Nu hinner tiden i fatt regeringen

Det var en trängd regering som i förra veckan levererade vårbudgeten. Socialdemokraternas byte av partiledare och ekonomisk-politisk talesperson har gjort att Borg och Reinfeldt inte längre får stå helt oemotsagda. Men socialdemokraterna är faktiskt inte regeringens största problem. För även om socialdemokraterna kritiserar regeringen, så inskränks kritiken av den ekonomiska politiken till marginalfrågor, som den sänkta krogmomsen. Den kostar drygt fem miljarder om året. Men i huvudfrågan, den som handlar om de minst 70 miljarder som jobbskatteavdraget kostar varje år, viker socialdemokraterna ner sig. Detta trots att alla vet, att skattehöjningar måste till om vården och skolan ska klaras och trots att jobbskatteavdraget inte har resulterat i vad regeringen lovat.

Därför kommer istället det allvarligaste hotet mot regeringen snarare från att tiden håller på att hinna ifatt den. När de tillträdde 2006 och lade fram sina förslag, sa de att ”på lång sikt” skulle ”reformerna” sänka arbetslösheten. Nu är vi inne på sjunde året med Borg och Reinfeldt. Massarbetslöshet råder, var fjärde ung person är arbetslös, Fas 3 är en av Sveriges största arbetsgivare och tillväxten faller, men Borg vägrar stimulera ekonomin. ”Anders Borg bromsar i uppförsbackarna och gasar i utförsbackarna”, skrev TCO:s chefsekonom, Göran Zettergren, häromdagen och efterlyste expansiva åtgärder. Men istället ber Borg oss om mer tid. För ”på lång sikt” kommer hans politik att vara bra för oss alla. Men nu är det inte längre om 2012 som han talar, utan om 2020! Arbetslösheten kommer i genomsnitt att vara 1,4 procentenheter lägre år 2020, utlovar Borg i vårbudgeten. Hur han nu kan veta det? Klart är dock att han hellre pratar om vad som ska hända i slutet av decenniet än om hur det ser ut här och nu. Men det som var ”på lång sikt” år 2006, är ju nutid idag. Tiden flåsar Borg i nacken. Hur har det egentligen gått? Blev det som han lovade?

Jobbskatteavdraget och åtstramningarna i arbetslöshets- och sjukförsäkringarna är kärnan i regeringens ekonomiska politik och de är nära sammanlänkade. Inte bara för att det är sjuka och arbetslösa som rent faktiskt finansierar skattesänkningarna för dem som jobbar, utan för att de är produkter av samma nyliberala tankegods: arbetslöshet finns för att lönerna är för höga och för att folk i allmänhet är slöa. Därför ska de som arbetar få fler morötter, d v s få sänkta skatter så att de inte kräver så höga löner, medan de som är arbetslösa, ska piskas med fattigdom så att de tar sig i kragen och skaffar ett jobb, helst med väldigt låg lön.

Med närmast religiös övertygelse har regeringen hävdat att detta kommer att sänka den s k jämviktsarbetslösheten. Med drygt en procentenhet skulle den falla ”på lång sikt”. Det var vad som utlovades, då när Borg och Reinfeldt var nya. Fast det där med jämviktsarbetslöshet är rätt mystiskt. Det enda ekonomerna är överens om är att det är den arbetslöshetsnivå som existerar när inflationstakten är oförändrad. Men den kan inte observeras, den kan inte mätas och det finns egentligen ingen konsensus om vad som bestämmer den – nyliberalerna hävdar att den främst bestäms av skatter och socialförsäkringarnas generositet, medan keynesianerna menar att den bestäms av investeringstakten. Därför finns olika bedömningar av vad som har hänt sedan 2006. En sak är dock säker: jämviktsarbetslösheten har inte fallit på det sätt som utlovades. Vissa bedömningar gör gällande att den är i stor sett oförändrad, andra att den har ökat. Enligt EU:s statistik har den svenska jämviktsarbetslösheten ökat från 6,4 procent 2007 till 7 procent 2012. Visserligen talar regeringsföreträdarna självsäkert om att tiotusentals jobb ska ha skapats. Men de där siffrorna, som de allt som oftast rabblar, är inget annat än gissningar, framtagna i datamodeller. För den enda utvärdering som har gjorts av jobbskatteavdragets faktiska effekter, drog tvärtom slutsatsen att det inte går att belägga att jobbskatteavdraget skapat ett enda nytt jobb.

Men vi har ju haft en global finanskris, det måste man väl ta hänsyn till? Nej, faktiskt inte. Enligt den ekonomiska teori som regeringen bekänner sig till, så påverkas inte jämviktsarbetslösheten av sånt som konjunktursvängningar eller globala kriser. Det är därför som de så självsäkert kan uttala sig om vad som ska hända 2020 och det är därför som de ingenting gör i nuläget. De tror nämligen på fullt allvar, att bara de arbetslösa blir fattigare och skatten lägre för dem som har jobb, så faller arbetslösheten på sikt, alldeles oavsett vad som händer i ekonomin i övrigt.

Att socialdemokraterna inte angriper denna politik mer än på marginalen, beror naturligtvis på att de är rädda för att gå till val på höjda skatter. Men de gör en felbedömning. Folk är i allmänhet beredda att betala högre skatter om de ser att pengarna går till vård, skola och omsorg. Så om socialdemokraterna förmår formulera en attraktiv vision om framtidens välfärdssamhälle, skulle de också kunna kritisera kärnan i regeringens politik. Det skulle göra socialdemokraterna till en mycket farligare utmanare.

Publicerad i Västerbottens Folkblad och Piteåtidningen 20120423

http://www.folkbladet.nu/292955/2012/04/23/nu-hinner-tiden-i-fatt-regeringen#comments

http://www.pitea-tidningen.se/ledare/artikel.aspx?ArticleId=6868441

%d bloggare gillar detta: