Välfärd kostar

 
Gårdagens rödgröna utspel om att man enats om att höja fastighetsskatten för lyxvillor är bra. Den borgerliga regeringen har gjort fastighetsskatten till en regressiv skatt. Ju dyrare hus, desto lägre procentuell skattesats. Maximalt orättvist. De rödgröna föreslår höjd skatt på villor taxerade för värden över 4,5 miljoner.

I detta skymtar en strategi fram, som syftar till att kopiera den borgerliga alliansens. Inte endast i det uppenbara – också de borgerliga enades i Almedalen om att ta bort fastighetsskatten (ett löfte som brutits). Utan även taktiken att ge till medelklassen har kopierats. En av de stora innovationerna med den borgerliga alliansen var, att vid sidan av de till de förmögna adresserade skattesänkningarna – såsom slopandet av förmögenhetsskatten och den ändrade fastighetsskatten – riktades stora skattesänkningar till breda inkomstgrupper. Syftet var att vinna dessa inkomstgrupper – av vilka många är vanliga löntagare. De rödgröna gör likadant, fast riktar sina skattehöjningar primärt mot den förmögna elit som Reinfeldt och Borg berikat. Förslaget om en skatt på lyxvillor rör exempelvis endast omkring trettiotusen hushåll. Samtidigt lovar man endast marginella skattehöjningar för medelklassen.

Det är visserligen positivt, att den fest för de rikaste, som regeringen Reinfeldt ställt till med, kan få ett slut, även om det finns skäl att sätta brytpunkten för höjd fastighetsskatt betydligt lägre. Men det huvudsakliga problemet är att så länge de rödgröna inte vågar höja de skatter som många betalar, kan de inte finansiera en radikalt bättre välfärd än den borgerliga regeringen kan. Oppositionens samlade fastighetsskatteförslag, som också innehåller bland annat en utvidgad begränsningsregel, finansierar sig självt och inget mer.

Den s k medelklassen kan vinnas på två sätt. Antingen kan man, som de rödgröna – egentligen socialdemokraterna och miljöpartiet – nu gör, konfrontera borgaralliansen på deras planhalva och tävla om medelklassens röster med en lågskattepolitik. Då blir det en debatt om det finstilta i de välfärdsmodeller som de rödgröna och de borgerliga står för. Skattenivån kan hållas nere, men till priset av sämre socialförsäkringar, lägre kvalitet i vård, skola och omsorg och större egeninsatser för att betala för försäkringar etc. Eller så kan man följa Erlander-Palme-strategin, d v s erbjuda medelklassen ett samhällskontrakt: staten garanterar bra välfärd och socialförsäkringar som omfattar de allra flesta, även medelklassen, men till priset av högre skatter.

Välfärd kostar och det vet folk. Om vi vill att den svenska välfärden ska klara att tillgodose de krav som ställs, inte minst av en åldrande befolkning, måste de genomsnittliga skatterna höjas, däribland fastighetsskatten. Annars väntar nedmontering av välfärden. De rödgröna skulle ha att vinna på att tala klarspråk om detta

Publicerad i SKD 20090630

Ny folkomröstning på Irland (och ang bluffen om abortmotståndets betydelse)

Det blir ny folkomröstning på Irland om Lissabonfördraget. Det står klart sedan helgens EU-toppmöte gett Irland garantier att fördraget inte påverkar skattepolitik, abortlagar och säkerhetspolitik.

Detta är demokrati på EU-vis. För om EU:s ledare hade varit intresserade av att bygga ett EU som har folkligt stöd, skulle de förstås ha accepterat Irlands röstresultat och skrivit om fördraget. Istället pressas en ny omröstning fram. Det visar att EU:s ledare bryr sig föga om vad folk tycker. Men det säger de förstås inte. Istället lägger de sig till med en passande demokratisk retorik. I fallet Irland har denna retorik bestått av standardargumentet, som alltid tas fram när makteliterna förlorat någon fråga, nämligen att folk inte begripit vad de röstat om. Men därtill har de drivit linjen att irländarna röstade nej för att de blev vilseledda, att tro att fördraget skulle påverka abortlagstiftningen. Vilket det inte gör. Varvid det är rimligt att folk får rösta igen, naturligtvis efter att de blivit vederbörligen upplysta – genom bland annat skattefinansierad propagandakampanj för mångmiljonbelopp, beställd av kommissionen.

Men att abortmotstånd fällde avgörandet är en bluff som används för att misskreditera irländarna. Detta framgår av kommissionens egen opinionsundersökning, genomförd kort efter folkomröstningen. Då uppgav endast 2 procent av nejröstarna att de röstat nej p g a frågor som rörde abort, dödshjälp och samkönade äktenskap. Abortfrågan spelade en marginell roll för hur irländarna röstade.

Tillvägagångssättet att orda nya folkomröstningar tills man får önskat resultat, visar istället att makteliterna endast är demokrater när det ligger i deras intresse. Argumentet om att folk är vilseledda kan nämligen, med framgång, bara användas av dessa eliter, och det gör de endast när folk beter sig på ett för dem oönskat sätt. Exempelvis ljög ja-sidans företrädare inför omröstningen 1994 som borstbindare, men det lär snöa i helvetet långt innan vi får se en Wallström eller en Reinfeldt begära ny folkomröstning om EU med hänvisning till att folk blev vilseledda av ja-kampanjen.

De folkvalda bör också fundera över implikationerna för eget vidkommande av att utmåla väljarna som okunniga. De är ju trots allt själva utsedda av dessa väljare, vars ignorans rimligen även förklarar vilka som blir folkvalda, och då är frågan om dessa folkvalda är särskilt väl lämpade att uttala sig över huvud taget.

Denna logiska kullerbytta som folkvalda allt som oftast gör, utan att inse det själva förstås, och omröstningar som tas om tills önskat resultat uppnåtts, är endast ett par av många tecken på att Europa slagit in på en farlig väg, bort från deltagande demokrati till styrelseformer där folken får roller som statister i det stora europeiska bygget. Frågan är hur länge detta håller och vilka riskerna är?

Publicerad i SKD 20090623

Isolera Israel!

Knappt har fosforröken lagt sig över det förstörda Gaza. Knappt har man hunnit räkna liken efter den senaste israeliska massakern på kvinnor och barn. Förrän nästa förnedring slungas mot det hårt prövade palestinska folket. Denna gång i form av ett tal av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.

Talet var ett sätt att testa den nya amerikanska administrationen. Men till sitt innehåll var det ett hån mot palestinierna. Nyheten i Netanyahus tal är att han tog orden ”palestinsk stat” i sin mun, men de villkor han ställde visar att den israeliska regeringen inte vill ha fred.

En palestinsk stat kan, enligt Netanyahu, få skapas under förutsättning, att den är demilitariserad, inte har kontroll över sitt luftrum, inte självt reglerar sin import, saknar rätt att sluta militära fördrag, att Östra Jerusalem förblir ockuperat av Israel, att palestinierna slutar hävda att de flyktingar som fördrivits i Israels etniska rensningar har rätt att återvända samt att de israeliska bosättningarna på Västbanken ska få fortsätta att byggas ut.
Och så för att fullända förnedringen: palestinierna måste erkänna Israel som judisk stat, d v s det räcker inte att de erkänner Israels rätt att existera, utan de ska därtill tvingas förneka de kristna och muslimska palestinier som utgör 20 procent av Israels befolkning. Det sista bekräftar att den israeliska staten har en rasistisk karaktär.

En stat som tvingas till detta är inte suverän. Skulle en ”stat” på dessa villkor bli verklighet och godkännas av omvärlden, innebär det en slutlig accept av ockupationen. Den palestinska parlamentsledamoten Mustafa Barghouti sammanfattade situationen väl med orden: ”Netanyahu vill ha ett palestinskt getto. Han godkänner en stat som kommer att stå under Israels kontroll”.

Just nu pågår förhandlingar om huruvida EU:s samarbetsavtal med Israel ska bli mer omfattande. I skrivande stund är det oklart om beslut kommer att fattas nu eller om det skjuts på framtiden. Men att diskussionen rör sig i fältet mellan att utvidga avtalet och att låta det vara oförändrat är talande.

Efter vinterns israeliska massakrer, vore det enda vettiga att annullera avtalet, eftersom Israel bryter mot avtalets krav på att parterna ska följa internationell lag. Det är omvärldens eftergifter gentemot Israel och orättfärdiga agerande gentemot palestinierna som gjort att vi hamnat här. Eftergiftspolitiken stärker endast ockupationen. Israel måste istället pressas till att anta erbjudandet om normaliserade relationer med alla världens länder, den s k 57-statslösningen, i utbyte mot en palestinsk stat enligt 1967 års gränser. Så länge Israel inte accepterar detta erbjudande och fortsätter bryta mot internationell lag, bör vi pröva samma metod som användes mot Sydafrika: ekonomisk isolering.
Publicerad i SKD 20090616

Bistånd till hottentotterna?

I början av 1960-talet författade Olof Palme en biståndsproposition som kom att bli vägledande för flera decennier framöver. Målet med det svenska biståndet fastslogs vara, att höja de fattiga folkens levnadsnivå och bidra till ekonomisk utveckling. Några år senare beslutades att biståndsbudgeten successivt skulle justeras upp till en procent av bruttonationalinkomsten(BNI).

Volymmålet om en procent är godtyckligt, men grundas i ett resonemang kring moralisk plikt: vi lever alla i samma värld där den enes rikedom är direkt länkad till den andres fattigdom, men oavsett inkomstskillnader hävdar vi alla människors lika värde; samtidigt accepterar vi det kapitalistiska ekonomiska systemet som reproducerar avgrundsdjupa skillnader mellan människor, som ger vissa människor möjlighet att leva i lyx och överflöd, medan andra människor döms till att leva sina liv i outhärdligt elände på städernas sopberg; vi inser att världskapitalismen i praktiken upphäver vår likavärdesprincip, men vi förstår att vi inte kan lösa spänningen mellan de principer om likavärde som vi hävdar, så länge som vi accepterar detta ekonomiska system. Däremot kan vi lindra effekterna. Därför bistånd. Därför bistånd som en moralisk plikt.

Volymmålet må alltså vara godtyckligt, men det grundas i en uppfattning om moralisk plikt – och en sådan plikt bryter man inte lättvindligt. Volymmålet är sålunda inte endast viktigt för att garantera en viss biståndsnivå, utan också för att biståndsbudgeten inte ska kunna schackras bort. I vart fall är det tanken. Men nuförtiden är brott mot denna målsättning snarare regel än undantag.

Så med en regering som leds av ett parti som länge arbetat för sänkt bistånd och en biståndsminister som i riksdagen har beskrivit fattiga länder som ”Hottentottländer”, var det få som trodde på en höjning av biståndet. Viss förvåning väckte det därför när regeringen förra året aviserade att målet i det närmaste skulle uppfyllas. Upp från 0,85 procent för 2008 till 0,98 procent 2009.

En del applåderade detta, men det blev en kortvarig applåd. I går meddelades nämligen att biståndet ska ner med uppemot 7 miljarder till nästa år. Räknar man på regeringens inkomstprognos i vårbudgeten innebär det att biståndet faller ner till 0,75 procent av BNI. Och som om inte det vore nog stoppar regeringen in utgifter som inte har med bistånd att göra i biståndsbudgeten – såsom flyktingmottagning och skuldavskrivning. Effekten blir att det verkliga biståndet som andel av BNI kan komma att hamna på en lägre nivå än på flera decennier.

Den fråga jag ställer mig är hur det kan komma sig, att svensken för ett par generationer sedan ansåg sig kunna avvara en hundradel av sina inkomster i bistånd, medan svensken av idag, som i genomsnitt har dubbelt så hög real inkomst, anser sig endast ha råd att avvara en hundratrettiondel?

Publicerad i SKD 20090613

Överdriv inte EU-valets betydelse

Betydelsen av valet på söndag överdrivs något alldeles ohyggligt. I själva verket är parlamentsvalet inte ens en bråkdel så viktigt som riksdagsvalet. EU-parlamentet saknar de befogenheter som riktiga parlament har och de politiker som vi skickar dit tillhör B- och C-lagen i svensk politik. Som om inte det vore nog, använder partiledningarna parlamentet som en soptipp där personer som gjort sig misshagliga deponeras. Det är bakgrunden till valen av toppnamn för såväl moderaterna som socialdemokraterna.

Vidare, höger- och vänsterledamöter röstar identiskt i nio fall av tio. Visserligen hänger det samman med att de röda och blå kompromissar om det mesta. Så det har betydelse hur majoritetsförhållandena ser ut. Men icke desto mindre förstärker denna kompromisskultur bilden av EU-parlamentet som ett låtsasparlament.

Men, läser jag i partiernas valpropaganda, eftersom 60 procent av alla beslut som valda församlingar i Sverige fattar påverkas av EU-beslut, är det viktigt att vi röstar. Det är sant, men då syftar man i första hand på kommissionen, ministerrådet och domstolen – inte på parlamentet. Men framförallt, borde inte reaktionen istället vara att vi stannar upp och frågar: var det så här det skulle bli? Ska EU i sådan omfattning bestämma över oss? Vad hände med den svenska demokratin? Kort sagt, detta borde utlösa en våg av EU-kritik och krav på att EU:s makt rullas tillbaka.

Även om jag anser att betydelsen av söndagens val överdrivs, så tycker jag att man ska gå och rösta. Själv anser jag att det finns goda skäl att rösta på socialdemokraterna, som äntligen begripit vikten av att ha EU-skeptiker på valbara platser. Men det sagt, inte utan viss oro över hur partiet hanterar Lavalfrågan. Henrik Fritzon skrev utförligt om detta i gårdagens spalt. I stort delar jag hans analys. Men det bör tilläggas att den socialdemokratiska taktiken, att kräva att utstationeringsdirektivet rivs upp är ett vågspel. Junilistans Sören Wibe hade helt rätt, när han i veckan påpekade att risken är att direktivet istället försämras. Att vi är i denna situation beror på att socialdemokraterna inte tvingade igenom förändringar i fördraget, när man hade möjligheten vid riksdagens ratificering i höstas. EU är inte lösningen, utan problemet. Därför måste EU:s makt inskränkas genom fördragsändring.

Slutligen, nuförtiden ska man inte endast välja parti, utan också ta ställning till de enskilda kandidaterna. Flera av kandidaterna på socialdemokraternas lista bedriver personvalskampanjer. I Malmö driver exempelvis en s-kandidat en kampanj, vars substans tycks vara att skåningar bör rösta på en skåning. För mig har dock åsikter större betydelse än hemkommun. Alltså föredrar jag EU-skeptikern Anna Hedh, trots att hon har sin hemvist i Kalmar, framför en EU-kramare och EMU-entusiast från Malmö.
Publicerad i SKD 20090605

Lettland bör devalvera

I november förra året arresterades universitetsläraren Dmitrijs Smirnov av den lettiska antiterroriststyrkan. Han anklagades för att ha spridit “osann information” om att den lettiska valutan kanske måste devalveras. Han riskerar uppemot 6 års fängelse i detta land som sägs vara en demokrati.

Men föga förvånande fungerar inte taktiken att bura in kritiska ekonomer.
Verkligheten har nu hunnit ikapp. Den lettiska ekonomin är i fritt fall. BNP beräknas minska med en femtedel, och budgetunderskottet är 9 procent av BNP.

Bakgrunden till denna kris är flera års överhettning, driven av omfattande kreditexpansion, som resulterat i att Lettlands valuta, som är knuten till Euron, har blivit kraftigt övervärderad. Den lettiska regeringen försöker spara sig ur krisen. Budgeten har skurits ned 40 procent. Skolor och sjukhus stängs och offentliganställdas löner har sänkts. Resultatet är naturligtvis en ännu brantare nedgång.

Insiktsfulla ekonomer – exempelvis Paul Krugman – har därför föreslagit att Lettland bör släppa knytning till euron. Det skulle innebära en devalvering och att konkurrenskraften återställs. Men fram tills nyligen har det varit tabu i Lettland att ens nämna devalvering. Det skulle nämligen omöjliggöra ett snabbt medlemskap i EMU.

Men även från lettiskt regeringshåll börjar det nu talas om devalvering. Det finns helt enkelt inga alternativ. Landet håller på att gå bankrutt

På svenska riksbanken betraktar man sannolikt devalveringen som en fråga om tidpunkt. De lån på motsvarande 100 miljarder kronor som riksbanken i förra veckan meddelande att man skulle ta upp, föranleds troligen av att man anser sig behöva en buffert. Det finns nämligen en svensk koppling till den lettiska krisen. De svenska storbankerna har totalt oansvarigt lånat ut 500 miljarder kronor i Baltikum. Om Lettland devalverar, kommer kreditförlusterna för dessa banker att öka. Och devalverar Lettland, kommer sannolikt Estland och Litauen att följa efter. De svenska bankerna – SEB och Swedbank – står inför enorma kreditförluster, förluster som den svenska staten i slutändan kan tvingas lösa ut.

Detta är skälet till att det av Sverige delfinansierade IMF-lånet till Lettland utgår ifrån – bland annat efter svenska påtryckningar – att Lettland inte ska devalvera. Anders Borg ser alltså hellre att Lettland stänger sjukhus än att landet använder samma metod – sänkt valutavärde – som Sverige använder just nu. Allt för att skydda svenska banker.

Lettland är ytterligare ett exempel på hur viktigt det är, att ett land kan (och har förstånd till) att använda valuta- och räntepolitik för att hantera kriser. Nu finns det en utväg för Lettland som heter devalvering. Letterna bör därför vara glada, att landet inte hunnit gå med i EMU, för då hade det inte funnits någon rimlig väg ut ur eländet. Något som bör vara en lärdom också för oss.

 

Publicerad i SKD 20090603

%d bloggare gillar detta: