Dags att reglera arbetskraftsinvandringen

I torsdags diskuterades frågan om arbetskraftsinvandring i Riksdagen. Bakgrunden var bland annat den senaste skandalen med arbetare från Kamerun som arbetat under slavlika förhållanden med att plantera träd. Regeringen fann det för gott att slå på reträtt och lova förändringar. Men någon återgång till den prövning gentemot arbetsmarknadens behov som rådde tidigare blir det inte. Det är illa. Ekonomiskt därför att man inte kan motivera arbetskraftsimport i ett läge av massarbetslöshet. Politiskt därför att den konkurrens som följer i spåren av arbetskraftsimport skapar de sociala förutsättningarna för partier som Sverigedemokraterna.

Det är en märklig utveckling som skett i svensk invandringspolitik. Samtidigt som Sverige har fått en av världens mest liberala lagstiftningar kring arbetskraftsinvandring, har under de senaste två decennierna murarna mot flyktingar byggts allt högre: hårdare asylkriterier, utvidgat s k transportörsansvar för flygbolag och mer frekvent användning av visum med det uttalade syftet att förhindra flyktingar från att söka asyl. Flygbolagens personal agerar numera svensk gränspolis och stoppar papperslösa som istället i praktiken blir hänvisade till flyktingsmugglarna, som bedriver sin verksamhet på nästan industriell nivå. Invandringspolitiken är ställd på huvudet – det är ju asylrätten som är viktig att försvara, inte arbetskraftsinvandringen. Men på något sätt klarar sig vår regering förhållandevis bra, trots att den försvarar arbetskraftsinvandringen men trampar på asylrätten.

När arbetskraftsinvandringen liberaliserades 2008 var det främsta argumentet att Sverige har brist på nyckelkompetenserMen med facit på hand vet vi nu att uppskattningsvis 65 procent av arbetskraftsinvandringen handlar om vanliga LO-yrken med redan hög arbetslöshet. Effekten har blivit en löne- och villkorsdumpning där importerad arbetskraft ställs mot inhemsk och där de som ställer högst krav får gå hem. Bemanningsföretag som kanaliserar arbetskraftsimport, har gjort till sin affärsidé att erbjuda billigare arbetskraft än den inhemska. Något som arbetarna på Scan i Kristianstad fick erfara i höstas. De fastanställda blev uppsagda, medan de som importerats via ett bemanningsföretag fick stanna. Dessa i huvudsak polska slaktare har inte någon särskild kompetens som de fastanställda saknar. Den enda skillnaden är att de är mer utsatta och därför kan förmås arbeta tills de spyr av utmattning och till väsentligt lägre löner.

Men enligt förespråkarna, som föredrar att röra sig på de högre abstraktionsnivåerna så att de slipper konfronteras med de konkreta effekterna av sin politik – exploatering, arbetsskador, svältlöner – är det fel att resonera så här. Miljöpartiets migrationspolitiska talesperson, Maria Ferm, skrev exempelvis i en artikel i Sydsvenska Dagbladet för en tid sedan, att eftersom kakan växer när vi blir fler, så påverkas inte arbetslösheten. Men idag kan inte den inhemska efterfrågan ens suga upp den inhemska arbetskraften. Att arbetskraftsinvandring skulle generera en tillräcklig ökning av konsumtion och investeringar så att det inte blir någon undanträngning av inhemsk arbetskraft finner jag högst osannolikt.

Det vore därför inte orimligt att återgå till en modell där arbetskraftsinvandringen prövas gentemot behoven på den svenska arbetsmarknaden. Men egentligen är frågan större än så och borde också handla om EU:s inre marknad. Vi skulle, likt Storbritannien, behöva starta en process för att omdefiniera hela vår relation till EU. Lagkomplexen kring bemanningsföretag, fri rörlighet av tjänster, utstationeringsregleringarna och konflikträtten behöver ses över för att stoppa utvecklingen mot löne- och villkorsdumpning.

Slutligen. Frågan måste också ses utifrån ett socialt och politiskt perspektiv.  På en arbetsmarknad som präglas av konkurrens och villkorsdumpning och där importerad arbetskraft ställs mot inhemsk – som fallet är på Scan i Kristianstad – uppstår en politisk sprängkraft som kan bli svår att hantera.  För låt oss ponera att Maria Ferm har rätt, att det inte sker någon undanträngning totalt sett, att nya jobb skapas i samma utsträckning som arbetskraften växer till följd arbetskraftsinvandring. Spelar det någon som helst roll för den uppsagda Scanarbetaren eller byggjobbaren som inte kan konkurrera med de löner som bemanningsföretagen betalar till sina importerade arbetare? De har ändå inget jobb att gå till. Politikerna kan säga till dem att de inte ska rikta sin ilska mot andra jobbare, utan mot de skrupellösa arbetsgivarna. Vi får hoppas att det budskapet går fram. Men vi kan inte heller blunda för att en mylla har skapats, i vilken fascistiska idéer, som knappast ens skulle ha kunnat gro för tjugo år sedan, nu växer sig starka nog att nå riksdagen. Situationen på arbetsmarknaden, på arbetsplatserna, den tilltagande konkurrensen och tjugo år av massarbetslöshet tillför, tror jag, väsentliga mängder näring till denna mylla.

Därför har Borg och nästan alla ekonomer fel om a-kassan

Arbetslöshetsförsäkringen har åter hamnat på tapeten efter att TCO:s chefsekonom Göran Zettergren i en rapport i förra veckan visade att det inte finns några samband mellan arbetslöshetsförsäkringens generositet och arbetslöshet. Detta har varit välkänt länge i den internationella forskningen. Men Zettergrens resultat är ändå viktiga, eftersom de så effektivt slår hål på en rad påståenden om arbetslöshetsförsäkringen som etablerats som sanningar i den svenska debatten. Generösare a-kassa leder till högre arbetslöshet, det är ju vad Anders Borg och hans ideologiska fränder i Finanspolitiska rådet trumpetat ut under sex års tid.

Det är sant att det finns ekonomiska teorier som påstår att det förhåller sig så, men det finns andra ekonomiska teorier som säger motsatsen. Och vad viktigare är: det empiriska stödet för Borgs påståenden är svagt, för att inte säga obefintligt. När vi jämför länder så är det inte så att de länder som har generös a-kassa har högre arbetslöshet än de länder som har mindre generös a-kassa. Det är inte så nu och det har aldrig varit så. Och när vi studerar Sveriges utveckling, så noterar vi förstås att arbetslösheten var som lägst när a-kassan var som mest generös – på 1980-talet. Arbetslösheten har sedan dess ökat, samtidigt som a-kassan gjorts mindre generös.

TCO:s rapport diskuterades här på ledarplats i förra veckan, så jag ska inte dröja mer vid denna. Istället tänkte jag ta frågan om a-kassan ett steg längre och formulera den så här: vad är det som så många ekonomer har missat när de påstår att generös a-kassa leder till ökad arbetslöshet och det sedan visar sig att det alls inte blir så i verkligheten?

Svaret är, menar jag, att många ekonomer underskattar, och i vissa fall helt ignorerar, fyra för ekonomin positiva effekter av generös a-kassa.

För det första är a-kassan en del av de så kallade automatiska stabilisatorerna. När människor förlorar sitt jobb, förlorar de inte hela sin inkomst eftersom en del av inkomsten är försäkrad genom a-kassan. Därmed stabiliseras ekonomin automatiskt och negativa spiraler förhindras eller bryts. Detta begränsar dels ökningen i arbetslöshet under recessioner, dels klarar sig en del företag som i annat fall skulle ha slagits ut om efterfrågefallet inte hade bromsats upp. När ekonomin vänder uppåt kan dessa företag expandera igen och arbetslösheten kan därmed sänkas snabbt. En generös a-kassa får därför också återverkningar som begränsar det som kallas hysteresis i arbetslösheten, alltså det förhållande att det är lätt att höja arbetslösheten men svårare att sänka den. Genom a-kassans automatiska stabilisering av ekonomin begränsas ökningen i arbetslöshet under kriser och därmed minskar risken att arbetslösheten består på en hög nivå när krisen är över. Ju generösare a-kassa, desto mer automatisk stabilisering.

För det andra skapar a-kassan ett golv för de lägsta lönerna. I regeringens modeller ska detta leda till högre arbetslöshet, men på sikt är det precis tvärtom. Högre lägstalöner ökar rationaliseringstrycket på företagen, vilket ökar produktiviteten och därmed konkurrenskraften. En del företag får förstås problem och skulle säkert klara sig en tid om vi tillåtit lägre löner, men då skulle verksamhet räddas kvar som inte är långsiktigt hållbar. Relativt höga lägstalöner ökar därför takten i strukturomvandlingen. På sikt är detta positivt för jobbtillväxten och innovationsverksamheten.

För det tredje innebär en generös a-kassa att de arbetslösa inte måste ta det första jobb som dyker upp. Och det bör de inte göra heller. En arbetslös bör ta ett jobb som passar den kompetens som hen har. Ett fyrkantigt a-kassesystem med låga ersättningar och krav på att snabbt finna ett nytt jobb, riskerar att leda till att folk hamnar på fel jobb, på arbeten som de är överkvalificerade för. A-kassan måste naturligtvis ställa krav på jobbsökande. Men ett flexibelt system som tillåter och gör möjligt en längre söktid är inte med nödvändighet negativt. Längre söktid kan vara positivt om det leder till att arbetslösa i högre grad matchas med jobb som passar den utbildning och erfarenhet som var och en har. Rätt personer på rätt plats ökar effektiviteten och produktiviteten.

För det fjärde. En generös a-kassa gör människor tryggare och därmed mer benägna att acceptera förändringar, varför motståndet mot nödvändiga strukturförändringar kan minska. Rätt utformad bidrar därför en generös a-kassa till samhällsförändringen.

Det här var förstås inte mer än en skiss på ett svar på frågan om varför så många ekonomer har fel om a-kassan. Svaret kan sammanfattas med att en mindre generös a-kassa har en rad negativa effekter på samhällsekonomin och jobbtillväxten och att många ekonomer har underskattat eller ignorerat dessa. Även om Anders Borgs bevekelsegrunder är mer ideologiska än vetenskapliga, så har vi förmodligen därmed också funnit svaret på varför regeringens så kallade jobbpolitik, som varit igång i sex år, endast har resulterat i högre arbetslöshet.

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20130204

%d bloggare gillar detta: