Bra att Försäkringskassan stäms

Diskrimineringsombudsmannen har stämt Försäkringskassan för fyra fall av könsdiskriminering. Det handlar om gravida kvinnor med allvarliga besvär som nekats sjukpenning.

I korthet hävdar Försäkringskassan att ”normala” besvär som orsakats av graviditet inte ger rätt till sjukpenning. Man hänvisar till förarbetena till 1962 års lag om allmän försäkring, vilka innehåller uttalanden, en del från 1940-talet, om vad som utgör sjukdomstillstånd. Bland dessa 60 år gamla dammiga uttalanden har Försäkringskassans paragrafryttare funnit att endast onormalt kropps- och själstillstånd som inte beror på den normala livsprocessen ska betraktas som sjukdom. Då graviditet är en del av den normala livsprocessen (för kvinnor) kan inte ”normala” besvär som orsakas därav utgöra sjukdomstillstånd.

Alltså, om du är full och går och ramlar och får ryggskott, då kan du beviljas sjukpenning (alldeles oavsett om din bläcka är en del i din normala livsprocess). Men om du är kvinna som till följd av graviditet får ett likadant ryggskott, då upphör plötsligt sjukförsäkringen att gälla. Samma symptom, samma besvär, samma nedsatta arbetsförmåga ger i det ena men inte i det andra fallet rätt till sjukpenning.

En av dem som nu stämmer Försäkringskassan var så dålig att hon inte ens kunde klä på sig själv, men jobba kunde hon, ansåg Försäkringskassan. I alla andra situationer skulle sjukpenning ha beviljats. Men trots – eller faktiskt p g a – att endast kvinnor särbehandlas så här, är det inte könsdiskriminering, enligt Försäkringskassan, eftersom besvären följt av graviditet och graviditet är en del av att vara kvinna och det är ju inget försäkringskassan kan ändra på. Glasklart, eller hur?

I de halvsekelgamla uttalandena om vad som är sjukdomstillstånd, finns naturligtvis ett underförstått antagande och det är att en kvinna kan försörjas av sin man. Det var den normala uppfattningen i slutet av 1940-talet, men när Försäkringskassan väljer att grunda sina beslut på 60 år gamla uttalanden, väljer den också att göra sig till megafon för en kvinnosyn som hör det förgångna till: en gravid kvinna kan försörjas av sin man, annars får hon och familjen ta konsekvenserna med ekonomisk ruin.

Tyvärr är Försäkringskassans behandling av gravida endast ett av många exempel på hur denna myndighet tycks se som sin främsta uppgift inte att administrera ett rättvist och jämlikt försäkringsskydd, utan att se till att människor utestängs från försäkringen. Orsaken är att ett marknadsekonomiskt tänkande förts in i den svenska välfärdens kärna. Men där bakom finns politiska beslut och snålhet.

Så vill vi ha slut på det oförskämda och för en välfärdsstat rentav genanta skicket att inskränka gravida kvinnors försäkringsskydd är det politikerna som ska ansättas. Men i väntan på att politikerna vaknar får vi hoppas att försäkringskassan fälls.

Publicerad i SKD 20091022

Bra med höjd skatt

Oppositionen har den gångna veckan kritiserats för att föreslå skattehöjningar mitt under en lågkonjunktur. Kritiken är billig och utgår från att skattehöjningar bromsar konjunkturen medan skattesänkningar är effektiva stimulansmedel. Så är det inte.

Ta regeringens käpphäst – det s k jobbskatteavdraget som totalt kostar 71 miljarder. Regeringen hävdar att det ger 80 000 varaktigt fler sysselsatta. Om detta verkligen är riktigt vet ingen. Men om det stämmer, är det i så fall mycket?

Nej, inte om man jämför med att 71 miljarder är vad det skulle kosta att anställa 180 000 undersköterskor, lärare, fritidspedagoger och barnskötare. På samma sätt skulle investeringar i exempelvis den nya generationens järnvägar och upprustning av eftersatta bostadsområden ge större sysselsättningseffekter än jobbskatteavdraget. Även om det finns andra effekter att ta hänsyn till, så är jobbskatteavdraget inte ett effektivt sätt att skapa jobb och stimulera ekonomin.

Men om man ändå vill sänka skatten för att stimulera ekonomin, bestämmer finansieringen och fördelningen hur stor konjunkturstimulansen blir. Störst blir stimulansen om man ökar låginkomsttagarnas disponibla inkomster, eftersom dessa tenderar konsumera en större del av en inkomstökning än höginkomsttagare gör. Ekonomer beskriver detta som att den marginella konsumtionsbenägenheten faller med ökningen i inkomstnivå.

Regeringen brukar visserligen göra ett nummer av att effekterna av jobbskatteavdraget är störst för förvärvsarbetande med låga inkomster. Men för det första finansieras jobbskatteavdraget delvis genom försämrad a-kassa. Det gör dels att arbetslösa, som har en mycket hög marginell konsumtionsbenägenhet, får lägre disponibel inkomst. Dels, vilket Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering poängterar, finns risken att många av dem i arbete som får del av avdraget, ändå inte vågar konsumera, eftersom sannolikheten att bli arbetslös har ökat samtidigt som a-kassan har försämrats. Så de sparar istället.

För det andra har jobbskatteavdraget, enligt SNS konjunkturråd, lett till att höginkomsttagare jobbar mindre. Att överklassen får mer tid att spela golf är knappast ett effektivt sätt att stimulera ekonomin.

I korthet: jobbskatteavdragets träffsäkerhet är dålig, d v s en del av utgifterna har låg eller ingen stimulanseffekt. Finansieringen genom sämre a-kassa bidrar till att öka osäkerheten kring framtida inkomster för dem som har jobb – vilket höjer deras sparande – samtidigt som de arbetslösas inkomster blir lägre, vilket sänker deras konsumtion.

Jobbskatteavdraget är fel politik i rådande konjunktur och socialdemokraterna gör rätt i att avvisa avdragets fjärde steg och avdraget som helhet för dem som tjänar mer än en miljon om året. Men de borde gå vidare och avvisa hela det feltänkta jobbskatteavdraget.

Publicerad i SKD 20091013

Littorin och slaveriet

De är nu åter hemma. Utblottade, skuldsatta, med sin mark pantsatt och med osäker framtid – dessa thailändska bärplockare som under slavliknande former arbetat i de svenska skogarna.

Ingen tar ansvar i denna skandal. Men det finns en lösning – reglera bärplockning på samma sätt som alla andra branscher!

Denna bransch omgärdas nämligen av särskilda regler, som upphäver den bestämmelse som annars gäller och som kräver att arbetstillstånd endast beviljas en utlänning som har en anställning som ger minst 13 000 kronor i månaden.

Det är denna tre år gamla specialregel som gjort följande konstruktion möjlig: de thailändska bemanningsföretagen lovar bärplockarna att de kan tjäna 60 000 kronor på ett par månaders arbete i Sverige, men då måste de först betala 15000 kronor eller mer till dessa företag – pengar som de flesta tvinga låna. De svenska bäruppköpare lovar att köpa de bär som plockas, men säger inget om till vilket pris. I Sverige har arbetarna stora utlägg för uppehälle och resor, vars omfattning de inte känt till innan de reste. Bärplockarnas förhandlingsposition vad gäller kilopriset gentemot de svenska bäruppköparna är förstås mycket svag.

Väl på plats i Sverige, blir det uppenbart att de inte är garanterade någonting, oavsett hur mycket de arbetar. Många har inte ens kunnat täcka sina kostnader. Man måste kunna plocka 100 liter om dagen i två månader för att gå runt, vilket skulle vara svårt även om det vore rikligt med bär.

Den familjeförsörjare som reste till Sverige i hopp om att kunna finansiera sina barns utbildning, kan nu istället tvingas lämna sin pantsatta mark till de lokala lånehajarna, den mark som är nödvändig för att familjen överhuvudtaget ska få mat på bordet. All risk har alltså flyttats över från svenska bäruppköpare (den ledande grossisten gjorde 60 miljoner i vinst förra året) och thailändska bemanningsföretag (som dragit in minst 100 miljoner) till de thailändska arbetarna.

Att detta har kunna ske beror på specialregeln för bärplockning. Men när de perversa konsekvenserna blir synliga, väljer då den svenska regeringen att agera? Nä, arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin skyller istället ifrån sig på LO som inte förmått organisera de thailändska arbetarna. Det är klart att LO har ett ansvar, men det är dels ingen lätt sak att organisera tillfällig arbetskraft med oklara anställningsförhållanden, dels har specialreglerna försvårat för fackets arbete.

Därför ligger frågan i Sven Otto Littorins knä. Han kan lösa den genom att besluta att samma regler ska gälla för hela arbetsmarknaden. Hans passivitet visar hur lite han egentligen bryr sig om det slaveri som pågår i de svenska skogarna.

Så länge som regeringen inte gör något, bör i alla fall vi konsumenter använda den makt som vi har och bojkotta svenska vildplockade bär som inte plockats under anständiga förhållanden.

Publicerad i SKD 20091006

Irländarna har lärt sig [och kort om Goldstonerapporten]

Igår gick irländarna till valurnorna för att rösta om samma EU-fördrag som de röstade om förra året. En opinionsundersökning förra sommaren visade visserligen att nästan tre av fyra irländare inte ville rösta igen De ansåg förstås att det demokratiskt fattade beslutet skulle respekteras.
De hade inte förstått att EU är så fantastiskt demokratiskt att man kan få rösta många gånger om samma sak – tills man röstar som politikerna vill. I skrivande stund tyder opinionsundersökningarna på att irländarna nu begripit detta och röstar rätt.

Blir det ja, kommer EU-kommissionen – som i våras beslutade att spendera 20 miljoner av våra skattepengar på en EU-propagandistisk kampanj på Irland för att få folket att rösta rätt – att lyfta fram det irländska folkets förstånd. Till skillnad från förra gången. Då irländarna var inskränkta abortmotståndare som ogillar homosexuella (EU-kommissionens stora opinionsundersökning efter omröstningen visade emellertid att dessa frågor hade spelat en marginell roll).

Folkomröstningen har föregåtts av en hätsk kampanj. Inte minst p g a Ryanair-chefen Michael O´leary, känd för sin fientliga inställning till fackföreningar, som pumpat in fem miljoner kronor i ja-kampanjen och erbjudit gratis flyg för folk från andra länder som velat kampanja för ja-sidan. Skälet till hans engagemang är nog inte bara att han vill förhindra de han kallar ”de oanställbara jävla pundhuvudena” – alltså en hittillsvarande majoritet av det irländska folket – från att vinna igen. Han har förstås sina egna skäl att vara för Lissabonfördraget – det gynnar marknadskrafterna. Och O´leary har säkert inte missat att EG-domstolen, vars makt stärks med fördraget, visat sig fungera bra som murbräcka för arbetarfientlig politik.

Men även om irländarna röstar ja är fördraget inte i hamn. Det hålls nämligen nyval i Storbritannien till våren och Tories, som leder opinionsundersökningarna, har utlovat folkomröstning om fördraget inte har hunnit träda ikraft. Får britterna rösta blir det nej. Men detta hänger på om Tjeckiens president, Vaclav Klaus lyckas fördröja Tjeckiens ratificering. Kanske inte så sannolikt, men för mig som svensk EU-motståndare, som förnekats möjligheten att rösta om fördraget, blir det, om irländarna nu sagt ja, till att hoppas på fiendens fiende – Toryledaren David Cameron.

Till sist. Den korrupta palestinska myndigheten har efter påtryckningar från Israel och Obamaadministrationen dragit tillbaka sitt stöd för Goldstonerapporten om Gazakriget. Rapporten, som dokumenterar att israeliska soldater medvetet dödade civila, inskränker, enligt krigsförbrytaren och tillika Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, Israels rätt till självförsvar. Självförsvar i hans tappning omfattar nämligen rätten för israeliska soldater att skjuta tvååringar som viftar med vit flagga.

Publicerad i SKD 20091003

%d bloggare gillar detta: