Höjd pensionsålder: snacka om dubbelmoral

Sällan har svenska folket så unisont gjort tummen ned åt ett politiskt förslag, som när Fredrik Reinfeldt ventilerade sin senaste idé – den om att vi ska jobba tills vi blir 75. Att ett sånt här förslag skulle vara impopulärt, kunde man naturligtvis ha räknat ut med en krokig träpinne. Så varför detta politiska kamikazebeteende?Svaret är att det här är en del i hans imagebygge. Han vårdar sitt nymoderata varumärke, som PR-konsulterna skulle ha uttryckt det. Ni vet den där idén han har om att han är en ansvarstagande statsman; en man som står över det dagliga politiska käbblet, och därför inte behöver debattera mot oppositionen, men däremot ibland måste ta sitt folk i upptuktelse, titta oss i ögonen och säga några sanningens ord. Nåväl, de där orden behöver inte nödvändigtvis vara sanna, men de måste låta ansvarstagande. För i grund och botten vill vi ha en ansvarstagande man vid rodret, även om han ibland säger till oss på skarpen. Så i veckan var det alltså dags för några typiska Reinfeldtska ansvarstagande sanningar.Men någonting hände, någonting utöver det vanliga. Tonfallet och vinklarna i kritiken var annorlunda, inte alls som de brukar vara. Jag kommer strax till detta, men först en kommentar till själva idén.Jag kan sympatisera med tanken på mer flexibilitet vad gäller pensionsålder. Är du frisk och vill arbeta vidare, så har jag föga att invända mot det – på individnivå. Men på samhällelig nivå är det annorlunda. För så länge ekonomin drivs under fullt resursutnyttjande, så länge vi har massarbetslöshet i det här landet, har jag svårt att se skälen till att öka förvärvsarbetet just hos äldre.Det finns mängder av outnyttjad arbetskraft – över 350 000 människor är arbetslösa. Många av dem – 125 000 – är unga som aldrig får någon chans. Se till att få dem i arbete först. Sedan kan vi diskutera pensionsåldern.

Med dagens arbetslöshetssiffror och låga sysselsättningskvot, är det rentav tveksamt om vi överhuvudtaget kan tala om ett demografiskt problem. Arbetskraften finns ju! Men den utnyttjas inte.Det är alltså fråga om ett samhällsekonomiskt problem, som vi kan styra över. Det är inte ett utanför vår kontroll stående demografiskt problem, som bara kan åtgärdas genom att människor måste arbeta längre.Dessutom är en ”demografisk puckel” definitionsmässigt ett temporärt problem. Därför måste man kunna diskutera att öka den offentliga skuldsättningen under den tid som det tar för puckeln att plana ut.

Ett av de angivna skälen till överskottsmålet för statens finanser har varit just demografin – och då är det väl inte mer än rimligt att snart börja lösa in de tillgodohavanden som överskottsmålet har gett?Däremot är ökande livslängd naturligtvis ett argument för höjd pensionsålder, men det är meningslöst att tala om höjd pensionsålder om man inte först förändrar arbetslivet så att människor verkligen klarar att arbeta längre.Det är också viktigt att vi aktar oss för att göra pensionen än mer avhängig att man klarar att arbete längre. Ett av problemen med dagens pensionssystem är den stora negativa utväxlingen, i form kraftigt sänkt pension, om man inte klarar att arbeta till 65 år. Det är en orättvisa som slår mot dem som har slitsamma arbeten, inte minst mot kvinnor.

Emellertid är det inte dessa invändningar som har skadskjutit Reinfeldt. Dessa, liksom att förslaget skulle vara impopulärt, hade han med stor sannolikhet förutsett. Men, som sagt, något annat hände, något som han säkerligen inte tänkt sig.För det som har skymtat fram i kritiken är att människor tycker att det är orättfärdigt, att det är dubbelmoral. Eller som någon av alla mannen-på-gatan som blev förhörda i tv om vad de tyckte, uttryckte sig: visst han kunde tänka sig att jobba tills han blir 75. Om han får Reinfeldts lön och förmåner!Och så tänkte nog många framför tv:n Här står han, som aldrig har arbetat på riktigt, som tjänar mer på ett par månader än vanligt folk gör på ett år, med guldkantade pensionsvillkor som gör att han kan gå i pension vid 50 års ålder – här står han och säger att vi andra ska arbeta längre.Till och med de politiska kommentatorerna, som annars brukar stryka statsministern medhårs, skruvade på sig.

Men där fanns en annan underton också, kanske ännu skadligare för vår nye arbetarledare, en underton av folklig förundran över vilken verklighetsförankring som statsministern egentligen har.Har han någon som helst förståelse för hur det verkliga arbetslivet är? frågade folk.

Kan han förstå hur det är att arbeta som vårdbiträde, som servitris, som plåtslagare? Hur monotont det kan vara, hur trött man är när dagen är slut, hur slitsamt det är?Känner han till att det endast är knappt var femte som orkar jobba efter att man fyllt 65 år? Har han någon aning om att den faktiska pensionsåldern är 63 år, för industriarbetare 62 år?Tror han att de kvinnor i vården som slutar jobba när de är 58 eller 60 år gör så för att de vill det? Förstår han inte att för väldigt många handlar det om att det helt enkelt inte går längre?

Reinfeldt hade lika gärna kunnat fråga varför de som svälter i världen inte äter mer tårta. Det hade varit lika verklighetsfrånvänt. Och lika ­avslöjade.

Länk: http://www.folkbladet.nu/284596/2012/02/11/snacka-om-dubbelmoral#comments

Publicerad i Västerbottens folkblad 20120211

Europakten: En feg och ogenomtänkt kovändning av Socialdemokraterna.

Den europeiska finanspakten är feltänkt och den löser inte eurons problem. Istället grundlagsfäster den samma misslyckade politik – åtstamning intill döden – som i detta nu gör miljoner arbetslösa och dömer folk till fattigdom och misär. Det är som att ordinera en patient åderlåtning, säger ekonomipristagaren Joseph Stiglitz som kallar det hela för en ”självmords­pakt”. Han har helt rätt. Men den svenska debatten har lämnat frågan om paktens politiska och ekonomiska innehåll därhän. Istället pratar vi om huruvida Reinfeldt ska få sitta med på ett möte en gång om året. För detta offrade Sverige – vilket blev möjligt efter Socialdemokraternas lika fega som ogenomtänkta och skandalösa kovändning i frågan – möjligheten att faktiskt, för en gångs skull, påverka i Europapolitiken. Så vad är det då som Sverige borde ha sagt?

För det första. Pakten skapar förutsättningarna för ekonomiska depressioner. Den tvingar länderna att lagreglera budgetbalans. Men, har det sagts, europaktens regleringar är inte hårdare än den svenska budgetlagen. Så varför så kritisk? Jo, därför att det inte är sant. Den svenska budgetlagen utgår från ett överskottsmål över konjunkturcykeln, vilket i långt högre utsträckning medger konjunkturstimulerande politik. Men ännu viktigare är att den svenska budgetlagen må vara långtgående, men Sverige har å andra sidan kvar makten över räntan och vi har kvar vår valuta. Den svenska finanspolitiken är därför bara ett av tre ekonomisk-politiska redskap för att jämna ut konjunkturerna. För de enskilda euroländerna, som inte har någon egen valuta och som har lämnat över penningpolitiken till Europeiska centralbanken, är finanspolitiken det enda redskap som de har kvar. Att lagstifta om budgetbalans för euroländerna är därför detsamma som att avskaffa varje möjlighet för dem att dämpa konjunkturnedgångarna. Därför kommer europakten att höja arbetslösheten och sänka tillväxten. Sannolikt blir finanspolitiken rentav procyklisk, d v s i ekonomisk nedgång tvingar europakten fram nedskärningar som fördjupar krisen. Man bygger därmed in mekanismer som skapar ekonomiska depressioner. Något land borde därför påpeka hur politiskt farligt det är att låta detta ske; något land borde erinra om Europas mörka historia och påminna om vad som hände förra gången som man offrade jobben för drömmar om den starka valutan. Då var det guldet, nu är det euron. Men de ekonomiska effekterna liknar varandra. Den rollen hade Sverige kunnat ta.

För det andra. Pakten svarar inte mot de problem som ligger i botten av eurokrisen. Det handlar nämligen inte om slapphänt finanspolitik, utan om att den gemensamma penningpolitiken har lett till ökade obalanserna mellan snabbväxande och långsamt växande länder. Detta har i sin tur lett till att de krisande ländernas konkurrenskraft urgröpts. Detta är kärnan i eurokrisen. Krav på budgetbalans löser inte detta problem. Det borde Sverige säga, istället för att stå och peka åt fel håll, som alla andra.

För det tredje. Då pakten inte svarar mot de faktiska problemen, fördelas skulden fel. Pakten är därför också moraliskt bankrutt. Det underliggande argumentet för pakten är att skuldkriserna i Europa har orsakats av slapphänt finanspolitik, och därför kan problemen undanröjas genom att helt enkelt förbjuda underskott. Men i centrum för den nuvarande krisen finns ju två länder som har skött sig, nämligen Spanien och Irland. De hade balans eller överskott i budgeten fram till finanskrisen. Kriserna i dessa länder har orsakats av den överhettning och åtföljande bostadsbubbla och kostnadskris, som den Europeiska centralbankens räntepolitik resulterade i. Med europakten straffas dessa länder två gånger, och båda gångerna för saker som de inte har kunnat påverka. Först straffades konsumenterna av de stigande priserna under en följd av år. Sedan, när effekten av detta blev underskott i statens budget, ja då påtvingas folken, med hot om miljardböter och domstol, ekonomiska stålbad som kastar ut miljoner i arbetslöshet. Istället för att haka på den simpla och fördomsfulla retoriken som riktas mot dessa länder, hade Sverige kunnat påpeka att det är moraliskt fel att straffa folk för sådant som de inte kan rå för.

För det fjärde. Pakten är inte förenlig med demokrati. Vi kan ha olika åsikter om hur finanspolitiken ska utformas, men vi borde kunna enas om att det är folken som ska bestämma via demokratiska val. Men när europakten blir EU-lag, så spelar det ingen roll vad människor tycker eller hur de röstar. Den ekonomiska politiken kan de ändå inte påverka. Keynesiansk politik blir nämligen olaglig.

Så i stället för att jamsa med Merkel och Sarkozy, som nu spelar högt med demokratin och våra barns välfärd för att rädda sitt feltänkta prestigeprojekt, hade Sverige kunnat säga stopp: socialt, ekonomiskt, politiskt, hur mycket ska euron egentligen få kosta? Det skulle vi ha kunnat fråga. Om vi nu inte hade varit så förbannat rädda för att tycka och tänka något själva.

 

Publicerad i Västerbottens folkblad 20120204

%d bloggare gillar detta: