Därför är Mikael Damberg olämplig som S-ledare

Mikael Dambergs ordförandetid i SSU kantades av medlemsfusk, fraktionsstrider och ett allt sämre debattklimat. Att göra honom till S-ledare vore ett förödande misstag, skriver Tony Johansson, ekonomhistoriker i Lund och tidigare delegationsledare för Skånes SSU-distrikt.

Under de senaste dagarna har Mikael Damberg seglat upp som en huvudkandidat i den socialdemokratiska partiledardiskussionen. Bakom sig har han bland annat Stockholms län, som han själv är ordförande för, och Aftonbladets ledarsida som har blivit kampanjmakare för diverse kandidater.

Att välja Mikael Damberg till partiledare vore emellertid ett stort misstag. Han har prövats som ledare, det var inte särskilt länge sedan och resultatet förskräcker.

Mikael Damberg var ordförande för SSU åren 1999-2003. Detta är en del av den period som ledande SSUare idag beskriver som ”de mörka åren” – det vill säga det decennium som SSU leddes i ordning av Niklas Nordström, Mikael Damberg och Ardalan Shekarabi.

Perioden karakteriseras av segdragna interna strider, utbrett medlemsfusk, fiffel med interna ekonomiska medel, ignorerande av stadgar, valfusk i ombudsval och trixande med valkretsar för att rigga majoriteter på kongresserna. Till slut exploderade detta i en medieskandal – Ardalan Shekarabi tvingades avgå efter att ekonomiska oegentligheter avslöjats, medlemsregistret rensades (16000 medlemmar försvann) och en kompromiss syddes samman som möjliggjorde en läkningsprocess i förbundet. Men Damberg lyfte under sina år inte ett finger för att läka förbundet. Tvärtom. Han lämnade bakom sig ett förbund i kaos, sönderslitet av konflikter och intriger.

Damberg valdes av en kongress 1999 vars majoritet hade riggats genom ett utbrett valfusk under ombudsvalen. I ett av de mest flagranta exemplen hade 66 valsedlar i ombudsvalen i en valkrets tillförts efter att valet avslutats, samtliga förseglade kuvert från det avgörande röstmötet hade öppnats innan rösträkningen och i en av vallokalerna hade en person i securitasuniform (det visade sig senare att han inte var i tjänst, utan hade i strid med lagen dragit på sig sin uniform på fritiden!) delat ut färdigigenklistrade valkuvert till röstande, som i vissa fall inte ens kunde sitt personnummer – sannolikt röstade de under falskt namn. I just denna valkrets förändrades ombudsfördelningen så att åtta ombud slog om till att stödja Mikael Damberg. Räknas allt fiffel och alla manövrar samman blir nettoeffekten, lågt räknat, omkring 15 mandat till Dambergs fördel. I ordförandeomröstningen vann han med två rösters marginal.

Mikael Damberg var naturligtvis väl införstådd i på vilka premisser han blev vald – utan fusk i ombudsvalet, hade SSU:s ordförande 1999 hetat Luciano Astudillo. Detta vet alla, inte minst de som arbetade nära Damberg. Hans närmaste man – ”Dambergs kampanjgeneral” som han brukade kallas – sammanfattade ett par dagar efter valet resultatet med orden: ”Det är härligt att vinna en kongress på ärligt vis, men ännu härligare är det att vinna en kongress på oärligt vis.”.

Men minst lika allvarligt är hur Mikael Damberg sedan ledde förbundet. Trots fina ord om att han önskade ena förbundet, fortsatte han på den av Nordström inslagna vägen, i syfte att konsolidera sin sköra maktbas, som i realiteten utgjordes av en minoritet av medlemmarna. Det måste undvikas att nästa kongress skulle bli lika jämn. Ett av de första exemplen på denna strategi var när han plötsligt efter kongressen, med den lilla majoritet som han hade i förbundsstyrelsen, drev igenom att förändringarna i stadgarna som genomförts i stor enighet på kongressen och som syftade till att komma till rätta med medlemsfifflet, inte skulle börja gälla förrän ett år senare. Fram till 1999 hade nämligen gällt att en person kunde räknas flera gånger om denna person var medlem i flera klubbar. Genom att dubbel- och trippelansluta medlemmar i olika klubbar kunde man teoretiskt skapa ett oändligt antal ombud till distriktskongresserna och därmed förändra majoritetsförhållandena. Den nya stadgan avskaffade denna möjlighet. Emellertid drev Mikael Damberg igenom att fördröja införandet av denna stadga. Det fick han förvisso inte göra, stadgarna hade justerats omedelbart av kongressen och kongressens beslut gäller över förbundsstyrelsens, men det struntade han i. Orsaken var att han ville använda distriktskongresserna under våren 2000 för att straffa de distrikt som stött hans motkandidat och om möjligt byta ut misshagliga distriktsledningar – och detta kunde han endast göra om han hade möjlighet att trixa med majoritetsförhållandena på distriktskongresserna, och det förutsatte i sin tur att de gamla stadgarna fortsatte att vara i funktion.

Det mest drastiska försöket att straffa distriktsledningar som motsatt sig Damberg som ordförande gjordes mot Skåne.

Där hade den minoritetsgruppering som stött Damberg inför kongressen i samarbete med den nya förbundsledningen planerat en kupp genom att ansluta sina medlemmar ett stort antal gånger. På pappret hade 714 medlemmar tillkommit, men i realiteten var det endast 25 nya medlemmar som tillsammans med gamla medlemmar anslutits i ett stort antal nyskapade papperskubbar. Med den gamla stadgan generades 68 nya ombud till distriktskongressen och ett säkert maktövertagande, med den nya stadgan skulle ett (1) nytt ombud generas och oförändrade majoritetsförhållanden.

Nu skulle man kunna tro att detta uppenbara medlemsfiffel var för mycket att svälja för Mikael Damberg. Men icke. Han skickade rentav sin förbundssekreterare, Lena Hallengren, till Skåne för att tvinga distriktet att följa den gamla stadgan. Jag var en av Skånes representanter vid detta möte. Hon avvisade varje kompromiss och krävde att de 25 nya medlemmarna skulle räknas som om de vore 714. Med stöd av tunga skånska socialdemokrater, framhärdade dock skånedistriktet och förbundsledningen fick till slut vika sig. Men episoden visar på hur Mikael Damberg försökte straffa dem som inte röstat på honom. Det är knappast ett beteende som man förväntar sig av en person som talar i termer av att ena – det talade han om då och det talar han ju om idag.

Ett annat exempel är vad som hände på kongressen 2001. Mikael Damberg och Lena Hallengren är nämligen de enda SSU-ledarna i förbundets historia, som valts inför en halvtom plena. Omkring hundra ombud (av 249) lämnade kongressen när förbundsledningen skulle återväljas. Bakgrunden var att Mikael Damberg inlett kongressen med att bryta den överenskommelse som gjordes före ordförandevalet 1999 och som garanterade att den förlorande sidan skulle få sex mandat i förbundsstyrelsen. Överenskommelsen gjordes på premissen att den skulle gälla så länge den vinnande ordförandekandidaten satt kvar.

Men på kongressen 2001, förklarade Damberg helt sonika att hälften av minoritetsfalangens representanter skulle slängas ut, samtidigt som han försökte spela bort LO:s mandat i förbundsstyrelsen. Minoriteten (som alltså utgjorde omkring 100 ombud av de 125 som krävdes för en majoritet) tvingades successivt att gå på reträtt, men till slut stod man vid sitt sista krav som hängdes upp kring att Lina Afvander skulle sitta i förbundsstyrelsen, detta kunde man inte vika ifrån; i utbyte erbjöd sig minoritetens representanter (jag var en av dessa) att förnedra sig och framföra sitt oförbehållslösa stöd till Damberg och Hallengren från talarstolen. Detta var också innebörden i den kompromiss som dåvarande partisekreterare Lars Stjernkvist utarbetade efter att han anlänt till den krisande kongressen. Kompromissen accepterades av minoriteten.

Damberg hade att möta minoriteten eller att väljas inför halvtom plena – något som vi förklarade för honom. Han avvisade kompromissen. Han föredrog att väljas av en halv kongress och inte ta den utsträckta handen att faktiskt få stöd av minoriteten och därmed från en enig kongress, hellre än att låta en person sitta i förbundsstyrelsen som han visste skulle bli en av kandidaterna när han själv skulle avgå.

Under de år som Mikael Damberg ledde SSU accelererade medlemsfifflet, det var en tickande bomb som han lämnade över till Ardalan Shekarabi, som även han fortsatte att springa med den tickande bomben i ett SSU som nu var helt sönderslaget av konflikter. Men inte bara medlemsfifflet låg på en nivå som hela tiden vara nära att brisera, utan också hanteringen av förbundets ekonomiska resurser var en tickande bomb.

Mikael Damberg använde exempelvis de centrala pengarna i den s k verksamhetsutvecklingsfonden till att betala de klubbar, kretsar och distrikt som röstat på honom. Under de inledande åren gick tre av fyra kronor från denna fond till de som Damberg brukade beskriva som ”mina distrikt”. Men till slut gick man för långt. Det visar historien om de pengar som överfördes, officiellt till ett integrationsprojekt, men i verkligheten till att finansiera Ardalan Shekarabis kampanj för att få efterträda Damberg. Enligt Dagens Nyheter och Uppsala Nya tidning gick pengarna till kontokort, utställda på Shekarabi och ytterligare en person. Det avslöjades också att dessa pengar, som var avsedda för integrationsarbete, istället gått till restaurangnotor, resor och spritinköp. Pengarna överfördes under tiden som Damberg var ordförande för förbundet. Dessa två tickande bomber exploderade efter att Damberg avgått, men det var under hans och Nordströms tid som de började ticka.

Under Dambergs år vid makten sänktes också taket i den interna debatten. På de gemensamma arrangemangen, som vallägret 2002, försökte exempelvis förbundsledningen upprätthålla kontroll över informationsflödet, bland annat genom att motarbeta att distrikten anordnade egna föreläsningar. Man försökte också begränsa hur medlemmar uttryckte sig. Exempelvis ansåg Damberg att en banderoll med texten: ”För en socialistisk världsordning” borde tas ner och när den sedermera blev vandaliserad (!) av personer från Dambergs hemdistrikt, så var det visserligen illa, men den var ju så provocerande, menade Damberg.

Detta var i sanning ”mörka år”, som dagens SSU:are arbetat länge med att städa upp efter och för att läka samman de sår som uppstod i organisationen.

Nu kommer naturligtvis invändningar av typen. Var ni inte lika goda kålsupare? Du själv då? Vad gjorde du? Vad gjorde den s k vänstern?

För det första var den s k vänstern inte lika goda kålsupare. Vi gjorde saker som jag idag ångrar, men vi var inte i närheten av de övergrepp som Mikael Damberg och flera andra gjorde sig skyldiga till. För det andra så spelar det inte lika stor roll idag. Varken jag eller någon annan av de som eventuellt träffas av en sådan invändning, kandiderar till partiledare. Så invändningen är faktiskt irrelevant, i vart fall i detta sammanhang.

En annan invändning som eventuellt kommer är, att det var andra i Dambergs närhet som gjorde detta. Eller att han var tvingad av ”sina distrikt”. Jag tvivlar på att det var så, men även om så var fallet, så uppstår frågan: kan man ha en ledare som är så svag att han inte kan stå emot, när myglare och trixare sätter igång och bryter mot såväl organisationens stadgar som moraliska regler?

En tredje invändning kommer kanske att vara att han kan ha ändrat sig. Det är möjligt, men det är för det första bara åtta år sedan han betedde sig så här. För det andra kan vi ju inte veta om han verkligen har förändrats. Däremot vet vi med säkerhet att om samma metoder som karakteriserade hans ledarskap i SSU får slå rot i partiet, så kommer det att gå illa.

Slutligen, låt säga att han har förändrats. Då har han fortfarande det emot sig, att alla dem som han under sin ordförandeperiod 1999-2003 försökte straffa för att de inte röstat på honom, kommer att fortsätta att misstro honom. Kan man välja en ordförande som misstros av så många? Kan ett parti som är så skadeskjutet som det socialdemokratiska är idag, ta en sådan risk?

Publicerad på Newsmill 2011-02-22

Tack för allt, kamrat! Så minns jag Sören Wibe

Första gången jag träffade Sören Wibe var när han hösten 2002 höll en föredragning – eller om det var en debatt, jag minns inte säkert – om den stundande EMU-folkomröstningen. Dagen innan hade han ringt mig och bett mig komma, han ville prata om en sak. Och det han ville prata om visade sig vara att han behövde någon som kunde styra det kansli som den kommande socialdemokratiska nej-kampanjen skulle bygga upp – och det hade han tänkt, att jag skulle göra. Utan att begripa vad jag gav mig in på, tackade jag ja. Under det år som följde arbetade vi mycket nära varandra och blev goda vänner på kuppen.

Sören spelade en avgörande roll för nej-kampanjen inför EMU-omröstningen. Som ett av de socialdemokratiska ansiktena, for han land och rike runt och arbetade outtröttligt, alltid positiv, övertygad, som han var, om att vi skulle vinna.

Som intellektuell och med professors titel, blev han ett hinder, omöjlig att runda för den ja-sida vars hela strategi byggde på att stämpla nej-sidans företrädare som idioter. Det försökte de förstås med Sören också, men för alla som lyssnade stod det klart att ekonomiprofessorn från Umeå kunde EMU-frågan bättre än alla ja-sidans proselyter tillsammans.

Men Sörens intellektuella förhållningssätt kom också att sätta sin prägel på hur kampanjen fördes. Han återkom ständigt till två uttryck: ”fakta sparkar” och ”just the facts”. Det var detta som, menade han, skulle vägleda vår kampanj – det vill säga övertygelsen om att sanningen vinner i det långa loppet och uppfattningen att den som håller sig till sanningen blir mer trovärdig och svårare att angripa. Socialdemokrater mot EMU kom att föra en mycket hovsam, faktabaserad kampanj – ljusår ifrån den socialdemokratiska ja- sidans ”gangsterkalkyler”, som Sören benämnde de fantastiska räkneövningar som leveredes varje vecka från det socialdemokratiska högkvarteret (i vilka man kunde läsa saker som att med euron som valuta blir det 357 fler förskoleplatser i Malmö).

Sören var också en av dem som tidigt funderade på hur folkomröstningskampanjen skulle organiseras; redan innan det ens var klart att EMU skulle upp till omröstning, började han planera för den kommande bataljen. Framförallt måste misstagen från folkomröstningen 1994 undvikas. Centralt för detta var att försvara bredden inom nej-kampanjen, i klartext bidra till att den borgerliga nejsidan inte skulle bli förfördelad i fördelningen av statliga kampanjbidrag, samt att se till att dessa pengar fördelades tidigt, så att konflikter om resurser under själva kampanjen kunde undvikas.

Det är bakgrunden till varför Sören – som brukade betraktas som vänster i socialdemokratin – styrde Socialdemokrater mot EMU till att orientera sig organisatoriskt mot Centern, Nils Lundgrens Europa Ja, euro nej, Miljöpartiet och det allmänborgerliga Medborgare mot EMU. I efterhand kan konstateras att detta skapade en helt ny maktbalans och framtoning inom nej-sidan, som, menar jag, var en av de faktorer som bidrog till att göra kampanjen framgångsrik – det visade på bredd, samarbetsvilja och professionalism.

Sören var med andra ord en av centralgestalterna under det historiskt avgörande året 2003. Hans bidrag var stort. Och det kunde bli så stort just för att han inte var beroende av partiet, han kunde förbli trogen sina ideal, oavsett vad partiledningen sa. Ingen munkavle kunde tysta honom, såsom ministrar och statssekreterare tystades.

Det var detta som gjorde honom till något så ovanligt som en fri intellektuell inom arbetarrörelsen – vars åsikter jag i många frågor inte delar, det ska understrykas. Hans kärnkraftsvurmande exempelvis. Men det är just detta som är poängen. Han bestämde själv, efter att ha vägt argumenten, och han struntade i var argumenten kom ifrån eller om det passade i en viss falang. Ett argument var inte tyngre för att Göran Persson uttalat det. Argumentets tyngd berodde på om det överensstämde med fakta och om det var logiskt giltigt. Det var allt som hade betydelse. Punkt. Men så uppträder man inte i arbetarrörelsen utan att göra sig ovän med den socialdemokratiska maktstrukturen, i vilken avsändaren alltid är överordnad argumentet. Avsändaren är allt som har betydelse. Punkt.

Därför var det många som skålade när han lämnade partiet. Förstås utan att fundera på varför han lämnade. Även om jag beklagade hans beslut, så noterar jag hans bevekelsegrund. Det som fick honom att bryta med partiet var en grundläggande socialdemokratisk värdering – att inget kan vara viktigare för en arbetarrörelse än att försvara rätten att strejka. Så när socialdemokratin vek ner sig i Vaxholmsfrågan, fick han nog och lät sina ideal tala. Hans eftermäle i socialdemokratins historieskrivning kommer att svärtas av detta. Men det var inte Sören som lämnade partiet. Det var partiet som lämnade honom.

Sören kommer att bli ihågkommen som en centralgestalt i den EU-kritiska rörelsen och som en av ledarna för nej-kampanjen i den stora striden om svensk EMU-anslutning. Det är riktigt. Men han var så mycket mer. Han var också en debattskicklig ekonom och framför allt en fri intellektuell som banade sig sin egen väg genom arbetarrörelsen. Och han var en man med hög integritet och stort rättspatos.

Så, tack för alla fina minnen, alla samtal, alla diskussioner. Tack för ditt hårda arbete och för att du förblev trogen dina ideal. Tack för allt, kamrat!

TONY JOHANSSON,

som var kanslichef för Socialdemokrater mot EMU

Publicerad i Kritiska EU-fakta nr 1, 2011

Artikeln finns också här: http://www.nejtilleu.se/kef/kef121/tony_johansson_tack_for_allt_kamrat.htm

%d bloggare gillar detta: