Har vi råd att avstå sex timmars arbetsdag?

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20130527

På Miljöpartiets kongress i helgen debatterades arbetstidsförkortning. Kongressen körde över partiledningen, som inte ville ha något tydligt ställningstagande. Det var klokt av kongressen. Sänkt arbetstid är den stora framtidsfrågan. Det är inte bara ekonomiskt smart att sänka arbetstiden, utan det är också en fråga om hur vi vill leva våra liv – och om vilka förutsättning att leva sina liv som vi ger våra barn och barnbarn.

Det har gått fyra decennier sedan normalarbetsveckan förkortades till 40 timmar. Men varför ska vi just ha åtta timmars arbetsdagar? Varför inte tio eller sex eller fyra timmar? Det finns faktiskt inget bra svar på detta. Annat än att vi tycker att det är normalt.

Trenden de senaste två decennier är att de som har jobb, arbetar allt mer samtidigt som antalet arbetslösa ökar. Om vi idag hade delat på jobben i samma utsträckning som i början av 1990-talet, skulle omkring 200 000 arbeten skapas. Nästan hälften av arbetslösheten skulle utraderas. Med det skulle följa jämlikare inkomstfördelning och då låginkomsttagare konsumerar en större del av sin inkomst än människor med högre inkomster, skulle effekten bli en ekonomisk stimulans med åtföljande högre kapacitetsutnyttjande och därmed ytterligare ökning av sysselsättningen. Att dela på jobben är ekonomiskt klokt och moraliskt rätt.

I ett längre perspektiv öppnas dörren till djupare frågeställningar. Vi blir allt mer produktiva. Så produktiva har vi blivit att vi idag endast skulle behöva arbeta drygt halva veckan för att producera den levnadsstandard som vi hade i början 1970-talet, vid tiden för den senaste arbetstidsreformen. Idag skulle vi inte nöja oss med den levnadsstandarden, men förr eller senare måste vi ställa oss frågorna: när har vi fått tillräckligt? Är det en naturlag att vår stund på jorden ska bestå av arbete?

Detta var frågor som John Maynard Keynes – 1900-talets största ekonom – ställde redan 1930 i en liten essä med titeln The Economic Possibilities of our Grandchildren (Våra barnbarns ekonomiska möjligheter).

Frågor om livets mening ställer inte ekonomer nu för tiden, men det borde vi göra. Politiker också för den delen.

”Jag ser fram emot”, skrev Keynes ”den största omvälvningen någonsin för mänsklighetens materiella villkor inom en inte alls avlägsen framtid”. Det som gjorde honom så exalterad var insikten om att mänskligheten för första gången var på väg att lösa ”det ekonomiska problemet”. Med detta avsåg han avlägsnandet av det hot som människan alltid stått inför – svältdöden.

Men mer än så. Inom ett sekel skulle inte bara människors grundläggande behov kunna tillfredsställas, utan hon skulle ha tillräckligt med materiella ting. Människan skulle successivt kunna frigöra sig från arbetet. Keynes såg framför sig samhällen där invånarna arbetar tre timmar om dagen, och istället ägnar sig åt livets goda – konst och vänner, studier och vetenskap, snarare än ständig jakt på ökad materiell konsumtion.

Att Keynes tänkte sig att detta skulle ta ett sekel, berodde enligt hans levnadstecknare, Robert Skidelsky, på att han utgick från den engelska borgarklassens levnadsstandard. Med en rimlig produktivitetstillväxt skulle, räknade han fram, den genomsnittliga standarden för befolkningen, kunna höjas till denna nivå inom ett sekel. Då skulle vi ha tillräckligt.

Men Keynes underskattade en faktor: människans hunger efter nya prylar och nya upplevelser. Den engelska borgarklassen konsumerade inga platt-tv-apparater eller flygresor till Thailand. Därför tycker vi inte att vi har tillräckligt – trots att vår genomsnittliga levnadsstandard i Sverige är mer än sex gånger så hög som när Keynes skrev sin essä.

Frågorna om arbetstid och konsumtion har emellertid för länge sedan upphört att röra sig om privat-existentiella grubblerier, och övergått till att bli en existentiell fråga långt bortom våra egna uppfattningar om vad som är det goda livet och om när vi har tillräckligt med materiella ting.

Om vi fortsätter så här – och mycket tyder på att vi kommer att fortsätta så här – kan eftervärldens dom komma att bli, att under några decennier lyckades mänskligheten lösa ”det ekonomiska problemet”, men vår hunger efter fler prylar gjorde att vi inte förmådde bromsa och omsätta vårt teknologiska framåtskridande i mindre arbete. Resultatet blev att vi återskapade det urgamla ekonomiska problemet så att det åter blev en realitet för våra barnbarn, som vi dömde att leva i misär i ett ödelagt ekosystem.

Därför är arbetstidsfrågan en för viktig fråga för att leva främst i Miljöpartiet. Arbetstidsförkortning borde vara Socialdemokraternas främsta fråga.

Som nutida betraktare avundas jag Keynes. Den tillförsikt som han kände inför mänsklighetens framåtskridande, kan inte jag känna. Den moderna tillväxten, vår konsumtion som är direkt sammanlänkad med att vi väljer att ta ut produktivitetstillväxt i ökad inkomst snarare än i mer fritid, håller på att förtära jordklotet och ödelägga livsbetingelserna för våra barnbarn.

Vi vet att det är så här. Det är dags att vi tar vårt ansvar.

Man kan inte svälta sig frisk

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20130513

Under snart fem år har Europa och Sverige försökt svälta sig i form. Resultatet har blivit massarbetslöshet, social oro, mänskligt lidande och i Europa växande istället för minskande statsskulder. Som om detta inte vore nog, visar det sig nu att det tyngsta vetenskapliga stödet för den här politiken grundas i en felräkning.

Vi kan inte låna för att stimulera ekonomin så att den växer snabbare och så att arbetslösheten minskar, eftersom skulderna kväver tillväxten. Därför måste vi spara, även om effekten blir massarbetslöshet. Det är kontentan av hur de resonerar i Bryssel. Men de tänker likadant i Stockholm – Reinfeldt och Löfven är i stort sett överens.

Så säkra är de, att de har gjort sina åsikter till gemensam lag. Den nyligen instiftade finanspakten binder medlemsländerna att inte ha större strukturella underskott än 0,5 procent av BNP. I realiteten har, med stöd från Sverige, euroländerna förbjudit sig själva från att föra keynesiansk politik.

Många ekonomer är kritiska. Medeltida åderlåtningsmetoder, dundrade nobelpristagaren i ekonomi, Joseph Stiglitz. Att bekämpa lågkonjunktur och massarbetslöshet är lönsamt inte endast idag – mindre lidande och högre tillväxt – utan också effektivt på sikt – större ekonomi minskar skuldbördan imorgon, även om vi måste låna mer idag.

Samtidigt har åtstramningsivrarna kunnat luta sig på den så kallade 90- procentsregeln.

2010 visade de två uppburna Harvardekonomer Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff, att när den offentliga skuldkvoten överstiger 90 procent av BNP, faller den genomsnittliga tillväxten och blir negativ. EU:s ekonomikommissionär, Olli Rehn, har använt denna regel för att motivera åtstramningspolitiken: “Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff har myntat ´90-procentsregeln´. Den innebär att länder med offentlig skuldsättning som överstiger 90 procent av BNP, växer långsammare… Denna slutsats är särskilt relevant i en tid då skuldnivåerna i Europa närmar sig 90-procentsbrytpunkten.”

Slutsatsen är uppenbar: om det finns ett brott vid 90 procent offentlig skuldsättning där tillväxten faller från ett par procent till under noll, då har vi inget annat att välja på än att börja spara när skuldkvoten närmar sig denna nivå. Det är ett mycket starkt argument för hård budgetdisciplin.

Men 90-procentsregeln var omtvistad från första stund. Hela resonemanget bygger på långa tidsserier för ett antal länder från efter andra världskriget fram till våra dagar. Reinhart och Rogoff hittade ett samband som sade att tillväxten är lägre när skulden är hög. Men vilket är hönan och vilket är ägget? Är det hög skuldsättning som sänker tillväxten, eller är det låg tillväxt som leder till hög skuldsättning? Vi vet inte, men mycket talar för att det är låg tillväxt som leder till hög skuldsättning och inte tvärtom som Reinhart och Rogoff hävdade. Det här var en kritik som riktades mot 90-procentsregeln redan några månader efter att den lanserades. Men det var förstås inte åtstramningsivrarna intresserade av att lyssna på. Så de trumpetade ut 90-procentsregeln och använde den för att motivera sin politik.

Det ångrar de idag. För nu visar det sig att allt byggde på felräkningar.

För några veckor sedan rapporterade ekonomer som granskat Reinharts och Rogoffs beräkningar att de funnit flera felräkningar. När felen rättades, fanns det inte längre någon brytpunkt vid 90 procent. Den genomsnittliga tillväxten för länder med skuldkvot över 90 procent visade sig vara 2,1 procent, inte under noll som Reinhart och Rogoff hävdat. Nyheten slog ner som en bomb – och fick spridning i internationell media.

Det viktigaste vetenskapliga stödet för åtstramningspolitiken hade plötsligt försvunnit.

Detta borde få återverkningar även i den svenska skulddebatten. Med en offentlig sektor som har en finansiell nettoförmögenhet (finansiella tillgångar minus skulder) på 20 procent av BNP, har vi inga skäl att oroa oss för vår skuldsättning.

Och det verkar faktiskt som att en förändring är på gång. Nyligen öppnade LO med ett 70-miljarderspaket, som är tänkt att sänka arbetslösheten med två procentenheter, för att frångå överskottsmålet för statens budget och lånefinansiera satsningarna. Göran Persson, som skapade dagens finanspolitiska ramverk, sade nyligen att överskottsmålet åtminstone i nuläget borde skrotas. En liknande linje intog ekonomiprofessor Lars Calmfors i en krönika i Dagens Nyheter i förra veckan.

Snart är det bara Reinfeldt och Löfven som står kvar bakom det finanspolitiska ramverkets överskottsmål som för länge sedan tjänat ut sin roll och blivit en hämsko på den ekonomiska utvecklingen.

Istället för att samla i ladorna borde vi investera i bostadsbyggande, infrastruktur och forskning. Sådana satsningar bör göras nu. För att räntorna är låga, för att vi samtidigt kan stimulera ekonomin ut ur lågkonjunkturen och för att vi vet att ekonomisk utveckling skapas genom investeringar och forskning, inte genom att spara. Inget land någonsin i historien har sparat sig till rikedom.

%d bloggare gillar detta: