Goldstonerapporten: frågor som Bildt inte besvarat

I veckan kommer Richard Goldstone till Sverige för att motta pris för sitt arbete för mänskliga rättigheter. Det var Goldstone som ledde den FN-utredning som nyligen presenterade bevis för att båda sidor begick krigsförbrytelser under Gazakriget och öppnade för att de ansvariga skulle kunna ställas inför internationell domstol.

I vanlig ordning har Israel och dess allierade fördömt kritiken som ensidig och för att inte tillräckligt granska Hamas förbrytelser. Men dödssiffrorna är belägg nog för att Hamas förbrytelser var små jämfört med Israels: 13 israeler och 1400 palestinier dödades.

Det påstås också att rapporten inte beaktar Israels rätt till självförsvar. Men sanningen är den att Israel inte har någon självförsvarsrätt gentemot Gaza. För om Israel, som är ockupationsmakt, har rätt till självförsvar gentemot Gaza, då hade enligt samma logik Sovjet rätt till självförsvar gentemot afghanska mujahedin och Hitler hade rätt till självförsvar gentemot den franska motståndsrörelsen. Så är det förstås inte.

En ockupationsmakt är definitionsmässigt en brottsling. En ockupationsmakt kan därför lika lite hävda rätten till självförsvar gentemot de ockuperade, som en våldtäktsman kan hävda att han har rätt att i självförsvar slå på sitt offer om hon gör motstånd.

Men hur gick det egentligen med Goldstonerapporten? Jo, efter mycket diplomatiskt trixande, hamnade en resolution, som bygger på rapporten, till slut för omröstning i FN:s generalförsamling, där den antogs med stor majoritet. Det var för en månad sedan. Men om detta har det rapporterats föga i svensk media. Så de flesta tror nog att Sverige stödde Goldstonerapporten. Möjligen beror det på att Bildt gjorde ett uttalande i den riktningen när det såg ut som om behandlingen av rapporten hade stoppats, efter att den palestinska myndigheten oväntat dragit tillbaka sitt stöd. Men när processen åter kom igång och det blev omröstning i generalförsamlingen, lade Sverige ner sin röst. Trots det har den inrikespolitiska debatten uteblivit.

Men många frågor finns att ställa. Exempelvis angående uppgifterna om att EU deltog i att sätta press på den palestinska myndigheten att ta tillbaka sitt stöd för rapporten. Vilken roll spelade Carl Bildt i detta? Vidare har det, bland annat i irländsk media, rapporterats att Sverige inför omröstningen i generalförsamlingen försökte förmå palestinierna att gå med på en urvattnad resolution, i vilken viktiga skrivningar tagits bort som rörde rekommendationerna att säkerhetsrådet bör överväga att åtala krigsförbrytarna i Haagdomstolen. Stämmer det och har detta agerande förankring i riksdagen? Slutligen, varför lade Sverige ner sin röst?

Goldstones Sverigebesök utgör ett utmärkt tillfälle för oppositionen att ställa dessa frågor. Såvida den inte stödjer regeringens agerande?

Publicerad i SKD 20091130

Cecilia Malmström struntar i mänskliga rättigheter

När Sveriges blivande EU-kommissionär, Cecilia Malmström, intervjuades av ekot i lördags, ansattes hon i frågan om regeringens beslut i förra veckan om att inte ge uppehållstillstånd till Ahmed Agiza och Mohammed Alzery.

Malmström, som har ambitionen att bli kommissionär för mänskliga rättigheter, hade enligt egen utsago inte haft tillgång till de hemliga uppgifter som ligger till grund för regeringens beslut!

Frågorna hopar sig: hur kan man delta i ett sådant beslut? Gäller det också övriga ministrar? Fattar regeringen beslut om människors liv, utan att ha tillgång till all information?

Istället hänvisade hon till att de fått skadestånd. Anser Malmström sålunda att vi kan köpa oss fria från de brott mot de mänskliga rättigheterna som Sverige har begått?

Agiza och Alzery avvisades 2001. Beslutet var den socialdemokratiska regeringens. Avvisningen grundades på hemliga uppgifter från Säpo, vilka i sin tur fått dem från egyptisk säkerhetstjänst. Beslutet verkställdes omedelbart så att deras advokater inte skulle få tid att överklaga. Avvisningen ombesörjdes av amerikansk militär som förnedrade, drogade och kedjade fast Agiza och Alzery i ett flygplan med destination Egypten. Där torterades de. Agiza dömdes senare i en illegitim militärdomstol för åsiktsbrott, alltså är han nu politisk fånge, medan Alzery släpptes efter ett par år. Sverige kritiserades av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter och FN:s tortyrkommitté och har senare också betalat ett stort skadestånd till männen. Vilket innebär att Sverige erkänner sin skuld.

Anna Lindh var ansvarig minister. Men efter mordet blev frågan tabu inom socialdemokratin. Det blev inte längre möjligt att diskutera det brott som hon medverkat till. Men förändring kanske skulle komma med regeringsskifte, hoppades många. Högeralliansen hade högljutt kritiserat regeringen. Men väl i regeringsställning är de inte ett dugg bättre. Faktiskt anklagar regeringen än en gång männen för att vara terrorister. Det är innebörden av de ”synnerliga skäl” som regeringen åberopar. Men dessa skäl är samma egyptiska uppgifter som låg till grund för avvisningen. Om dessa uppgifter hade levat upp till svenska regler för bevisföring, skulle Agiza och Alzery inte ha deporterats 2001, utan ha ställts inför svensk domstol.

För Malmström må de mänskliga rättigheterna vara vackra ord som rätt använda kan ge skjuts åt karriären, men för oss andra som tar dessa rättigheter på allvar förblir denna historia ett blödande sår. Mina tankar går till den svårt sjuke Agiza som tynar bort i Egyptens värsta fängelse och som har fem barn och hustru som lever i Sverige. Regeringen har för all framtid splittrat familjen och gjort barnen faderslösa. Malmström och hennes regeringskollegor borde skämmas!

Publicerad i SKD 20091125

Borgerliga fantasisiffror

I fredagens tidning kunde vi läsa fyra företrädare för högeralliansen (Ewa Thalén Finné med flera) självsäkert deklarera, att rödgrön politik leder till 140 000 färre jobb. Det låter illa, men hur kan ni vara så säkra?
Inga av dessa jobb existerar ju idag, men ändå kan ni förutse vad som ska hända om flera år med imponerande exakthet.

Siffran kommer förmodligen från den lustiga skriften Låna till arbetslöshet, som högeralliansen presenterade för ett par veckor sedan, och har räknats fram genom att ta en summa imaginära framtida jobb (borgerlig politik) och dra ifrån en annan summa imaginära framtida jobb (rödgrön politik). Föga förvånande kommer alliansens ekonomer fram till att den första imaginära summan är större än den andra.

När sedan dessa mindre nogräknade räknenissar trixat färdigt, står megafoner som Ewa Thalén Finné redo att basunera ut hittepåsiffrorna, utan att ta notis om hur osäkra beräkningarna är.

Men granskar man rapporten står det snabbt klart att beräkningarna bygger på tveksamma antaganden.

Oppositionens nej till det fjärde steget i jobbavdraget kostar exempelvis enligt rapporten 15 000 jobb. Men det är ren spekulation, för som Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering påpekar finns det ännu ingen utvärdering som visar hur stora effekterna av avdraget faktiskt är. Att, vidare, 17000 jobb skulle gå förlorade för att sjukförsäkringen förbättras är det väl ingen som egentligen tror på. En annan stor post i beräkningen är de 55 000 arbeten som påstås gå förlorade om de rödgröna förbättrar a-kassan och återställer arbetsmarknadspolitiken. Den siffran är om möjligt ännu skakigare. Liksom med jobbskatteavdragets påstådda effekter är detta inga jobb som vi sett något av. Det hela bygger på ett omtvistat samband mellan generositet i a-kassan och s k jämviktsarbetslöshet. Omtvistat därför att empiriska studier pekar i så diametralt olika riktning, att det med säkerhet inte ens går att uttala sig om effekten på arbetslösheten av höjd a-kassenivå är positiv eller negativ.

Påståendena i rapporten är av samma typ som regeringsföreträdare vevade i debatten hösten 2007 och som då grundades på liknande fantasifulla beräkningar som gjorts av finansdepartementet. Men då sades det röra sig om 60 000 jobb. Då som nu, utgick man ifrån att regeringens politik, i motsats till oppositionens politik, ska få väldigt stor positiv sysselsättningseffekt i framtiden. Ju mer oppositionen säger nej till, desto fler framtida arbeten går sålunda förlorade. Det är därför som siffran växt från 60 000 till 140 000.

Samtidigt har under det senaste året, med denna politik som sägs vara så bra för jobben, antalet arbetslösa ökat med 119 000. Och det är riktiga jobb som gått förlorade. Till skillnad från de fiktiva jobb som alliansen föredrar att tala om.

Publicerad i SKD 20091110

KGB, Guillou och IB

När nyheten om Guillous KGB-kontakter slog ner for fyra tankar genom mitt huvud. Först: det var som fan! Sedan: men han var ju maoist. Därefter: vänta lite, nämner han inte detta i memoarerna? Slutligen: det här kommer att användas för att misskreditera IB-avslöjandet.

Den första tanken – förvåning – delar jag med de flesta. Men ett av skälen till min förvåning hänger samman med min andra tanke. Guillou var nämligen maoist, och maoisterna var inga Sovjetkramare. De såg Sovjet som det stora hotet mot Sverige.

Den tredje tanken visade sig vara en riktig minnesbild från läsningen av Guillous memoarer. Han tar i sin redogörelse för de kontakter han hade med CIA, vilka resulterade i ett avslöjande, också upp att han ”mycket länge” arbetat med ett liknande uppslag om KGB (s 305-306).

Men Guillou är inte öppen med hur långvariga dessa kontakter var eller vad de innehöll. Det skadar hans trovärdighet, men innebär det att han var agent? Säpo:s agerande tyder på motsatsen. De har känt till historien sedan 1967, men inte ens när IB avslöjades offentliggjorde de vad de visste. Trots att informationen skulle ha kunnat skjuta sönder avslöjarnas trovärdighet. Säpo kan därför inte ha ansett att Guillou var agent. Men ponera att de faktiskt trodde att han var agent, då är frågan om de informerade regeringen. För om regeringen var informerad, så kan inte Palme ha ansett att Guillou var agent. Säpo kan förstås ha avstått från att informera regeringen trots att de trodde att Guillou var agent, men i så fall är det fler än Guillou som ska hängas ut för landsförräderi.

Frågan om Guillous vandel är dock underordnad frågan om hur historien om IB ska skrivas. Starka krafter verkar nu för att historien ska revideras. Det är den bakomliggande tanken när ledande socialdemokrater kräver att Guillou redovisar vad han gav KGB. Det borde han, men om jag vore socialdemokraternas rådgivare, skulle jag avråda från att sticka ut hakan allt för långt. Det kan slå tillbaka. Fortfarande har ju inte socialdemokratin redogjort för exempelvis Palmes och Geijers utbyte med amerikansk underrättelsetjänst (Kjell Östbergs Palmebiografier innehåller många besvärande fakta).

Det har också påståtts att IB-avslöjandet nu hamnar i nytt ljus. Så är det inte. IB-avslöjandets bakgrund belystes noggrant av Säkerhetstjänstkommissionen. Att KGB skulle ha haft något att göra med avslöjandet förkastas av kommissionens sekreterare, Lars Olof Lampers. Men framför allt, om det så varit djävulen själv som röjde IB, är det likväl så att IB-avslöjandets innehåll i allt väsentligt har visat sig riktigt. Likaså står det bortom allt tvivel att Palme ljög.

IB:s verksamhet var olaglig, den bröt mot Sveriges demokratiska tradition och den hotade vårt lands säkerhet. Låt därför inte revisionisterna vinna striden om hur historien om IB ska skrivas.

Publicerad i SKD 20091103

%d bloggare gillar detta: