Försämrad A-kassa ger inte lägre arbetslöshet

Tony Johansson & Josef Taalbi

I sitt tal inför det socialdemokratiska förtroenderådet ställde Mona Sahlin sysselsättning mot en generös arbetslöshetsförsäkring. ”Fler jobb går före större ersättningar”, sa hon. Den borgerliga regeringen brukar argumentera på ett liknande sätt. Men det finns inget sådant samband. Ska arbetslösheten kunna sänkas, är det snarare den ekonomiska politiken, i synnerhet penningpolitiken, som måste förändras, menar Tony Johansson och Josef Taalbi.

Ofta sägs det att det finns ett vetenskapligt stöd för att sänkta ersättningar leder till lägre arbetslöshet. Regeringen brukar hänvisa till OECD:s Employment Outlook 2006, vars slutsats var att tio procentenheter lägre genomsnittlig arbetslöshetsersättning ger 1,2 procentenheter lägre jämviktsarbetslöshet (jämviktsarbetslöshet, eller NAIRU, är den nivå på arbetslöshet som krävs för att inflationstakten inte ska öka). Vi har därför granskat beräkningarna, datamaterialet och studien som låg till grund för OECD:s slutrapport.

Håller inte en granskning

Först kan vi konstatera att det inte finns något kausalt samband i OECD:s data mellan arbetslöshetsförsäkringens generositet och konventionellt mätt jämviktsarbetslöshet eller faktiskt arbetslöshet. Man måste använda avancerade multivariata tidsserieregressioner och ett teoretiskt tveksamt mått för jämviktsarbetslösheten, för att få fram OECD:s resultat. Men i detta sammanhang anser vi att en bra tumregel för samhällsekonomiska samband är att syns det inte med blotta ögat, så finns det sannolikt inte. OECD:s ekonomer medger vidare att deras modell inte kan förklara den svenska arbetslöshetsutvecklingen. ”De institutioner som här behandlas… förmår inte fånga de i hög grad landspecifika faktorer… som orsakade skiftet uppåt i arbetslöshet”, skriver de båda ekonomer som författade underlagsstudien till denna del av OECD:s slutrapport med anledning av 90-talskrisen. De använder därför en särskild matematisk metod som gör att när de testar sambanden, bortser de från ökningen i den svenska arbetslösheten i början av 90-talet. Alltså just det som vi vill ha svar på, besvaras inte. Detta framgår dock inte i OECD:s huvudrapport.  Men problemen är större än så. För när vi upprepar regressionerna visar det sig att med små förändringar i metod, landgrupp och modellspecificering, varierar effekten av arbetslöshetsförsäkringens generositet från den höga nivå som OECD rapporterar till ingen effekt alls. På ekonomjargong skulle detta heta att estimaten inte är robusta. Eller i klartext: OECD:s data ger inte stöd för att generös a-kassa leder till högre arbetslöshet.

Keynes förklaring gäller än

Skälet till att estimaten är så känsliga är att arbetslösheten drivs av andra faktorer, som OECD inte tar med i sin modell. En av dessa faktorer är investeringarna, det vill säga den faktor som Keynes pekade ut. Det kan tyckas märkligt, men saken är att den teori som OECD utgår ifrån, antar att investeringar i fabriker och maskiner inte påverkar jämviktsarbetslösheten. Vi invänder att detta är en empirisk fråga, inte en teoretisk, och när vi för in en variabel för investeringstakten i OECD:s dataset visar det sig att detta är den enskilt viktigaste faktorn. En procentenhet högre tillväxttakt i nettokapitalstocken (det samlade värdet på fabriker, maskiner etc), sänker jämviktsarbetslösheten med upp till 2,5 procentenheter i genomsnitt.

Dessutom blir sambandet mellan arbetslöshetsersättningen och jämviktsarbetslösheten negativt för Västeuropa. Det är alltså tillväxten i kapitalstocken som styr jämviktsarbetslösheten och när man kontrollera för denna bidrar en generös arbetslöshetsersättning till att sänka jämviktsarbetslösheten.

En ny penningpolitik

Jämviktsarbetslösheten drivs sålunda neråt av ökade investeringar. Så genom att stimulera fram nya investeringar kan arbetslöshet och inflationstryck sänkas samtidigt. Man kan också uttrycka det som så, att det finns en Phillipskurva (den makroekonomiska graf som visar sambandet mellan inflation och arbetslöshet) för varje nivå på kapitalstocken. En större kapitalstock skiftar Phillipskurvan inåt och gör det möjligt att förena lägre arbetslöshet med lägre inflation.

Detta har bäring på frågan om inflationsnormen för penningpolitiken. En penningpolitik som syftar till att pressa ner inflationen genom höga räntor, stryper investeringsaktiviteten (vilket minskar tillväxten i nettokapitalstocken), och riskerar därför skifta Phillipskurvan utåt, så att den nivå av arbetslöshet som krävs för att stabilisera inflationen ökar. Inflationsbekämpning riskerar på sikt att öka det inflationstryck som följer av låg arbetslöshet.

Och detta är vad som har hänt i Sverige. Inflationsnormen som infördes 1993, introducerades med en veritabel chockterapi för att bringa ner inflationsförväntningarna, vilket gjorde att arbetslösheten stannade kvar på en hög nivå. Från 1999 normaliseras räntepolitiken. Den räntepolitik som därefter kom att föras får betraktas som nödvändig, givet inflationsnormen, även om man kan invända att den också så betraktad tidvis har varit aningen för stram. Arbetslösheten stabiliseras i intervallet 6-8 procent. Detta säger oss att en långsiktigt lägre arbetslöshet sannolikt inte är möjlig, med den penningpolitik som följer av inflationsnormen.

Inflationsnormsbaserad penningpolitik präglas alltså av en olämplig kortsiktighet. Detta gäller uppenbarligen under krisperioder, då en för stram penningpolitik riskerar att slå ut långsiktigt hållbar produktionskapacitet och skapa så kallade hysteresis i arbetslösheten. Båda effekterna höjer långsiktig jämviktsarbetslösheten och skapar ett ökat inflationstryck vid varje arbetslöshetsnivå. Därför ser vi idag med oro på riksbankens snabba upptrappning av räntan.

Men det gäller också under mer normala ekonomiska förhållanden, då en penningpolitik som stimulerar till nyinvesteringar är att föredra, även om det sker till priset av kortsiktiga fluktuationer i inflationstakten. Investeringar i nya produktionsprocesser och ny teknologi har nämligen på sikt förtjänstfulla effekter på prisbildningen och innebär som regel lägre priser och ökad konkurrens.

Istället för en penningpolitik som ensidigt fokuserar på inflationen, bör därför de samhällsekonomiska målen för penningpolitiken breddas. Riksbanken ska kunna frångå inflationsmålet för att skapa förutsättningar för tillväxt och full sysselsättning, vilka bör upphöjas till med inflationsnormen likvärdiga målsättningar.

En invändning mot vårt resonemang är att bostadsmarknaden är särskilt känslig för lägre räntor. Detta problem måste tas på största allvar, men vice riksbankschef Lars E O Svensson har en poäng när han säger att finansinspektionen är bättre lämpad att hantera bostadsmarknaden än vad riksbanken är. Vi kan också räkna med att många nya idéer på hur bostadsmarknaden ska hanteras i lågräntesituationer lär komma, eftersom detta är en aktuell problematik i de euroländer som växer snabbare än eurogenomsnittet. I vilket fall kan inte bostadsmarknaden hanteras av penningpolitiken, med mindre än att sysselsättning och tillväxt offras.

Vår slutsats är att full sysselsättning är oförenligt med dagens penningpolitik. Så om socialdemokratin menar allvar med talet om full sysselsättning, måste den verka för en ändring av riksbankens målsättningar.

Publicerad i Efterarbetet 20101223