Palestinierna har rätten på sin sida

Tips: Min roman ”Den tredje passageraren”, som kommer ut 15 september, är en roman om terroristjakten och världen efter 11 september, Klicka här och läs mer

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20121126

Vapenvila råder. Kriget är slut. För denna gång. Om vi nu ska kalla detta för ett krig. En av världens mest högteknologiska krigsmakter bombarderade från havet och luften den isolerade, fattiga enklaven Gaza – världens största fängelse – som saknar luftförsvar, flygvapen, pansar och armé. ”Detta är inte krig, detta är mord”, kommenterar Noam Chomsky.  Och likräkningen ger honom rätt. Det gick minst 25 döda palestinier på varje död israel. Därför är det inte att förvånas över rapporterna om palestinier som jublar åt nyheten att raketerna nu når Tel Aviv. Det är inte bara jag som måste känna skräck, nu känner de också skräck, säger en palestinsk kvinna. Det är en djupt mänsklig reaktion – offrets känsla när åtminstone en del av smärtan, skräcken och förnedringen återgäldas, när gärningsmannen får känna vad hon själv känner.

Det gör emellertid inte att Hamas raketattacker är lagliga. Det är ju andra civila som drabbas. Raketbeskjutningarna är urskiljningslösa och därför i strid med krigets lagar. Israeliska civila är lika oskyldiga som palestinska civila. Och samma mänskliga reaktioner som den som den palestinska kvinnan ger uttryck för frodas också i Israel.
Extremism blir resultatet: Fanatikerna i Hamas som skjuter raketer på civila israeler och högteknologiskt israeliskt bombardemang mot civila palestinier som motiveras med herrefolksretorik. ”Vi måste bomba Gaza tillbaka till medeltiden och förstöra infrastrukturen, inklusive vägar och vattenförsörjning”, förkunnade en israelisk regeringsledamot. ”Gazas invånare är inte oskyldiga… Vi måste jämna hela bostadsområden med marken. Jämna hela Gaza med marken. Amerikanerna slutade inte vid Hiroshima”, skrev Gilad Sharon (son till förre primärministern Ariel Sharon) i en artikel i The Jerusalem Post som uppmanade till folkmord på palestinier. Det barn som föds som palestinier i Gaza är skyldigt. Och skyldiga får dödas, det är Gilad Sharons budskap. Så föder kriget extremismen, så föder extremismen kriget.
Så är båda sidor lika ansvariga? Nej. Israel har huvudansvaret.  Socialdemokraternas uttalande i fredags som underströk detta och deklarerade att Sverige bör erkänna staten Palestina var därför en välbehövlig och riktig markering.
För här, liksom internationellt, driver förespråkarna av Israels politik att Israel har rätten på sin sida. Möjligen, säger några av dem, kan vi kritisera Israels sätt att föra krig. Men rätten att försvara sig mot Hamas raketattacker är självklar. Det är fel. Israel har ingen självförsvarsrätt gentemot de områden som det ockuperar. Den som hävdar motsatsen ignorerar en av de viktigaste lärdomarna av andra världskriget. Nürnbergrättegångarna slog nämligen fast att en ockupationsmakt aldrig kan åberopa självförsvar när dess soldater bekrigar motståndsrörelser. Den enda part som kan åberopa självförsvar är de ockuperade. Alla krigshandlingar utförda av ockupationsmakten är definitionsmässigt olagliga – alltså även om ockupationsmakten följer reglerna för hur krigföring får utövas, vilket Israel inte gör.
Israel har inte någon som helst rätt att bekriga någon palestinier – varken civila eller de som är medlemmar i motståndsrörelsen. De har nämligen ingen rätt att ockupera. Ockupationsmaktens rätt består i att lämna de områden som har ockuperats.  Det är därför som en av världens mest välkända folkrättsexperter, Michael Mandel, på frågan i vilken utsträckning som Israel har rätt att åberopa självförsvar, svarar: ”Ingen, de har inget juridiskt argument för självförsvar. Faktum är att det är Hamas som har rätt till självförsvar”.
Israel hävdar visserligen att det sedan tillbakadragandet 2005 inte ockuperar Gaza. Men enligt det internationella samfundet rör det sig alltjämt om en ockupation. Av två skäl. För det första därför att Israel utövar en de facto ockupation, genom sin sjöblockad och sitt luftherravälde samt återkommande militära interventioner. För det andra, därför att Gaza endast är en del av de ockuperade områdena. Detta slogs senast fast i säkerhetsrådets resolution nummer 1860 från 2009: ”Gazaremsan konstituerar en oskiljbar del av det 1967 ockuperade territoriet och kommer att utgöra en del av staten Palestina”. Ett partiellt återtåg på marken från en del av detta territorium gör inte att ockupationen av territoriet som sådant har upphört. Först när alla delar av de områden som har ockuperats överlämnas till palestinierna upphör ockupationen. Således ska Israel fortsätta att betraktas som en olaglig ockupationsmakt.
Därför måste varje diskussion om konflikten, ta sin utgångspunkt i Israels ockupation av de palestinska områdena, från att Israel bär huvudansvaret. Och världens budskap måste vara enkelt och klart: ockupationen av samtliga delar av de palestinska områdena måste upphöra, kolonialismen genom bosättningarna få ett slut, blockaden upphöra, muren på ockuperad mark rivas och flyktingarna få rätten att återvända

 

Reinfeldt och Romney har samma syn på ekonomisk politik

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20121112

De reaktionära, religiösa homofoberna förlorade! Världen drog en lättnadens suck. Själv drog jag ytterligare en suck av lättnad för att Romneys ekonomiska program, som sannolikt skulle ha drivit USA ner i en ny recession, hade slängts på sophögen av det amerikanska folket.

För oss svenskar är de bataljer om den ekonomiska politiken som utkämpades under presidentvalskampanjen av särskilt intresse. Det är nämligen samma argument där som här – Romney och Reinfeldt argumenterar faktiskt ganska lika och det som Romneys kritiker varnade för, det har vi redan sett ske i Sverige under Reinfeldts statsministerperiod. Men de amerikanska kritikerna av Romneys högerpolitik – inte minst Paul Krugman och Joseph Stiglitz – är så väldigt mycket bättre än de svenska kritikerna av Reinfeldts högerpolitik. Den svenska oppositionen har mycket att lära.

Romneys ekonomiska program byggde på massiva skattesänkningar – särskilt för rika – och samtidigt ökade militära utgifter och minskat budgetunderskott. Något måste då, som den förre världsbankekonomen och nobelpristagaren Joseph Stiglitz påpekade, komma i kläm för att ekvationen ska gå ihop – och detta något kan bara vara de sociala utgifterna. Sveriges utveckling ger honom rätt. Det är precis det som sker när skatterna sänks. De svenska skatterna har på sex år sänkts med 100 miljarder. Arbetslösa, sjuka, föräldralediga och pensionärer har betalat ett formidabelt guldregn över Vellinge, Danderyd och Saltsjöbaden. De rikaste har fått större inkomster, de fattigaste har fått lägre. För de tio procent som har lägst inkomster har levnadsstandarden fallit sedan 2007 – den har backat ner till samma nivå som 1991. De med högst inkomster har fortsatt att dra ifrån. Deras levnadsstandard ligger nu mer än 60 procent över den nivå som de hade 1991. Och då har jag ändå inte räknat in kapitalinkomsterna.

Men, säjer Romney, liksom Reinfeldt: skattesänkningar ökar tillväxten och skapar jobb, vi kan äta kaka och samtidigt ha mer kvar. Visst, säjer jag. Om ni verkligen bakar nya, större kakor så kan ni förstås mumsa i er. Men ni är båda två usla sockerbagare med samma gamla dåliga recept från 1930-talet. Kakorna ni bakar är inte bara små, de smakar illa också. De tolv miljoner jobb som Romneys skattesänkningar påstods kunna ge, är fantasisiffror av samma slag som de 120 000 jobb som Reinfeldt hävdar att jobbskatteavdraget har gett. Enligt en rapport från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, går det inte att belägga att jobbskatteavdraget skapat ett enda jobb. Och läser man Konjunkturinstitutets specialstudie från förra året om jobbskatteavdraget, blir man varse att skattesänkningarna kan ha lett till högre arbetslöshet. Jobbskatteavdraget kostar 70 miljarder per år – och resultatet: högre arbetslöshet! Paul Krugman, också han nobelpristagare, har förmodligen inte koll på vad som hänt här, men Sverige fungerar som en illustration på hans principargument mot Romneys ekonomiska program: de föreslagna inkomstskattesänkningarna, säger Krugman, skapar inte ett enda jobb – vad de möjligen gör är att öka arbetskraftsutbudet. Men det är inte samma sak som att fler arbeten skapas. Det är inte brist på arbetskraft som är problemet, det är brist på efterfrågan. Och skattesänkningarna och det sätt som de finansieras på, riskerar sänka efterfrågan. Tänk om den svenska oppositionen hade begripit det här och vågat ge sig på skattesänkningarna. Istället lägger den sig platt och accepterar det mesta.

Det som gjorde Romneys ekonomiska program så farligt i det nuvarande konjunkturläget, var just att det skulle resultera i sänkt efterfrågan i ekonomin. För det första därför att han hade en uttalad ambition att snabbt minska underskottet i statens budget. Det skulle ha pressat ner USA i en ny recession. Men om vi fortsätter på Sverigejämförelsen, så blir det tyvärr tragikomiskt. För här är det Socialdemokraterna som står för Romneylinjen. Samtidigt som varslen haglar så föreslår, som bekant, Socialdemokraterna en lägre offentlig utgiftsnivå än regeringen gör. Det är, för att uttrycka sig vänligt, inte särskilt begåvat.

För det andra är kombinationen av skattesänkningar för välbeställda och neddragningar i sociala utgifter själva grundreceptet för att sänka en konjunktur. Om man sänker skatten för dem som har höga inkomster, och låter låginkomsttagarna stå för notan, blir konjunktureffekten negativ – så även om man inte förändrar statens totala utgifter och intäkter. Det är nämligen inte bara moraliskt fel att ta pengar från den fattige och ge till den rike – alltså det som Romney ville göra och det som Reinfeldt har gjort i sex år – utan det sänker också tillväxten. Rika sparar en större del av en inkomstökning än fattiga gör. Vill man få fart på hjulen, ska man alltså se till att jämna ut inkomstskillnaderna. Det ökar den totala konsumtionen och kan därigenom dra igång ekonomin. Det gäller för USA. Och det gäller för Sverige som får en lägre ekonomisk tillväxt till följd av de klyftor som regeringen så medvetet har ökat.

%d bloggare gillar detta: