EMU förvärrar krisen

Finansminister Borgs uttalande igår om att Sverige bör gå med i EMU kommer sällsynt olägligt. EMU befinner sig i sin allvarligaste kris någonsin. Grekland är på randen till ekonomisk kollaps och hela unionen är i gungning. Angela Merkel har rentav föreslagit att skuldsatta medlemsländer ska sättas under EU-förmyndarskap, att demokratin ska inskränkas. Det behövs inte mycket kunskap om historien för att inse att ett sådant förslag med ursprung i Tyskland inte tas väl emot av grekerna.

Dessutom har EMU:s räntepolitik, vilken anpassats till tyska behov, förvärrat situationen i Grekland och gett upphov till den nuvarande kostnadskrisen. Det finns två vägar ut ur kostnadskriser. Den första är devalvering som snabbt kan återställa konkurrenskraften. Den andra är lönesänkningar genom dekret och genom att låta arbetslösheten öka. Inget land som kan välja, tar den andra vägen eftersom skadorna på ekonomi och samhälle blir så omfattande. Men som medlem i EMU finns inget val.

Det är därför som krisen slår så mycket hårdare mot länder som Spanien, Irland och Grekland. Från hösten 2007 fram till idag har den spanska arbetslösheten ökat från 8,5 till 19,3 procent och den irländska från 4,6 till 12,8. Greklands arbetslöshet skrevs nyligen upp från 9 procent i september till 18 procent i december!

När sysselsättningen faller, ökar de statliga underskotten, vilket tvingar fram nedskärningar och sätter igång en ond spiral som kan sluta i depression. Det bästa för dessa länder hade varit att lämna EMU och därmed öppna den först vägen. Men politisk prestige sätter stopp. Att vår finansminister vill att Sverige går ombord på detta om inte sjunkande, så i vart fall läckande skepp, visar bara att när politisk prestige går in, går vettet ut.

Men det är inte första gången som politisk prestige manifesterad i monetära system hamnar i motsättning till vad som är ekonomiskt klokt. Det räcker att säga 1930-talet för att få nackhåren att resa sig. Det var guldmyntfoten – som liksom EMU gör idag, stängde den första vägen – som förvandlade krisen 1929 till en global depression. De länder som längst höll fast vid guldmyntfoten, drabbades mycket värre än de som följde Storbritannien 1931 och lämnade guldet. Fria från guldmyntfoten öppnades den första vägen och de kunde stimulera sina ekonomier. De andra tvingades till fortsatt åtstramningspolitik. Resultatet blev långdragen depression och massarbetslöshet. Det var ur misären och massarbetslösheten som fascismen hämtade sin kraft.

Nu dömer på samma sätt EMU de värst drabbade medlemsstaterna till att spara sig ur krisen, de tvingas att öka arbetslösheten och dra ned på välfärden, allt för att försvara politisk prestige som investerats i vår tids guldmyntfot.

Frågan är vilka rörelser som denna gång kommer att hämta kraft ur massarbetslöshet och misär?

Publicerad i SKD 20091223

När ska EU sätta ner foten om Turkiet?

I helgen förbjöd den turkiska författningsdomstolen det kurdiska partiet DTP. Det var i ordningen det 25:e partiet som förbjöds i Turkiet, ett land som använder tortyr och fängslar politiska dissidenter, men som detta till trots står i väntrummet för EU-medlemskap och är något av ett svenskarnas semesterparadis (hur den är funtad som semestrar i torterarregimer som Turkiet och Egypten, kommer jag aldrig att förstå).

Sverige har varit drivande för turkiskt EU-medlemskap och i detta har såväl den nuvarande som förra regeringen på ett förtjänstfullt sätt argumenterat mot den europeiska höger som med näbbar och klor motsätter sig Turkiet som en framtida EU-medlem. De ser EU som en sammanslutning av kristna nationer och anser att en stor muslimsk medlemsstat skulle hota de ”europeiska” värderingar om individens rättigheter som de förväxlar med ”kristna” värderingar.

Men tyvärr är argumentationen mot denna (extrem)höger också ett sätt att komma bort från den mer lågmälda, men sakligt viktiga, kritiken mot ett turkiskt EU-medlemskap som utgår från att Turkiet inte följer de mänskliga rättigheterna, inte är en demokrati, har politiska fångar och de facto utgör en kolonialmakt i förhållande till de kurdiska områdena. I dessa områden har den turkiska militären bedrivit etnisk rensning, förstört tusentals byar, torterat politiska motståndare, förtryckt civilbefolkningen och med olagliga metoder (bland annat med gas) bekrigat den legitima kurdiska befrielserörelsen.

Det är sant att EU-processen pressat fram positiva förändringar i Turkiet, att regering och författningsdomstol representerar olika maktintressen och att EU-processen kan stärka de progressiva elementen. Det är också sant att många kurdiska företrädare vill se ett EU-inträde. Men detta är inte hela bakgrunden till EU:s tålamod med Turkiet.

Till denna hör också säkerhetspolitik som i EU-sammanhang betyder något helt annat än vad säkerhetspolitik betydde på den tiden som Sverige var ett självständigt land. EU har en dimension av imperium, förkunnade nyligen kommissionsordförande Barroso. Och med det följer nya dimensioner av säkerhetspolitiska intressen.

Jag tror därför att det är viktigt att vi svenskar inser att EU inte är en sammanslutning av snälla stater som vill gott, utan ett imperium i vardande som rymmer ett kolonialt förflutet och stormaktsdrömmar. Och att vi förstår att säkerhetspolitik med stormaktsambitioner sällan är förenligt med stöd för mänskliga rättigheter. Vi som vill att EU utvecklas i en annan riktning, måste därför kräva klarhet. Det måste finnas en gräns för hur mycket en stat med förmånliga avtal och medlemsambitioner ska kunna bryta mot de mänskliga rättigheterna, en gräns då EU måste säga upp avtalen. Är inte den gränsen passerad när 25 partier förbjudits? När passeras den i så fall?

Publicerad i SKD 20091216

Visst regeringsskifte, men varför står S stilla?

För centern och moderaterna var gårdagens siffror i SCB:s stora partisympatiundersökning en kalldusch. Centern fortsätter att backa och är nu nere på samma nivå kring fem procent som kristdemokraterna, som däremot kan pusta ut efter en period kring 4-procentsspärren.

Maud Olofssons handfallenhet inför krisen i bilindustrin och hennes inkompetenta hantering av Vattenfall förklarar antagligen centerns tillbakagång. Moderaterna får å sin sida ta stryk för en sysselsättningspolitik som inte fungerar och för klappjakten på sjuka och döende. Att socialförsäkringsministern efter massiv kritik nu beviljar amnesti för döende personer som hon egentligen velat tvinga ut på arbetsmarknaden, ändrar inte intrycket av att regeringen saknar empati.

Den rödgröna alliansen kan glädjas åt att miljöpartiets ökning ytterligare vidgar oppositionens försprång. Men socialdemokraterna står och stampar, vilket mot bakgrund av vad som händer i ekonomin kan tyckas märkligt. Den pågående krisen är ju allvarligare än 30-talets. Fallet i industriproduktion är väsentligt större och BNP minskar i år mer än under det värsta krisåret under depressionen. Arbetslösheten är redan på samma nivå som 1932 och ökar.

Trots det står alltså socialdemokraterna stilla. Men det finns, menar jag, en enkel förklaring. Och den ligger i den förödande kombinationen av det svaga förtroendet för Mona Sahlin och den strategi som socialdemokraterna valt.

Liksom moderaterna gjorde om sin politik för att vinna röster i LO-grupperna, har socialdemokraterna gjort om sin politik för att dels vinna tillbaka dessa röster, dels vinna röster i bredare mittengrupper. Men allt har sitt pris. Och priset för denna kamp om mittenväljarna är att de politiska alternativen blir suddiga. Det gör i sin tur att politikens innehåll får mindre betydelse, medan de politiska företrädarnas betydelse ökar.

Ett parti som väljer strategin att politiskt punktmarkera sin motståndare, såsom moderaterna gjorde inför förra valet och socialdemokraterna gör nu, måste därför vara säker på att vinna partiledarnas popularitetstävling. Moderaterna hade inget att förlora när man omformade sin politik och ställde den unge Reinfeldt mot den trötte Persson. Men nu är situationen annorlunda. Reinfeldt har höga förtroendesiffror. Sahlin har låga. Och det är trångt i mitten.

Socialdemokraterna borde föra över fokus från person till politik, genom att distansera sig från alliansens politik i högre grad än vad man gjort och absolut inte lägga sig intill moderaterna i skattepolitiken, eftersom det minskar manöverutrymmet i välfärdspolitiken. Men istället har man valt att spela över bollen på den planhalva, där alliansen har sin enda fördel – Reinfeldts (obegripligt höga) förtroendesiffror.

De rödgröna har dock ett ess i rockärmen även på den planhalvan, nämligen Maria Wetterstrand.

Publicerad i SKD 20091211

Efter Laval: Facket vid ett vägskäl

Arbetsdomstolens (AD) dom i Lavalmålet markerar slutpunkten i en fem år lång tvist. Facket döms att betala skadestånd och Lavals rättegångskostnader. Facket ska ha brutit mot EU:s regler om fri rörlighet. Men brottet är solidaritet, och domen är en klassdom.

Byggnads Hans Tilly har rätt när han säger att domen strider mot sunt förnuft. Domstolen bedömde 2004 att de stridsåtgärder som Byggnads vidtagit var lovliga, men kräver nu att facket ändå ska betala skadestånd, trots att de bara har följt svensk lag och AD:s beslut. AD tycks också mena att facket borde ha förstått vad EG-rätten innebär, men sanningen är ju att AD inte heller förstod detta. Det var därför som EG-domstolen kopplades in.

EG-domstolen, vars besked kom 2007, olagligförklarade centrala delar av den svenska strejkrätten och deklarerade att samma villkor inte ska gälla alla arbetare. Och i linje därmed har regeringen föreslagit att apartheid ska införas på arbetsmarknaden från och med nästa år. Utländska arbetare som är stationerade i Sverige ska inte ha samma rättigheter som svenska arbetare, och facken förbjuds att tvinga fram fullständiga svenska villkor för dessa arbetare.

Huvudfrågan är därför inte skadeståndet och faktiskt inte heller regeringens förslag som anpassar svenska regler till EU-lag. Istället är och förblir grundproblemet EU som fungerar som en kapitalets murbräcka. Brysselbyråkrati, EU-lag och jurister utan demokratiskt mandat maler nu i snabb takt sönder de regleringar som arbetarrörelsen tillkämpat sig i en sekellång kamp.

Arbetsgivarna, som genom sitt ägande av företagen redan har en stark maktställning, stärks ytterligare av en borgerligt dominerad europeisk dimension och av EU-lagar i vilka kapitalets rättigheter har företräde framför arbetarnas rättigheter. EU-medlemskapet har i grunden förändrat maktförhållandet mellan arbete och kapital i Sverige.

Men det var inte detta svenskarna röstade för 1994. Vi lovades av en enig ja-sida att strejkrätten, de fackliga rättigheterna och den svenska arbetsmarknadsmodellen var fullt förenliga med EU-lag. Utan detta löfte skulle arbetarrörelsens ledning aldrig ha tagit ställning för svenskt inträde.

Nu vet vi att EU-medlemskapet är oförenligt med grundläggande fackliga rättigheter. Med Lavalprocessen tvingar EU den svenska arbetarrörelsen att göra ett val mellan att fullfölja sitt historiska uppdrag som är att försvara löntagarnas rättigheter och att stödja fortsatt EU-medlemskap. Arbetarrörelsen står vid ett vägskäl, och det är hög tid att ställa frågan: hur många av våra historiska segrar, våra fackliga och sociala rättigheter, är vi beredda att offra för fortsatt medlemskap?

För mig gick gränsen vid strejkrätten. Jag tycker att Sverige bör lämna den Europeiska unionen

Publicerad i SKD 20091204

%d bloggare gillar detta: