Har vi råd att avstå sex timmars arbetsdag?

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20130527

På Miljöpartiets kongress i helgen debatterades arbetstidsförkortning. Kongressen körde över partiledningen, som inte ville ha något tydligt ställningstagande. Det var klokt av kongressen. Sänkt arbetstid är den stora framtidsfrågan. Det är inte bara ekonomiskt smart att sänka arbetstiden, utan det är också en fråga om hur vi vill leva våra liv – och om vilka förutsättning att leva sina liv som vi ger våra barn och barnbarn.

Det har gått fyra decennier sedan normalarbetsveckan förkortades till 40 timmar. Men varför ska vi just ha åtta timmars arbetsdagar? Varför inte tio eller sex eller fyra timmar? Det finns faktiskt inget bra svar på detta. Annat än att vi tycker att det är normalt.

Trenden de senaste två decennier är att de som har jobb, arbetar allt mer samtidigt som antalet arbetslösa ökar. Om vi idag hade delat på jobben i samma utsträckning som i början av 1990-talet, skulle omkring 200 000 arbeten skapas. Nästan hälften av arbetslösheten skulle utraderas. Med det skulle följa jämlikare inkomstfördelning och då låginkomsttagare konsumerar en större del av sin inkomst än människor med högre inkomster, skulle effekten bli en ekonomisk stimulans med åtföljande högre kapacitetsutnyttjande och därmed ytterligare ökning av sysselsättningen. Att dela på jobben är ekonomiskt klokt och moraliskt rätt.

I ett längre perspektiv öppnas dörren till djupare frågeställningar. Vi blir allt mer produktiva. Så produktiva har vi blivit att vi idag endast skulle behöva arbeta drygt halva veckan för att producera den levnadsstandard som vi hade i början 1970-talet, vid tiden för den senaste arbetstidsreformen. Idag skulle vi inte nöja oss med den levnadsstandarden, men förr eller senare måste vi ställa oss frågorna: när har vi fått tillräckligt? Är det en naturlag att vår stund på jorden ska bestå av arbete?

Detta var frågor som John Maynard Keynes – 1900-talets största ekonom – ställde redan 1930 i en liten essä med titeln The Economic Possibilities of our Grandchildren (Våra barnbarns ekonomiska möjligheter).

Frågor om livets mening ställer inte ekonomer nu för tiden, men det borde vi göra. Politiker också för den delen.

”Jag ser fram emot”, skrev Keynes ”den största omvälvningen någonsin för mänsklighetens materiella villkor inom en inte alls avlägsen framtid”. Det som gjorde honom så exalterad var insikten om att mänskligheten för första gången var på väg att lösa ”det ekonomiska problemet”. Med detta avsåg han avlägsnandet av det hot som människan alltid stått inför – svältdöden.

Men mer än så. Inom ett sekel skulle inte bara människors grundläggande behov kunna tillfredsställas, utan hon skulle ha tillräckligt med materiella ting. Människan skulle successivt kunna frigöra sig från arbetet. Keynes såg framför sig samhällen där invånarna arbetar tre timmar om dagen, och istället ägnar sig åt livets goda – konst och vänner, studier och vetenskap, snarare än ständig jakt på ökad materiell konsumtion.

Att Keynes tänkte sig att detta skulle ta ett sekel, berodde enligt hans levnadstecknare, Robert Skidelsky, på att han utgick från den engelska borgarklassens levnadsstandard. Med en rimlig produktivitetstillväxt skulle, räknade han fram, den genomsnittliga standarden för befolkningen, kunna höjas till denna nivå inom ett sekel. Då skulle vi ha tillräckligt.

Men Keynes underskattade en faktor: människans hunger efter nya prylar och nya upplevelser. Den engelska borgarklassen konsumerade inga platt-tv-apparater eller flygresor till Thailand. Därför tycker vi inte att vi har tillräckligt – trots att vår genomsnittliga levnadsstandard i Sverige är mer än sex gånger så hög som när Keynes skrev sin essä.

Frågorna om arbetstid och konsumtion har emellertid för länge sedan upphört att röra sig om privat-existentiella grubblerier, och övergått till att bli en existentiell fråga långt bortom våra egna uppfattningar om vad som är det goda livet och om när vi har tillräckligt med materiella ting.

Om vi fortsätter så här – och mycket tyder på att vi kommer att fortsätta så här – kan eftervärldens dom komma att bli, att under några decennier lyckades mänskligheten lösa ”det ekonomiska problemet”, men vår hunger efter fler prylar gjorde att vi inte förmådde bromsa och omsätta vårt teknologiska framåtskridande i mindre arbete. Resultatet blev att vi återskapade det urgamla ekonomiska problemet så att det åter blev en realitet för våra barnbarn, som vi dömde att leva i misär i ett ödelagt ekosystem.

Därför är arbetstidsfrågan en för viktig fråga för att leva främst i Miljöpartiet. Arbetstidsförkortning borde vara Socialdemokraternas främsta fråga.

Som nutida betraktare avundas jag Keynes. Den tillförsikt som han kände inför mänsklighetens framåtskridande, kan inte jag känna. Den moderna tillväxten, vår konsumtion som är direkt sammanlänkad med att vi väljer att ta ut produktivitetstillväxt i ökad inkomst snarare än i mer fritid, håller på att förtära jordklotet och ödelägga livsbetingelserna för våra barnbarn.

Vi vet att det är så här. Det är dags att vi tar vårt ansvar.

2 Responses to Har vi råd att avstå sex timmars arbetsdag?

  1. Pingback: Fördelarna med 6 timmars arbetsdag | Svensson

  2. Pingback: Alla som är höger borde vara för kortare arbetstid | Vänsterekonomerna

%d bloggare gillar detta: