Borgs hemliga plan

Så var det bekräftat. Det finns en dold dagordning bakom regeringens sysselsättningspolitik. Det avslöjades förra torsdagen i Expressen, som publicerade delar av en presentation av det ekonomiska läget som Per Jansson, som är finansministerns statssekretare, gjorde på UD för några veckor sedan. Regeringens politik syftar till att sänka lönerna var ett av hans budskap.

Särskilt förvånade är nu detta inte. Att exempelvis sänkt a-kassa pressar ned lönerna vet alla som sysslar med dessa frågor. Men Anders Borg har hårdnackat förnekat att det är hans syfte.

Vid det interna mötet med UD:s chefer motiverade alltså Per Jansson regeringens politik med att den sänker reservationslönen. Reservationslön är en nationalekonomisk term som betyder den lägsta lön för vilken människor är beredda att arbeta. Ett av syftena med sänkt reservationslön är, enligt strategins försvarare, att det påstås leda till lägre arbetslöshet. Även om modern nationalekonomi har en något annorlunda teoretisk grund, baseras tankegången på den gamla ekonomiska trossatsen att arbetslöshet uppstår därför att människor kräver högre lön än vad arbetsgivarna är beredda att betala. Om de arbetslösa sänker sina löneanspråk blir arbetslösheten lägre. Det är samma gamla tankegods som Keynes kritiserade sönder och samman för mer än 70 år sedan.

Expressens avslöjande måste leda till debatt. För det första om att vi har en regering som i offentligheten ljuger om syftet med sin politik. Det är allvarligt. Människor måste kunna lita på att politikerna talar sanning om vad de vill åstadkomma. Annars blir demokratin lidande.

För det andra måste själva frågan om lönenedpressande politik diskuteras. Högern har kommit allt för lindrigt undan. Regeringen hävdar exempelvis att sambandet mellan mindre generös arbetslöshetsförsäkring och lägre arbetslöshet är bevisat. Det är fel. Det finns ingen vetenskaplig konsensus. Det är vidare så att de som hårdast driver tesen om a-kassans skadliga effekter – OECD:s ekonomer – gör reservationer i sina rapporter som gör att deras uppskattningar, vilka regeringen använder som underlag, knappast är tillämpliga på Sverige. Granskar man forskningen är det tydligt att det inte finns något generellt samband mellan generositet i arbetslöshetsförsäkringen och arbetslöshetsnivån.

Medan effekterna på arbetslösheten är diskutabel, så vet vi att en mindre generös arbetslöshetsförsäkring får en rad negativa resultat: den samhällsekonomiska effektivitet kan bli lidande när arbetslösa tvingas ta första bästa jobb, snarare än jobb som de är lämpade för; konjunkturstabiliseringen blir sämre då ökad arbetslöshet ger större genomslag på efterfrågan i ekonomin; och inkomstklyftorna ökar, vilket nu alltså har bekräftats vara en punkt på regeringens dolda agenda.

Publicerad i SKD 20090919

ISAF-massakern måste få konsekvenser

 

 
I fredags bombade utländskt flyg två tankbilar, som ska ha kapats av upprorsmän, i Kunduzprovinsen i Afghanistan. 90 personer dödades, varav mellan 60 och 70 var civila. Tre frågor måste nu upp på dagordningen:

För det första. Attacken beordrades av det lokala ISAF-kommandot, som opererar under NATO-befäl, men med ett löst FN-mandat i ryggen. Våra svenska soldater ingår som en del i ISAF-styrkan och är stationerade i grannprovinsen. Det inträffade bekräftar vad kritiker av den svenska Afghanistanpolitiken hävdat länge. Nämligen att svensk trupp endast bör ställas till förfogande om det är under FN-befäl och under förutsättning att den amerikanska ockupationen upphör. I annat fall riskerar den svenska insatsen att bli en del av USA:s krig, vilket har varit i strid med FN-stadgan sedan första stund. Afghanistaninsatsens försvarare har avfärdat denna kritik med att det är en formaliafråga vem som leder insatsen. Det kan de inte göra längre. Inte efter fredagens ISAF-massaker som visar att ISAF och amerikansk krigföring knappast kan skiljas åt.

Så är det inte minst om vi ser det inträffade ur de drabbades perspektiv. Distinktionen mellan de soldater som är i deras land för att kriga för att erövra och de som sägs kriga för fred måste idag te sig meningslös.

För det andra. Hur ska ansvar utkrävas? Alla – från amerikanska företrädare, till den afghanska presidenten, till EU:s utrikesministrar – beklagar detta ”misstag” som resulterade i en massaker. Men räcker det att beklaga? Enligt internationell humanitär rätt kan, även om uppsåt saknas, dödandet av civila utgöra ett krigsbrott och ansvariga för krigsbrott ska ställas inför rätta.

För USA utgör fredagens dödsoffer inte ens felräkningsmarginalen i den växande högen med lik som deras krigsmaskineri producerar, och lägg därtill att USA anser sig ha rätt att döda civila – de kallar det för ”collateral damage”. För USA är frågan sålunda mest av intresse ur perspektivet hur media ska hanteras. Afghanistan kan inte göra något, inte ens formellt, ty avtalet från 2002 mellan ISAF och Afghanistan ger – på traditionellt kolonialt manér – de internationella soldaterna immunitet för sina handlingar i Afghanistan. Så de enda som kan göra något är EU:s ledare. Men ingen av dem, allra minst Nato-vännen Carl Bildt, har ens tagit ordet förbrytelse i sin mun (man undrar vilka ord Bildt skulle använda om 60 civila svenskar hade dödats av utländsk militär?).

För det tredje. Hur länge kan regering och socialdemokratisk opposition fortsätta att ge accept till att svensk trupp ingår i en styrka som massakrerar civila? Ser de något problem med att svenska soldater står under yttersta befäl av potentiella krigsförbrytare? Och den fråga vi alla bör ställa är om vi längre vill vara delaktiga i detta, som i huvudsak har blivit ett amerikanskt upprorsbekämpningskrig?

Publicerad i SKD 20090910 (ca)

Landskrona: Folkpartiets nederlag

Kommunvalet i Landskorna 2006 resulterade i två skrällar. Sverigedemokraternas oerhörda framgång, tätt följt av folkpartiets nästan lika imponerande valresultat.

Valrörelsen hade kretsat kring det utbredda våldet i Landskrona. Sverigedemokrater och folkpartister tävlade om vem som hade de hårdaste nyporna och vem som kunde skälla högst på de regerande socialdemokraterna. Folkpartiets frontfigur, Torkild Strandberg, hade ett tydligt budskap: om väljarna gav folkpartiet förtroende, skulle han vända hem från riksdagen och ta itu med det som socialdemokraterna misslyckats med. ”Jag ska knäcka kriminaliteten” förkunnade han.

Så kom valskrällen. Socialdemokraterna fick ett riktigt dåligt resultat och valde att avgå istället för att försöka hänga kvar vid makten. En ny minoritetskonstellation tog över, den borgerliga treklövern, vars maktställning – i strid med tidigare utfästelser – grundas i vad som tycks vara en hemlig överenskommelse med sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna röstar i de flesta frågor med folkpartiet och får i utbyte stöd för en del av sina förslag. Alltså i praktiken en fyrklöver.

Nåväl, hur gick det med valets centrala fråga? Lyckades Torkild Strandberg och hans främlingsfientliga stödtrupper i sverigedemokraterna ”knäcka” brottsligheten? Nej, trots att antalet poliser har fördubblats är läget lika illa – ja, rentav värre – idag än för tre år sedan. Antalet anmälda brott har ökat med nästan 22 procent sedan 2006. Anmälda stölder har ökat med mer än en fjärdedel och rånen är kvar på samma nivå.

Och vad säger folkpartiets starke man nu? Det finns inga snabba genvägar, medger han i en intervju i Sydnytt. Det är ju bra att han äntligen insett det. Men har han någon plan? Ja, fler poliser och, tillägger han, så har ”vi behov av bostadsrätter, vi har för lite vanligt, hyggligt folk i Landskrona.”

Självfallet krävs en mix av upplåtelseformer för bostäder. Men läs vad karl´n säger. Uttalandet är häpnadsväckande. Menar han att vanligt, hyggligt folk inte bor i hyresrätt och att lösningen på Landskronas problem är att blanda ut de kriminella med hederligt folk?

Det är att ge upp. För nog har de som redan bor i Landskrona rätt att kräva trygghet nu och åtgärder som förhindrar att nya ungdomsgenerationer går förlorade. Diskussionen borde handla, inte endast om fler poliser, utan om jobb, sociala insatser och åtgärder riktade mot ungdomar på glid.

Med tanke på hur tomhänt den styrande fyrklövern är, skulle det förvåna mig om inte en del av folkpartiets väljare idag funderar över om de inte lät sin rädsla inför den utbredda brottsligheten överskugga att dessa folkpartister, knappast skulle klara av att hålla sina löften. För när allt kommer omkring, är det en sak att sitta i Stockholm och skriva pressmeddelande och kasta ur sig vallöften, en annan att styra en kommun.

Publicerad i SKD 20090908

%d bloggare gillar detta: