Katalysförslaget håller inte: Ett rättfärdigt skattesystem, kräver rättfärdiga skatter

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20131125

För ett par veckor sedan presenterade det fackliga idéinstitutet Katalys ett förslag till nytt skattesystem. Förslaget har förtjänster, och ett par av idéerna är rentav mycket kloka, men som helhet är det svagt.

Förslaget presenterades på DN-debatt och finns i sin helhet i rapporten ”Hälften kvar och hela framtiden”. Den visar på att de senaste årens fallande skattekvot gått hand i hand med allt större revor i välfärden. Men det finns en annan väg. Länder med höga skattekvoter presterar ofta bättre än länder med låga skattekvoter.  Därför föreslås en rejäl skattehöjning. Det är precis vad Sverige behöver. Men mer än så. Författarna – Dany Kessel, Daniel Johansson och Daniel Suhonen – skisserar på ett helt nytt skattesystem med väsentligt större offentliga åtaganden än idag. Skattekvoten höjs från 44 till 51 procent av BNP. De offentliga utgifterna ökar med 266 miljarder. De ska användas till 110 000 fler anställda i välfärdssektorn, ett nytt socialförsäkrings- och pensionssystem, satsningar på utbildningssektorn och till energiomställning. Det är uppfriskande läsning!

Men här tystnar mina hurrarop, och det som får mig att sluta hurra är hur de tänker sig att det nya skattesystemet ska konstrueras. De återinför fastighetsskatten, inför en ”medborgaravgift” om 1500 kronor i månaden samt en högre men enhetlig, ofta kallad ”platt”, skatt om 35 procent på alla inkomster. Till detta kommer enhetlig moms om 25 procent och ett jättelikt grundavdrag om 144 000 om året som befrias från skatt. Tillsammans med förändringar i kapital-, arvs- och gåvobeskattningen, ska detta, enligt författarna, ge minst samma omfördelning som dagens system, men utan de skadliga effekter som de påstår att progressiva inkomstskatteskalor ger.

Såväl vänster- som högerdebattörer har varit positiva. Högern gillar flera av de enskilda förslagen, som är ren och skär högerpolitik. Medborgaravgiften liknar Thatchers ”poll tax” och platt skatt, utan progressivitet för högre inkomster, är alla nyliberalers våta dröm. Men dessa enskilda förslag sätts in i en helhet, med högre skatter på fastigheter och kapital samt färre möjligheter till avdrag, som genererar omfördelning och en skattekvot som appellerar till vänstern.

Men häri finns även förslagets svaghet. Ponera att Katalys skulle få genom sitt förslag. Då är vi i ett politiskt läge då ”vänstern” bundit sig vid att progressiva inkomstskatter är skadligt. Inkomstskatten är därför platt, fastighetsskatten är återinförd och medborgaravgiften som är en regressiv skatt (alla betalar lika mycket oavsett inkomst) är införd. Då kommer de förnyade nya Moderaterna och säger: medborgaravgiften är ju orättvis. Den som har låga inkomster betalar en större del i skatt än den som har höga inkomster. Vilken vänster ska då inta Thatchers position och försvara avgiften? I nästa vända kommer fastighetsskatten att angripas med samma argument som 2006: utan skyddsmekanismer för dem som har värdefulla fastigheter men låga inkomster, drivs folk från hus och hem. Det är en debatt som inte går att vinna. Kvar står vi med en platt skatt samt med ett jättelikt grundavdrag som gröper ur skattebasen.

För att en skattemodell ska uppfattas som rättfärdig och vara motståndskraftig i politikens hetluft, måste dess beståndsdelar uppfattas som rättfärdiga. Men medborgaravgift är orättfärdigt; platt skatt saknar, enligt statistik redovisad i rapporten, stöd hos befolkningen; fastighetsskatt utan skyddsmekanismer är mycket svårt att försvara.

Rapporten innehåller även andra förslag som är förvånande med tanke på vem avsändaren är. Exempelvis att arbetslösa som inte varit med i en a-kassa ska skuldsätta sig för att nå dräglig levnadsstandard, att föräldrars rätt att ta ut föräldraledighet efter att barnen fyllt två år ska inskränkas och att pensionsrätten för barnår avskaffas. Motiven för de två sistnämnda förslagen är att det sägs öka viljan att arbeta. Menar Katalys att det är ett problem idag att föräldrar arbetar för lite och träffar sina barn för mycket?

Dessa förslag, liksom hela den föreslagna skattemodellens konstruktion, saknar därför politisk realism. Detta gör att jag, när jag lägger ifrån mig rapporten, inte kan låta bli att tänka på en debatt som rasade bland socialister på 1800-talet. Karl Marx och Friedrich Engels gick då till storms mot de ”utopiska socialisterna”. Dessa hade höga ambitioner och goda intentioner och skisserade på fantastiska framtidssamhällen. Men de saknade realism. Det var, skrev Engels, ”framtidsmusik på barntrumpet”.

De utopiska skatteingenjörer som framträder i denna rapport vill väl och har modet att sticka ut hakan. För detta ska de ha en eloge. En del av förslagen bör plockas upp av de politiska partierna. Bland annat idén om statsskuldsmål istället för överskottsmål. Men den som vill öka de offentliga utgifterna med 266 miljarder måste presentera en politiskt realistisk modell. Tonerna som kommer ur rapporten låter, i vart fall i mina öron, misstänkt likt framtidsmusik på barntrumpet.

Länk till Katalys DN-artikel

Länk till Hälften kvar och hela framtiden

Löfven trampar ut i grumligt vatten

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20131111

Stefan Löfven lämnade i en DN-debattartikel i förra veckan besked i regeringsfrågan. I vissa delar är det ett bra och väntat besked, i andra otydligt och hotar Socialdemokraternas möjligheter att vinna valet.

Mona Sahlin gjorde ett misstag när hon gick till val med den uttalade viljan att bilda en rödgrön regering. Misstaget bestod inte i att Vänsterpartiet inkluderades, utan i att hon valde att stadfästa den falska dikotomin högerallians mot vänsterallians. Detta spelade Reinfeldt i händerna på flera sätt.

Det blev ett presidentval. Två kandidater ställdes mot varandra, snarare än två stridande politiska visioner. Sahlin drev samtidigt sitt parti mot mitten och grumlade därmed de politiska skillnaderna. Effekten blev att frågor om personliga egenskaper växte i betydelse. Det förlorade Sahlin på.

Men Reinfeldt vann också på grund av att de enskilda partierna i högeralliansen var beredda att offra mycket mer av sin identitet än partierna i den rödgröna alliansen var. Strävan efter makt har fått Centerpartiet att ge upp sin hjärtefråga – kärnkraften – och partiet kan knappast längre ses som ett grönt landsbyggdsparti. Folkpartiet har blivit ett auktoritärliberalt parti med föga gemensamt med det socialliberala parti som fanns för bara ett par decennium sedan. Kristdemokraterna har hastigt, men inte särskilt lustigt, blivit för Natomedlemskap. Motsvarande vilja att offra ideal och visioner på maktens altare finns inte bland de rödgröna partierna.

Löfven upprepar inte Sahlins misstag. Istället deklarerar han att Socialdemokraterna ämnar gå till val med ett eget manifest och söka mandat för en socialdemokratisk regering som förhandlar förslag i riksdagen. Så också över blockgränserna. Blockpolitik är fördummande, säger Löfven. Gott så, och klargörande.

Men det är också väntat. Det är så här politiken under merparten av efterkrigstiden har vävts: socialdemokratiska minoritetsregeringar som sökt stöd i riksdagen, ibland också över blockgränserna. Med det nya parlamentariska läge som uppstått sedan Sverigedemokraterna marscherade in på den politiska scenen, kan vi i framtiden inte förvänta oss något annat än minoritetsregeringar.

Löfven hade kunnat gör halt vid detta. Då skulle visserligen alliansledarna fortsätta skrika sig hesa om att oppositionen inte utgör ett samlat alternativ. Men deras halstarrighet avspeglar bara hur ihåliga deras argument är. Reinfeldt leder en minoritetsregering som inte klarar av att förankra sina förslag i riksdagen, och Kristdemokraterna och Centern balanserar på riksdagsspärren. Högeralliansen har inget stabilt regeringsunderlag.

Men Löfven trampar vidare ut i grumligt vatten. Han sträcker nämligen ut en hand över blockgränsen till Centern och Folkpartiet. Detta möttes av Centerledare Lööf med uttalanden som var så barnsligt dogmatiska att man storknade i förundran över att de kom från Sveriges näringsminister. Björklund låg inte långt efter. Klart blev det i vart fall att dessa båda partier inte har för avsikt att ta något som helst ansvar om det parlamentariska läget blir besvärligt.

Lika klart är det dock inte i frågan om vad Löfven egentligen menade med sin utsträckta hand. Många tolkade hans uttalanden som att han kunde tänka sig att regera tillsammans med Centern och Folkpartiet. Men i sin DN-artikel skriver han inte att han är beredd att samregera med dem. Han kallar dem ”framtida oppositionspartier”! Samtidigt skriver han inte heller att han inte kan tänka sig detta, och hans uttalanden efter artikeln är allt annat än klargörande.

Vi har att göra med ordvrängeri i de högre dimensionerna. Syftet med krumbuktandet är, såsom statsvetarprofessor Ulf Bjereld understryker, att skaffa sig maximal handlingsfrihet. Men denna handlingsfrihet har ett högt pris.

För det första kan inte Socialdemokraterna med trovärdighet kritisera alliansregeringen och samtidigt öppna för att samregera med delar av denna allians. För det andra är det fullständigt orealistiskt att fackföreningshataren Lööf skulle kunna sitta i en socialdemokratiskt ledd regering. För det tredje, går de socialdemokratiska gräsrötterna till val på politik, inte på taktik. De ser hur klassklyftorna exploderar i vårt land; de upplever den grasserande massarbetslösheten; de är rädda för det kaos som råder i sjukvården på många håll; de oroar sig för en välfärdsstat som drar sig tillbaka och lämnar hundratusentals människor i sticket. De håller, med rätta, högern ansvarig, samma höger som partiledare Löfven nu inte utesluter att regera tillsammans med.

Han borde veta bättre, han borde vårda sitt fotfolk. Utan dem, finns inget socialdemokratiskt parti och ingen valseger.

Vi är många som måste få ett besked. Det beskedet måste bli att borgerliga ministrar är uteslutet i en socialdemokratisk regering, men att man gärna, såsom man alltid har gjort, söker samarbete och stöd i riksdagen, även över blockgränserna. Inget besked vore skadligt, ett annat besked vore förödande.

%d bloggare gillar detta: