Ny chans att rösta rätt

Att vara vänsterpartist innebär – enligt ett ledarstick i tisdags på sidan härintill som berörde filosofiprofessorn och vänstermannen Torbjörn Tännsjö – ”en politisk ståndpunkt som svårligen kan förenas med någon djupare analytisk förmåga av ett komplicerat samhälle”. Detta i motsats, förmodar jag, till den politiska ståndpunkt som följer av att vara centerpartist, vilken ju, som bekant, präglas av en outsäglig, för att inte säga i det närmaste övermänsklig förmåga att på djupet analysera vårt komplicerade samhälle – djupheter som vi till vår stora glädje dagligen får oss till dels när vi slår upp denna tidning.

Det slog mig dock när jag läste ledarsticket att denna debattmetod, som går ut på att förringa sina politiska motståndares förmåga att tänka, har blivit allt vanligare. Politiska motsättningar reduceras till en fråga om information eller rentav intellektuell förmåga.

Som mest typiskt är detta i hanteringen av EU-frågor. Exempelvis är EU-kommissionär Margot Wallströms käpphäst att EU-skepticism beror på bristande information. Följaktligen måste folk upplysas, så att de börjar tycka som hon själv gör. Senaste exemplet är de 20 miljoner som kommissionen satsar på en kampanj i Irland, vars folk ju var så okunniga att de röstade fel i den senaste folkomröstningen. Efter skattefinansierad upplysningskampanj, får de därför snart en ny chans att rösta rätt.

Att hypotesen om att folks okunnighet ligger bakom EU-skepticism har blivit så populär, beror sannolikt på att skiljelinjerna i opinionens inställning i EU-frågor i mycket högre grad än i nationell politik har en dimension av elit kontra massa. Urbana höginkomsttagare är i större utsträckning positiva till EU. Dessa samhällsgrupper är inte vana att förlora, och de kan inte föreställa sig att dom där nere kan ha förnuftiga skäl att tycka annorlunda än de själva gör. Det måste bero på nåt annat.

Så, när de förlorade folkomröstningen om EMU, sprack det för en del av dem. ”Vem kom på den dumma idén att rösta om Euron”, utropade en välkänd liberal krönikör i Svenska dagbladet och gav uttryck för det folkförakt som i tysthet delas av många inom elitgrupperna. Vilken förolämpning det var mot honom och andra i eliten, att ”den dumma – och ignoranta – underklassen” hade fått bestämma. Ty EMU, förklarade krönikören, är en “alldeles för komplicerad fråga att överlämna till den direkta demokratin” – till “folk på landet, de utan utbildning, de som lever på bidrag”.

Men självfallet är eliterna välvilliga och redo att när som helst åter lyssna på folket. Men förstås under förutsättning att folket säger vad de vill höra. Sålunda är det dags för en ny folkomröstning om EMU, i vart fall om folkpartisterna får bestämma. Nu har nämligen opinionen svängt, så att en majoritet tycker som Björklund.

Med lite tur kanske vi kan förmås att rösta rätt den här gången.

Publicerad i SKD 20090528

Med Borg in i krisen

Regeringen har, med finansminister Anders Borg i spetsen, allt sedan den tillträdde aldrig missat ett tillfälle, att understryka att dess politik står på solid nationalekonomisk grund.

Emellertid läser de nya moderaterna ekonomernas rapporter som fan läser bibeln, och sanningen är att det vetenskapliga stödet för regeringens politik är obefintligt.

Men så länge det var högkonjunktur, lyssnade många på deras argument: sänkt a-kassa leder till fler jobb, enligt logiken att hungriga lejon jagar bättre, sänkt skatt leder till att folk vill arbeta mer. Men när ekonomin bromsade upp, blev regeringens resonemang allt ihåligare. När sedan inbromsningen övergick i kris, blev regeringens argument rent dumdristiga och inskränktes till innehållslösa fraser. Vi måste svälta oss igenom detta ”skitår” (Littorin). Vi måste frysa oss igenom denna ”vargavinter som blir bister, lång och mörk” (Borg).

Folk börjar med rätta fråga: är detta verkligen rätt väg? Har vi en finansminister som endast har en politik för högkonjunktur?

Siffrorna ger oss svaret. Senaste gången Sveriges BNP föll så här kraftigt var samma år som Hitler invaderade Polen. På ett år har antalet arbetslösa ökat med en tredjedel. Och botten är inte nådd. Den ökande arbetslösheten inom industrisektorn, omsätts nu i fallande skatteintäkter och lägre privat konsumtion, vilket leder till att arbetslösheten förväntas öka till hissnande 12 procent.

Men krisen skulle kunna lindras genom ökade anslag till kommunerna, höjd a-kassa och bättre arbetsmarknadspolitik. Regeringen har dock valt att ödsla resurserna på skattesänkningar. Dessutom är regeringen ideologiskt blockerad. Den är emot ökade anslag till kommunerna för att det skulle innebära ett återfall till en bidragslinje (!) och a-kassan kan de knappast återställa, med tanke på allt det arbete de lagt ner på att sabba den.

Det är p g a denna politik som, enligt TCO, endast en fjärdel av dem som arbetat heltid får ut 80 procent av tidigare lön om de blir arbetslösa. Ökad arbetslöshet får därför större spridningseffekter genom att skatteintäkter och konsumtion faller kraftigare. Konsekvensen blir bland annat, att kommuner och landsting tvingas spara. 8000 av kommunals medlemmar riskerar att bli arbetslösa. Jämför det med att regeringens skattesänkningar i år motsvarar kostnaden för 45 000 anställda i offentlig sektor.

I veckan publicerade regeringens eget Finanspolitiska råd en rapport som i stort stödjer de resonemang som jag här har fört. Rådet anser att utgiftstaket måste kringgås – det går inte att svälta sig igenom vargavintern – att anslagen till kommuner och landsting måste höjas, att den av regeringen nedskurna arbetsmarknadspolitiken är underdimensionerad och att a-kassan måste höjas. Så för att sammanfatta: om det någonsin har funnits vetenskapligt stöd för regeringens politik, så är detta stöd borta nu.

Publicerad i SKD 20090516

Företagarfientlig centerpolitik

Det var ett självsäkert centerparti som i söndags avslutade sin stämma. En självsäkerhet som står i omvänd proportion till väljarstödet, som, enligt gårdagens väljarbarometer, ligger strax över fyraprocentsspärren.

Orsaken till den opinionsmässiga kräftgången är inte lågt förtroende för partiledaren. Tvärtom, var tredje väljare – eller åtta gånger fler än som tänker rösta på centern – har förtroende för Maud Olofsson. En del finner nog detta smått obegripligt, inte minst med tanke på att hon är näringsminister i ett läge då Sveriges BNP beräknas falla 3,9 procent – den största minskningen av produktionen sedan 1939. Maud Olofsson är vidare en av de politiker som syns mest i media, så det kan knappast bero på få pressklipp.

Förklaringarna bör snarare sökas i den politik som partiet för och det sätt på vilket denna politik tas fram. Olofsson styr partiet med järnhand. Tydligt blev detta när hon, som vore det vilken dussinfråga som helst, tvingade på centerrörelsen en ny ståndpunkt i kärnkraftsfrågan. Det är lätt att förstå den upprördhet som präglar centerveteranen Börje Hörnlunds debattinlägg i förra veckan. Han menade att hennes agerande utgör ”det i särklass mest odemokratiska agerandet i partiets 99-åriga historia”.

Partiet profilerar sig inte längre som ett landsbygdsparti, utan som ett småföretagarparti. Det gör det bland annat genom att kräva att LAS avskaffas för företag med färre än tio anställda. I klartext säger man att chefers godtycke ska tillåtas härska i högre utsträckning och att arbetslivet ska bli tystare och mindre demokratiskt.

Centerns EU-parlamentariker, Lena Ek, passade även på att angripa kollektivavtalen. Den fria rörligheten är viktigare än löntagarnas rättigheter, förkunnade hon. Därmed ställde hon sig på EU-domstolens sida, vars beslut innebär att strejkrätten inskränks och att utländska arbetare, som är utstationerade i Sverige, inte har rätt till samma villkor som svenska arbetare. Apartheid på arbetsmarknaden, sanktionerad av EU och understödd av centern.

Men effekten av EU:s angrepp på den svenska modellen är också att seriösa företag, som följer de svenska kollektivavtalen, tvingas konkurrera mot oseriösa företag som endast är förpliktigade att leva upp till vissa minimikrav. Men att detta i själva verket skapar osund konkurrens som försvårar för många småföretag, tycks inte föresväva centerpartisterna. Centerpolitiken är lika mycket ett hot mot seriösa småföretag som mot löntagarnas rättigheter.

Syftet med centerns högersväng är att nå de väljare som moderaterna riskerar tappa på sin högerflank när det försöker appellera till LO-medlemmarna. För alliansen är det kanske taktiskt riktigt, men för centern kan det bli förödande. Partiet förlorar sina traditionella väljare, samtidigt som det är osäkert om det lyckas fånga upp de väljare som lämnar moderaterna.

Publicerad i SKD 20090512

USA:s nyttiga idioter

På Youtube ser jag en ny video som visar ett amerikanskt flyganfall i Afghanistan. Genom helikopterns värmekamera och sikte följer vi människor som försöker fly. Piloten siktar, skjuter och de små figurerna på skärmen faller till marken. I ett annat klipp, filmat av soldaterna själva, skildras hur de spränger ett hus. Uppspelta som barn på julafton skrattar de åt förödelsen. Detta är soldater, som, enligt egen utsago, har till uppgift att återställa säkerheten för civila i Afghanistan.

Förra året dödade de internationella och afghanska styrkorna 795 civila. Många föll offer för amerikanska flygräder, andra för vad som verkar vara regelrätta mord, utförda av amerikansk underrättelsetjänst.

Samtidigt håller USA under olagliga förhållanden 550 fångar på flygbasen Bagram nära Kabul, som beskrivs som värre än Guantanamo. Fångarna förnekas alla rättigheter och flera har torterats till döds. Fängelset bryter mot Genèvekonventionen.

Att världen tiger om dessa övergrepp är en skandal. Och särskilt mycket säger det om dagens Sverige, som istället för att leda den internationella kritiken mot USA:s krigföring, ställer trupp under dessa krigsförbrytares ledning. De svenska trupperna opererar nämligen inte under något FN-befäl. De har Natoemblem på sina uniformer och står under yttersta ledning av en amerikansk general som gjort sig skyldig till brott mot FN-stadgan. Han borde sitta i fängelse, inte leda svenska soldater. Han efterträdde, förövrigt, en annan amerikansk general som vid tidigare kommendering i Afghanistan ansvarat för tortyr och mord. Men inte heller dessa svenska pojkar är några duvungar, vilket man kan tro när man ser propagandainslagen i TV på svenskar som klappar afghanska barn. För ett par år sedan genomförde de vad som mest liknar en straffexpedition mot en afghansk by, då bland annat byledaren dödades.

Jag är ingalunda motståndare till att svensk trupp sätts in i fredsbevarande syften runt om i världen. Men det är inte vad det handlar om i Afghanistan. Om det vore det verkliga syftet, skulle Sverige och andra ställa kraven att trupp sätts in endast under FN-kommando och under förutsättning att andra länders trupper i landet – läs USA:s – underordnas samma kommando. I annat fall blir resultatet att de internationella trupperna förvandlas till USA:s nyttiga idioter i ett olagligt krig. Om USA inte går med på dessa krav, betyder det att man inte i första hand är intresserat av att garantera afghanernas säkerhet, utan att det är andra faktorer som styr dess närvaro. Men om så är fallet, bör ett militärt alliansfritt land hålla sig utanför.

Sammanblandningen mellan amerikansk olaglig upprorsbekämpning och de påstått fredsbevarande insatserna gör rentav Sverige medskyldigt till krigsbrott. Det är därför hög tid att avveckla den svenska insatsen i Afghanistan.
Publicerad i SKD 20090505

%d bloggare gillar detta: