Problemet Carl Bildt

Efter fjorton månader i etiopiskt fångläger, kom de så äntligen hem. Som hjältar togs de emot på Arlanda och som hjältar applåderades de in på den välbesökta presskonferensen i ABF-huset. Martin Schibbye och Johan Persson.

Men inte av alla. Ett antal högerprofiler försöker nu misskreditera dem för deras politiska bakgrund. ”Två marxister som avskyr regeringen Reinfeldt är på väg hem”, skrev en moderat riksdagsledamot. Journalister ska minsann inte ha någon gräddfil, de får skylla sig själva, förklarade en välkänd centerprofil. Andra på högerkanten har talat i termer av att det kunde ses som ett utslag av gudomlig rättvisa att dessa gamla kommunister kastades i fängelse av vad som borde vara deras meningsfränder i Etiopien. När så Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida i lördags påpekade att Schibbyes och Perssons politiska bakgrund saknar betydelse – det som är relevant är att de fängslats för att de är journalister – bombarderades hans facebooksida av diverse högerdebattörer som tyckte att detta var en ”intellektuell nollpunkt”, att Lindberg var en man ”utan omdöme”, att han borde säga upp sig.

Lindberg slog ifrån sig och kallade det för ett märkligt sidospår. I en mening är det förstås så. Ett märkligt sidospår. Borde inte uppslutningen bakom dessa båda journalister vara total? Det är ju mycket enkelt: två svenska journalister har suttit i fångläger i fjorton månader i Etiopien för att de gjort sitt jobb. Men mer än så. De har, med risk för eget liv, gjort det kanske viktigaste jobb en journalist kan göra, nämligen att försöka granska den yttersta ekonomiska och politiska makten och hur den är sammanvävd. Och det har de gjort genom att försöka finna klarhet i vad vår utrikesministers gamla uppdragsgivare egentligen sysslar med i en stängd zon i Etiopien. Vi vet nästan ingenting om vad som försiggår där. Men vi har hört berättelserna från flyktingarna. Det är historier om tortyr, våldtäkter och folkfördrivning. Vad kan egentligen vara en viktigare journalistisk uppgift än detta? Hur kan journalisternas politiska bakgrund ens vara det minsta intressant i jämförelse?

Men försöken att misskreditera Schibbye och Persson är självfallet inte vilket sidospår som helst. Det är detta sidospår som står mellan Carl Bildt och avgrunden.  För det är förstås vad det här handlar om. Carl Bildt. Om hans politiska eftermäle och om hans position i den svenska borgerligheten. Ska han klara ännu en kris eller ska han slutligen falla? Ner i avgrunden.

Det är därför högern går i spinn.

Jag hade kunnat skriva resten av denna artikel om vad Lundin Petroleum misstänks för; om tortyr och lemlästningar i de områden där de är verksamma; om människor som flyr från den stängda zon där Lundinkontrollerade Africa Oil befinner sig; om den pågående förundersökningen om folkrättsbrott; om vilken roll Carl Bildt har haft i detta företag; om hur han ljugit och slingrat sig inför svenska folket.

Men det är inte nödvändigt. Dels för att det numera är välkänt. Dels för att Carl Bildts problem och det som gör Carl Bildt till ett problem för den svenska regeringen och i förlängningen för den svenska demokratiska ordningen, kan kokas ner till en enda tiondel av en sekund. Den tiondel av en sekund av tvekan som man ser i ögonen på Linnea Schibbye när hon svarar på om hon tror att Carl Bildts tidigare engagemang i Lundin Petroleum har påverkat hur han agerat efter att hennes man fängslats. Sedan säger hon nästan uppgivet: Jag hoppas att det inte har det, jag förutsätter att det inte har det.

Precis så är det nog många som känner inför Carl Bildt, vår utrikesminister och därmed vår främste företrädare i internationella sammanhang. Vi hoppas, vi tror, vi förutsätter att hans tidigare engagemang i Lundin Petroleum inte påverkar honom i hans roll som utrikesminister. För vi måste hoppas, tro och förutsätta att det är så. Annars ifrågasätter vi om demokratin verkligen fungerar; då funderar vi i banor av att mäktiga företagarintressen kanske kan köpa sig in i makten, och att vi har en regeringsmedlem som kanske inte företräder allmänintresset utan de särintressen som han tidigare arbetade för. I bakhuvudet ringer naturligtvis förra veckans avslöjande om Lundinsfärens och andra råvarubolags inflytande i utrikesdepartementet.

Det är just detta som är problemet. Problemet Carl Bildt. En utrikesminister måste vara en medborgare höjd över varje misstanke. Det får inte finnas någon tvekan, inte ens en tiondel av en sekund. Vi ska inte behöva säga att vi förutsätter att han inte har en dold dagordning. Det måste vara en självklarhet. Men jag undrar om det finns någon idag, ens bland Bildts anhängare, som inte tvekar inför frågan om hans koppling till Lundin Petroleum? Som inte tvekar ens en tiondel av en sekund. Det är i så fall en tiondel av en sekund för mycket.

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20120917

http://www.folkbladet.nu/326686/tony-johansson-problemet-carl-bildt-2

http://www.pitea-tidningen.se/ledare/artikel.aspx?ArticleId=7151669

Tågsatsningen – en missad chans

När jag i förra veckan hörde regeringen presentera sin tågsatsning på 55 miljarder så var min första tanke att det faktiskt skulle bli till att skriva en positiv artikel om regeringen Reinfeldts politik. Det tillhör inte vardagligheterna. Men att satsa på tågen är helt rätt, särskilt nu när det är kris i ekonomin och arbetslösheten är hög. Investeringar är ett utmärkt sätt att bekämpa krisen och samtidigt bygger man Sverige starkt för framtiden. Men efter att ha granskat rätt många regeringsutspel och jämfört med vad de verkligen menar, så vet jag att man inte ska tro på det PR-stinna schlingmannska ordflödet vid mediepresentationerna. Det visade sig vara en god utgångspunkt också denna gång.Den som först uppmärksammade, att det var nåt lurt med de där 55 miljarderna var Aftonbladets Lena Mellin, som för ovanlighetens skull var på hugget också mot regeringen. Likt en Joe Labero, trollar regeringen med miljarderna, skrev hon.Så vad handlar då detta om? Enligt regeringspromemorian ”Jobb- och tillväxtsatsningar: 55 miljarder till järnväg” som utspelet baseras på, ämnar regeringen satsa 55 miljarder på järnvägen. Ostlänken, som ska möjliggöra snabbtåg mellan Stockholm och Linköping, ska byggas, liksom dubbelspår på delar av sträckan Göteborg–Borås. Anslagen till drift och underhåll ökas.

Den svenska järnvägen har i 20 års tid stått på svältdiet, underhållet har eftersatts och kapaciteten är på många sträckor för liten. Visserligen är det inte endast en resursfråga, utan också en organisationsfråga. Järnvägen är så nära ett naturligt monopol man kan komma.Det går inte att köra mer än ett tåg på ett stycke spår samtidigt, så det säger sig självt att man inte kan skapa någon verklig konkurrens. Oavsett hur många operatörer som man anlitar. Risken är i stället att man får problem med effektiviteten. Men denna och andra farhågor brydde inte konkurrensivrarna sig om när de satte tänderna i det svenska järnvägssystemet. För dem är konkurrensprincipen alltid överordnad effektivitetsprincipen.

Resultatet har blivit ständigt försenade tåg, eftersatt underhåll och att pengar som skulle kunna användas till investeringar i stället läcker ut i form av vinster och kontraktstvister med privata entreprenörer.Dessa problem angrips inte i regeringspromemorian. Men mer pengar till drift och underhåll bör ändå kunna göra så att tågen börjar gå i tid. Alltså utmärkt.

Men så var det det där med att läsa det finstilta, inte bara rubrikerna. Gör man det så framkommer att detta inte är något som ska göras nu. Regeringen lovar åtgärder som deras efterträdare och efterträdares efterträdare ska genomföra. Merparten av dessa 55 miljarder ska nämligen betalas först om många år. Nästa år blir det inga extra pengar alls till underhåll och drift. Först därefter ökas dessa anslag. Ostlänken ska inte stå klar förrän 2028, sträckan Göteborg–Borås ska ”preliminärt” påbörjas 2020. Vidare, 55 miljarder låter mycket. Men utslaget på femton år, handlar den storslagna satsningen om drygt 3,5 miljarder per år – mindre än en promille av BNP i dagsläget. Därtill bygger man inte för att klara de höghastighetståg som med all sannolikhet kommer att behövas om tåget ska bli ett attraktivt alternativ till flyget. Därmed bromsar man utvecklingen under kanske så lång tid som ett sekel.

I stället borde man sätta i gång omedelbart. Men det skulle kräva lånefinansiering, och det låter sig inte göras med dagens fyrkantiga ekonomiska tänkande. Plus och minus ska gå ihop. Kosta vad det kosta vill. Det är en doktrin som är irrationell i normallägen, men dumdristig i ekonomiska kriser. Det är nu som man ska låna till investeringar. De låga statsskuldsräntorna gör att det praktiskt taget är gratis för staten att låna. Men det anses viktigare att statens finanser går ihop nu än att man investerar i dag för att öka tillväxten i morgon, så att statens finanser blir bättre i övermorgon. Ökade investeringar skulle också kunna sänka arbetslösheten: ökar man investeringarna med en procentenhet av BNP, faller arbetslösheten med omkring en procentenhet. En stor satsning på investeringar skulle alltså vara helt rätt, ur många synvinklar.

Regeringens tågsatsning är visserligen bättre än inget. Men det är en missad chans. Regeringen borde framtidssäkra stambanan genom att bygga för höghastighetståg och den borde tidigarelägga de stora investeringarna genom att lånefinansiera järnvägsutbyggnaden. Det hade kunnat göras utan att äventyra statsfinanserna. Samtidigt hade krisen kunnat lindras, arbetslösheten pressas tillbaka, Sveriges konkurrenskraft stärkas. Men i stället skjuter regeringen det på framtiden. För med dagens ekonomiska tänkande, vars brister blir så tydliga just i fråga om järnvägen, har vi inte råd att bekämpa krisen, vi har inte råd att sänka arbetslösheten och vi har inte råd att öka konkurrenskraften genom bättre järnväg. Frågan är om vi kommer att ha råd att göra något av detta i framtiden om vi inte gör det i dag?

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 3 september 2012

%d bloggare gillar detta: