Låg inflation – hög arbetslöshet

Konflikten i riksbankens ledning fick i förra veckan nytt bränsle när vice riksbankschef, Lars EO Svensson, i en intervju i DN hävdade att riksbanken håller för hög ränta. Under de senaste femton åren har 40 000 varit arbetslösa ”i onödan”, sa han.

Detta, som har kommit att kallas ”räntebråket”, har pågått i tre år och splittrar riksbankens ledning i fråga om hur hög räntan ska vara. På ytan är det en konflikt om hur riksbankens mål ska tolkas. Riksbankens uppgift är att upprätthålla prisstabilitet, säger det ena lägret, varvid det andra lägret svarar: om man stirrar sig blind på vad prisutvecklingen är i genomsnitt, finns det en risk att priserna sticker i väg på någon enskild marknad, exempelvis på bostadsmarknaden. Och det kan få allvarliga konsekvenser. Diskussionen kretsar därför kring huruvida det finns en bostadsbubbla och om det finns en sådan, så blir frågan om det är riksbankens ansvar.

Ser man till den uppgift som riksbanken fått av politikerna, så har det första lägret rätt, det läger som Lars EO Svensson tillhör. Det är inte riksbankens primära ansvar att motverka bostadsbubblor, utan att stabilisera den allmänna prisutvecklingen. Eventuella bostadsbubblor bör istället mötas med ökat bostadsbyggande, en annan fastighetstaxering, bolånetak och hårdare krav på bankerna. Alla dessa instrument är rimligare än att använda räntevapnet.

Men frågan är om det inte finns mer i denna konflikt än endast olika syn på hur bostadsmarknaden ska hanteras? Det verkar finnas skillnader också i synen på riksbankens inflationsmål.

Sedan 1993 har riksbanken som målsättning att priserna i genomsnitt ska tillåtas stiga med två procent per år. Det är nu som Sverige går från full sysselsättning till massarbetslöshet. Följaktligen finns det kritik. Två procent inflationstakt är för lågt, menar flera namnkunniga ekonomer. Andra menar att en amerikansk modell med dubbla, likvärdiga målsättningar för sysselsättning och inflation vore bättre.

Men enligt riksbanken och merparten av de ansvariga politikerna har inflationsmålet inget med massarbetslösheten att göra. Inflationsmålet har rentav blivit något av en dogm som inte får ifrågasättas. Till och med inom socialdemokratin är det så. Men låt mig understryka vilken grunden för denna dogm är. För detta talas det inte mycket om inom socialdemokratin. Av lätt förstådda skäl, kan kanske tilläggas. Grunden är Milton Friedmans idé om en naturlig arbetslöshet, kring vilken den faktiska arbetslösheten rör sig. Den naturliga arbetslösheten orsakas, i Friedmans tankevärld, mestadels av att arbetarna envisas med att organisera sig i fackföreningar, av att det finns arbetsrättslagstiftning och av att arbetslöshetsförsäkringen förhindrar människor från att svälta. Om bara marknaden vore friare och mindre reglerad, om bara skyddsnäten vore färre och fackföreningarna svagare, så skulle den naturliga arbetslösheten falla och den faktiska arbetslösheten följa efter. Däremot kan inte penningpolitiken påverka, annat än på kort sikt. Det är därför som socialdemokrater helst inte talar om detta. Man har helt enkelt kapitulerat och accepterar Milton Friedmans naturliga arbetslöshet.

Men att det skulle finnas en naturlig arbetslöshet, såsom Milton Friedman tänkte sig den, är nonsens. En kapitalisk ekonomi befinner sig i ständig rörelse, någon fast nivå på långsiktig arbetslöshet kan inte existera i en sådan ekonomi. Vad gäller penningpolitiken finns det mängder av studier som visar på att inflationsbekämpning höjer arbetslösheten. Och en av dessa studier kan förmodligen bringa ljus över räntebråket. Den kom i våras och behandlar perioden 1997-2011. Den visar att det visst finns ett samband mellan inflationsbekämpning och arbetslöshet i Sverige. Slutsatserna är att för det första har den för strama penningpolitiken (räntan har varit för hög och inflationen har blivit för låg), lett till att arbetslösheten i genomsnitt blivit 0,8 procentenheter högre än om riksbanken faktiskt hade försökt uppnå sitt inflationsmål, istället för att jaga priserna på fastighetsmarknaden. För det andra, och viktigare, visar den att den s k Phillipskurvan inte är vertikal, såsom Milton Friedman påstod, utan lutar neråt, såsom ekonomer som arbetar i Keynes tradition hävdar. På vanlig svenska betyder detta, att om man trycker ner inflationen, så ökar man arbetslösheten: ”En procentenhet lägre genomsnittlig inflation sammanhänger med 1,3 procentenheter högre genomsnittlig arbetslöshet”, konstateras i studien. Varför är just denna studie viktig för att förstå räntebråket? Jo, därför att författaren är Lars EO Svensson.

Alla som någon gång sett ett diagram över inflationstakt och arbetslöshet i Sverige, slås av det tydliga skiftet under 1990-talet. Från hög inflation till låg inflation – från låg arbetslöshet till hög arbetslöshet. Lite sunt förnuft och man inser att det där, ja det hänger ihop. Kanske är det så att denna insikt nu letat sig ända upp till riksbankens ledning där den resulterar i konflikter om räntesättningen.

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20120820