Ekonomisk politik för full sysselsättning

Socialdemokraterna nystartar igen – för vilken gång i ordningen kommer väl ingen ihåg. Nu är det i vart fall den ekonomiska politiken som ska rannsakas. Och partistyrelsen börjar nästa fredag med att diskutera jobbpolitiken.

Det är rätt ände att börja i. Sveriges huvudsakliga ekonomiska problem är att vi sedan två decennier har massarbetslöshet. Men tyvärr vill inte socialdemokraterna se det uppenbara – att massarbetslöshetens återkomst sammanfaller med införandet av inflationsmål i penningpolitiken och med överskottsmål i finanspolitiken.

Diagrammet härintill illustrerar vad som har hänt. Något förenklat kan man säga att för att arbetslösheten ska hållas under 4 procent krävs att lite över 20 procent av BNP under en följd av år används till investeringar. Sedan 1991 har investeringarna endast under ett år nått upp till den nivån. Relationen mellan investeringar och arbetslöshet är ett av de starkaste samhällsekonomiska samband som finns. Och det är inte endast den faktiska arbetslösheten utan också den s k jämviktsarbetslösheten som styrs av investeringstakten. Nationalekonomer i mittfåran påstår något annat – nämligen att jämviktsarbetslösheten styrs av sånt som generositeten i a-kassan. Jag vet det, men det stämmer inte. Deras modeller klarar inte ett empiriskt test där också investeringar inkluderas.

Hur hänger då detta samman med den ekonomiska politiken? Jo, för det första. Inflationsmålet infördes i den felaktiga förvissningen om att penningpolitiken inte kunde påverka jämviktsarbetslösheten. Därför kunde man likagärna inrikta den helt på att bekämpa inflationen. Men räntan påverkar investeringstakt

en, och om räntesättningen bestäms av ett inflationsmål är risken stor att räntan sätts för högt, så att investeringstakten pressas ner. När det sker, så ökar jämviktsarbetslösheten. En stram penningpolitik som tar sikte på ett inflationsmål blir därmed självförstärkande. Den skapar en svältfödd ekonomi som låses fast i hög arbetslöshet och låg inflation. Det är precis vad som har hänt sedan 1990-talet.

För det andra. Kombinationen av överskottsmål för finanspolitiken och att man inte skiljer på investeringar och konsumtion, gör att den offentliga sektorn underinvesterar. Det har som ekonomen Jan Edling underströk i sitt anförande på socialdemokraternas ekonomiseminarium i veckan långsiktiga effekter på den svenska tillväxten och på konkurrenskraften. Men det har oc

kså ett direkt samband med den höga svenska jämviktsarbetslösheten. Om man antar att det historiska sambandet mellan investeringar och jämviktsarbetslöshet även gäller i framtiden, så skulle exempelvis 35 miljarder – det motsvarar ungefär hälften av jobbskatteavdragen – i ökade offentliga investeringar i järnvägar, vägar och i bostadsbyggande inte endast göra Sverige mer konkurrenskraftigt och öka effektiviteten i ekonomin, utan också och till skillnad från jobbskatteavdraget sänka jämviktsarbetslösheten. Den skulle falla med drygt 1 procentenhet.

Jag är inte ensam om att argumentera så här. Det finns en växande nationalekonomisk litteratur i en keynesiansk tradition, som understryker sambandet mellan låga investeringar, inflationsbekämpning och hög arbetslöshet. Så om socialdemokraterna men

ar allvar när de talar för full sysselsättning, måste de börja ta till sig denna forskning och teori. De måste förstå att det faktiskt finns en modern nationalekonomi där ute, som ger forskningsstöd, teoretiskt och empiriskt, för en socialdemokratisk politik för full sysselsättning. Det finns en annan väg. Det finns alternativ. Men då måste man slakta de heliga kor i penning- och finanspolitiken som man födde upp på 1990-talet.

Publicerad i Västerbottens Folkblad 20120310

Länk: http://www.folkbladet.nu/288011/2012/03/10/s-maste-slakta-heliga-kassakossor

%d bloggare gillar detta: