LO:s lösning ett Alexanderhugg

Publicerad i Västerbottens Folkblad och Piteåtidningen 20130121

I förra veckan kom LO med en utredning om hur vinster i välfärden ska begränsas. Förslagen är väl genomarbetade, förs fram i full enighet av alla förbunden och andas traditionell socialdemokratisk problemlösning.

LO:s process att finna en praktisk lösning för LO-kongressens non-profitbeslut, är därmed själva motsatsen till de interna strider och dåliga utredningsunderlag som präglade den socialdemokratiska beslutsprocessen i höstas och som mynnade ut i ett beslut som ingen var nöjd med.

Jag håller inte med om alla delar i förslaget, men inser att detta är precis det inspel som Socialdemokraterna behöver för att ta sig ur sin interna splittring och handlingsförlamning.

Förslagen liknar på flera punkter Socialdemokraternas beslut från i höstas, med den viktiga skillnaden att en vinstbegränsningsregel införs. Förenklat går LO:s förslag ut på att skattefinansierade företag i välfärdssektorn ska tvingas gå in i en annan bolagsform och bli samhällsbolag som har ett vinsttak som knyts till statslåneräntan plus en procent.

Vinsterna skulle med förslaget pressas ned under tre procent. Detta utgör ingen begränsning för de företag eller organisationer, vars syfte det är att skapa högkvalitativa välfärdstjänster eller erbjuda verksamhet baserad på en specifik idé – exempelvis föräldrakooperativ som startar skola för att de tror på en pedagogisk idé. För dessa, som slipper konkurrens från oseriösa företag som bara jagar vinster på brukarnas bekostnad, är vinsttak positivt. Förslaget är därför inget hot mot mångfalden.

Men sedan kommer det som gör att LO kan få med alla sina förbund på förslaget. Vinstbegränsningsprincipen ska vara dispositiv: de kommuner som vill åsidosätta vinstbegränsningen kan göra det med särskilda driftsavtal.

I den efterföljande debatten har sagts, att detta gör förslaget tandlöst och att vinstkritikerna aldrig kan acceptera att lagen blir förhandlingsbar. Jämfört med ett tydligt förbud mot vinster, är det förstås relativt tandlöst – och jag föredrar att lagstiftningen inte görs förhandlingsbar. Men politik handlar inte bara om vad man själv vill utan också om vad andra vill.

Om detta är vad som krävs för att nå enighet, så är det ett rimligt pris. Och så tycks även många andra vinstkritiker i socialdemokratin resonera. Exempelvis Andreas Schönström, kommunalråd i Malmö och en av de mest framträdande kritikerna av vinster i välfärden.

Han omnämns ofta i spekulationerna som tänkbar efterträdare till Ilmar Reepalu och måste därför betraktas som en tung socialdemokratisk kommunpolitiker. Han reagerade omedelbart och positivt på LO:s förslag. ”Fantastiskt bra och en utmärkt kompromiss för alla olika viljor”, skrev han.

Att vinstbegränsningsprincipen görs förhandlingsbar var en förutsättning för att få med Kommunalarbetareförbundet. Och så tillvida är förslaget en kompromissprodukt, men samtidigt är det en kompromiss med en principiell grund.

I centrum står en tanke om kommunalt självbestämmande. LO föreslår nämligen också att Lagen om Valfrihetssystem ska avskaffas. Denna lag, som syftar till privatiseringar, är i dagsläget en möjlighet för kommunerna, men regeringen överväger att göra den tvingande för alla.

Det skulle innebära att kommunerna förlorar kontrollen över sina skattepengar eftersom företag som lever upp till de uppställda kriterierna får fri etableringsrätt och dragningsrätt på skattepengar efter hur många ”kunder” de kan locka till sig.

Om lagen blir tvingande, kommer det inte att spela någon roll vad väljarna i en kommun röstat för: välfärden privatiseras i vilket fall som helst.

Med LO-förslaget decentraliseras dessa frågor till den kommunala nivån, det vill säga till den nivå där den mesta av välfärden finansieras och beslutas. Det är denna princip som LO låter vara styrande för såväl vinster som driftsform.

Detta kommer att appellera till praktiskt inriktade kommunpolitiker, av vilka många är ombud på Socialdemokraternas kongress i april.

Betraktat så är LO:s förslag ett Alexanderhugg av klassisk socialdemokratisk art. Ett svårt politiskt problem desarmeras genom att tänka nytt och genom att kompromissa.

Vinstbegränsning görs till norm, men genom att använda röstsedeln i kommunvalen får väljarna sista ordet.

Det är en lösning som borde tilltala Socialdemokraterna. Stefan Löfven står sedan i höstas med en dålig kompromiss som inte enat partiet, fångad mellan stridande grupperingar som blockerar rimliga vägar framåt. Men nu har LO genom ett gediget utredningsarbete röjt en väg ut ur striden som kan ena arbetarrörelsen och ge Socialdemokraterna en tydlig profilfråga gentemot regeringen.

Vinstkritikerna ser LO:s förslag som en möjlig kompromiss. Nu återstår att se om de andra grupperingarna i det socialdemokratiska partiet är lika kompromissvilliga och ansvarstagande?

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: