Dags för skatterevolt – från vänster

Publicerad i Piteåtidningen 22 december och i Västerbottens folkblad 24 december

På julaftonskvällen kommer Karl-Bertil Jonsson för 37:e gången i Sveriges Television att gå ut på sin humanitära julvandring. Han tar från de rika och ger åt de fattiga. Tage Danielsson kommer att förklara i början av filmen att sagan utspelar sig på den tiden då man ännu kunde se fattiga människor på gatorna. Jag tänker på det när jag skyndar förbi mannen ute på gatan, på väg för att köpa en julskinka. Han har sandaler på fötterna. Det snöar.

Sedan tänker jag på inredningsreportaget som jag ögnat igenom på tåget. Amerikanska julgranar, dämpad belysning, kakelugn och skrattande, glöggdrickande människor i ylletröja. Ett lyckligt, välmående Sverige fångat på några glansiga sidor.
Men de ofrivilligt ensamma har förstås ingen plats i inredningsmagasinen. Inga fattiga får plats i matlagningsprogrammen. Inga barn utan julklappar, inga bråkande föräldrar, inga misshandlade kvinnor, inga hemlösa, inga tiggare, inga fulla pappor.

Vi vill inte se det där. Trots att det också är Sverige. Så vi vänder bort blicken, bort från den skakande handen som håller fram en tom kaffemugg. Låtsas som om han inte finns.

Trots att han är en människa. Liksom jag är. Han som sitter där i snön. Med sandaler. Han hade lika gärna kunnat vara jag. För livet är ett lotteri. Var och en av oss har fötts in i en värld, där slumpen har avgjort vilka förutsättningar vi skulle få. Framgång är sällan resultatet enkom av eget slit; misslyckanden sällan resultatet enkom av egna val.

Accepterar man att det förhåller sig så – att livet är ett lotteri – måste man också medge vilken sprängkraft som finns i denna enkla tanke. Ty i ett lotteri finns ingen rättvisa och därför är det oanständigt att låta människor leva i elände och fattigdom. Men sprängkraften ligger i att detta inte endast är en värdering, utan i att det också är rationellt att sträva efter utjämnade livsvillkor.
För vi skulle välja att skapa samhällen med hög grad av jämlikhet, om vi inte själva visste vilken lott som skulle bli vår.
Det var detta som den kände rättvisefilosofen John Rawls kom fram till i sin banbrytande bok En teori om rättvisa. Vi skulle, om vi träffades innan lotteriet drog igång, menade Rawls, resonera oss fram till ett samhälle som för det första garanterar samhälleliga fri- och rättigheter till alla och för det andra har en inkomstfördelning som maximerar de fattigas inkomster.

Det behöver inte innebära totalt jämlika inkomster. Däremot kan vi vara säkra på att rationella individer inte kommer att välja en inkomstfördelning, där nitlotterna innebär liv i elände och vinstlotterna liv i ofantlig rikedom.

Men sedan tre decennier lever vi i ett samhälle som utvecklas i motsatt riktning. Bort från ett sådant samhälle som John Rawls menade att vi skulle välja. Bort från det samhälle som Tage Danielsson ville skapa. Inkomstskillnaderna har inte varit så här stora sedan 1950-talet. Sedan 1990-talet har klyftorna ökat trendmässigt, och sedan 2006 har de med lägst inkomster fått se en absolut minskning i sin levnadsstandard.

Två decennier av massarbetslöshet och en välfärdsstat som drar sig tillbaka är bakgrunden och sex år med medveten politik för att öka skillnaderna.

Bara jobbskatteavdraget har gett mig och andra med relativt höga inkomster nästan 23 000 kronor mer om året. Jag har inte förtjänat dessa pengar. Jag behöver dem egentligen inte. Men framförallt: varje krona som jag har fått har betalats av sjuka, arbetslösa, socialt utsatta och genom sämre skolor och genom en sjukvård som lider av ständig resursbrist.

Det är pengar som andra skulle ha behövt bättre än jag. Och kanske hade några färre ramlat igenom, ner i rännstenen om skyddsnäten fungerat.

Så jag stannar, går tillbaka och sticker till mannen med sandalerna i snön en hundring. Han ser förvånad ut. Säger tack. Själv mår jag bara dåligt. För vad vi egentligen skulle behöva är inte mer musikhjälpen, fler Karl-Bertil Jonsson eller fler förbipasserande som skänker en slant till en annan människa. Allt detta är lovvärt. Men otillräckligt.

Vad vi behöver är ett skattesystem och ett välfärdssystem som inte låter människor leva i rännstenen, ett samhälle som gör allt för att lyfta barn bort från fattigdom och som ger sjuka, gamla och arbetslösa möjlighet att leva anständiga liv.

Det behövs fler som tänker som Karl-Bertil Jonsson, men som samtidigt förstår att även om enskilda allmosor kan förändra i det lilla, vilar ansvaret för att bygga ett anständigt samhälle på politiken. Efter 20 år av växande klyftor och sex år med medveten omfördelning från fattiga till rika, är det tid för en folklig skatterevolt. Från vänster.

Jag är övertygad om att många känner som jag: beskatta mig så att vi kan skapa ett anständigt samhälle för alla. Där ingen måste spendera julen i snön, med sandaler på fötterna, framför stationen för att be om allmosor från människor som tittar bort.

Sveriges mest överskattade politiker

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20121210

Anders Borg är regeringens starkaste kort. Respekterad och med höga förtroendesiffror. Det märks till och med på Socialdemokraternas finansministerkandidat, Magdalena Andersson, som alltid är försiktig i kritiken av Borg, medveten som hon är om dessa höga förtroendesiffror. Så var det också när hon gästade lördagsintervjun i helgen. Och visst, Borg är en skicklig motståndare. Slagkraftig i talarstolen. Men ser man till vad han verkligen har gjort, så är bilden inte så positiv. Hans finansministergärning imponerar inte.

Anders Borg har i sex års tid fört en procyklisk ekonomisk politik som bidragit till den höga arbetslösheten. TCO:s chefsekonom, Göran Zettergren, har beskrivit Borgs politik som att bromsa i uppförsbackarna och gasa i nedförsbackarna. När Alliansregeringen tillträdde hösten 2006 började Borg omedelbart sänka skatterna. Detta skedde utan någon som helst tanke på att han därmed spädde på den redan heta högkonjunkturen. Ideologin styrde. Alltså gasade han rakt in i väggen och den internationella finansiella härdsmältan. Då tyckte Borg plötsligt att det var läge att spela ansvarstagande. Djupaste krisen sedan 1930-talet – och
finansministern drar i handbromsen och gör finanspolitiken mindre expansiv. I uppförsbacken. När så Sverige masat sig upp på krönet och började få fart på hjulen, då var det dags att gasa igen. Finanspolitiken blev mer expansiv. Och nu, 2012, står vi återigen inför en uppförsbacke. Varselvåg, nedjusterade tillväxtprognoser och i fredags kom chocksiffror från industrin. Följaktligen blir det inga nya stimulanser, meddelar Anders Borg.

Men problemet med Anders Borg är större än hans avsaknad av tajming. Själva det systemskifte som regeringen har genomfört, gör Sverige sämre rustat att möta lågkonjunkturer. Detta beror på att skattesänkningarna finansieras genom neddragningar i socialförsäkringarna. Särskilt allvarlig är nedmonteringen av a-kassan. För de allra flesta är den inte en inkomstförsäkring längre. Dessutom har den gjorts dyrare och avgifterna har differentierats på ett sätt som gör att låginkomsttagare i praktiken betalar högre avgift än höginkomsttagare. Detta gav upphov till massflykt från a-kassan. Lagom till den stora kraschen hösten 2008 hade en halv miljon lämnat. Vanligen diskuteras detta utifrån enskildas situation. Det är viktigt, men vi får inte glömma att arbetslöshetsförsäkringen också är en av de centrala mekanismerna som kan stabilisera konjunkturerna. Den som förlorar jobbet, förlorar inte hela sin inkomst. Därmed stabiliseras efterfrågan vid en konjunkturavmattning. Regeringens nedmontering av a-kassan har försvagat denna mekanism. Borg kan därför inte, såsom han brukar göra, skylla allt på den internationella finanskrisen. Hans politik har gjort Sverige mer sårbart för den typen av kriser.

Anders Borg har därför ansvaret för den höga arbetslösheten. 356 000 människor är arbetslösa. Vad säger Anders Borg? Ingenting som vi inte har hört förut. Fler skattesänkningar och fortsatta tumskruvar på de arbetslösa. Tänk på det ett slag! Han har drivit skattesänkningar vid varje tillfälle de senaste sex åren. Det är svaret på alla frågor, oavsett konjunkturläge. Borgs ekonomiska filosofi kan sammanfattas med att hungriga arbetslösa söker fler jobb än mätta och blir skatten lägre så vill vi jobba mer. Hela hans ekonomiska politik bygger på dessa enfaldiga idéer.

Men Sveriges problem är inte att arbetslösa inte söker jobb, utan att det finns för få jobb att söka.

Det är skälet till att regeringens så kallade jobbpolitik inte har fått de effekter som utlovats. Jobbskatteavdraget har inte skapat några jobb.

Sänkningen av bolagsskatten då? Återstår att se, men det finns inte några samband mellan bolagsskattens nivå och investeringskvot när länder jämförs, varför vi kan vänta oss högre vinster, men knappast fler jobb. Och vad hände med restaurangjobben efter sänkningen av krogmomsen? 3 500 nya jobb utlovades. Men enligt senaste statistiken från SCB, så föll sysselsättningen i hotell- och restaurangsektorn mellan tredje kvartalet förra året och tredje kvartalet i år.

När nu idéerna uppenbarligen tagit slut, har regeringen gått över till plakatpolitik som har marginella effekter på sysselsättningen. Som fallet är med rut-avdraget. Det ska nu också täcka både drinkblandning och läxhjälp. Så nu kan välbeställda föräldrar sörpla drinkar och dela notan för privatbartendern med skattebetalarna, samtidigt som deras barn får läxhjälp av privatlärare som subventioneras med 220 kronor i timmen. Betalar gör vanligt folk, vars barn får nöja sig med normal skolundervisning som kostar skattebetalarna 60 kronor i timmen. Detta kommer inte att få någon effekt på arbetslösheten.

Det är bara oanständigt.

Lägg samman en fullständig avsaknad av tajming, med idélöshet, torftigt ekonomiskt tänkande, en jobbpolitik som bara är prat och en oanständig fördelningspolitik – och vi har Anders Borg i ett nötskal.

Det är hög tid att syna hans gärning och ge honom och regeringen den kritik som de förtjänar.

%d bloggare gillar detta: