Skattepengar ska gå till välfärd för alla, inte lyxbilar till de få

Så länge inte själva vinstintresset ifrågasätts, kommer vi även i framtiden att få se vårdchefer som väger kissblöjor, en välfärdssektor som blöder pengar och en fortsatt sammansmältning av politisk och ekonomisk elit.

I förra veckan sände Sveriges Television en dokumentär om den konkursade John Bauer-koncernen. SVT avslöjade att ägarna hade stoppat miljoner i egen ficka och stora belopp hade gått till räntor. Totalt rörde det sig om 200 miljoner kronor. Detta blev uppenbarligen för mycket också för de mest inbitna bland välfärdsprofitörernas försvarare. I helgen retirerade Anders Borg och Jan Björklund. Långsiktigt ägande ska bli ett krav, deklarerade de. De närmar sig därmed Socialdemokraterna som tidigare i höstas föreslog en ”Lex JB”. Detta är ett steg i rätt riktning, men långtifrån tillräckligt.

1990-talets så kallade valfrihetsrevolution hade två källor. Den första bestod i en kritik mot att människor hade små möjligheter att själva välja exempelvis pedagogisk inriktning i skolan. Det var en legitim kritik och den kom från breda delar av det politiska spektret. Den andra bestod i en ideologiskt grundad kampanj från högern som önskade bryta ned den svenska välfärdsmodellen. Privatisering var en av dess murbräckor.

Därmed förde man, fullt medvetet, in intressen som inte är legitima när vi betraktar dem utifrån vad syftet är med att ha offentligt finansierad skola, vård och omsorg. Nämligen att för skattebetalarnas pengar producera och fördela välfärd – alltid med elevernas, patienternas och de gamlas intressen i första rummet. Syftet är inte att ge vinst åt privata aktörer. Det finns en motsättning i detta.

Det är denna motsättning som leder till dessa ständiga skandaler: vanvård, skattefiffel, miljonvinster. Trots detta har det visat sig ohyggligt segdraget att få till en förändring. Det gäller självfallet inom högern som alltid hatat den svenska modellen, men det gäller också inom socialdemokratin.

Förra året lanserade Daniel Suhonen och Felix Antman Debels i den socialdemokratiska idétidsskriften Tiden den kontroversiella tesen att detta hänger samman med att rågången mellan den politiska och ekonomiska eliten har brutits ned. Ekonomiska intressen rör sig i den politiska sfären. Den politiska striden förs därför inte med blanka vapen. De visade att det är svängdörrar mellan den politiska och ekonomiska eliten. Politiker och opinionsbildare sitter på dubbla stolar med egna ekonomiska intressen i välfärdsföretagen, det kryllar av näringslivsfinansierade lobbyister inom partierna. Pengarna kommer från företag som profiterar på offentligt finansierad välfärd. Pengar, inflytande och personer snurrar runt mellan dessa sfärer. På så sätt undermineras den politiska demokratin, samtidigt som detta leder till att välfärdssektorn blöder pengar.

Det är förstås om de riktigt stora skandalerna som vi hör. Men denna blodförlust sker på alla nivåer, och dessa svängdörrar finns på alla nivåer. Jag tänker på detta när jag läser ”Sanningen om framgångssagan”, som är en glättig tidning utskickad till hushåll i Umeå i förra veckan. Det är en tolvsidig krypande hyllning till Umeåföretagen Mattias X Lundberg som hans företag betalat för. Vi får veta att han är rastlös och får människor att växa och inte nog med det: han är även ”intelligent, vetgirig och med en förmåga att se runt hörn”. Fast man undrar hur smart han egentligen är när han låter sig plåtas framför en gul Ferrari? ”Ferrarin är inte bara en ascool bil, den är en accessoar”, säger han.

Men varifrån kommer pengarna? undrar läsarna. Det får vi faktiskt också veta. I vård och omsorg är marginalerna ”snuskigt bra”, skryter han och lutar sig lite avspänt mot Ferrarin.

Den som inte sätter kaffet i vrångstrupen av att läsa de devota hyllningstexterna till den oförblommerade girigheten och de odrägligt skrytsamma utsagorna från herr Lundberg själv, gör det förmodligen när de vänder till nästa uppslag och där finner Lena Sandlin Lundberg, som för bara ett år sedan var politisk redaktör på Folkbladet och på dessa sidor publicerade hårda angrepp mot vinster i välfärden.

Nu sysslar hon i stället med att sälja in företagets hemtjänstverksamhet. Genom att explicit referera till sin historia som vinstkritiker, transformeras den trovärdighet som hon upparbetat som politiker till säljande reklam för vinsten som drivkraft. Det är bedrövligt att läsa.

Denna för demokratin ohälsosamma sammansmältning av politisk och ekonomisk elit och den ständiga blodförlusten från den offentliga sektorn, gör att vi måste backa bandet. Att kräva långsiktighet i ägandet är ett steg i rätt riktning, men det är inte tillräckligt.

Vi måste återvända till det som gott var i valfrihetsrevolutionen – rätten för individen att själv styra sitt liv. Detta måste vi skilja från det som ont var i valfrihetsrevolutionen – vinsten som drivkraft i offentligt finansierad välfärd.

Våra skattepengar ska gå till välfärd för alla, inte till lyxbilar till de få.

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20131028

Länk till Sanningen om framgångssagan

Länk till Debels och Suhonens När kapitalet fick partibok

Länk till SVT:s Skolfesten

Länk till Lena Sandlin och Tony Johansson 20121029: ”Miljard efter miljard, ihopknegade av vanligt folk, snurrar runt tills de har omvandlats till privat profit och rinner ned i kassorna på de stora riskkapitalbolagen, vars ägare stoppar kosingen i segelbåten och drar iväg till Caymanöarna”

Att dom inte skäms! utbrast svärmor

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20131014

Moderaterna, Sveriges Arbetarparti? utbrast Margit, min svärmor. Jo, det är sant. Dom har bytt namn, intygade jag. Hon skakade på huvudet och sade: att dom inte skäms!

Finns det mer att säga än så om det parti som företrätt eliterna i alla tider, som föddes i kampen mot arbetarna – och som nu alltså tagit namnet Sveriges Arbetarparti? Det har motsatt sig i stort sett varje reform som Socialdemokraterna föreslagit, såsom allmän och lika rösträtt, 8-timmarsdagen, utbyggd semester, ATP, barnbidrag och anställningsskydd. Det har ägnat sju år i regeringsställning åt att göra de fattiga fattigare och berika de redan rika. Arbetarparti? Att dom inte skäms!

Men det är klart att dom inte skäms. Det här är så utstuderat, så medvetet och så vilseledande. Allt handlar om utanpåverk, om ord och retorik, om att ge sken av något annat än vad det verkligen är. Ju oaptitligare innehållet är, desto snyggare måste omslaget göras. Alla som ätit på McDonalds, förstår vad jag menar. Ni vet, när man står där med burgaren i handen, med brödet som känns som en wettextrasa, gulnande sallad, dränkt i majonnäs och en köttsula som ser kokt ut och jämför med reklambildens krispiga, gröna sallad, grillade, saftiga burgare och luftiga bröd och tänker: skulle jag ha köpt den om reklambilden sett ut så här?

De Nya moderaterna handlar mest om nytt omslagspapper. Skulle svenska folket ha valt de Nya moderaterna om de förstått att dess politiska innehåll var detsamma som de Gamla moderaternas? Om de i förväg fått veta att de Nya moderaterna planerade att sänka skatten med lika mycket som de Gamla moderaternas Bo Lundgren en gång ville? Om de blivit informerade om att de Nya moderaterna ämnade satsa mångdubbelt mer på skattesänkningar än på fler lärare i skolan? Jag tror inte det.

Att byta omslagspapper har varit en framgångsrik strategi för Moderatledningen. Men nu har den tagit ett steg för långt. Partinamn förpliktigar, partinamn måste förtjänas. Partinamn kan inte reduceras till PR-tricks.

Alla har läst reportagen om hur den moderata politiken gör livet till ett helvete för tusentals sjuka, arbetslösa och slitna människor. Vi vet att arbetslöshet och sjukdom nuförtiden betyder fattigdom. Vi läser om människor som utförsäkras och tvingas från hus och hem. Vi ser de hemlösa som säljer sina tidningar. Vi vet inte med säkerhet, men vi har en känsla av att de har blivit fler. En del av oss förnekar att det är så här, andra tror att lite mer piskor trots allt är bra för dessa arma människor. Men när vi går och lägger oss om kvällen, är vi många som somnar oroligt, grubblande, i vetskapen att om något går snett, finns inga skyddsnät längre, som kan fånga upp oss. Hur ska det då gå för barnen? Kan vi bo kvar? Så vi kommer inte undan känslan av att något är fel med det där namnet – Sveriges Arbetarparti. Moderaterna har aldrig stått på vanligt folks sida och de gör det inte nu heller. Det klingar falskt, helt enkelt.

Lika falskt klingar det när statsministern tar till med brösttoner och talar om att namnbytet motiveras av att Moderaterna är det enda parti som tar full sysselsättning på allvar. Men varje gång Moderaterna regerat har arbetslösheten ökat! Så också denna gång. Arbetslösheten är nu åtta procent. Det är en procentenhet högre än vid samma tid för sju år sedan, då oppositionsledaren dundrade i valrörelsen om den grasserande massarbetslösheten i Göran Perssons Sverige. Det vill han antingen inte kännas vid nuförtiden (arbetslösheten är ju låg bland ”etniska svenskar mitt i livet”) eller så byter han helt enkelt samtalsämne. Reinfeldt vill inte tala om arbetslösheten, han talar bara om sysselsättningen. Den har ökat med 240 000 personer, upprepar han. Visst, men merparten av ökningen kom 2006-2007 innan hans politik fått någon verkan, och ökningen i sysselsättningen 2006-2012 om 0,8 procent per år kan ju jämföras med 1997-2006 då ökningen i genomsnitt var 1,0 procent per år. Men man måste naturligtvis också sätta sysselsättningen i relation till arbetskraften som vuxit med 310 000 personer. Fast det vore ju detsamma som att medge att antalet arbetslösa har ökat med 70 000 personer sedan han i valrörelsen 2006 dundrade om massarbetslöshet. Det kan han inte medge och samtidigt påstå sig leda Sveriges Arbetarparti.

Alla människor begriper naturligtvis att modern politik omgärdas av PR-tricks, men vi vill inte själva bli föremål för dessa tricks. Vi ogillar att bli behandlade som mindre intelligenta än vi är. Det finns i detta en viktig skillnad mellan politik och hamburgare. Ska sanningen fram, så förväntar vi oss inget annat än den burgare vi får, och vi vet att om vi verkligen vill ha något bättre så får vi gå någon annanstans. Med politik är det annorlunda. Vi förväntar oss kanske inte att politiker alltid håller vad de lovar. Men vi förväntar oss ett gott uppsåt, att orden betyder något. Att de ärligt menar vad de säger. Det gör inte Moderaterna.

Så jag säger som svärmor: att dom inte skäms!

Underlag. Klicka på bilderna för förstoring
attdominteskäms1

attdominteskäm1b
nyaarbetarpartiet

De fattigaste blir fattigare

Inkomsterna för hushållen med lägst inkomster föll 2006-2011. Samtidigt steg inkomsterna med 15-20 procent, beroende på kapitalinkomster inkluderas, för de hushåll som har högst inkomster.

attdominteskäms1

”Det nya arbetarpartiet”: Varje gång moderaterna regerar ökar arbetslösheten

Moderaterna har idag meddelat att de byter namn. Sveriges arbetarparti, ska de nu heta. Men låt oss skippa retoriken och de billiga PR-tricksen och se till resultaten. Då kan vi konstatera att Sverige aldrig har haft en högerregering under vilken arbetslösheten fallit. Den har alltid stigit.

Klicka på bilden för förstoring
nyaarbetarpartiet

%d bloggare gillar detta: