militärt engagemang (när blev det allmänt accepterat att ställa svenska soldater under befäl av krigsförbrytare?). Men utöver detta framkom i förra veckan uppgifter, vilka ger ytterligare skäl att ifrågasätta den svenska truppnärvaron. Det visar sig nämligen att ett antal svenska soldater, inte deltar i den ordinarie ISAF-verksamheten. Istället är de förlagda på en amerikansk bas och ingår som s k militära rådgivare i en afghansk brigad som är involverad i strider med motståndsrörelsen. I motsats till ISAF-styrkorna, som endast får besvara eld, är denna grupp en del i en antigerillabekämpningsenhet, som aktivt söker upp och dödar motståndsmän. Målet är, med en afghansk generalmajors ord, ”att förinta fienden och förhindra uppror”.

Sverige är ett litet land, vars styrka har grundats i alliansfrihet och ett högt anseende, en status som nu undergrävs genom att Sverige lierar sig med en stormakt och har soldater förlagda på en ockupationsmakts baser. Det är det under Palmeeran upparbetade förtroendet som spelas bort, det som gjorde att Sveriges roll i världen blev större än vårt lands faktiska storlek. Det var ett inflytande som grundades, inte i militär styrka, utan i vad vi sade och stod för.

Vad står de svenska soldaterna i Afghanistan för? En av de svenska militära rådgivarna ger oss en viss insikt om detta, när han säger om de afghanska soldaterna: ”Att få dem att anfalla är inget som helst problem.”

Finanskris: Var glada att vi inte är med i EMU

Publicerad i SKD 20081004
När de finansiella systemen håller på att krascha, och världen står inför en ekonomisk kris vars like vi inte sett sedan 1930-talet, finns det ändå ett ljus i mörkret: Sverige har kvar sina ekonomiskpolitiska verktyg.

Kris. Kommer ni ihåg hur ja-sidan argumenterade under kampanjen om EMU? Vi bör söka tryggheten i den stora, gemensamma valutan, skrev Göran Persson, för ensam klarar sig inte kronan på ett hav av valutaspekulation, endast i EMU säkrar vi jobb och tillväxt. Svenskt näringsliv pumpade in en halv miljard i olika kampanjorganisationer, hävdade att medlemskap var avgörande för företagen och drev ut kändisar i ja-kampanjen. Det kloka i det senare kan diskuteras. Varken Björn Ranelids liknelse av nej-sägare med Adolf Hitler eller Pernilla Wahlgrens fnittrande om att medlemskap gjorde det så mycket enklare för henne som internationell ”shopaholic”, föll i särskilt god jord hos väljarna.

När valresultatet stod klart avlossade förlorarna en kanonad av elitistiskt förakt mot vanligt folk. De som röstat nej sades vara obildade bönder, i motsats till, förmodar jag, den analytiska briljans vi sett hos Björn Ranelid och andra. I själva verket gjorde vanliga människor ett intelligent val, och det är denna kloka majoritet som vi har att tacka för, att vi, när krisen nu rycker allt närmare, har kvar viktiga ekonomisk-politiska verktyg.

Under dessa år, fria från EMU:s tvångströja, har Sverige haft en lägre arbetslöshet, bättre produktivitetstillväxt, högre BNP-tillväxt och lägre inflation än EMU-området. Euroarbetslösheten har pendlat omkring 8 procent. Sverige har under hela perioden legat 2-3 procentenhet lägre. Den reala svenska tillväxten 2003-2007 har snittat på över 3 procent årligen, medan euroområdets legat under 2 procent.

Viktiga orsaker till att det under de senaste åren gått relativt bättre för Sverige är att den svenska räntenivån har anpassats till svenska förhållanden och att kronan genom den flytande växelkursen fungerat som en stötdämpare. Visserligen finns det goda skäl att kritisera riksbankens räntepolitik, men det är ändå bättre att räntan sätts efter svenska förhållanden än europeiska. Kronan har nu fallit med 18 procent mot dollarn sedan i juli och 4 procent mot euron sedan slutet av augusti. En del kanske tror att det är dåligt, men det är denna flexibilitet, som dämpar överhettning i högkonjunktur (stigande kronvärde) och ger stimulans i lågkonjunktur (sjunkande kronvärde), som gör att vi kan hantera den kommande krisen. Gårdagens nyhet om att massaindustrin hjälps av den stigande dollarn och att den krisdrabbade fordonsindustrin kan få välbehövlig lindring är bara två exempel. Den flytande kronan låter oss balansera mellan den amerikanska och europeiska utvecklingen. Som medlem i EMU skulle Sverige idag stått helt utan dessa ovärderliga verktyg.

Till sist noterar jag, att Mona Sahlin, ni vet hon som skulle införa ett mer demokratiskt ledarskap, igår meddelade att Lissabonfördraget ska ratificeras oavsett vad utredningen om Vaxholmsdomen kommer fram till. Hon spelar därmed högt med den svenska modellen och ignorerar såväl LO-kongressen som en stor minoritet i den socialdemokratiska riksdagsgruppen, samtidigt som hon banar väg för Junilistans Sören Wibe. Vi får också en smak på Sahlins metoder: lyssna ordentligt på dina interna kritiker, för då kan du köra över dem med större precision. Det är innebörden i det så omtalade ”lyssnande ledarskapet”.

%d bloggare gillar detta: