Pirater, jäv och en orimlig dom

Två män misshandlar en annan man med slag, sparkar och brännbollsträ. Våldet leder till livshotande skador. De döms bland annat till att betala 30 000 kr vardera i skadestånd. Fyra unga män har byggt en hemsida. På hemsidan kan andra människor träffas och byta information, s k fildelning. De döms, utöver fängelse på ett år vardera, till att betala 30 miljoner kronor i skadestånd till olika multinationella företag.

Denna dom, som avkunnades mot de fyra åtalade i den s k Pirate Bay rättegången, är så orimlig att den egentligen inte behöver kommenteras. Om det inte vore för två omständigheter. För det första, att det i efterhand kommit fram att domaren har kopplingar till målsägarsidan. För det andra, och viktigare, det rör gränserna för hur internet får användas.

Domaren, som lär ha umgåtts med en av målsägarsidans advokater och är med i en förening som verkar för strängare upphovsrätt, anklagas nu för att vara jävig. Men antagligen kommer hovrätten att fria. Det beror dock ej på att han i faktisk mening inte skulle ha varit partisk, utan på att lagstiftningen inte är, och knappast kan vara, glasklar i när en domares privata umgänge och åsikter utgör grund för jäv.

Men i normala fall spelar det mindre roll vilka åsikter en domare har (i vart fall hoppas vi att det är så). Domstolen har att döma efter lag och praxis. Men rättegången mot The Pirate Bay är inget normalt fall. Till skillnad från en rättegång om misshandel, har denna rättegång politiska dimensioner. Såväl de dömda som målsägarsidan företräder legitima politiska ståndpunkter. Fri information och kultur står mot upphovsmännens krav på ersättning. Samtidigt är varken rättsläget eller omständigheterna kring The Pirate Bay helt klara. Då blir domarens åsikter plötsligt viktiga. Rättegången borde således tas om.

Men det grundläggande problemet är mycket större än så. Politikens uppgift måste vara att finna kompromisser som gör att lag och rättsmedvetande överensstämmer. Enda lösningen i denna fråga är därför en skatt eller avgift som säkerställer såväl upphovsrättsinnehavarnas ersättningar som fri tillgång till kultur och information för allmänheten. Men istället har politikerna förklarat krig mot en hel ungdomsgeneration.

Det visar att de folkvalda inte riktigt tycks greppa hur stor betydelse denna fråga har. Internet är den viktigaste uppfinningen inom informationsteknologin på mer än ett halvt millennium, sedan Gutenberg och boktryckarkonsten. Och om vi betänker att boktryckarkonsten var en av förutsättningarna för upplysningen och för det moderna samhällets uppkomst – kort sagt för mänsklighetens möjlighet att bryta sig ur despotismen – blir det tydligt att vi inte har råd att slarva eller gå i särintressenas ledband när beslut ska fattas om hur denna teknik ska regleras. Tyvärr verkar inte de folkvalda förstå detta.

Publicerad i SKD 20090428

EMU-medlemskap vore skadligt

I söndags ägnade Rapport nästan halva sändningen åt EMU och ett inslag, som lika gärna hade kunnat vara producerat av ja-sidans pr-byråer. Ämnet var svängningen i opinionen. Först fick vi möta en typisk gladlynt ja-sägare från ett soligt Malmö. Sedan en typisk nejsägare från Norrlands inland, som mumlade något om att hon var emot.

Så spädde SVT på schablonbilden av den nej-sägande glesbygdsbon och den eurokramande storstadsbon. Sanningen är emellertid den, att den typiske nej-röstaren vid folkomröstningen bodde i storstadsområdena. Det fanns fler nej-röstare i Skåne än i Västerbotten, Norrbotten och Västernorrland sammanlagt.

Sedan tog Rapport med oss till Litauen och Danmark. Där fick vi träffa ett par politiker som förklarade, att i dess kristider vore det bra om deras länder snabbt kunde gå med i EMU.

Det var visserligen intressant, att se att de danska och litauiska politikerna använder en lika bedräglig argumentation som våra egna politiker på ja-sidan. Oförnuftet i EMU-frågan är så att säga paneuropeiskt. Men bilden av en gemenskapens monetära union, dit man som liten kan söka sig för värme och trygghet när det blåser ekonomisk isvind, kan inte få stå oemotsagd.

I verkligheten styrs EMU av de stora. Det är allt annat än en varm gemenskap. Och de små offras.

Det hårt krisdrabbade Irland är ett varnande exempel. Att EMU:s penningpolitik minskar möjligheterna att utjämna konjunkturerna är välkänt. Men mindre omtalat är att för enskilda länder riskerar penningpolitiken rentav att fungera pro-cykliskt. I synnerhet är detta fallet för små länder, som har liten tyngd när räntebesluten fattas. Under de första åren av Irlands EMU-medlemskap, eldades den irländska ekonomin på av den låga euroräntan, vilken hade bestämts efter Tysklands behov. För snabbväxande Irland blev resultatet hög inflation som undergrävde landets konkurrenskraft och gjorde att realräntan föll under nollstrecket. Beräkningar visar att Irlands nominella räntenivå år 2004 borde ha varit minst 3 procentenheter högre än den faktiskt var. Men varken räntan eller växelkursen kunde längre påverkas av irländarna.

Men hjälper inte medlemskapet Irland nu när det är kris? Tvärtom. Nu har nämligen Irland en deflation som gör att landet har den högsta realräntan i EMU. Landet skulle behöva noll i nominell ränta och 30 procent lägre växelkurs. Men över detta bestämmer inte irländarna längre.

På så sätt har den till Tyskland anpassade gemensamma penningpolitiken i EMU, lett till att den irländska ekonomin stimulerats i högkonjunktur och bromsats i lågkonjunktur. Därmed har svängningarna i konjunkturen blivit större.

En brittisk ekonom beskrev nyligen detta som att Irland har offrats för att möta tyska krav. Vi svenskar bör ställa oss frågan: vad är det som talar för att Sverige vid ett medlemskap i EMU inte kan offras på samma sätt?
Publicerad i SKD 20090423

EU-parlamentsvalet: M och S röstar likadant

Publicerad i SKD 20090414
Om dryga två månader är det val till Europaparlamentet. Förra gången röstade 38 procent. Det är troligt att det inte blir fler i år. Partierna gör förstås vad de kan för att entusiasmera väljarna. Med samma argument som vid riksdagsvalen. Det är högern mot vänstern, enda skillnaden är att detta är en strid på Europanivå. Din röst räknas!

Fast gör den det? Har det någon betydelse om det är Moderater eller Socialdemokrater som skickas till Bryssel? En ny rapport från Junilistan om hur EU-parlamentarikerna faktiskt röstade förra året, ger oss skäl att fundera kring detta.

Junilistan talar naturligtvis i egen sak och rapporten är en del av valrörelsen, i vilken partiets nisch är att vara ett EU-kritiskt alternativ. Men detta gör inte rapportens faktadel mindre intressant. I denna redovisas hur de svenska ledamöterna röstat i de 535 slutomröstningar som skett med namnupprop under förra året. Den bild som tonar fram ur tabellerna är att Moderater, Socialdemokrater, Centerpartister och Folkpartister tycks vara rörande överens om det mesta.

Samtliga ledamöter från dessa partier har i minst fem av sex omröstningar, som de deltagit i, röstat ja. De flesta har röstat ja i över 90 procent av omröstningarna. I 97 procent av slutomröstningarna har den konservativa/kristdemokratiska gruppen varit överens med den socialistiska gruppen.

Denna typ av statistik, ska självfallet hanteras med viss försiktighet. Inte endast med tanke på avsändaren, utan också för att det inte går att skilja mellan viktiga och oviktiga frågor. Vidare, om liknande räkneövningar gjordes för Sveriges riksdag, skulle vi, åtminstone inom vissa områden, även där få en mycket hög samstämmighet över blockgränserna. Men knappast i sådan utsträckning som tycks finnas i EU-parlamentet.

Representanterna för de tre EU-kritiska partierna skiljer ut sig i hur de röstar, medan alliansföreträdare och Socialdemokrater i huvudsak röstar likadant. Detta indikerar att skiljelinjen i EU-parlamentet inte går mellan höger och vänster, utan i synen på maktförhållandet mellan medlemsstat och överstat. I detta är alliansen och Socialdemokraterna till stor del överens, förenade under en gemensam överideologi som utgår från att bejaka EU-projektet. Förmodligen finns i detta också förklaringen till det låga valdeltagandet och Socialdemokraternas dåliga resultat i tidigare EU-val.

Det krävs verkliga vattendelare i politiken för att den ska engagera och få folk till valurnorna. Särskilt allvarligt är detta för Socialdemokraterna. Om de inte vill göra ytterligare ett katastrofval, krävs att de börjar ifrågasätta den pågående överföringen av makt till EU – vilket är kärnfrågan i alla EU-sammanhang. Annars är det inte osannolikt att Junilistan, nu under Sören Wibes ledning, lyckas göra om sin bravad. Samtidigt som Socialdemokraterna återigen hamnar runt 25 procent.

%d bloggare gillar detta: