”We used to have people in the industry”

reinfeldt och industrin6

LO:s lösning ett Alexanderhugg

Publicerad i Västerbottens Folkblad och Piteåtidningen 20130121

I förra veckan kom LO med en utredning om hur vinster i välfärden ska begränsas. Förslagen är väl genomarbetade, förs fram i full enighet av alla förbunden och andas traditionell socialdemokratisk problemlösning.

LO:s process att finna en praktisk lösning för LO-kongressens non-profitbeslut, är därmed själva motsatsen till de interna strider och dåliga utredningsunderlag som präglade den socialdemokratiska beslutsprocessen i höstas och som mynnade ut i ett beslut som ingen var nöjd med.

Jag håller inte med om alla delar i förslaget, men inser att detta är precis det inspel som Socialdemokraterna behöver för att ta sig ur sin interna splittring och handlingsförlamning.

Förslagen liknar på flera punkter Socialdemokraternas beslut från i höstas, med den viktiga skillnaden att en vinstbegränsningsregel införs. Förenklat går LO:s förslag ut på att skattefinansierade företag i välfärdssektorn ska tvingas gå in i en annan bolagsform och bli samhällsbolag som har ett vinsttak som knyts till statslåneräntan plus en procent.

Vinsterna skulle med förslaget pressas ned under tre procent. Detta utgör ingen begränsning för de företag eller organisationer, vars syfte det är att skapa högkvalitativa välfärdstjänster eller erbjuda verksamhet baserad på en specifik idé – exempelvis föräldrakooperativ som startar skola för att de tror på en pedagogisk idé. För dessa, som slipper konkurrens från oseriösa företag som bara jagar vinster på brukarnas bekostnad, är vinsttak positivt. Förslaget är därför inget hot mot mångfalden.

Men sedan kommer det som gör att LO kan få med alla sina förbund på förslaget. Vinstbegränsningsprincipen ska vara dispositiv: de kommuner som vill åsidosätta vinstbegränsningen kan göra det med särskilda driftsavtal.

I den efterföljande debatten har sagts, att detta gör förslaget tandlöst och att vinstkritikerna aldrig kan acceptera att lagen blir förhandlingsbar. Jämfört med ett tydligt förbud mot vinster, är det förstås relativt tandlöst – och jag föredrar att lagstiftningen inte görs förhandlingsbar. Men politik handlar inte bara om vad man själv vill utan också om vad andra vill.

Om detta är vad som krävs för att nå enighet, så är det ett rimligt pris. Och så tycks även många andra vinstkritiker i socialdemokratin resonera. Exempelvis Andreas Schönström, kommunalråd i Malmö och en av de mest framträdande kritikerna av vinster i välfärden.

Han omnämns ofta i spekulationerna som tänkbar efterträdare till Ilmar Reepalu och måste därför betraktas som en tung socialdemokratisk kommunpolitiker. Han reagerade omedelbart och positivt på LO:s förslag. ”Fantastiskt bra och en utmärkt kompromiss för alla olika viljor”, skrev han.

Att vinstbegränsningsprincipen görs förhandlingsbar var en förutsättning för att få med Kommunalarbetareförbundet. Och så tillvida är förslaget en kompromissprodukt, men samtidigt är det en kompromiss med en principiell grund.

I centrum står en tanke om kommunalt självbestämmande. LO föreslår nämligen också att Lagen om Valfrihetssystem ska avskaffas. Denna lag, som syftar till privatiseringar, är i dagsläget en möjlighet för kommunerna, men regeringen överväger att göra den tvingande för alla.

Det skulle innebära att kommunerna förlorar kontrollen över sina skattepengar eftersom företag som lever upp till de uppställda kriterierna får fri etableringsrätt och dragningsrätt på skattepengar efter hur många ”kunder” de kan locka till sig.

Om lagen blir tvingande, kommer det inte att spela någon roll vad väljarna i en kommun röstat för: välfärden privatiseras i vilket fall som helst.

Med LO-förslaget decentraliseras dessa frågor till den kommunala nivån, det vill säga till den nivå där den mesta av välfärden finansieras och beslutas. Det är denna princip som LO låter vara styrande för såväl vinster som driftsform.

Detta kommer att appellera till praktiskt inriktade kommunpolitiker, av vilka många är ombud på Socialdemokraternas kongress i april.

Betraktat så är LO:s förslag ett Alexanderhugg av klassisk socialdemokratisk art. Ett svårt politiskt problem desarmeras genom att tänka nytt och genom att kompromissa.

Vinstbegränsning görs till norm, men genom att använda röstsedeln i kommunvalen får väljarna sista ordet.

Det är en lösning som borde tilltala Socialdemokraterna. Stefan Löfven står sedan i höstas med en dålig kompromiss som inte enat partiet, fångad mellan stridande grupperingar som blockerar rimliga vägar framåt. Men nu har LO genom ett gediget utredningsarbete röjt en väg ut ur striden som kan ena arbetarrörelsen och ge Socialdemokraterna en tydlig profilfråga gentemot regeringen.

Vinstkritikerna ser LO:s förslag som en möjlig kompromiss. Nu återstår att se om de andra grupperingarna i det socialdemokratiska partiet är lika kompromissvilliga och ansvarstagande?

De spelar högt med Europas framtid

Publicerad 20130107 i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad

I förra veckan gick Röda Korset ut och varnade för att det kan stunda folkliga uppror i södra Europa. Människor har helt enkelt svårt att finna mat för dagen. 24 miljoner är arbetslösa och extrempartier växer i styrka. Organisationen rustar nu för första gången i modern tid på hemmaplan. Det är en varningsklocka som säger oss, att vi måste släppa den politiska prestigen och tala klarspråk: euron är ett hot mot det enade Europa.

Ekonomiskt betraktat är det som händer inte konstigt. Gemensam valuta innebär samma ränta för alla och att växelkurserna mellan länderna försvinner. Det är som att ha sjutton villor utspridda över Europa och så en termostat i Frankfurt. Värmetillförseln regleras efter den genomsnittliga temperaturen i eurozonen. Det är förstås ofrånkomligt att några fryser samtidigt som andra svettas.

I flera år frös tyskarna, medan irländare, spanjorer, greker och portugiser svettades. Resultatet blev att i de överhettade länderna sjönk konkurrenskraften och i flertalet av dem uppstod stora underskott i utrikeshandeln.
Samtidigt var räntan för hög för Tyskland, vilket pressade ner prisökningstakten och stärkte konkurrenskraften med överskott i utrikeshandeln som resultat.
Det är detta som är kärnan i eurokrisen.

Hade länderna haft kvar sin nationella valuta skulle en del av dessa obalanser ha undanröjts efterhand genom växelkursanpassning, och framför allt skulle det ha funnits en nödutgång genom devalvering.

Men blir man inte fattigare om man devalverar? Så är det, men som de båda ekonomerna Mark Weisbrot och Rebecca Rey nyligen visade i en uppmärksammad studie gör alternativet, som är svältkuren, oss ännu fattigare. Under de senaste två decennierna var, enligt Weisbrot och Rey, det genomsnittliga fallet i BNP 4,5 procent efter en devalvering, vilket kan jämföras med Grekland och Lettland som inte kunnat eller velat devalvera där fallet varit mer än 20 procent. Naturligtvis finns det hemmakokta ingredienser i varje krisland. Men det är euron som förvandlat en förvisso allvarlig recession till en depression.

Men visste man inte att det kunde gå så här? Jo, det visste man! Redan Keynes påpekade att grundreceptet för en depression var kombinationen av svältkur och fasta växelkurser. Euron är ett extremt exempel på fasta växelkurser och krisländerna har av EU och IMF – ivrigt understödda av vår regering – ordinerats just svältkurer. Keynes referenspunkt var förstås 1930-talets depression – och guldmyntfoten som var den tidens europrojekt – som i förlängningen hade lett till andra världskriget. Kunskapen om det här har förstås inte minskat sedan Keynes dagar och varningarna var många. Alla kände till att riskerna var stora.

Så varför valde politikerna att driva fram detta högriskprojekt? Man får en vink genom att studera den svenska ja-sidan. Under folkomröstningskampanjen 2003 var jag kanslichef på den socialdemokratiska nej-organisationen – som leddes av den för ett par år sedan bortgångne Sören Wibe från Umeå – varför jag hade tämligen mycket att göra med ja-sidans företrädare.

Den svenska ja-sidan uppstod – och nu talar jag om den politiska eliten – genom att utopism parade sig med ignorans och födde den vänsterinriktade euroförespråkaren och samtidigt parade sig cynism med politisk uppgivenhet och födde den borgerlige euroförespråkaren. Därefter fick de 500 miljoner från näringslivet.

Den förste – den socialdemokratiska ja-sidan – drömde om ett enat Europa i en framtid med evig fred och lät sig trollbindas av alla de vackra orden som denna utopi kläddes i, något som knappast skulle ha kunnat ske om tillräcklig historisk kunskap hade funnits.

Den andre var borgaren som var politiskt desillusionerad över att den svenska borgerligheten inte förmått bryta arbetarrörelsens maktdominans. Euron skulle få göra jobbet! Fackliga rättigheter och sociala regleringar skulle koka till mos i den tryckkokare som den gemensamma valutan skapade (de uttryckte sig faktiskt så!). Så vad högern inte kunde åstadkomma genom riksdagsvalen, tänkte dessa desillusionerade och cyniska borgare åstadkomma genom euromedlemskapet.

Det europeiska politiska landskapet ser delvis annorlunda ut. Utopism, ignorans, cynism och politisk uppgivenhet korsbefruktar varandra till höger och vänster – exempelvis den europeiska vänster, som förre kommissionsordföranden Romano Prodi utgör ett exempel på, som kombinerar utopism med cynism och ser krisen som en möjlighet att påtvinga motsträviga europeiska folk mer federalism.

Men vad denna politiska elit gör är spela högt med Europas framtid. Vi, vanliga medborgare, kan inte stå tysta inför detta. Det är hög tid – framför allt för den svenska arbetarrörelsen där de flesta vaknat upp från sina eurodrömmar men ännu inte vågar släppa den politiska prestigen och erkänna att de hade fel – att börja tala klarspråk: euron är politiskt farlig för det idag enade Europa och bör överges under så ordnade former som möjligt. Annars kan, som Röda korset varnar för, det enade Europa snart vara blott ett minne.

Ett land kan inte spara sig till rikedom – om statens uppgift i en ekonomi utan jämvikt

Publicerad i tidskriften Tiden nr 6 2012 under rubriken ”Vrid om kniven”

I ekonomihistorikern Lennart Schöns En modern svensk ekonomisk historia förs idén fram att det går att finna långa vågor i den svenska ekonomins utveckling. Mycket talar för att det är en riktig bild, att vi idag befinner oss i brytpunkten till en ny lång våg. Konsekvenserna är stora för flera politikområden.

Schöns utgångspunkt är så kallade utvecklingsblock. Ett utvecklingsblock består av konstellationer av industrier, sektorer och ibland innovatörer, vars verksamhet betingar varandra, verksamheter som har komplementära band till varandra, så att den ena kan växa först när den andre växer. Utvecklingsblocken har historiskt uppträtt med intervall på omkring 40 år och är centrerade kring vissa typer av innovationer som har kapacitet att omforma hela produktionsstrukturer – förbränningsmotorn, bilen, mikroprocessorn är exempel på sådana innovationer. Det är dessa komplementära band som gör att ekonomin utvecklas stötvis och inte enligt någon trend kring vilken konjunkturcyklerna rör sig. Trender beräknas efteråt, och är inte något man kan se i förväg. Långsiktig jämvikt finns inte.

Sverige befinner sig sannolikt nu i en ny brytpunkt – en strukturkris – av liknande karaktär som de som uppträdde på 1930-talet och 1970-talet, när ett gammalt utvecklingsblock nått sin teknologiska gräns och ett nytt kommer att vecklas ut. Detta synsätt – och själva krisens omfattning i sig – har vittgående konsekvenser.

För det första betyder det slutet för det nyliberala konsensus som härskar över den ekonomiska politiken. Den har utgått från föreställningen att ekonomin strävar mot jämvikt, att det finns en långsiktig trend – och den ekonomiska politikens uppgift är att stabilisera ekonomin kring denna trend.

Men krisen visar att detta är fel. Utan en långsikt trend faller modellerna samman som korthus. Ta penningpolitiken som exempel. Inflationsmålspolitiken utgår från antagandet att trenden i arbetslösheten (jämviktsarbetslösheten) bestäms av arbetsmarknadsinstitutioner och skatter. Penningpolitiken kan därför inte påverka arbetslösheten på sikt. Men om detta inte stämmer – och sanningen är att det gör det inte – ja, då famlar riksbankens direktörer i mörkret. Fast värre än så: de famlar i mörker, samtidigt som de försöker slå i oss att det är ljust som mitt på dagen. Tro fan att de springer in väggen. Det är ju kolmörkt!

För det andra får staten en roll att spela. Näringspolitik tycks idag utgå ifrån att statens uppgift är att garantera spelets regler, varefter företagen spelar. Men om vi medger att ekonomin är innovationsdriven, att vår välfärd är beroende av nya innovationer samt om vi accepterar att de närmsta årtiondenas tillväxt sannolikt kommer att utgå från utvecklingsblock kring sektorer som biotech, medicin, energi, resursminimering och andra områden inom grön teknologi – då kan inte statens roll vara att se på och hoppas på det bästa. Det är inte givet att Sverige kan behålla sin position i täten av den teknologiska utvecklingen – de oreglerade marknaderna kommer i vart fall inte att garantera detta.

De flesta kan nog ställa upp på det där sista, men färre är förmodligen intresserade av löpa linan ut. För det kräver omställning av stora delar av politiken. Inflationsmålspolitiken ger en svältfödd tillväxt som skapar en dålig miljö för nya utvecklingsblock och måste överges. Innovations- och näringspolitiken måste lämna allt tänkande om konkurrensneutralitet – nu gäller det för staten att satsa brett och stort på bred grundforskning inom de områden som bedöms höra framtiden till och tillhandahålla riskkapital och skapa marknader, exempelvis för miljöteknik. Överskottsmålet i finanspolitiken måste bort. Det begränsar möjligheterna att göra för Sveriges konkurrenskraft nödvändiga investeringar i infrastruktur. Det är dags att inse det som politikerna begrep redan på 1800-talet när de lånefinansierade järnvägsutbyggnaden: Nationens rikedom är att finna i investeringar, nytänkande och innovationer – inte i sparande. Ingen nation någonsin under historien har sparat sig till rikedom.

Intellektuellt betraktat dödade den stora recessionen det nyliberala paradigmet och dess tro på effektiva marknaden, avregleringar, normpolitik och föreställningen att den lilla staten är den bra staten. Socialdemokratins uppgift är nu att vrida om kniven och formulera en politik för en ny svensk modell.

%d bloggare gillar detta: