Förlorade Socialdemokraterna valet i fredags?

Tony Johansson och Lena Sandlin

I fredags ställde sig den socialdemokratiska partistyrelsen enigt bakom en ny politik i fråga om vinster i den offentliga sektorn. Det är det första som förbryllar oss när vi tar del av beslutet. Vi läser texten. Många bra förslag. Kvalitetsindikatorer och nya skatteregler ska införas i syfte att stävja de mycket höga vinsterna. Vinster ska redovisas och den fria etableringsrätten inom ramen för Lagen om valfrihetssystem ska avskaffas. Allt detta är bra förslag. Problemet är inte vad som föreslås, utan vad som inte föreslås. Detta är mycket långt ifrån LO:s ställningstagande om en s k ”non-profit”-princip. Så hur i hela världen har de fått LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson, och de andra kritikerna, med på vagnen?

Det finns ett underlag också. En drygt tjugo sidor lång utredning. Fem sidor in i läsningen, bokstavligen studsar vi till. Detta är direkt vilseledande. Det stämmer ju inte. Vi fortsätter att läsa och inser att utredningen ändrar karaktär, blir mer vederhäftig och bättre underbyggd. När vi lägger det sista bladet åt sidan, förstår vi vad som måste ha hänt.

Så här ser nämligen utredningen ut:från sida sex till tjugotvå får vi läsa en formidabel sågning av vinstintressen i den offentliga sektorn. Det konstateras att den vinstsyftande verksamheten har vuxit lavinartat, att den koncentreras till några stora koncerner, att riskkapitalbolag är vanligt. Vi blir upplysta om att avkastningen är dubbelt så hög i utbildningssektorn som i övriga näringslivet och att i en del fall uppgår den till nära 30 procent per år. Vi ser framför oss en stor tvättmaskin – där miljard efter miljard, ihopknegade av vanligt folk, snurrar runt tills de har omvandlats till privat profit och rinner ned i kassorna på de stora riskkapitalbolagen, vars ägare stoppar kosingen i segelbåten och drar iväg till Caymanöarna för att slippa betala just de skatter som gör deras utsvävande liv möjliga, långt borta från vanliga skattebetalares livsvillkor.

Det förs resonemang om att själva vinstmotivet inom offentlig sektor är problematiskt. Bygger man system där krämaraktiga chefer kan spara några ören på att inte byta blöjor på de gamla så ofta, ja då kommer de förr eller senare att börja väga kissblöjorna. I rapporten diskuteras att de mjuka delarna av offentlig verksamhet egentligen lämpar sig dåligt för konkurrensutsättning och att det är lätt att kringgå lagstiftning mot vinstuttag. Men samtidigt redogörs för att våra grannländer – Norge, Danmark och Finland – har lagar som stoppar vinstuttag eller förbjuder vinstsyfte eller aktiebolag i offentligt finansierad välfärd.

Utredningen utgör en hård, väl underbyggd kritik mot vinstsyfte i den offentliga sektorn, som i kombination med redogörelsen för våra grannländers erfarenheter visar på möjliga vägar framåt. En sådan hade helt enkelt varit att förbjuda aktiebolag och vinstsyfte i den offentligt finansierade välfärden och i stället uppmuntra alternativ som bärs fram av idéer snarare än av profit.

Detta, tror vi, är precis vad den politiska ledningen, som ville annat, insåg när de läste rapporten. Därför blev det nödvändigt med en motbild. Den motbilden utgörs av stycket ”Mångfaldens betydelse”, som har stoppats in först. Det är den enda del i denna rapport som talar för den mjuka linje som partistyrelsen valde i fredags. I detta stycke slås fast att konkurrens mellan skolor är positivt, det ”höjer den genomsnittliga nivån”. En del andra frågor omnämns, men detta är det tunga argumentet. Där påstås att flera studier har slagit fast att det förhåller sig så. Referensen är den mycket omtalade SNS-rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” som kom förra året. Det var detta som fått oss att studsa till. Rapportens slutsats var nämligen inte denna. Där omnämns visserligen att det för ett antal år sedan kom studier som indikerade att skolresultaten hade ökat som en effekt av konkurrensen, men att senare studier inte funnit sådana resultat. Slutsatsen var: ”Det är också svårt att se några stora positiva effekter av konkurrensutsättningen på elevernas skolresultat Det verkar även som om farhågor om att konkurrens och skolval kan leda till betygsinflation och segregation har visst fog för sig.”

Den enda del av denna utredning som talar för partistyrelsens mjuka linje, är alltså direkt vilseledande.

Då återstår frågan om hur partistyrelsens ledamöter kunde enas när de för bara några dagar sedan framstod som så splittrade? Det vi har fått fram är följande:

Partistyrelsen var inte enig. Flera ledamöter var mycket kritiska. LO-ordförande Thorwaldsson verkar dock ha accepterat förslaget. Till oss säger han att han hade velat gå längre, men att han kan ”leva med kompromissen”. Efter beslutet frågade Löfven om det var enhälligt, vilket möttes av, som en ledamot uttrycker sig, ett ”lojt ja från halva församlingen”. Därefter uppges Löfven ha talat om för ledamöterna vilket bra och klokt beslut man fattat och ha understrukit vikten av total lojalitet mot det, varefter det hela avslutades med en gemensam applåd för att, som en säger, ”vi varit så duktiga, kloka och lojala” och tillägger: ”Fy fan!”.

Så mycket för enigheten i frågan alltså.

Frågorna är nu om de LO-medlemmar som drev igenom non-profit-principen på LO-kongressen kan leva med denna kompromiss och om Socialdemokraterna kan överleva med denna kompromiss, vars innehåll, enligt en färsk opinionsundersökning, tycks stödjas av endast två procent av de rödgröna väljarna. Kanske förlorade Socialdemokraterna nästa val i fredags.

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20121029

Är euron värd att rädda?

Rapport skriven på uppdrag av tankesmedjan Idéfabriken,presenterad 20121006

Länk till rapporten

Borgs ekonomiska modeller saknar verklighetsförankring

Publicerad på Tidenmagasin.se 20121016 (uppdaterad version)

I förra veckan uppgav Anders Borg, att om arbetslöshetsersättningen höjs, såsom Socialdemokraterna föreslagit, skulle antalet arbetslösa öka med nästan 30 000 personer. Detta grundas i beräkningar från finansdepartementet.

Problemen är två:

1) Det första är att denna typ av modellberäkningar som regeringen bygger hela sin politik på och utifrån vilka de med nästan kuslig precision säger sig kunna förutspå exakt hur många jobb som det en eller andra förslaget ska komma att ge eller hota är just att det handlar om modeller, inte om verkligheten. Men alla som sysslat med ekonomiska modeller vet att resultatet är beroende av vad man antar och att hög precision förvisso kan verka övertygande men i realiteten sällan är det. Och faktum är att vi fortfarande väntar på att regeringens förutsägelser ska slå in, exempelvis alla fantastiska resultat som utlovats av jobbskatteavdraget.  Likaså på de likaledes stora, av regeringens modeller prognostiserade, effekterna av den stora sänkningen i arbetslöshetsförsäkringens generositet.

Modeller är inte verklighet. Den som använder uppskattningar från modeller för att kritisera andras förslag eller försvara sina egna, måste därför om han eller hon vill vara hederlig vara tydlig med att det rör sig om förenklade modeller, där man inte tagit hänsyn till hela den komplexa verkligheten och med felmarginaler som kan vara mycket stora. Regeringen har emellertid gjort det till en sport att haspla ur sig denna typ av uppskattningar som om de vore verklighet, ja att de kanske till och med redan har inträffat. Det är inte intellektuellt hederligt.

2) För det andra, vilket är nära kopplat till det första problemet: det saknas historisk evidens för att regeringens modeller faktiskt beskriver verkligheten. Regeringen har sedan  den tillträdde 2006 genomfört den mest omfattande omläggningen av arbetsmarknads- och skattepolitiken på decennier. Denna omläggning motiverades med uppskattningar som de tagit fram med hjälp av sina modeller. Om dessa modeller hade speglat verkligheten bra, skulle vi nu ha fått se resultat i form av fallande jämviktsarbetslöshet.

Men som framgår i diagrammet ovan, har såväl jämviktsarbetslösheten som den faktiska arbetslösheten ökat sedan regeringen tillträdde. Att arbetslösa blivit fattigare och de som förvärvsarbetar fått högre disponibla inkomster, har alltså inte sänkt jämviktsarbetslösheten. Diagrammet visar därtill att historiskt har  arbetslösheten varit okorrelerad med hur generös arbetslöshetskassan varit. Under hela 1970- och 1980-talen var en hög nettoersättningsgrad förenlig med en arbetslöshet (faktisk såväl som jämviktsarbetslöshet) på under fyra procent. Därefter ökar arbetslösheten och som en konsekvens av krissaneringen skärs arbetslöshetsersättningen ner. Men trots den lägre ersättningsgraden minskar inte jämviktsarbetslösheten, istället stabiliseras den på strax över sex procent.

Regeringen brukar försvara sig med att detta beror på krisen. Så vänta bara, säger de. Om några år så faller den till följd av reformerna. Men jämviktsarbetslösheten beror, i de modeller som regeringen bekänner sig till och också hänvisar till (exempelvis OECD:s modell från 2006), uteslutande på s k exogena faktorer, d v s institutioner som påverkar lönesättningen på arbetsmarknaden. Finanskrisen inverkar i dessa modeller inte på jämviktsarbetslösheten. Min uppfattning är, i likhet med moderna keynesianska teorier, att jämviktsarbetslösheten primärt bestäms av investeringstakten, varför sådant som ekonomiska kriser faktiskt inverkar på jämviktsarbetslösheten. Men det kan inte regeringen hävda, ty då faller dess argument för varför det är så viktigt att göra arbetslösa fattigare.

Och internationella jämförelser ger regeringen lika lite stöd som den faktiska svenska historien.  I diagrammet nedan har jag lagt in bruttoersättningsgraden på den horisontella axeln och arbetslösheten på den vertikala (2009-2010) för 29 länder. Om det vore så att arbetslöshetskassans generositet har stort genomslag på arbetslösheten, skulle trendlinjen luta uppåt. Ju högre ersättningsgrad, desto högre arbetslöshet. Men så är det uppenbarligen inte. Inom de intervall som finns i denna landgrupp, kan  länderna kombinera vilken ersättningsgrad som helst med vilken arbetslöshetsnivå  som helst. Det finns inga samband.

Dessa resultat är i linje med vad många forskare länge påstått: arbetslösheten bestäms av andra variabler än av hur generös a-kassan är. Dessa slutsatser gäller även för de mer avancerade paneldatamodeller som OECD nyttjar. I det fallet har jag i andra sammanhang[1] visat att det positiva samband mellan arbetslöshetsersättnings generositet och jämviktsarbetslösheten som har rapporterats dels inte är robust, dels är beroende av att man utesluter investeringar från modellen och därmed antar, mot sunt förnuft, att investeringarna inte påverkar arbetslösheten på sikt.

Slutsatserna är för det första att det inte är hederligt att använda modeller såsom om de vore verkligheten. För det andra, att om man nu ska använda modeller så är det rimligt att se till att de faktiskt beskriver det verkliga Sverige såsom vårt land har utvecklats i modern tid, och då kan konstateras att det inte finns något historiskt samband mellan generositeten i arbetslöshetsförsäkringen och arbetslösheten. Den som vill hävda att det nuförtiden finns ett sådant samband måste kunna motivera det med annat än att han eller hon har skaffat sig en modell.

Så, Borg må ha en finfin datamodell som han kan ratta med och som kan ”bevisa” än det ena, än det andra. Men den verkliga världen fungerar inte som hans modell. Och därför får hans politik inte de effekter som han påstår.


[1] Se Tony Johansson och Josef Taalbi i Full sysselsättning och ekonomisk politik, s 53 ff:

EU är en ovärdig pristagare

Fattas bara att de får ekonomipriset också, tänker jag och skrattar till lite. Humorn hade varit lika stor. Fast det här är inget att skratta åt.

Nobels fredspris tilldelas i år en organisation som kräver upprustning i medlemsländerna och som är i färd med att skapa en social och politisk katastrof.
Detta säger sig Nobelkommittén vilja belöna och uppmuntra. Den struntar i Nobels sista vilja.
Det EU som tilldelas Nobels fredspris, ett pris som ska gå till den som arbetat för förbrödring mellan folk, är samma EU som nu dömer en generation greker till skuldslaveri och arbetslöshet.
Det är en fredspristagare vari vi ser folkvalda regeringar underordna sig den icke valda trojkans dekret, som upphäver kollektivavtal och demokratiska beslut, som beordrar privatiseringar och lönesänkningar; vari vi ser teknokrater ersätta demokrater i land efter land, alltmedan gatorna i Madrid, Lissabon och Aten fylls med hundratusentals protesterande.

Jag funderar på vad de tycker om detta fredspris, eller på vad som rör sig i huvudet på den mamma, som jag nyligen läste om, som tvingats lämna sin dotter till barnhem för att hon inte kunde föda henne längre och sedan får höra Angela Merkel förvägra grekisk skuldlättnad med motiveringen att det måste gör ont. Tänker hon att EU förbrödrar eller knyter hon näven?
Nobelkommittén har inte folkens perspektiv utan eliternas. Och dessa eliter vill de uppmuntra. En signaleffekt talar den om. Men uppmuntran är just vad EU-lederna inte behöver.
De är självgoda nog ändå, även utan ett fredspris i fickan. Och deras självgodhet håller på att störta Europa i fördärvet, förstöra miljoner människors drömmar och underminera den politiska stabiliteten.
För vem kan i dag förutse var de knutna nävarna riktas? 22 procent av de grekiska väljarna uppger nu att de har förtroende för fascistledaren. Därför är tidpunkten illa vald.

Lika illa är att Nobelkommittén accepterar EU:s officiella historieskrivning. Enligt denna är historien enkel och fylld av fredsivrande statsmän i Europa­tankens tjänst.
Män som insåg att för att kriga behöver man kol och stål. Och då de var goda och kloka och ville säkra freden, beslutade de om överstatlig kontroll av kol- och stålproduktion. Resultatet blev Kol- och stålunionen, och eftersom det är embryot till EU följer att EU är ett fredsprojekt.
I denna, EU:s officiella, historieskrivning finns inte plats för en Adenauer som drömmer om att återupprätta det tyska kolonialväldet och ser västeuropeisk integration som en metod för att återskapa tysk styrka; eller en Schuman som talar om folklig förbrödring men samtidigt beordrar krig i Indokina; Plevenplanen om upprättandet av en gemensam europeisk armé skyndar man av förklarliga skäl förbi.
Inte heller ställs frågan: varför var Kol- och stålunionen nödvändig?
Segrarmakternas ursprungliga plan för Tyskland hade ju varit att omvandla landet till ett jordbruksland utan armé och med minimal industriproduktion. Så, varför behövdes överstatlig kontroll över kol- och stålproduktionen?

Svaret är att när kalla kriget började ta form, övergav USA denna plan. Istället beslutade man att integrera de västligt ockuperade zonerna i det västliga stormaktsblocket.
Och här kommer den känsligaste punkten för EU:s historieskrivare: mycket tyder på att Stalin för Tyskland ville se en österrikisk lösning: återförening, avmilitarisering och permanent neutralitet.
Vi kan inte med säkerhet veta att det i slutändan skulle ha kunnat bli så. Men klart är att USA inte ville pröva denna väg.
Det kan alltså ha funnits en alternativ framtid för det tyska folket, där det inte hade behövt leva åtskilt av en järnridå i fyrtio år.
USA föredrog dock att återupprusta Västtyskland.

Men Frankrike kunde endast acceptera detta under förutsättning att kol- och stålproduktionen ställdes under överstatlig kontroll samt att den västtyska återupprustningen ställdes under ­liknande överstatlig kontroll.
Kol- och stålunionen löste det förstnämnda, medan Plevenplanen var tänkt att lösa det senare. Det är återupprustning och kallt krig – inte en allmän fredssträvan – som är EU:s historiska vagga. Priset kan ha varit att Tyskland delades i fyrtio år.
Att legitimera en historieskrivning som inte är sann är inte i linje med Nobels sista vilja, lika lite som att understödja en europeisk elit som är i färd med att skapa en social katastrof är det.

Visst kan man ändå tycka att EU förbrödrar och att sextio år utan krig bör belönas. Men till syvende och sidst finns ett reellt existerande EU och ett testamente att förhålla sig till.
Nobel ville att fredspriset skulle tilldelas den som verkat ”för avskaffandet eller minskningen av stående arméer”. Nobelkommittén har i år belönat en union som i sin grundlag skriver att ”medlemsstaterna förbinder sig att gradvis förbättra sin militära kapacitet”.
Det var om förbrödring mellan nationer, inte mellan vapenkrämare som Nobel skrev. Det var nedrustning, inte upprustning som ­Nobel ville belöna.
Nobelkommittén följer inte Nobels sista vilja. EU är en ovärdig pristagare.

Tony Johansson

Publicerad 15 oktober 2012 kl 00.30, Västerbottens folkblad och Piteåtidningen

En annan socialdemokrati är möjlig!

I dagarna lägger Socialdemokraterna fram sitt budgetförslag. Att döma av det som hittills har avslöjats finns det en del att vara nöjd med – såsom beskedet att avskaffa Fas 3 och satsningar på innovationspolitiken. Den övergripande inriktningen verkar dock bli fel. Men än är det inte försent. En annan socialdemokrati är möjlig.

Många har den senaste veckan hängt upp sig på utspelet om en ”affärsplan” för Sverige. Och det med rätta. Sverige är inget företag, det sänder fel signaler och det vittnar om obefintlig fingertoppskänsla. Men problemen i den socialdemokratiska ekonomiska politiken är större än ett illa valt ord. Snarare är detta klavertramp ett symptom på de djupare problem som Socialdemokraterna har i nuläget, klämt som det är mellan sin identitet som en rörelse som verkar för ökad jämlikhet och en tämligen skicklig borgerlig regering som på kort tid förändrat det politiska landskapet.

Detta yttrar sig i uppgivenheten ifråga om skattepolitiken och i rädslan för att uppfattas som ekonomiskt oansvarig. Det senare gjorde att man hamnade fel i budgetdebatten. Socialdemokraterna lekte klassens ordningsman i ett principförsvar av det finanspolitiska ramverket och kritiserade Borg för att spendera för mycket pengar, snarare än för det som är det egentliga problemet med Borgs budget – att han spenderar pengarna fel. Ihärdiga rykten gör nu också gällande att Socialdemokraterna tänker lägga en budget med en lägre utgiftsnivå än regeringens. I ett läge av massarbetslöshet, skulle Socialdemokraterna alltså välja att spara mer än högern! Det är inte särskilt begåvat.

Minst lika illa är det med den skattepolitik som Socialdemokraterna kanske kommer att gå till val på. Där är det inte rädsla för att stämplas som oansvarig som är boven, utan ren uppgivenhet, grundat i föreställningen att folk har vant sig vid de lägre skatterna och med RUT-avdraget. Därför går det inte att backa bandet. Så kan Pagrotskys så kallade skatteutredning – några sidor som han verkar ha skarvat ihop på en kafferast – sammanfattas.

Men hur ska en socialdemokratisk välfärdspolitik kunna finansieras med en moderat skattepolitik? Det enkla svaret är att det inte går.

Och då blir naturligtvis följdfrågan: varför ska man i så fall rösta på Socialdemokraterna?

Stefan Löfvens oerhörda karisma är troligen inte svar nog.

Så, om Socialdemokraterna vill vinna valet, måste det göra helt om. Istället för att lägga sig intill högeralliansen, bör det formulera ett från högeralliansen tydligt avskilt alternativ. Här följer fem byggstenar i en sådan omläggning. För en annan socialdemokrati.

1. Självförtroende: Förstå att det inte finns skäl att vara uppgiven i frågor som rör välfärden och dess finansiering . Som Umeåprofessorn, Stefan Svallfors, visade i en studie förra året är över sjuttio procent beredda att betala mer i skatt om pengarna går till skolan, sjukvården och till de äldre.

2. Stå upp för jämlikhetspolitik: Jobbskatteavdraget, den avskaffade förmögenhetsskatten, RUT-avdraget, den regressiva fastighetsskatten, försämringarna i socialförsäkringssystemen – detta är sådant som ökar ojämlikheten. Säg det! Även om det är impopulärt i vissa kretsar.

3. Sök smarta lösningar: Det kan i vissa fall vara politiskt svårt att backa bandet helt, men ofta kan en fråga desarmeras genom att göra smarta förändringar som inte påverkar flertalet väljare negativt. I fråga om RUT-avdraget kan det göras mycket enkelt genom att sänka taket till 5000 kronor. 75 procent av alla som nyttjar RUT gör ju det för en lägre summa än så. I fråga om jobbskatteavdraget kan det göras genom att sätta ett tak som gör att låg- och medelinkomsttagare får behålla sin lägre skatt, medan avdraget trappas av över 30 000 kronor i månaden.

4. Full sysselsättning. Socialdemokraterna måste visa att de menar allvar och lägga skarpa förslag som ökar efterfrågan på arbete. Det räcker inte att öka matchningen på arbetsmarknaden. Efterfrågan är för låg och därför måste investeringstakten öka. Här saknar Socialdemokraterna – liksom högeralliansen – skarpa förslag.

5. Överskottsmålet är oansvarigt. Socialdemokraterna missade ett gyllene läge då den kunde ha gjort Borgs budget, som strider mot det finanspolitiska ramverket, till utgångspunkt för en diskussion om rimligheten i detta ramverk. Socialdemokraterna hade kunnat gå på offensiven och föreslå att ett balanskrav införs istället för överskottsmålet. Det är en rest från skuldsaneringens tid. Nu när statens finanser är goda, är det inte oansvarigt att ha ett balanskrav – statsskulden kommer nämligen ändå att fortsätta minska som andel av BNP. Med balanskrav skulle 35 miljarder frigöras, vilket skulle kunna användas för att sänka arbetslösheten. Det vore att ta riktigt ansvar – ansvar gentemot alla dem som tvingas gå arbetslösa.

Så skulle alternativen bli tydliga i svensk politik. Socialdemokraterna skulle kunna finansiera sin välfärdspolitik, klyftorna minskas och arbetslösheten bekämpas. Så skulle Socialdemokraterna kunna vinna valet 2014.

Länk:

http://www.pitea-tidningen.se/opinion/ledare/en-annan-socialdemokrati-ar-fortfarande-mojlig-7181585-default.aspx

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20121001

%d bloggare gillar detta: