Ipred legaliserar utpressning

Publicerad i SKD 20090227
På onsdagen drev regeringen, med stöd av Socialdemokraterna, igenom den s k Ipred-lagen. Den möjliggör intrång i människors privatliv och öppnar upp för en legal utpressarverksamhet.

Med lagen får rättighetsinnehavare möjlighet att gå till domstol och kräva ut uppgifter om vem som laddat ned upphovsrättsskyddat material. Därefter kan de ställa krav på betalning. Om den som anklagats för olovlig nedladdning, inte betalar, kan rättighetsinnehavaren driva skadeståndskravet till domstol. Det som tidigare varit polisens uppgift, delegeras till privata företag.

Lagen borde aldrig ha antagits. Den öppnar upp för utpressning. Hur reagerar den genomsnittlige internetanvändaren, när ett betalningskrav på, säg, 10 000 kronor trillar ned i brevlådan, med hot om mångdubbelt högre skadeståndskrav vid domstolsförhandling, om han eller hon inte betalar inom några dagar? Jo, han betalar. För han vill inte ta den ekonomiska risk som en domstolsförhandling innebär.

Precis detta är vad vi sett i andra länder. Där har den ekonomiskt starka musik- och filmbranschens stjärnadvokater satt i system att hota privatpersoner med stämning på stora belopp. Och många väljer då att hellre betala än att dras inför rätta. Att det rör sig om stora pengar när branschen räknar, visar den pågående rättegången mot The Pirate Bay. Skadeståndskravet är på 117 miljoner. Det har nog de flesta noterat. Men vad färre vet är att detta enorma skadeståndskrav, endast baseras på några tiotal verk, som de anklagade misstänks ha tillgängliggjort. (The Pirate Bay är egentligen inget annat än en avancerad anslagstavla där fildelande personer kan hitta varandra, vilket gör att anklagelserna mot anslagstavlans ägare på goda grunder kan ifrågasättas, men det ämnet får sparas till en annan gång).

”Ska det vara”, frågade nyligen Björn Ulvaeus, ” så förbannat svårt att betala för sig?” Även om jag har svårt att ta en miljardärs pengagnäll på allvar, så är frågan förstås relevant för den genomsnittlige kulturarbetaren som har svårt att leva på sitt arbete. Därför är också fildelning av upphovsskyddat material, utan någon form av ersättningssystem, omöjligt i det långa loppet. Men Ipred-lagen löser inte detta problem.

Den definierar inte hur mycket illegal nedladdning som ska ha gjorts, för att domstolen ska kunna tvinga internetleverantören att lämna ut personuppgifter. Den definierar inte vad som är rimliga skadeståndskrav. Den är inte rättssäker, såtillvida att det är den som äger uppkopplingen som ställs till svars, oavsett vem som nyttjat den. Och den legaliserar utpressningsverksamhet. Kort sagt, gör den möjligt att en ”hel ungdomsgeneration jagas”, varvid statsminister Reinfeld såväl som oppositionsledare Sahlin, vars invändningar mest varit kosmetiska, bryter sina vallöften.

Ska staten investera i företag som är konkursmässiga?

Publicerad i SKD 20090220
Lika snabb som Maud Olofsson är att förkasta att skattepengar kan användas för att rädda svenska biljobb, är Mona Sahlin på att kräva miljardrullning till fordonsindustrin. Men frågan om statligt engagemang i Saab är långt ifrån enkel.

Det har inte ens gått ett halvår sedan regeringen lovade 28 miljarder till fordonsindustrin. Men när det nu krävs 5 miljarder för att hålla Saab flytande, finns inga pengar.

Maud Olofsson dillar om att staten inte kan tillverka bilar. Men staten bryter järnmalm, så varför ska staten inte kunna bygga bilar? Att hon inte vill spela med skattebetalarnas pengar, är på samma sätt mest retorik. Våra pengar spelar hon med i vilket fall som helst. Går Saab i konkurs, ökar utgifterna för arbetslöshetsersättning och arbetsmarknadspolitik. Inte heller har hon tidigare visat sig ha några problem med att göra av med skattepengar, så länge de hamnat i de förmögnas fickor.

Samtidigt finns det inga skäl, att med hull och hår svälja oppositions kritik. För det som måste avgöra om staten ska gå in med lånegarantier, i ett läge då det inte finns några köpare, är om Saab kan antas generera avkastning på sikt. Tyvärr pekar det mesta på att Saab ligger hopplöst efter, och företaget har uppvisat röda siffror sedan 1997.

Detta kan alltså inte avgöras på ideologiska grunder – något som såväl regering som opposition tycks göra. Det finns lägen då staten ska investera i och driva företag, vilket regeringen inte inser, förblindad som den är av sin ideologiska övertygelse. Men vad gäller Saab, är frågan om staten ska investera i företag som är konkursmässiga? Och om staten ska äga företag inom den del av näringslivet som sannolikt är på väg att flytta ut från Sverige?

Förmodligen ser vi nu inom svensk fordonsindustri, vad vi såg hända med varven under 1970-talet och textilindustrin under 1950-60-talen. Ingen hävdar väl, att det hade varit bra om staten intill denna dag fortsatt upprätthålla textilindustri i Sverige?

Det var rentav så att arbetarrörelsen, genom den solidariska lönepolitiken, medvetet påskyndade textilindustrins undergång. Inkomstutjämning var nämligen endast ett av skälen för denna politik; det andra var att driva upp strukturomvandlingstakten, så att lågproduktiv verksamhet drevs ut ur landet. Detta borde oppositionen och IF Metall fundera över.

Men denna politik hade två andra viktiga beståndsdelar som saknas idag – en aktiv arbetsmarknadspolitik och höga ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemet. Tanken var att trygga människor, som får chans att fortbilda sig, accepterar förändring.

Problemet är sålunda inte så mycket att Saab riskerar att gå under, utan att de som förlorar jobbet möts av en avlövad arbetsmarknadspolitik och den lägsta arbetslöshetsersättningen i modern tid. För detta bär regeringen det fulla ansvaret.

Kärnkraft och allianser

Publicerad i SKD 20090211
Förra veckans uppgörelse inom högeralliansen om energipolitiken var skickligt planerad och syftade till att få Mona Sahlin att välja mellan Peter Eriksson och IF Metalls Stefan Löfven. Därmed fick hon en försmak av nackdelarna med allianser. Det tvingar fram externa kompromisser som leder till interna konflikter.

I tid kom överenskommelsen lagom till att de rödgröna skulle inleda sitt formella samarbete. Följaktligen hade vänsteralliansen, som på måndagen tänkt sig ha ett eget Bankeryd, fast förlagt till Bommersvik, att förhålla sig till de stundande energisamtalen, istället för den jobbpolitik som de egentligen ville prata om.

Frågan är således problematisk för Sahlin. Inte endast för att den riktar bort sökarljuset från de frågor som hon vill diskutera – arbetslöshetskrisen, en ekonomi i fritt fall och växande ojämlikhet – utan för att avveckling knappast är en vinnarfråga, snarare tvärtom med rådande opinionsläge. På så sätt är det klokt spelat av högeralliansen. Men det visar samtidigt vem som styr i alliansen och hur själva maktinnehavet har blivit en överideologi. Inget är så heligt för de fyra borgerliga partiledarna att det inte kan offras för några bra pressklipp.

Jag har skrivit det förut och skriver det igen: det är sorgligt att skåda centerns degenerering. Maud Olofsson ger upp partiets hjärtefråga i utbyte mot 1 procentenhet (!) mer förnyelsebar energi än vad som redan beslutats. Med spelad gråt i halsen säger hon sig vara emot kärnkraft, men för kärnkraftsutbyggnad. Men lite imponerad blir man av att hon lyckas med konststycket, att köra över sitt parti och samtidigt framstå som en stark ledare, snarare än en buffel.

Vänsteralliansen vinner knappast på sitt kärnkraftsmotstånd. Men i grunden har de rätt, för bruket av kärnkraft är omoraliskt. Även bortsett från de dagliga riskerna, den smutsiga brytningen och att kärnkraften inte bär sina kostnader, är det inte möjligt att försvara att vi massproducerar universums giftigaste ämne, utan att ha en lösning för hur de uppemot 10 000 framtida generationer, för vilka avfallet kommer att utgöra ett potentiellt dödligt hot, ska skyddas. Vårt ansvar sträcker sig 200 000 år in i framtiden. Det är en länge tidsrymd än vår människoart, Homo Sapiens, har funnits. Den lagringsmetod, i kopparkapslar i underjordiska bergrum, som kärnkraftsindustrin förordar är inte säker mer än kanske ett par generationer. En av landets främsta experter på korrosion i metaller, KTH-forskaren Peter Szakálos, säger till mig, att i värsta fall kan kapslar spricka redan inom 50 år och ”troligen kommer ingen kapsel att uppnå 1000 års livslängd”. Det må vara att kärnkraftsmotstånd i dagsläget är en förlorarfråga, men skulle det så ha varit även om framtida generationer haft rösträtt?

Har vi råd att arbeta?

Publicerad i SKD 20090203
Keynes har åter kommit på modet. Det brukar vara så varje gång det är ekonomisk kris.
Till och med en av våra mest namnkunniga högerekonomer – Assar Lindbeck – pläderar nu för en expansiv finanspolitik. Det kan komma att krävas, skriver Lindbeck, budgetunderskott på 3-5 procent av BNP per år för att upphäva hälften av det produktionsbortfall, som många analytiker räknar med för de kommande två åren.

Skälet är enkelt. När världsekonomin kollapsar och den inhemska efterfrågan faller, då har vi att välja mellan tvåsiffrig arbetslöshet eller att underbalansera budgeten för att motverka efterfrågefallet.

Om inte den offentliga sektorn förmås stoppa uppsägningar, den privata konsumtionen stimuleras och investeringarna ökar riskerar krisen att utvecklas till en depression. Ett av problemen är att utgiftstaken i statsbudgeten begränsar möjligheterna, att bedriva en sådan expansiv politik. Därmed blir dessa regelverk inte stabiliserande som det var tänkt, utan destabiliserande och riskerar på sikt att leda till sämre statsfinanser. Den som väljer att försvara utgiftstak och låga underskott i dagsläget accepterar massarbetslöshet.

Ett av skälen till att det går så knaggligt för socialdemokratin finns förmodligen i detta. Istället för att gå på offensiven mot regeringen med keynesiansk politik, har man låst sig vid godtyckliga budgetregler, samtidigt som man accepterat merparten – i pengar räknat – av regeringens ekonomiska politik.

Det som skulle behövas är tre omfattande åtgärder. Det bästa sättet att via finanspolitiken stabilisera ekonomin är genom s k automatiska stabilisatorer, d v s sådana utgifter som ökar av sig själva när ekonomin går sämre. Den enskilt viktigaste är a-kassan. Ju lägre ersättningsnivå och tak, desto mindre stabilisering. Alltså, höj taket till omkring 30 000 kr och höj ersättningen till 90 procent utan nedtrappning. Det är ekonomiskt klokskap att göra så och mycket effektivare än inkomstskattesänkningar. Vidare, se till att kommuner och landsting inte börja säga upp folk. Öka således statsbidragen och inför uppsägningsstopp. Slutligen, lyft ut investeringarna ur de budgetbegränsningar som gäller för övriga av statens utgifter. Det finns inga skäl att låta investeringar, som ökar tillväxtmöjligheterna på sikt, styras av ett strikt kameralt tänkande.

Har vi råd att arbeta? frågade Ernst Wigforss. Den oreglerade marknadsekonomin ger, så fort krisen står för dörren, ett nekande svar. Det är just därför som staten måste träda in och stimulera och reglera ekonomin. Synd bara att de enda som inte är keynesianer i dag är de som har makten: Anders Borg och Thomas Östros. Men frågan är vem som förlorar mest på detta? Den finansminister som driver upp arbetslösheten till tio procent för att han är för rädd för att agera? Eller den vänsteropposition som lyckas med konststycket att hamna till höger om Assar Lindbeck?

%d bloggare gillar detta: