Låg inflation – hög arbetslöshet

Konflikten i riksbankens ledning fick i förra veckan nytt bränsle när vice riksbankschef, Lars EO Svensson, i en intervju i DN hävdade att riksbanken håller för hög ränta. Under de senaste femton åren har 40 000 varit arbetslösa ”i onödan”, sa han.

Detta, som har kommit att kallas ”räntebråket”, har pågått i tre år och splittrar riksbankens ledning i fråga om hur hög räntan ska vara. På ytan är det en konflikt om hur riksbankens mål ska tolkas. Riksbankens uppgift är att upprätthålla prisstabilitet, säger det ena lägret, varvid det andra lägret svarar: om man stirrar sig blind på vad prisutvecklingen är i genomsnitt, finns det en risk att priserna sticker i väg på någon enskild marknad, exempelvis på bostadsmarknaden. Och det kan få allvarliga konsekvenser. Diskussionen kretsar därför kring huruvida det finns en bostadsbubbla och om det finns en sådan, så blir frågan om det är riksbankens ansvar.

Ser man till den uppgift som riksbanken fått av politikerna, så har det första lägret rätt, det läger som Lars EO Svensson tillhör. Det är inte riksbankens primära ansvar att motverka bostadsbubblor, utan att stabilisera den allmänna prisutvecklingen. Eventuella bostadsbubblor bör istället mötas med ökat bostadsbyggande, en annan fastighetstaxering, bolånetak och hårdare krav på bankerna. Alla dessa instrument är rimligare än att använda räntevapnet.

Men frågan är om det inte finns mer i denna konflikt än endast olika syn på hur bostadsmarknaden ska hanteras? Det verkar finnas skillnader också i synen på riksbankens inflationsmål.

Sedan 1993 har riksbanken som målsättning att priserna i genomsnitt ska tillåtas stiga med två procent per år. Det är nu som Sverige går från full sysselsättning till massarbetslöshet. Följaktligen finns det kritik. Två procent inflationstakt är för lågt, menar flera namnkunniga ekonomer. Andra menar att en amerikansk modell med dubbla, likvärdiga målsättningar för sysselsättning och inflation vore bättre.

Men enligt riksbanken och merparten av de ansvariga politikerna har inflationsmålet inget med massarbetslösheten att göra. Inflationsmålet har rentav blivit något av en dogm som inte får ifrågasättas. Till och med inom socialdemokratin är det så. Men låt mig understryka vilken grunden för denna dogm är. För detta talas det inte mycket om inom socialdemokratin. Av lätt förstådda skäl, kan kanske tilläggas. Grunden är Milton Friedmans idé om en naturlig arbetslöshet, kring vilken den faktiska arbetslösheten rör sig. Den naturliga arbetslösheten orsakas, i Friedmans tankevärld, mestadels av att arbetarna envisas med att organisera sig i fackföreningar, av att det finns arbetsrättslagstiftning och av att arbetslöshetsförsäkringen förhindrar människor från att svälta. Om bara marknaden vore friare och mindre reglerad, om bara skyddsnäten vore färre och fackföreningarna svagare, så skulle den naturliga arbetslösheten falla och den faktiska arbetslösheten följa efter. Däremot kan inte penningpolitiken påverka, annat än på kort sikt. Det är därför som socialdemokrater helst inte talar om detta. Man har helt enkelt kapitulerat och accepterar Milton Friedmans naturliga arbetslöshet.

Men att det skulle finnas en naturlig arbetslöshet, såsom Milton Friedman tänkte sig den, är nonsens. En kapitalisk ekonomi befinner sig i ständig rörelse, någon fast nivå på långsiktig arbetslöshet kan inte existera i en sådan ekonomi. Vad gäller penningpolitiken finns det mängder av studier som visar på att inflationsbekämpning höjer arbetslösheten. Och en av dessa studier kan förmodligen bringa ljus över räntebråket. Den kom i våras och behandlar perioden 1997-2011. Den visar att det visst finns ett samband mellan inflationsbekämpning och arbetslöshet i Sverige. Slutsatserna är att för det första har den för strama penningpolitiken (räntan har varit för hög och inflationen har blivit för låg), lett till att arbetslösheten i genomsnitt blivit 0,8 procentenheter högre än om riksbanken faktiskt hade försökt uppnå sitt inflationsmål, istället för att jaga priserna på fastighetsmarknaden. För det andra, och viktigare, visar den att den s k Phillipskurvan inte är vertikal, såsom Milton Friedman påstod, utan lutar neråt, såsom ekonomer som arbetar i Keynes tradition hävdar. På vanlig svenska betyder detta, att om man trycker ner inflationen, så ökar man arbetslösheten: ”En procentenhet lägre genomsnittlig inflation sammanhänger med 1,3 procentenheter högre genomsnittlig arbetslöshet”, konstateras i studien. Varför är just denna studie viktig för att förstå räntebråket? Jo, därför att författaren är Lars EO Svensson.

Alla som någon gång sett ett diagram över inflationstakt och arbetslöshet i Sverige, slås av det tydliga skiftet under 1990-talet. Från hög inflation till låg inflation – från låg arbetslöshet till hög arbetslöshet. Lite sunt förnuft och man inser att det där, ja det hänger ihop. Kanske är det så att denna insikt nu letat sig ända upp till riksbankens ledning där den resulterar i konflikter om räntesättningen.

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20120820

Frågan kring omskärelse av små pojkar är komplex

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20120806
Det rasar en debatt i Tyskland om omskärelse av små pojkar. Detta efter att en domstol i Köln tidigare i somras uttalat att ingreppet måste betraktas som olagligt. Domstolen fastslog att omskärelse saknar medicinsk grund, är irreversibelt och kan orsaka fysiskt såväl som psykiskt lidande.
Föräldrarnas vilja att genom omskärelse inkludera barnet i sin religiösa och kulturella gemenskap – i huvudsak är det judar och muslimer som berörs – måste därför ses som underordnad barnets intresse. Kritiken lät inte vänta på sig. Det värsta angreppet mot judendomen sedan förintelsen, dundrade judiska företrädare som därmed tryckte på en mycket känslig punkt i det tyska politiska livet. Angela Merkel deklarerade omedelbart att planerna på att legalisera omskärelse ligger fast.
Den tyska debatten liknar den svenska. Här är omskärelse av småpojkar tillåtet i lag sedan ett drygt decennium. Men diskussionen blossar upp med jämna mellanrum. Som nu. Eller som i vintras då Bengt Westerberg, flankerad av P C Jersild, Christer Sturmark och Torbjörn Tännsjö, uppmanade regeringen att föreslå förbud mot omskärelse av barn. Deras argument var i stort sett desamma som den tyska domstolens: barnets rättigheter och kroppsliga integritet måste komma i första rummet. Lars Dencik, professor i socialpsykologi, svarade med att kalla Westerbergs argumentation för ”kolonialistisk” och ”föraktfull”, medan Göran Rosenberg tog i med att det hela var ”ett frontalangrepp mot judendomen”.
Uppskruvat tonläge är bara förnamnet. Och förbudsivrarna bidrar knappast till att sänka det. De jämför omskärelse med barnmisshandel, beskriver det som ett solklart brott mot de mänskliga rättigheterna och använder sig av sluggerretorik som ”religiös stympning”. Det vore mer konstruktivt om kombattanterna började med att medge att frågan är känslig därför att den handlar om i vilken utsträckning och på vilka grunder som majoritetssamhället kan inskränka praktiker som minoriteter utövar. Därefter borde båda sidor erkänna att de andra också har rätten på sin sida. För så är det. Två rättighetsprinciper står mot varandra.
Å ena sidan religionsfriheten, vars praktiska konsekvens är att föräldrarna har rätt att uppfostra sina barn i enlighet med sina religiösa övertygelser. Å andra sidan barnets rätt till kroppslig integritet, rätt att skyddas mot övergrepp och rätt till en egen identitet. Var gränsen mellan dessa principer går är inte självklar. Minimitolkning av barnets rättigheter går vid kroppslig skada. Exempelvis är kvinnlig könsstympning förbjuden – och den skulle ha varit förbjuden även om den sanktionerats av någon religiös trosinriktning. Likaså ges blodtransfusioner till barn till föräldrar som tillhör Jehovas Vittnen. Här väger barnets rättigheter tyngre än föräldrarnas vilja. Majoritetssamhället kör över minoriteterna.
Omskärelse av små pojkar blir ur detta perspektiv till en fråga om hur stor skadan är. Man kan hävda att den fysiska skadan är liten, och därför väger religionsfriheten tyngre än barnets kroppsliga integritet. Men mot det kan invändas att det handlar om ett oåterkalleligt ingrepp som följer barnet livet ut, något som han inte kan göra ogjort, oavsett vilka religiösa val som han vill göra som vuxen. De som åberopar religionsfriheten och pläderar för att omskärelse ska vara fortsatt tillåtet, borde därför medge att de i själva verket befinner sig i en gråzon, att det inte alls är självklart att föräldrarnas religionsfrihet väger tyngre än barnets rätt till skydd mot medicinskt sett omotiverade ingrepp.
Samtidigt finns det ett problem när förbudsivrarna inriktar sig just på frågan om omskärelser. Varför ska gränsen mellan religionsfrihetens räckvidd och barnens rättigheter gå vid fysiska ingrepp? Det finns andra praktiker som föräldrar sysslar med som kan ifrågasättas. Att exempelvis växa upp med föräldrar som är religiösa fanatiker och som låser in dig i Plymouthbrödernas skola har med stor sannolikhet långt mer omfattande konsekvenser än om du i späd ålder blir omskuren. Flera av de talföra kritikerna av omskärelse av pojkar träffas inte av denna invändning, eftersom de konsekvent – och med rätta – även kritiserar religiösa skolar. Men exemplet illustrerar att frågan om gränsdragningen mellan föräldrars rätt att försöka föra vidare sin religion till sina barn och barnens rätt till kroppslig och själslig integritet är mer komplex än vad de båda sidorna i omskärelsedebatten vill medge.
Min egen uppfattning är att principiellt väger barnets rätt till kroppslig integritet tyngre än religionsfriheten. Men de faktiska fysiska skadorna av omskärelse tycks vara små, samtidigt som ett förbud uppfattas av de grupper som berörs som en mycket stor inskränkning av religionsfriheten. Därför bör inte majoritetssamhället idag och utan dialog med dem det berör förbjuda omskärelse av små pojkar. Men det väger jämt, enligt min uppfattning, och slutsatsen hade mycket väl kunnat bli den omvända. Så svår är frågan. Det medger jag gärna och i motsats till många av de tvärsäkra deltagarna i denna debatt.
%d bloggare gillar detta: