Full fart framåt: Mot avgrunden!

Märkbar och ständig ökning i levnadsstandarden är en relativt ny företeelse i mänsklighetens historia. Dess förutsättningar är en omdiskuterad fråga. Men ett möjligt svar fick vi i fredags. Vi stjäl livsutrymme från våra barn och barnbarn. Fast det visste vi förstås redan.

Denna varaktiga ekonomiska tillväxt och ökning i levnadsstandarden benämndes av den amerikanske ekonomen och nobelpristagaren Simon Kuznets för ”modern ekonomisk tillväxt”. Den uppstod med industrialiseringen och ledde till att mänskligheten bröt sig ur vad som ibland kallas ”Malthus fälla” efter den brittiske 1800-talsekonomen och prästen Thomas Malthus. Han noterade att befolkningen hade en tendens att öka snabbare än produktionen av livsmedel. Mänskligheten slog därför med jämna mellanrum i produktionstaket. Eller enklare uttryckt: Till slut blev vi för många. Då svalt en del av oss ihjäl och färre föddes. Då blev det bättre, eftersom färre skulle dela på maten, varför vi födde fler barn, och så beträdde vi åter vår färd mot nya svältkatastrofer. Människan satt fast i Malthus fälla och hade så gjort sedan urminnes tider.

Men just när Malthus var verksam förändrade industrialiseringen allt. Under den förindustriella tiden hade ekonomierna vuxit på sin höjd en halv procent per år och levnadsstandarden hade ökat någon tiondels procent per år. Med industrialismen följde helt nya tillväxtnivåer, den moderna ekonomiska tillväxten hade fötts. Under 1900-talet växte den genomsnittliga levnadsstandarden i Västeuropas med i medeltal 2,1 procent per år. Det kanske inte låter så mycket, men det innebär att levnadsstandarden fördubblas vart 35:e år. Problemet är att denna takt aldrig har varit långsiktigt hållbar.

I fredags kom en rapport om en av effekterna när FN:s klimatpanel presenterade sina senaste resultat om den globala uppvärmningen. Den globala medeltemperaturen har stigit med 0,9 grader jämfört med förindustriell tid. Omedelbara åtgärder måste sättas in om temperaturökningen ska hejdas vid det politiskt uppsatta målet om två grader. Men i rapporten diskuteras även ett ”extremscenario” med fyra grader ökning av den globala medeltemperaturen till slutet av seklet. Världsbanken beskrev förra året i sin rapport Turn down the heat, why a 4° C warmer world must be avoided en sådan värmeökning som ”förödande” för världen. Det mest alarmerande är dock att detta ”extremscenario” inte alls är extremt. Världens faktiska utsläpp idag är nämligen större än i detta extremscenario. Världen är på väg mot en ännu större temperaturhöjning.

Den brittiska Sternrapporten som visade på enorma kostnader av klimatförändringarna om inget görs, uppskattade att det årligen skulle kosta en procent av världens BNP att hålla nere den globala uppvärmningen. Det motsvarar inte mer än hälften av världens årliga militära utgifter. Eller för att ta en svensk jämförelse: detta motsvarar hälften av jobbskatteavdragen. Istället för att gödsla oss med skattesänkningar så att vi kan köpa större bilar, skulle regeringen kunna använda pengarna till att bygga järnvägar, utveckla grön energi, avskaffa beroendet av fossila bränslen, bygga energisnåla bostäder och biståndsfinansiera energiomställning i tredje världen.

Loppet verkar alltså inte kört. Men i själva verket krävs så mycket mer. Roten till såväl utsläpp som rovdrift ligger i vår materiella konsumtion. Vi svenskar har idag en konsumtionsvolym som kräver tre jordklot. Globalt sett tog 2013 års resurser slut den 20 augusti – det var då världens folk hade konsumerat vad världen kunde förnya 2013. Nu lever vi på lån från våra barn. En hållbar tillväxt handlar därför inte bara om att finansiera grön omställning, utan om att vi måste minska vår materiella konsumtion. Det kommer endast att vara möjligt om världens resurser fördelas mer rättvist. Men framförallt kommer det inte att vara möjligt förrän vi förändrar vårt sätt att tänka och leva.

– Ingen jävel ska ifrågasätta min Thailandssemester, köttfrossan jag hade i fredags eller min stadsjeep, mumlar kanske någon läsare och sätter morgonkaffet i halsen.
– Jo, det är faktiskt precis vad vi måste göra, svarar jag. Vårt sätt att leva är djupt omoraliskt. Den moderna ekonomiska tillväxten, som upprätthållits i blott två sekel, har varit möjlig genom att vi borrar, smälter, skövlar och gräver oss igenom jordklotet. Vi förstör ekosystemen, förgiftar vatten och luft, spyr ut växthusgaser och förbrukar resurser i en rasande takt. Kort sagt: vi konsumerar våra barns och barnbarns resurser och förstör de ekosystem som de ska leva i. Det är därför vi har så hög tillväxt, men om vi inte ändrar oss kommer vi att skicka tillbaka våra barnbarn till Malthus fälla. Din och min konsumtion är därför inte ditt och mitt problem, utan världens och våra barns problem.

Även om mänskligheten, mot alla odds, hittills har överlevt, står vi denna gång mot en mäktigare fiende än någonsin förr. Oss själva, vårt sätt att leva och vårt sätt att tänka.
Det försämrar drastiskt våra odds.

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20130930

Extramaterial (klicka för förstoring!)
ekologiskt avtryck

Ekologiskt fotavtryck och BNP/capita

Sambandet mellan inkomstnivå och ekologiskt fotavtryck är väldigt tydligt. Det visar att det inte är de folkrika låginkomstländerna som är huvudproblemet (än så länge) utan höginkomstländerna. Varje svensk konsumerar som om det finns tre jordklot. Detta är inte hållbart.

Bilden är ett extramaterial till en artikel i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20130930 som kan läsas här: http://tonyjohansson.eu/2013/09/30/full-fart-framat-mot-avgrunden/

Klicka på bilden för förstoring:

ekologiskt avtryck

Eurokrisen: Historien kommer att upprepa sig

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20130915

I helgen var det tio år sedan folkomröstningen om euron. Ledningarna för 2003 års nej-kampanjer träffades i Stockholm för seminarier och för att fira. Vi skålade. Nej-sidan fick ju rätt om i stort sett allt.

Det finns anledning att fira att folket stoppade detta galna projekt. Men så finns det förstås en baksida med att få rätt.

I Eurozonen är nästan 20 miljoner människor arbetslösa. Var åttonde arbetssökande får inte jobb. Vi måste gå tillbaka till 1930-talet för att finna något liknande. Att ens höra 1930-talet nämnas borde få kallsvetten att rinna på oss, och det borde få politikerna att ifrågasätta sin politik och hela den monetära unionen. Men icke. Istället upprepar de 1930-talets misstag och tvingar de redan svaga till förödande åtstramningsprogram. En tredje värld växer fram i Europa.

Röda Korset varnade tidigare i år för att det kan stunda folkliga uppror i södra Europa, och den brittiska välrenommerade biståndsorganisationen Oxfam jämförde i en rapport från i veckan utvecklingen av ojämlikheten i Spanien med hur det ser ut i afrikanska länder. Så långt har det gått att fattiga grekiska föräldrar lämnar bort sina barn till barnhem för att de inte kan föda dem längre. Andra tar i desperation livet av sig. Självmordsfrekvensen har ökat med 45 procent. Som Dimitris Christoulas, en 77-årig pensionär. ”Jag ser inte någon annan värdig lösning än att ta mitt liv, så att jag inte behöver rota i soptunnorna för att överleva”, skrev han på en lapp, ställde sig på torget framför det grekiska parlamentet och sköt sig i huvudet.

EU fortsätter att förneka att denna kris har något med den monetära unionen att göra. Det är statsskuldskriser, hävdar de. Men sanning är att de skenande skulderna i huvudsak är effekter av eurokrisen – inte dess orsak.

Inom en monetär union finns en centralbank som sätter en styrränta för hela unionen. Det är som att tro att en storlek passar alla. Det gjorde den förstås inte. Istället blev vissa länder överhettade och fick se sin konkurrenskraft falla. Andra länder blev nedkylda med hög arbetslöshet och låga prisökningar som följd. Det stärkte dessa länders konkurrenskraft, och efter hand som åren gick började stora obalanser i utrikeshandeln uppstå. Tyskland fick stora överskott, medan länder som Spanien och Grekland fick stora underskott. Även om det i några av krisländerna – framför allt Grekland – också finns en bakgrund i för stor offentlig skuldsättning, så är det obalanserna i konkurrenskraft och utrikeshandel som är eurokrisens kärna. Hade länderna varit självständiga stater skulle växelkurserna successivt modererat dessa obalanser. Samtidigt skulle de enskilda länderna ha kunnat anpassa räntan till sina behov. När den globala finanskrisen slog till skulle flytande växelkurser ha garanterat att de idag krisdrabbade länderna kunde upprätthålla konkurrenskraften.

Dessa möjligheter är borta och därför försöker man återställa konkurrenskraften genom att sänka lönerna i de krisdrabbade länderna, trots att alla vet att de sociala och politiska riskerna är enorma. Det var nämligen precis så man gjorde på 1930-talet. Det var denna politik – inte börskraschen 1929 – som skapade depressionen.

Detta är EU-ledarna medvetna om. Men för mycket politisk prestige är investerat i europrojektet för att de ska våga erkänna det. Det är en farlig strategi. Naturligtvis för att den leder till misär och till att extremism får en grogrund.

Men också för att det är sannolikt att samma sak kommer att hända igen. Fattiga länder växer normalt sett snabbare än rika länder. Ekonomerna kallar detta för ”catch-up”-tendensen. Samtidigt är det välkänt att denna process också leder till högre inflationstakt i snabbväxande länder. Det vi kan se nu är att denna tendens till ”catch-up” som präglade Europa under andra halvan av 1900-talet, har kommit av sig inom eurozonen. Grekland, Italien, Spanien och Portugal, vilka för tio år sedan uppnått 83 procent av medianinkomsten bland euro-12-länderna, har nu sjunkit tillbaka till 73 procent av medianinkomsten. En del av förklaringen ligger i att dessa länder tidigare hade egna valutor som föll i värde mot dollar och tyska mark. Det neutraliserade inflationens inverkan på deras konkurrenskraft. Den möjligheten är nu borta.

Och vad värre är: när Europeiska centralbanken sätter sin ränta gör den det utifrån genomsnittet i eurozonen. Men om det då finns en periferi av snabbväxande länder med hög inflation och ett centrum av långsamt växande länder med låg inflation – då kommer räntan i regel att bli för hög för centrum och för låg för periferin. Det var just detta som ledde fram till eurokrisen. Men detta kommer att hända igen för det finns ingen politiskt möjlig lösning, och inga av de åtgärder som har vidtagits kommer att göra någon som helst skillnad vad gäller det här problemet.

När man inser hur detta hänger ihop, kan man visserligen känna lättnad över att Sverige står utanför, men samtidigt kan man bara känna bedrövelse inför Europas framtidsutsikter.

Jonas Ljungberg och Tony Johansson: Fel straffa vissa länder för hela eurons obalans

Publicerad i Uppsala Nya Tidning 20130913

Tio år har gått sedan Sverige i en folkomröstning sade nej till att byta kronan mot euron. Det var ett klokt beslut, och de flesta, även många av dem som då röstade Ja, verkar idag nöjda med att Sverige behöll kronan och makten över penningpolitiken.

Det sorgliga är att euron inte motsvarade förväntningarna. Den gemensamma valutan skulle underlätta handeln, befrämja välstånd och integrationen inom Europa. I dag kan vi i stället se att euron är en broms för den ekonomiska tillväxten, att den sociala situationen i Sydeuropa närmar sig kokpunkten och att det uppstått nya motsättningar mellan länder i Europa. Hur kunde det gå så fel?

Enligt den dominerande uppfattningen i politiska kretsar i Bryssel, Frankfurt och Stockholm är grundproblemet att medlemsländerna inte följde regelverket för skuldsättning och budgetunderskott. Men även om denna förklaring har viss bäring på länder som Grekland och Italien, är det inte en generell förklaring till krisen. Flera av de hårdast krisdrabbade länderna – i synnerhet Spanien och Irland – uppvisade till och med 2007 överskott i de offentliga finanserna. Statsskuldskriserna är generellt sett en effekt av eurokrisen – inte dess orsak.

I stället måste eurokrisens orsaker sökas på annat håll – närmare bestämt i mekanismer som skapas av den gemensamma valutan. En gemensam valuta innebär en gemensam styrränta. Det kan passa alla länder endast om de utvecklas ungefär likformigt vad gäller inflation, lönetillväxt och produktivitetstillväxt. Men eftersom Europa inte ser ut så kan en och samma ränta samtidigt kyla ner vissa ekonomier – som egentligen behöver stimuleras – och elda på andra ekonomier – som egentligen behöver kylas ner.

Det var vad som hände i eurozonen. Den gemensamma räntan var under långa perioder för hög för Tyskland, vars arbetslöshet ökade till historiskt höga nivåer, och tryckte ner landets lönetillväxt. Samtidigt var den för låg för Irland och Spanien där inflationen ökade och fastighetsbubblor växte. Detta ledde i sin tur till att Tysklands konkurrenskraft steg samtidigt som Spaniens och Irlands konkurrenskraft föll. Effekten blev att Tyskland byggde upp stora överskott i utrikeshandeln, samtidigt som stora underskott genererades i södra Europa. Det är denna obalans som är kärnan i eurokrisen.

Men politikerna agerar som om det vore en statsskuldskris och lägger bördan på södra Europa – och därför påtvingas dessa länder drakoniska lånevillkor. För en obalanskris ligger dock ansvaret på eurosystemet som helhet.

Problemet skulle kunna hanteras genom ökade löner i Tyskland, vilket skulle öka efterfrågan på exportvaror från södra Europa. Detta skulle öppna en expansiv väg ut ur krisen. Det är en lösning som är effektivare och mer moraliskt riktig än den svältkurspolitik som nu påtvingas de krisdrabbade länderna.

Tongivande kretsar, framförallt i Tyskland, är emellertid inte villiga till en sådan lösning och utan en grundlig reform av valutaunionen är det sannolikt att vi i framtiden kommer att få se liknande problem igen. Risken ökar om fler länder, speciellt i Östeuropa, inför euron.

Skälet är den tendens för fattiga länder att växa snabbare än rika länder som brukar benämnas ”catch-up”. Denna process leder nämligen samtidigt till högre inflationstakt i snabbväxande länder, det kan liknas vid en kapplöpning mellan inflation och produktivitetstillväxt.

Under 1900-talets sista fjärdedel skedde en snabb utjämning av inkomstnivåerna i Västeuropa genom att länder som Finland, Irland, Spanien, Portugal och Grekland kom i kapp eller närmade sig de rikaste, trots en högre inflation. En del av förklaringen till att detta var möjligt ligger i att de hade egna valutor som föll i värde mot dollar och tyska mark, vilket neutraliserade inflationens inverkan på deras konkurrenskraft. För de länder som infört euron försvinner denna möjlighet.

Det är därför inte förvånande att Grekland, Italien, Spanien och Portugal, vilka för tio år sedan uppnått 83 procent av medianinkomsten bland euro-12-länderna, nu har sjunkit tillbaka till 73 procent av medianinkomsten.

Kunde inte ekonomerna förutse denna utveckling och få politikerna på andra tankar? En del förutsåg problemen, men som i så många sammanhang domineras det ekonomiska tänkandet av vissa paradigm som ensidigt fokuserar på vissa aspekter och blundar för andra.

Ett stort problem idag är att de lösningar som skisseras handlar om att gå vidare från en valutaunion till en fiskal union där också skatter och offentliga utgifter bestäms av EU. Frånsett att ett sådant projekt knappast kommer att fungera så saknar det folklig förankring och demokratisk legitimitet. Drömmen om ett fredligt och socialt Europa riskerar i stället att leda tillfolkliga uppror och mellanstatliga konflikter.

Jonas Ljungberg
professor i ekonomisk historia i Lund och var 2003 redaktör för boken Eurons pris, en antologi med bidrag från europeiska forskare (på engelska hos Palgravemacmillan 2004)
Tony Johansson
doktorand i ekonomisk historia i Lund och var 2003 kanslichef hos Socialdemokrater mot EMU

Sören Wibe och Tony Johansson: ”Så vanns rosornas krig om euron”

Imorgon är det tio år sedan en överväldigande majoritet av svenska folket sade nej till svenskt inträde i det tredje steget av den Ekonomiska och monetära unionen.

Folkomröstningen hade föregåtts av en hård kampanj med en ja-sida, som med pengakran från Svenskt Näringsliv och smutsiga metoder, skrämseltaktik och gangsterkalkyler gjort allt för att vinna.

Men i slutändan sade folket nej. Ja-sidans 500 miljoner kronor (!) hade blivit fiskmat.

Det är förmodligen de allra flesta nöjda med idag, även många av dem som då röstade ja.

Själv engagerades jag av den Socialdemokratiska nej-kampanjen, Socialdemokrater mot EMU. Efter folkomröstningen skrev jag tillsammans med Sören Wibe, som var ordförande för Socialdemokrater mot EMU, en kommentar till hur vi egentligen bar oss åt för att vinna de socialdemokratiska väljarna – och därmed folkomröstningen. Den publicerades 2004 i Folket nej – elitens ja, redigerad av Henrik Dahlsson och Jan Å Johansson.

Jag publicerar nu denna text här, samtidigt som jag tänker på hur synd det är att Sören inte längre är med oss och kan fira tioårsdagen av denna politiska milstolpe som han själv spelade en så avgörande roll för.

Länk till Så vanns rosornas krig om euron

Ekonometri och friterad ost

Efter fyra dagar i London där jag bevistade European Historical Economics Societys konferens, vet jag inte vad som lämnade sämst eftersmak: britternas uppfattning att i stort sett allting kan slås in i deg, friteras och ätas morgon-middag-kväll eller det faktum att ekonometri håller på att döda det ekonomisk-historiska ämnet.

Ekonomisk-historia har traditionellt varit ett ämne som slitits mellan induktiv metod och hypotetiskt-deduktiv metod. Den förstnämnda med förankring i historieämnet, den sistnämnda med förankring i nationalekonomin. Denna slitning och medvetenheten om den, har gjort att metoderna ofta kombineras. Schumpeter, som ingick i den första vågen av ekonometriker, betraktade denna kombination som den bästa. Att bedriva ”reasoned history”, kallade han det. Ekonometri – som jag här använder synonymt med att pröva en modell och dess uppställda hypoteser med hjälp av regressionstekniker – spelar hos honom rollen som grädde på moset. Men moset måste utgöras av grundliga studier i ämnet, vilket Schumpeters Business Cycles är ett exempel på. Den är så full av mos att nästan ingen orkar läsa de båda digra volymerna (själv har jag kämpat mig igenom dem, men inte utan ett visst stånkande).

Men numera har man varken ork eller tid att studera de verkliga historiska processerna och addera fakta till fakta. Forskning är numera löpande band och institutionerna är fabriker – i vilka forskarna står längsmed det löpande bandet och spottar ur sig artiklar för publicering. Och en medelmåttig ekonometriker kan numera till följd av mjukvaruutvecklingen spotta ur sig artiklar långt snabbare än vad en skicklig historiker kan. Det ger poäng när forskaren ska bedömas av fabrikens tidsstudiemän och kvalitetskontrollanter. Detta har gjort att den hypotetiskt-deduktiva metoden med regressioner som hypotesprövningsmetod trängt undan den induktiva historiska metoden, varvid ämnet ekonomisk-historia alltmer håller på att kantra mot nationalekonomin.

Det är ute att grotta ner sig i historiska källor och beskriva historisk utveckling. Istället leker ekonomi-historiker att de är nationalekonomer, fast med historisk data. För att ta ett exempel – av många liknande – från konferensen: en presentation som handlade om urbaniseringseffekter av stora slag under medeltiden. Skulle jag angripa denna fråga, skulle jag studera några få städers urbanisering och eventuella effekter på urbaniseringstakten av belägringar och armérörelser i närheten. Det skulle kunna bli en studie som kanske skulle  generera verklig ny kunskap om den historiska utvecklingen i dessa städer. Det skulle säkert bli en tjock bok med en massa komplicerade och kanske rentav motsägelsefulla resonemang.

Men det skulle säkert också tarva en massa källstudier, tidsramen skulle, om jag känner mig själv rätt, garanterat spräckas och dessutom skulle vi ju bara få veta vad som gällde för ett fåtal städer. Det här gitter du helt enkelt inte och dessutom vill du ju kunna göra generella uttalanden – som de riktiga vetenskapsmännen i vit rock gör. Så istället skapar du en jättestor modell, med fler variabler än du kan hålla reda på, med landdummies och tidsdummies, och sedan köra du din feta regression över ett halvt årtusende och för hela Europa, och vips så har du reducerat hela denna komplicerade historia till ett par koefficienter och vips så tror du att du kan göra generella uttalanden om Europa under denna väldiga tidsrymd– och allt kan sammanfattas med några ekvationer och ett par regressionstabeller. Omvänd kausalitet, utelämnade variabler, variabler som med tiden blir endogena – det betraktar du inte som en del av den verkliga historieskrivningen som du ska göra.  Istället är det ett tekniskt problem som kan hanteras med ett par extra kontrollvariabler och med någon ny sinnrik regressor vars matematiska fundament du i bästa fall bara nästan begriper.

Men har någon ny verklig kunskap genererats? Jag har svårt att se det. Du har, givet ett i det närmaste oändligt antal villkor som följer av modellspecificering och val av regressionsteknik, uppskattat ett antal samband. Problemet är att dessa villkor i den verkliga historien aldrig är uppfyllda – verklig historisk utveckling kan inte modelleras i termer av beroende och oberoende variabler, eftersom det inte finns några oberoende samhälleliga variabler i en historisk utvecklingsprocess. Och även om man kunde göra detta, alltså täcka för alla tänkbara samband, har jag svårt att se att dessa koefficienter ger oss bättre kunskap, det vill säga nya insikter om vår gemensamma historia, än den som hade kunnat genereras med hjälp av digert grävarbete i de historiska luntorna och hederlig gammal beskrivning av vad man funnit.

Vid närmare eftertanke smakade de där friterade ostarna rätt gott om man jämför.

Bermudez-Svankvists misslyckande, är regeringens misslyckande

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20130902

Jag blir inte förvånad om vi om några år ser tillbaka på Angeles Bermudez-Svankvists fall och tänker: detta var vändpunkten. Det var då det vände i det sällsamt sorgliga mellanspelet i svensk historia då en statsminister, utan att darra på manschetten, kunde hävda att det rådde ”arbetslinje” och att hans politik var framgångsrik, samtidigt som arbetslöshetstalen var bland de högsta som uppmätts i modern tid.

Regeringens politik är uppbyggd kring ”arbetslinjen”. Som mycket annat i Nymoderaternas retorik handlar det om stöldgods som fyllts med nytt ideologiskt innehåll. Den traditionella svenska modellen byggde nämligen just på en ”arbetslinje”. Det var inte Reinfeldt, Littorin och Borg som hittade på denna. Det var Erlander, Rehn och Meidner.

Den svenska modellen utgick från att full sysselsättning var möjligt. Det var en politik som vävdes kring föreställningar om arbetets värde och personliga plikter – att den som kan arbeta, har en skyldighet att arbeta. Under fyra decennier, fram till början av 1990-talet, var den fulla sysselsättningens arbetslinje den svenska modellens signum.

Är det till detta som vår högerregering vill åter? Det låter så när dess företrädare angriper Socialdemokraterna för att ha svikit dessa gamla ideal och påstår att den politik som högern nu står för, är den som Socialdemokraterna stod för förr.

Men vad de inte säger är att den fulla sysselsättningens arbetslinje och den moderata arbetslinjen bygger på olika politiska filosofier. Medan den förra betraktade arbetet både som en rättighet och en plikt, betraktar den senare arbetet enkom som en plikt. Medan den fulla sysselsättningens arbetslinje mobiliserade alla samhällets resurser för att skapa arbete till alla, lägger den moderata arbetslinjen hela ansvaret på individen. Medan den fulla sysselsättningens arbetslinje såg ett samhälleligt misslyckande i en arbetslös människa och därför tillsåg att det fanns tillräckliga skyddsnät, ser den moderata arbetslinjen en lat människa som ska drivas ner i fattigdom och förnedras i meningslösa åtgärder.

Det var denna politik som Angeles Bermudez-Svankvist blev högste administratör för när regeringen utsåg henne till generaldirektör för Arbetsförmedlingen.

Under hennes ledning störtdök allmänhetens förtroende för Arbetsförmedlingen. Den är nu, enligt Sifo, den myndighet som allmänheten har lägst förtroende för. Kritiken är massiv. Som när Riksrevisionen i våras levererade en bredsida och konstaterade att 40 procent av de unga som varit inskrivna vid arbetsförmedlingen aldrig fått några tips på jobb eller praktik att söka.

Istället har Fas 3 blivit Sveriges största arbetsgivare och miljard efter miljard har runnit ut från Arbetsförmedlingen till privata jobbcoacher, där inslagen av skojeri är markant. Som att behandla arbetslösa med healing, terapi, ”neurolingvistisk programmering” och hypnos.

Angeles Bermudez-Svankvist kan bara ses som en katastrof. Men tills nyligen var hon en av regeringen högt uppskattad katastrof. Hon genomförde regeringens politik. Med ideologisk övertygelse gick hon in för sin uppgift. ”Jag har med stolthet burit mitt uppdrag och fullföljt uppdragsgivarens utbudsstimulerande reformpolitik”, deklarerade hon trotsigt i sitt avskedsbrev.

Utbudsstimulerande politik är ekonomjargong. Det betyder att om man gör arbetslösa fattiga, så kommer de att skaffa sig ett jobb, ty arbetslöshet är egentligen frivillig. Detta är kärnan i den moderata arbetslinjen. Hypnos och terapi av arbetslösa framstår som logiskt. Det är de arbetslösa som det är fel på, inte på samhället. Alltså kan det individuellt störda beteendet som ligger i diagnosen arbetslöshet behandlas bort. Möjligen kan man vara kritisk mot att behandlingsmetoderna ibland är rent hokuspokus, men inte mot själva utgångspunkten att behandla arbetslösa och inte arbetslösheten. Det var denna ”reformpolitik” för en ny arbetslinje, som Angeles Bermudez-Svankvist anmälde sig som frivillig att genomdriva för regeringens räkning. ”Hon är störtskön”, sade dåvarande arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin och befordrade henne långt över hennes kompetens.

Hennes misslyckande är därför också ett misslyckande för regeringen.

Regeringen har nu förlorat sin viktigaste och mest ideologiskt övertygade myndighetschef. Detta sker i ett läge då det framstår som allt tydligare att regeringens hela jobbpolitik – inte endast hur den styrt arbetsförmedlingen utan allt det som den gått till val på två gånger – är ett kapitalt misslyckande. Trots alla miljarder som gått till skattesänkningar, trots att arbetslöshet idag betyder fattigdom, trots alla hypnotisörer, healare och neurolingvistiska programmerare som Arbetsförmedlingen anlitat, trots all denna ”reformpolitik”, så biter sig massarbetslösheten fast.

Men när jag tänker på det, måste man väl sitta i regeringen eller vara generaldirektör för Arbetsförmedlingen för att bli överraskad av att denna ”reformpolitik” inte ger resultat.

%d bloggare gillar detta: