Lösningen: Keynesiansk chockterapi

Nyval och politiskt kaos i en ekonomi som håller på att implodera. Det är dagens Grekland. Eftervärldens dom över hur EU:s ledare hanterat krisen kommer att bli hård. Istället för att söka rationella lösningar – exempelvis tidiga skuldavskrivningar, temporärt euroutträde, ökad import från de krisdrabbade länderna – har moralism och egoism fått styra och skulden har lagts på det grekiska folket. Vanliga greker har fått ta smällen med halverade löner, en sjukvård som havererat och med en skyhög arbetslöshet som nu uppgår till 22 procent. Ekonomiskt kaos ger politiskt kaos. Därav gårdagens nyval.Grekerna gör rätt när de gör uppror mot de ansvariga partierna. Men det innebär inte att de politiska partier som ser ut att vinna har realistiska program. De vinner därför att de står för något annat. Den grekiska vänsterkoalitionen Syriza som gick starkt fram i det ordinarie valet vill exempelvis omförhandla villkoren i låneavtalen – gott så – men står fast vid euromedlemskap. Skälet är att grekerna överlag vill vara kvar i euron, men det är i detta som den grekiska politiken är orealistisk snarare än ifråga om möjligheterna till skuldavskrivning och förändringar i avtalen. Det är fullt möjligt att de lyckas med sådant, men däremot finns det inget realistiskt scenario i vilket Grekland har kvar euron och förmår att vända utvecklingen inom en snar framtid.För hur skulle en sådan vändning gå till? Grekland kan inte förlita sig på varuexporten. Euromedlemskapet har gjort att växelkurserna blivit så felvärderade att det kan liknas vid att grekiska exportörer betalar en 20-procentig EMU-skatt. De kan inte förlita sig på ökade utländska investeringar. Det finns inga internationella investerare som idag är beredd att satsa i Grekland – osäkerheten är för stor. Inte heller kan den grekiska inhemska konsumtionen dra ekonomin. Vilken vanlig grek vågar idag konsumera mer än det nödvändigaste?

Turismen då? Tyvärr. Bokningsläget är 25 procent lägre än normalt och turistintäkterna väntas falla åtminstone 10 procent. Turistindustrin är den grekiska ekonomins hjärta. Den står för 18 procent av landets ekonomi och för vart femte jobb. Vänder inte turistindustrin, vänder inte den grekiska ekonomin.

Så vad göra? Vi kan söka svar i historien. Under senare tid har det blivit alltmer populärt att peka på likheterna mellan de misstag som gjordes på 1930-talet och EU:s politik av idag. Likheterna är slående. Men det finns inte bara misslyckanden under 1930-talet. Där finns också positiva lärdomar att dra.

Studerar man 1930-talet så ser man för det första att det fanns en grupp länder som klarade sig bättre än andra, nämligen det så kallad Sterlingblocket. Det var de länder – Sverige var ett av dessa – som följde pundet ut ur guldmyntfoten redan hösten 1931. Det innebar devalvering så att exportindustrin fick stimulans och så att räntepolitiken frigjordes så att den kunde användas för att stimulera ekonomin. Det var så den svenska ekonomin vände. Ett nutida exempel på denna strategi är Island. Det var ett av de hårdast drabbade länderna under finanskrisen, men till skillnad från Eurozonens depressionsekonomier är Island på väg att återhämta sig.

Det andra som man inser är att tron kan försätta berg. För att våga investera, för att våga konsumera måste man tro på framtiden. Detta lär vi oss av USA. Till skillnad från Sterlingblocket behöll USA knytningen till guldet och tvingades därför föra en restriktiv ekonomisk politik när krisen var som värst. Och depressionen blev därför mycket allvarligare. Det krävdes byte på presidentposten innan kursen ändrades. Roosevelt efterträdde Hoover och deklarerade att ”en nations inhemska ekonomiska situation är en viktigare faktor för dess välstånd än priset på dess valuta”, varefter han kapade dollarns guldförtöjning och lade grunden för expansion. Samtidigt ingöt han nytt hopp med New deal. På så sätt förändrades människors förväntningar och de vågade satsa på nytt. Depressionen bröts genom att chocka ekonomin och människors förväntningar.

Den grekiska lösningen är snarlik, men de kan inte genomföra den själva. Det krävs stöd utifrån. Ett batteri av åtgärder behövs: euroutträde så att exportindustrin kan bli konkurrenskraftig och så att turismindustrin kan återhämta sig; höjda löner så att människor vågar konsumera; återanställningsprogram för den offentliga sjukvården och skolsystemet; skulderna måste skrivas av och omvärlden måste erbjuda såväl temporärt budgetstöd som att åta sig att finansiera produktivitetshöjande investeringar som kan kanaliseras via Europeiska investeringsbanken, kort sagt en modern Marshallhjälp.

Vi kan kalla det för keynesiansk chockterapi. Förändra de depressionsstyrda villkoren så drastiskt genom euroutträde och en omläggning av den ekonomiska politiken att människor börjar tro på framtiden, så att de vågar konsumera och så att företagen vågar investera. Blir det smärtsamt? Ja! Men det blir knappast värre än de år av depression och massarbetslöshet som väntar med fortsatt euromedlemskap.

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20120618

http://www.folkbladet.nu/312900/blir-en-smartsam-vag-ut-ur-krisen

http://www.pitea-tidningen.se/ledare/artikel.aspx?ArticleId=6981475

Timbro och spriten

Att Timbro, högerns tankesmedja nummer ett, kan skapa pressklipp på sina utspel, det har vi vetat sedan länge och det bekräftas återigen efter publiceringen av deras senaste pamflett – ”Alkoholen, en lyckad svensk liberalisering”, där ett slag slås för att Systembolagets monopol bör avskaffas. Huvudargumentet som ganska bra avspeglar det oerhörda djupet i den nyliberala livsåskådningen är att det blir ”roligare och trevligare” utan en massa gamla mossiga regleringar.Rapporten innehåller inte en enda nyhet, men Timbro lyckades ändå placera den som en nyhet i DN, redan tre veckor innan den hade publicerats. När den sedan väl var tryckt rann pressklippen bara vidare. Fortfarande utan att något nytt framkommit, kan tilläggas. De lyckades till och med skapa någon sorts skimmer av saklighet kring rapporten. Som när rapportförfattaren, Mattias Svensson, chefredaktör på det nyliberala flaggskeppet Neo, uppträdde i radio och fick frågan om hans pamflett egentligen inte bara var en lång debattartikel. Inte då, svarade han, för han jobbar som redaktör och ”är van att undersöka saker och ting och se hur det ligger till” och så intygade han oss med myndig stämma, att han minsann gav en ”allsidig bild, definitivt”.

Men vad innehåller då rapporten? Ger den en allsidig bild av vad som hänt med den svenska alkoholpolitiken och är de slutsatser som dras rimliga? Som sagt, rapporten innehåller inget nytt. Istället är det en sammanställning av den statistik som vi känt till sedan tidigare, åtföljd av slutsatser som dock skiljer sig från de som de flesta forskare drar. Argumentationen ser ut ungefär så här: Jovisst, alkoholintaget per person har visserligen ökat med 16 procent sedan mitten av 1990-talet. Men det har minskat sedan toppnoteringen 2004. Och dessutom har det inte blivit så jävligt som många förväntat sig – rännstensfylleriet har inte ökat på det sätt som befarats och det alkoholrelaterade våldet har inte ökat.

Detta är alltså inget nytt – det är kända siffror från Brottsförebyggande rådet, Socialstyrelsen och från alkoholforskningen. Så det är knappast i de siffror som tas upp som rapporten ska kritiseras. Däremot kan man notera att en del siffror som talar emot den slutsats som den ideologiskt övertygade författaren önskar dra inte tas upp eller behandlas i förbigående. Som kostnaderna för alkoholmissbruk som uppskattas till 66 miljarder. Eller att dödsfallen i leverskador följer samma trend som ökningen i alkoholkonsumtionen och har ökat kraftigt, eller att nytillkomna patienter som vårdas för alkoholskador och alkoholförgiftning har ökat sedan avregleringen. Eller att det möjligen inte är så ”roligt och trevligt” för de barn som växer upp med föräldrar som dricker för mycket.Men den främsta svagheten i rapporten ligger inte i detta, utan i övergången från statistikrabbel till politiska slutsatser.

Det är två sådana slutsatser som står i centrum. För det första att det skulle vara liberaliseringen i sig och den frihet som det ökade utbudet gett som lett till att svensken nu dricker mer vin och mindre starksprit. Det är möjligt att Svensson har en poäng, men det ska understrykas att ledande alkoholforskare avfärdar att liberaliseringen skulle vara den huvudsakliga förklaringen till övergången till mindre starkspritdrickande och mera vindrickande och att denna trend i själva verket går flera årtionden tillbaka. Dessutom har denna utveckling en baksida i form av ökat vardagsdrickande. Ett lågintensivt bag-in-boxsupande har brett ut sig i vårt land och vi har idag ingen aning om vilka de långsiktiga effekterna kommer att bli.

För det andra, argumenterar Svensson, att då det inte blev så illa som en del befarade, så har liberaliseringen varit lyckad och därför ska Systembolagets detaljhandelsmonopol avskaffas. Så att han kan köpa sin sprit på ICA – för det är frihet det, och så får vi inte glömma att det blir så mycket ”roligare och trevligare”.

Men det finns förstås en helt annan slutsats som man kan dra av den statistik som presenteras i rapporten, nämligen följande: Drickandet per person har ökat med 16 procent sedan liberaliseringen. Det är mycket, men det hade kunnat bli ännu värre om inte Systemet hade haft kvar monopolet och om inte staten pumpat in miljoner i kampanjer mot drickandet. Samtidigt vet vi inte vilka de långsiktiga följderna blir av det ökade vardagsdrickandet, men man kan befara ökningar i alkoholrelaterade sjukdomarna.De relativt lindriga effekter som liberalisering hittills har fått, kan vidare bero på att den skett inom det hägn som alkoholmonopolet alltjämt utgör. Eller mer polemiskt: Alkoholliberaliseringen har inte fått så negativa effekter som befarats, eftersom högerideologerna på Timbro inte har fått tillräckligt genomslag för sina idéer. Jag tvivlar dock på att en skrift med sådana slutsatser skulle ha getts ut på någon av högerns tankesmedjor.

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20120604

%d bloggare gillar detta: