Är den som är satt i skuld verkligen så ofri? Om Reinhart-Rogoffskandalen och implikationerna för den ekonomiska politiken

Texten är skriven i maj 2013

Den som är satt i skuld…
Vi kan inte låna för att stimulera ekonomin så att den växer snabbare och så att arbetslösheten minskar, eftersom skulderna kväver tillväxten. Därför måste vi spara, även om effekten blir massarbetslöshet. Det är kontentan av hur de resonerar i Bryssel. Men de tänker likadant i Stockholm – Reinfeldt och Löfven är i stort sett överens.

Så säkra är de, att de har gjort sina åsikter till gemensam lag. Den nyligen instiftade Finanspakten binder medlemsländerna att inte ha större strukturella underskott än 0,5 procent av BNP. I realiteten har, med stöd från Sverige, euroländerna förbjudit sig själva från att föra keynesiansk politik.

Många ekonomer är kritiska. Medeltida åderlåtningsmetoder, dundrade nobelpristagaren i ekonomi, Joseph Stiglitz: att bekämpa lågkonjunktur och massarbetslöshet är lönsamt inte endast idag – mindre lidande och högre tillväxt – utan också effektivt på sikt – större ekonomi minskar skuldbördan imorgon, även om vi måste låna mer idag.

Samtidigt har åtstramningsivrarna kunnat luta sig på den så kallade 90- procentsregeln som lanserades av Harvardekonomerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff för några år sedan. Det kan de inte längre. Reinharts och Rogoffs slutsatser har nämligen visat sig bero på felräkningar. Detta måste få konsekvenser för diskussionerna om den ekonomiska politiken i Sverige och Europa.

90-procentsregeln
För en tid sedan började en ung amerikansk ekonomstudent, Thomas Herndon, misstänka att allt inte stod rätt till i tillväxtberäkningar som gjorts av två av världens mest välrenommerade ekonomer – Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff. Det var inte vilka beräkningar som helst som han funderade på, utan de som gett upphov till vad som ibland kallas ”90-procentsregeln”. Denna regel har tjänat som ett av de främsta argumenten för åtstramningspolitiken i EU och som slagträ i den amerikanska statsskuldsdebatten. I ett par uppmärksammade artiklar för tre år sedan hade de båda Harvardprofessorerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff visat att när ett lands statsskuld passerar 90 procent av BNP faller den genomsnittliga reala tillväxttakten drastiskt och blir negativ.

Resultaten var förvånande. Ingen ekonomisk teori kunde förklara varför en magisk gräns skulle finnas vid just 90 procent i statsskuld. Men de kom i en tid då makthavare som trodde på åtstramningspolitik som en besk, men nödvändig medicin, sökte vetenskapligt stöd för sina åsikter. Således blev Reinharts och Rogoffs resultat politiskt sprängstoff. Resultaten indikerade, enligt författarna att “traditionella skuldhanteringsfrågor” borde vara prioriterade av politikerna. De citerades i mängder av artiklar och fick snart politiskt genomslag också utanför USA. I Europa blev detta vad LO-ekonomen Torbjörn Hållö beskriver som en ”etablerad sanning”, som användes av kommissionen för att motivera den åtstramningspolitik som nu har drivit delar av eurozonen ner i massarbetslöshet och depression.

Ekonomikommissionär Olli Rehn deklarerade att sänkning av statsskuldskvoterna var en ”brådskande prioritet” och att det var ”självklart” att finanspolitisk stramhet är bra på sikt. Detta har visats i vetenskapliga studier, förklarade han:  “Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff har myntat ´90-procentsregeln´. Den innebär att länder med offentlig skuldsättning som överstiger 90 procent av BNP, växer långsammare… Denna slutsats är särskilt relevant i en tid då skuldnivåerna i Europa närmar sig den brytpunkt som 90-procent innebär”.

Slutsatsen är klar som korvspad: om medlemsländerna inte sänker sin skuldsättning, kommer tillväxttakten att falla och då ökar skuldproblemen. Länderna måste således strama åt, även om det råder recession, eftersom finanspolitisk försiktighet, för att tala med Olli Rehn ”är positivt för tillväxt och sysselsättning på medellång och lång sikt”. Vi måste acceptera massarbetslösheten för om vi försöker göra något åt den idag blir det värre imorgon. ”Åtstramningsentusiasterna”, skriver Paul Krugman, trumpetade ut denna påstådda brytpunkt vid 90 procent som om den vore bevisad och var ett skäl att drastiskt skära ner i offentliga utgifter, även i ett läge med massarbetslöshet.”

Det finns emellertid tre problem med Reinharts och Rogoffs beräkningar och resonemang. För det första kan det föreligga omvänd kausalitet. För det andra kan faktorer,  som skulle kunna förklara skillnader i tillväxttakt i olika skuldkategorier, ha utelämnats. Dessa båda invändningar har vi känt till sedan tidigare. Reinhart och Rogoff är självfallet inte ovetande därom och i slutet av denna artikel ska jag återkomma till detta. Men så finns det alltså ett tredje problem. Thomas Herndon, ekonomstudenten som fattade misstankar om att något var fel i beräkningarna, visade sig ha rätt i sina misstankar. När han, tillsammans med ett par kända ekonomer, publicerade sin granskning av Reinharts och Rogoffs beräkningar var skandalen ett faktum.

Felräkningar, utelämnad data och udda metoder
Reinhart och Rogoff har ett omfattande material som sträcker sig ett par sekel tillbaka. Det för moderna ekonomier relevanta materialet består av tjugo avancerade länder under perioden 1946-2009. Men för flera länder finns inte data ända tillbaka till 1946 och för en del länder finns luckor.

När Herndon försökte replikera Reinharts och Rogoffs beräkningar baserat på de data som de båda ekonomerna redovisat på sin hemsida, misslyckades han. Han kontaktade då dem och bad om att få den fil som de använt för sina beräkningar. De skickade över sin Excelfil.  “Jag kunde knappt tro mina ögon när jag såg de grundläggande felen i kalkylbladet”, säger den nu världskände Herndon i en intervju för Reuters.

Det visade sig nämligen finnas såväl felräkningar, felkodningar som utelämnad data och det hela förstärktes av den udda viktningsmetod som Reinhart och Rogoff använt sig av.

För det första hade de endast använt 96 av de totalt 110 observationer (”landår”) som de hade tillgång till för tillfällen då ett land haft en skuldkvot över 90 procent.

För det andra hade de gjort en felkodning i sitt kalkylblad. Effekten för skuldkategorin över 90 procent av BNP, blev att beräkningen av genomsnittlig tillväxt gjordes på endast 71 landår istället för de 110 som de hade data för.

För det tredje visade det sig att Reinhart och Rogoff använt en märklig viktningsmetod. Deras tillvägagångssätt hade varit att föra de olika ”landåren” till respektive skuldkategori. Därefter beräknade de den genomsnittliga tillväxten för de år då landet befunnit sig respektive kategori, varefter de beräknade ett genomsnitt för alla länderna.

Effekten av ett sådant viktningsförfarande är att ett land som befinner sig i en specifik skuldkategori länge och därmed har många ”landår” i den kategorin kommer att viktas lika med ett land som befinner sig i samma skuldkategori endast ett fåtal år. Det kan finnas skäl att göra så, resonerar Herndon et al: ett land som befinner sig nitton år i en skuldkategori ska kanske inte viktas nitton gånger tyngre än ett land som befinner sig i en skuldkategori ett år. Men, som de också påpekar, är det problematiskt att låta Nya Zeelands enda år i den högsta skuldkategorin med en negativ tillväxt om -7,6 procent, väga lika tungt som Storbritanniens nitton år i denna skuldkategori med en genomsnittlig tillväxt om +2,4 procent per år. Åtminstone krävs ett resonemang om valet av viktning och tydlighet ifråga om effekterna på resultatet av olika viktningsförfarande.

När Herndon et al rättar alla fel som Reinhart och Rogoff gjort, kommer de fram till att den genomsnittliga tillväxten i kategorin med skuldkvot över 90 procent av BNP är 2,1procent, inte –0,1 procent som Reinhart och Rogoff påstått. De konstaterar att Reinhart och Rogoff har gett ”en falsk bild av att höga skuldkvoter ofrånkomligen leder till kraftiga nedgångar i BNP-tillväxt”.

Omvänd kausalitet och det där med historien
Redan några månader efter att Reinhart och Rogoff publicerade sina artiklar, ifrågasattes resultaten av andra ekonomer. Bivens och Irons menade exempelvis att tesen att det inte skulle finnas några samband mellan skuldkvot och tillväxt i kategorierna under 90 procent skuldkvot, men att tillväxten därefter kraftigt skulle påverkas var ”märklig” och att det inte fanns någon teori som kunde förklara en sådan brytpunkt.

Bivens och Irons viktigaste invändning var dock att det Reinhart och Rogoff trodde sig ha funnit – det vi nu alltså vet berodde på felräkningar – var en korrelation, det vill säga att det fanns en viss samvariation mellan två variabler. Korrelation innebär dock inte kausalitet.

För det första kan kausaliteten vara omvänd, det vill säga att det inte är tillväxten som faller när skuldkvoten gått över en viss brytpunkt, utan att det är skuldkvoten som ökar när tillväxten faller. Det kan bli konsekvensen av lägre offentliga intäkter och av att skuldkvoten beräknas i förhållande till nominell BNP. De finner också genom statistiska test att kausaliteten troligen är omvänd och således går från låg tillväxt till skuldsättning och inte tvärtom:

”Sammanfattningsvis indikerar starkt de statistiska bevisen att kausaliteten löper från tillväxt till skuld och inte tvärtom. Mot bakgrund av att teori och den preliminära studien i detta fall ger samstämmiga svar, torde det vara klart att analysen i GITD [Reinharts och Rogoffs analys m. a.] — som endast studerar skuldnivåer och tillväxt vid samma punkter i tiden – troligtvis  fångar kausala relationer som går från låg tillväxt till hög skuldsättning. Detta betyder att det finns få skäl för politiska beslutsfattare att tro att det finns en brytpunkt för hög skuldsättning som dämpar tillväxten.”

För det andra, och inte minst mot bakgrund av avsaknaden av teoretisk grund för Reinharts och Rogoffs tes, måste man förhålla sig till andra faktorer som kan tänkas driva skuldsättningen eller samtidigt påverka såväl skuldsättning som tillväxt. Bivens och Irons framhåller USA tiden efter andra världskriget som exempel. USA:s skuldsättning översteg 90 procent och det var en tid av negativ tillväxt. Alltså bidrar denna period till att sänka tillväxten i den högsta skuldkategorin. Men den negativa tillväxten i den amerikanska ekonomin under åren efter kriget orsakades inte av den höga offentliga skuldsättningen, utan av demobiliseringen efter kriget och reduktionen av offentliga militära utgifter.

Att en förändring i en variabel föregår förändring i en annan variabel, innebär inte nödvändigtvis att det föreligger en kausal relation. Att hävda något sådant är att begå ett logiskt felslut. Men i det här fallet vet vi inte ens vilken förändring som kommer först – lägre tillväxt eller högre skuld, även om mycket, såsom Bivens och Irons påpekar, talar för att lägre tillväxt föregår hög skuld och inte tvärtom.

Detta visar hur viktigt det är att ha historiska perspektiv, utifrån vilka andra möjliga orsaksförklaringar än de som forskaren själv råkar tro på prövas. Men det visar också på vikten av att våga se helheten i den historiska utvecklingen – även om det försvårar eller i vissa fall omöjliggör de enkla statistiska metoder med vilka forskaren tycks kunna ge tvärsäkra svar, gärna med ett antal decimaler efter kommat. Men i den verkliga historisk utveckling finns inte några ”oberoende variabler” – exempelvis att kausaliteten alltid skulle löpa från skuldsättning till tillväxt. Snarare är alla variabler, såsom Keynes påpekade för länge sedan, ”semidependenta”. Orsakssambanden kan slå om och ibland löpa i båda riktningar. Insikterna om detta är ofta erbarmligt dåliga i den nationalekonomiska diskursen av idag.

Avslutningsvis
Bivens och Irons slutsats från 2010 var att Reinharts och Rogoffs resultat ”vilar på extremt instabil grund”. Nu vet vi att deras resultat inte har någon grund över huvudtaget.

Även om man kan diskutera vilka statistiska metoder som ska användas – och åtstramningspolitikens försvarare, exempelvis Anders Åslund, som kallar Herndons återhållsamma kritik för ”illvillig ”, försöker naturligtvis nu rädda vad som räddas kan från den kapsejsade skutan – står det klart, såsom Wolfgang Münchau, inflytelserik krönikör i Financial Times, påpekar att det inte existerar något strukturellt brott vid 90 procent skuldkvot eller någon annanstans i de data som vi här diskuterar.

Münchau menar att detta inte främst är en historia om hur Excel används fel, utan om hur Powerpoint används fel. Han skriver: “Politiska beslutsfattare… letar alltid efter ekonomiska teorier som verkar rimliga och som stämmer överens med deras egna övertygelser”.  Detta fann de i Reinharts och Rogoffs resultat. De gjorde politik av det och tryckte ner Europa i depression och massarbetslöshet.

De ansvariga politikerna har hittills kunnat hänvisa till nationalekonomisk forskning. Det kan de inte längre.

Detta måste få återverkningar även i den svenska skulddebatten. Med en offentlig sektor som har en finansiell nettoförmögenhet (finansiella tillgångar minus skulder) på 20 procent av BNP, har vi inga skäl att oroa oss för vår skuldsättning. Och det verkar faktiskt som att en förändring är på gång. Nyligen föreslog LO ett 70-miljarderspaket, som är tänkt att sänka arbetslösheten med två procentenheter, och öppnade för att frångå överskottsmålet för statens budget. Göran Persson, som skapade dagens finanspolitiska ramverk, sade nyligen att överskottsmålet åtminstone i nuläget borde skrotas. En liknande linje intog ekonomiprofessor Lars Calmfors i en krönika i Dagens Nyheter för ett par veckor sedan. Snart är det bara Reinfeldt och Löfven som står kvar bakom det finanspolitiska ramverkets överskottsmål som för länge sedan tjänat ut sin roll och blivit en hämsko på den ekonomiska utvecklingen.

Istället för att samla i ladorna borde vi investera i bostadsbyggande, infrastruktur och forskning. Sådana satsningar bör göras nu när räntorna är låga och för att vi då samtidigt kan stimulera ekonomin ut ur lågkonjunkturen. Ekonomisk utveckling skapas genom investeringar och forskning, inte genom att spara. Inget land någonsin i historien har sparat sig till rikedom.

Ytterligare läsning

Bivens, J., J. Irons (2010) Government Debt and Economic Growth, Economic Policy Institute,Briefing paper 271, http://www.epi.org/publication/bp271/

Herndon, T., M. Asch, R. Pollin (2013) Does High Public Debt Consistently Stifle Economic Growth? A Critique of Reinhart and Rogoff, Political Economy Research Institute, WP 322, http://www.peri.umass.edu/fileadmin/pdf/working_papers/working_papers_301-350/WP322.pdf

Hållö, T. (2013) EU:s krispolitik är baserad på forskares räknefel, SVD Brännpunkt 15 april, http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/eus-krispolitik-ar-baserad-pa-forskares-raknefel_8100204.svd

Krugman, P. (2013) The Excel Depression, New York Times, 18 april 2013, http://www.nytimes.com/2013/04/19/opinion/krugman-the-excel-depression.html?partner=rssnyt&emc=rss&_r=1&

Reinhart, C. M. , Rogoff, K.S. (2010) Growth in a Time of Debt, NBER Working Paper 15639, http://www.nber.org/papers/w15639.pdf

Konczal, M. (2012) Researchers Finally Replicated Reinhart-Rogoff, and There Are Serious Problems, http://www.nextnewdeal.net/rortybomb/researchers-finally-replicated-reinhart-rogoff-and-there-are-serious-problems

Krudy, E. (2013) How a student took on eminent economists on debt issue – and won,  Reuters, Apr 18, 2013, http://news.yahoo.com/student-took-eminent-economists-debt-issue-won-095347790–business.html

Münchau, W. (2013) Perils of placing faith in a thin theory, Financial Times 20130421, http://www.ft.com/intl/cms/s/0/1c5d3284-a77b-11e2-9fbe-00144feabdc0.html#axzz2RDV1T2jL

European Commission (2011) Olli Rehn European Commissioner for Economic and Monetary Affairs ”Debt, Governance and Growth: A Euro Area Perspective” Council on Foreign Relations Brussels, 1 June 2011, http://europa.eu/rapid/press-release_SPEECH-11-407_en.htm

Åslund, A. (2013) Reinhart-Rogoff austerity case still stands, Finacial Times 20130419

http://www.ft.com/intl/cms/s/0/2df58ce0-a8ba-11e2-bcfb-00144feabdc0.html#axzz2RByv7cge

Reinfeldt är inte ens på plan

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20130819

Var åttonde elev som går ut nian är inte behörig till gymnasiet. På flera håll i landet är sjukvården på gränsen till sammanbrott – cancersjuka får inte behandling i tid, gravida skickas utomlands för att föda, patienter dör på akutmottagningar i väntan på att bli undersökta. Ekonomin går på tomgång, massarbetslöshet råder.

Detta är Sverige 2013, det land som statsminister Fredrik Reinfeldt talade till i sitt sommartal i helgen. Han har det yttersta ansvaret. Han har varit statsminister i sju år nu. Han kan inte skylla på Socialdemokraterna längre.

Visserligen verkade statsministern entusiastisk – det måste man ge honom – men verklighetsanknytningen, de problem som präglar vanliga människors liv lyste med sin frånvaro. Istället använde han nästan hela sitt tal till att argumentera för ett femte jobbskatteavdrag, samtidigt som han vevade med en skylt som han låtit snickra ihop och försökte verka putslustigt folklig. Det gick väl sådär.

Men förmodligen ansåg han att det inte var nödvändigt att prata om något annat än jobbskatteavdraget. Ty i statsministerns föreställningsvärld löser jobbskatteavdraget alla problem. Det skapar inte endast en hejdundrande massa jobb, utan ”utjämnar dessutom klyftor mellan dem som tjänar mycket och dem som tjänar litet”, samtidigt som det stimulerar konjunkturen. Ja, det är rentav en solidaritetsakt gentemot övriga Europa att sänka skatten i Sverige, ångade statsministern på. Om detta inte är skäl nog, så har Moderaterna sedan tidigare utlovat ett femte steg och ”vi gör det vi har lovat”, intygade statsministern.

Den ditresta hejarklacken av sympatisörer jublade, men knappast någon annan. Ty sanningen är den, vilket statsministern självfallet inte nämnde, att när Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering förra året genomförde en studie av effekterna av jobbskatteavdraget kom de fram till att det inte gick att visa att enda jobb hade skapats. Att inkomstklyftorna skulle minska av alliansens skattepolitik är lika löjligt som uppenbart vilseledande. Fakta är att Sverige är det land där de ekonomiska skillnaderna ökar snabbast. Det konstaterade den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD i en rapport i våras. Klyftorna har skenat sedan regeringen Reinfeldt tillträdde. Inte heller utgör jobbskatteavdraget en effektiv konjunkturstimulans. Det vet alla som satt sig in i frågan. Att låtsas om något annat är inte seriöst. ”Vi håller vad vi lovar”-retoriken låter visserligen ädel. Men egentligen handlar det om att Sverigedemokraterna har ändrat sig. Utan Sverigedemokraternas stöd, går inte förslaget i genom i riksdagen. Reinfeldt har, all sin vackra retorik till trots, gjort sig beroende av riksdagens extremistparti som nu stödjer hans skattesänkning.

Reinfeldts argumentation är i sammanfattning sakligt svag och enkel att slå hål på. Målet är öppet för oppositionen, Reinfeldt verkar faktiskt inte ens vara på planen. Så dåliga är hans argument. Men Socialdemokraterna går bort sig i svårbegripligt taktiserande. De har redan i förväg deklarerat att de förvisso kommer att rösta nej till ett femte jobbskatteavdrag, men om de vinner valet så kommer de inte att riva upp det. Skälet, enligt Socialdemokraterna, är att människor måste kunna planera för framtiden och då kan inte skatterna svänga för mycket. Det ligger naturligtvis en del i detta. Men jag tror att de gör en allvarlig felbedömning. Överhuvudtaget har jag svårt att förstå hur Socialdemokraterna ska kunna bedriva en valrörelse, än mindre bedriva politik i regeringsställning, om de på förhand har låst sig vid den skattenivå som regeringen nu har lagt fast. Hur ska en socialdemokratisk välfärdspolitik kunna finansieras med en moderat skattepolitik? Hur ska skillnaderna mellan alternativen kunna tydliggöras för väljarna?

Reinfeldt föreslog i sitt tal sänkta skatter för totalt sexton miljarder per år. Dessa ska läggas till de redan genomförda sänkningarna om 120 miljarder. Så mycket mindre kan vi, varje år, satsa på skolan, vården och omsorgen jämfört med om skatterna hade varit på 2006 års nivå. För de sexton miljarder i skattesänkningar som Reinfeldt aviserade i helgen, hade 40 000 lärare eller sjuksköterskor kunnat anställas.

Socialdemokraterna borde därför istället konstatera att en generös välfärd kräver höga skatter, och därefter ge väljarna ett val: föredrar ni lägre skatter framför fler lärare i skolan? Tycker ni att ytterligare ett jobbskatteavdrag är viktigare än en bättre skola till våra barn? Rösta i så fall på alliansen. Men tycker ni inte det, rösta på oss.

Väljarna förstår att det inte finns några gratis luncher. Generös välfärd kräver höga skatter, och all forskning tyder på en mycket hög skattevilja. Men för att en sådan valstrategi ska fungera, krävs att oppositionen är tydlig med vad den vill. Det är den inte. Därför kan den inte slå bollen i mål ens när motståndarna, som nu, har lämnat planen och maler på i samma gamla hjulspår som 2006.

Åldrande befolkning: larmen om finansieringen av välfärden är överdrivna

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20130805

Befolkningen åldras och med det följer att mer välfärd kommer att efterfrågas, samtidigt som en mindre andel av befolkningen kommer att vara i arbetsför ålder. Den svenska välfärdsmodellen sägs stå inför oöverstigliga problem. Men larmen är överdrivna.

Mellan 2010 och 2035 beräknas antalet personer över 65 år öka med drygt 700 000, medan antalet personer som är i arbetsför ålder (20-64 år) väntas öka med drygt 100 000. Som andel av befolkningen ska alltså allt färre finansiera vård och omsorg till allt fler.

Debatten om detta har en ofta alarmistisk och ibland vulgär ton. Vem minns inte Pär Nuders famösa uttalande om ”köttberget” av 40-talister som vi, enligt honom, har att baxa framför oss? Eller Fredrik Reinfeldts verklighetsfrämmande filosoferande om att vi måste arbeta tills vi är sjuttiofem?

Så hur stort är egentligen detta problem? Sveriges Kommuner och Landsting hävdade i rapporten ”Framtidens utmaning: välfärdens långsiktiga finansiering” från 2010 att problemet i det närmaste är oöverstigligt. De presenterade beräkningar som visade att de ökande kostnaderna för välfärden motsvarar en höjning av kommunal- och landstingsskatten om tretton kronor till år 2035. Skatterna skulle bli så höga att folk inte skulle acceptera att betala dem.

Detta passade borgerliga debattörer som hand i handske. Om vi inte i grunden ändrar välfärdsmodell och tillåter ökad grad av privat finansiering – genom avgifter och privata försäkringar – väntar runt hörnet en skattechock för vanligt folk. Den åldrande befolkningen har på så sätt blivit en naturlag som tvingar fram liberalism på ett liknande sätt som ”globaliseringen” påstås göra. Att argumentera emot är som att argumentera emot naturlagarna. Globalisering och åldrande befolkning kommer, sägs det, att omöjliggöra generösa, skattefinansierade välfärdsmodeller, där vi tar gemensamt ansvar för våra medmänniskor. Utvecklingens logik tvingar oss att avreglera alltifrån arbetsrätt till hur den offentliga sektorn producerar och finansierar tjänster; vi måste acceptera ökade inkomstskillnader och större skillnader i tillgång till välfärd; vi måste sänka skatterna och tillåta ökad grad av avgiftsfinansiering. Den politiska vänstern kan välja mellan att ge upp och av ”fri vilja” redan idag göra vad högern föreslår eller att om några år bli överkörd av historiens obönhörliga rörelse mot sin liberala slutdestination.

Förvisso har borgerliga debattörer argumenterat så här i decennier, men det hindrar dem inte från att fortsätta och likt domedagsprofeter proklamera om inte världens, så åtminstone den gemensamma välfärdens snara undergång.

Emellertid kom det där med tretton kronor i skattechock från rapportens spekulativa extremscenario, i vilket påförts en årlig uppräkning av kostnaderna som inte beror på åldersförändringen, utan på ökade ambitioner i välfärden. Invändas kan naturligtvis, att även om vi i framtiden kommer att kräva mer av välfärden, finns det inget som säger att dessa ökande krav inte, åtminstone delvis, kan mötas med den ökande produktivitet som vi observerar i exempelvis sjukvården. Isolerar vi de kostnader som den förändrande demografin medför, kommer kommun- och landstingssektorn, enligt rapporten, att behöva höja skatten med endast 1,40 kronor, och inte – som kablades ut på löpsedlarna – tretton kronor. Det gömmer sig alltså ingen skattechock runt hörnet. Detta är även den finstilta slutsatsen i rapporten som konstaterar att ”kostnadsökningarna som följer av enbart de demografiska förändringarna är hanterbara och ställer inte krav på nämnvärt ändrad finansiering de närmaste 25 åren.”

En liknande slutsats dras i den nyligen publicerade forskningsrapporten ”Befolkningsendringer og de nordiske velferdsstatene” av Tone Flötten m fl i vilken de nordiska länderna diskuteras. I denna beräknas de totala kostnaderna för sjukvård, omsorg och pensioner att öka till följd av demografiska förändringarna till 2030, men endast motsvarande 1,8 procentenheter av BNP. Det är förvisso en ansenlig summa – i nuläget motsvarar det 64 miljarder kronor – men det rör sig faktiskt inte om mer än drygt hälften av regeringen Reinfeldts skattesänkningar.

Även ”Framtidens välfärd och den åldrande befolkningen” från den statliga Framtidskommissionen från i våras, ger anledning att tona ner alarmismen. Rapporten drar prognosen fram till 2050 och konstaterar att ”de flesta analyser indikerar att vi klarar finansieringen av den befintliga nivån på välfärden utifrån de kostnadsökningar som den åldrande befolkningen medför.”

Den åldrande befolkningen leder till ökande kostnaderna för den gemensamma välfärden. Men hela den offentliga sektorns så kallade finansieringsproblem som följer av den åldrande befolkningen kan lösas genom att rulla tillbaka ungefär hälften av regeringen Reinfeldts skattesänkningar. Det finns därför inget fog för alarmism, inga skäl att tala om stundande skattechocker eller anledningar att göra drastiska förändringar av hur välfärden organiseras och finansieras.

%d bloggare gillar detta: