Den kristna indoktrineringen av skolbarn måste få ett slut

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20131223

Är det verkligen okej att skolan förmår sexåringar att gå till kyrkan på avslutningen, där de sjunger att ”född är Herren Jesus Krist, vår Frälsare och Gud” och lyssnar på prästens predikan? Detta bevittnade jag i fredags. Och jag tycker inte att det är okej. Lika stolt som jag var när jag såg min dotter uppträda med en helt sekulär visa (Mössens julafton), lika mycket bet jag ihop käkarna när jag hörde barnen förkunna att deras ”Frälsare och gud” var född.

Frågan om avslutningar i kyrkan är politisk dynamit, inte minst därför att många läser in att kritiken skulle vara en konsekvens av invandring och andra religioners tillväxt i Sverige. Men många muslimer har mindre emot avslutningar i kyrkan än jag har. I förra veckan förklarade exempelvis en imam i Göteborg att avslutningar i kyrkan inte utgör något problem för muslimer. Andra uppfattar kritiken som en attack på en självklar svensk tradition. Men under efterkrigstiden har det inte funnits någon enhetlig tradition i vårt land att ha avslutningar i kyrkan. På en del håll har man haft det, men inte på andra. Fredagens avslutning var exempelvis min första i en kyrka. När jag gick i skolan hölls avslutningarna i aulan. Inga präster, ingen predikan, alla kände sig välkomna, ingen behövde känna sig obekväm. Jag anser förvisso att avslutningar kan hållas i kyrkan, men de ska inte hållas under ledning av en präst. Religion är en privatsak. Prästen har inget med skolan att göra.

Avslutningar i kyrkan tycks ha ökat från 90-talet och framåt. Jag tror att det är denna anakronistiska utveckling med ökad religiös närvaro på skolavslutningarna i ett samhälle som strävar efter att ge barn och unga större valmöjligheter i existentiella frågor, som ger upphov till denna årligen återkommande debatt. Frågan om avslutning i kyrkan handlar inte om traditioner, religionsundervisning eller om mångkultur. Den handlar om kampen mellan gamla och moderna synsätt.

Utbildningsminister Björklund sade nyligen – i ännu ett försök att prata om allt annat än kunskapskrisen i den skola han har ansvar för – att han ville ha mer av religiösa inslag på avslutningarna. Ingen tar skada av att sjunga en psalm, sade han. Det tror inte jag heller, men det är inte vad detta handlar om. Det är nämligen skillnad mellan att sjunga en psalm i en kyrka tillsammans med en präst och att göra det i ett sekulärt sammanhang som en del av den vanliga undervisningen. Läroplanen specificerar att barnen ska lära sig några av de vanligaste psalmerna. Men att i en kyrka sjunga religiösa sånger tillsammans med en präst är något annat. Det blir en del av en religiös rit. För den troende människan är ”Nu tändas tusen juleljus” och ”O Helga natt” en del av relationen med gud. Orden i psalmerna har för den troende människan en vidare innebörd i det att de sammankopplar, liksom bönen gör, den enskilda människan med församlingen och med gudomen. Det är dess syfte i den religiösa riten. När barnen, tillsammans med prästen, sjunger en psalm i en kyrka blir de en del av en religiös rit.

Det är därför som jag biter ihop käkarna. Jag tycker visserligen om att vistas i kyrkolokaler. Jag kan uppskatta det högtidliga och allvarliga i kyrkliga ritualer. Men jag är vuxen och förstår innebörden. Jag är också ateist, och därför känner jag mig obekväm med vad jag ser och hör. Jag anser att varje människa själv ska göra sina livsfilosofiska val. Barnen framför mig är för små för att förstå vad det är de bekänner sig till när de i sången förkunnar att deras ”Frälsare” är född.

Skolan ska vila på sekulär grund, det finns krav på objektivitet och på att barnen ska lära sig tänka kritiskt. Hur rimmar kravet på objektivitet med religiös förkunnelse i en kyrka? Hur går kritiskt tänkande ihop med det spektakulära påståendet om att det finns en gud som fötts till människa? Är en sekulärt grundad skola förenligt med gemensamma aktiviteter i vilka barnen förmås delta i religiösa riter? Även om det inte är som förr i världen, är detta, tänker jag, när jag hör prästen predika, en form av religiös indoktrinering.

Skolans val är svårt att förstå. Men jag funderar också på hur Svenska kyrkan tänker. Den vill vara modern. Men hur modernt är det att till barn predika sina åsikter och berättelser, som om de vore de självklaraste sanningar? Det kanske fungerade på den tiden då barnen var de vuxnas egendom, men i en modern värld låter vi barnen göra sin egna livsfilosofiska val när de blir stora nog. De politiska ungdomsförbunden får inte propagera på lågstadiet. Det bör inte trossamfunden få göra heller. Så till Svenska kyrkan säger jag: missionera för dem som är gamla nog att själva ta ställning, men ge tusan i de försvarslösa barnen!

Nåväl, i morgon ska jag fira jul. Men jag firar inte av de skäl som prästen förkunnade i kyrkan i fredags. Det är jag nog inte ensam om. Jag firar jul för att jag gillar sillen, snapsen – Skåneakvavit, förstås – och gemenskapen. Och för att få tända ett ljus i denna mörka tid.

God jul och Gott nytt år.

Obefogad alarmism om framtidens välfärdsstat

Publicerad i Prosa (norsk litteraturtidskrift) nr 5-6 2013

Den översatta texten finns här: Ubegrunnet frykt for velferdsstatens undergang

Bokanmälan: Jon Hustad. Farvel Norge, velferdsstatens fremtidige kollaps

När Jon Hustads bok kom ut väckte den en våldsam debatt i Norge, och jag minns att på mina sociala nätverk flimrade debatten i grannlandet förbi mer än en gång. När jag blev tillfrågad om att skriva en bokanmälan, och gärna från mitt svenska perspektiv, var jag först skeptisk. Jag kan inte på så kort tid sätta mig in i de specifika norska förhållandena och den norska debatten, tänkte jag. Men jag bestämde mig ändå för att ge det hela en chans.

Samma visa där som här
Det visade sig inte vara några problem alls. Debatten i Norge tycks vara rätt lik den som vi har i Sverige. Men om Hustads sätt att argumentera är representativt, då är den norska debatten väsentligt mer vulgär än den svenska. Fast det säger nog mer om den norska än om den svenska situationen.

Att som svensk läsa boken ger en märklig känsla av deja vu. På drygt 200 sidor lyckas Hustad samla de flesta av de välfärdspolitiska debatter som vi haft i Sverige de senaste 20 åren – och han lyckas även inta ganska många av de mest vulgära eller extrema positionerna i dessa debatter. Här finns samma diskussion om att folk har blivit ”välfärdsnarkomaner” som man kan läsa i den (ö-)kända Det sovande folket, författad av en då blott 28 år gammal riksdagsledamot vid namn Fredrik Reinfeldt. I denna utropade han att välfärdsstaten hade gjort ”svenskarna mentalt handikappade och indoktrinerade”. Här finns samma typ av förvirrade resonemang om invandringens kostnader som torgförts av Sverigedemokraternas favorit-räknenisse Lars Jansson (se Jansson 2002 och Johansson 2008 för kritik av den). Här återfinns också samma överdrivna retorik kring problemen att finansiera framtidens välfärdssystem som man finner i ett stor antal svenska publikationer, såsom i den av Sveriges Kommuner och Landssting utgivna Framtidens utmaningar, i vilken det påstods att den svenska skatten skulle behöva höjas med 13 procentenheter för att klara att finansiera välfärden när befolkningen åldras.

Huvudtesen i boken är att välfärdsstaten kommer att bli omöjlig att finansiera om utvecklingen fortsätter enligt de nuvarande trenderna. Det är flera olika faktorer som leder till detta: ökningen i utgifterna för socialförsäkringar (i synnerhet sjukförsäkringen), invandringen, åldrande befolkning och det som brukar kallas Baumols sjukdom, det vill säga den relativa fördyrningen av tjänster.

Välfärdsnarkomani och rationella individer
Ökningen i välfärdsutgifter beror på att ni norrmän är narkomaner, ni är närmare bestämt välfärdsnarkomaner som lever i ”oljesmurte velferdsdekadense”, skriver Hustad och fortsätter: ”Velferd er som herorin. Det kreves stadig storre doser for å oppretholde rusnivået”.

De generösa norska välfärdssystemen har gjort att människor väljer att inte jobba. Istället låter de sig finansieras av det gemensamma. Detta är alls inget att moralisera över, enligt Hustad. Det ligger i människans natur, vi är helt enkelt rationella. Rationella människor, åtminstone sådana som har tråkiga jobb, väljer att stanna hemma om ersättningen är god nog. I dessa delar argumenterar Hustad skickligt. Ty om människans natur är såsom den han beskriver, då leder generösa välfärdsstater till att systemen överutnyttjas. Visst kan man instämma i Hustads oro. För å ena sidan måste välfärdssystemen ha en fungerande kontrollapparat för att förhindra överutnyttjande och fusk. ”Varje felanvänd skattekrona”, sade den legendariske svenske socialministern Gustav Möller, ”är en stöld från folket”. Å andra sidan bör man ha proportioner. Debatten om överutnyttjande av sjukförsäkringen i Sverige har gått het i många år. Men det har visat sig att andelen fusk i socialförsäkringssystemen är litet. Denna andel i de totala svenska socialförsäkringsutgifterna bedömdes uppgå till 1,2 procent 2009, men de faktiskt återkrävda beloppen, där fusk kunnat påvisas, är betydligt mindre. I belopp räknat rör det senare sig om ett par hundra miljoner kronor. Det kan tyckas mycket, men är i sammanhanget väldigt lite (Tiberg 2009). Ökningen i sjukförsäkringsutgifter hänger troligen samman med utvecklingen i det moderna samhället, de krav som ställs och den ökande stressen. Det är möjligt att läget i Norge skiljer sig på ett diametralt sätt från Sverige – Norge har väsentligt mer generösa socialförsäkringar – men det verkar helt orimligt att Hustad skulle ha rätt när han skriver att ”kanske de fleste som mottar trygd i arbeidsfor alder, er både sykmedliding og utföretrygd et valg, et alternativ til det å arbeide”.

Det blir bara värre…
Men inte nog med att norrmännen är ett folk av simulanter och fuskare, utan därtill finns två objektiva förhållanden som vi inte kan göra något åt. Det första är den åldrande befolkningen, det andra är det som brukar benämnas ”Baumols sjuka”.

Åldrande befolkning
Diskussionen om kostnaderna för den åldrande befolkningen är en följetong också i Sverige. Hustad har långa utläggningar om de kostnader som väntar. Jag har dock alltid varit skeptisk till de skräckscenarier som brukar målas upp, och Hustads sluggerargumentation får mig inte att ändra uppfattning. För det första därför att åldrande befolkning, definitionsmässigt, är ett övergående problem. Detta är viktigt. Det öppnar dörren för underskottsfinansiering av åldringsboomens kostnader. Jag förordar inte detta som en lösning, men jag noterar att så länge vi har att göra med en kostnad som är tidsbegränsad, går den att lösa genom att fördela över en längre period. För det andra överdriver de mer extrema scenarierna sjukvårds- och hälsokostnaderna för åldringsboomen. I en nyligen publicerad forskningsrapport visar Flötten m fl (2013) att de norska utgifterna för hälsa och långtidsvård förväntas öka med under 2 procentenheter av BNP till år 2030. Kostnaderna för välfärdstjänster kommer således inte att vara någon stor utmaning för de norska statsfinanserna. Däremot noterar jag i nämnda forskningsrapport att Norge kommer att få en väldigt mycket större ökning i pensionsutgifter än Sverige, vilket pressar upp ökningstakten i sociala utgifter. Trots detta, konstaterar rapportförfattarna att ”Norge som er forventet å ha den nest höyeste ökningen i proscent av BNP, vil selv etter denne utgiftsökningen ha den laveste BNP-andelen till offentlige utgifter.” För det fjärde, kan befolkningens ålderssammansättning alltid påverkas genom arbetskraftsinvandring.

En åldrande befolkning är därför en utmaning, men inte ett oöverstigligt problem.

Baumols sjuka
Baumols sjuka består i den iakttagelse som den amerikanske ekonomen William Baumol gjorde för snart femtio år sedan, nämligen att då produktivitetstillväxten i tjänstesektorn är lägre än produktivitetstillväxten i industrisektorn, kommer relativpriserna på de förra att öka, det vill säga de blir relativt dyrare. Hustad skriver: ”Hva er så problemet? I en norsk kontekst at det blir stadige dyrere å levere produkter og tjenester i offentlig sektor.” Detta leder, enligt Hustad, till att kostnaderna för offentliga tjänster bara kommer att öka och enda sättet att minska detta problem är att öka avgiftsfinansiering och sluta efterfråga ständigt mer välfärd.
Hustad har rätt såtillvida att relativpriset på tjänster i välfärdssektorn ökar om produktivitetstillväxten är lägre i denna än i varuproduktionen, såvida inte lönerna i välfärdssektorn sänks. Detta gäller dock oberoende av finansieringsform och ägandeförhållande. Privatisering botar inte sjukan och ej heller avgiftsfinansiering. Givet att produktivitetstillväxten är lägre inom välfärdstjänster, finns det således ingen bot, annat än att minska efterfrågan, vilket, enligt Hustad, kan göras genom avgifter.

Men Baumols sjukdom kan betraktas från olika perspektiv. Det är inget nytt tillstånd, utan snarare en del av bakgrunden till att den offentliga sektorn expanderat. Människor har efterfrågat mer sjukvård, mer skola, bättre omsorg – och de har varit beredda att betala en större del av sin inkomst i skatt för att finansiera dessa tjänster. Men människor har inte bara velat göra detta, utan också kunnat göra detta, eftersom Baumols sjuka inte endast speglar vad som händer i välfärdsproduktionen, utan också vad som händer i varuproduktionen. Man kan vända på Baumols sjuka och säga att den handlar om att produktivitetstillväxten i varuproduktionen är relativt högre än i tjänsteproduktionen. Vi blir med andra ord materiellt rikare eftersom allt mindre tid går åt till att producera samma mängd materiella ting. Därför kan vi avsätta mer resurser till sådant som vi anser är viktigare än att köpa ytterligare en platt-tv, exempelvis till bättre sjukvård och skola. Detta är inget sjukdomstillstånd. Det är välståndstillstånd som har sin grund i en allt mer produktiv materiell produktion. När man läser utläggningar om Baumols sjuka av den typ man finner i Hustads bok, får man emellertid intrycket av att vi i framtiden, när vi är rikare än idag, kommer att få det svårare att finansiera sådant som vi har råd med idag, när vi är fattigare. Men det måste innebära att vi idag, när vi är rikare, har större problem att finansiera en specifik välfärdstjänst än vi hade för femtio år sedan, då vi var fattigare. Det stämmer inte. Vissa välfärdstjänster har blivit relativt dyrare, men vår förmåga att finansiera dessa tjänster har ökat många gånger om. På detta sätt kommer det att vara också i framtiden. Vår förmåga att finansiera välfärden ökar för varje år som går. Om vi sedan vill lägga dessa ökade resurser på välfärd eller materiell konsumtion är ett politiskt val, men välfärdsstaten är inte dömd till undergång till följd av Baumols sjuka (rekommenderad läsning är Ankarloo 2005).

Invandringens ekonomi
Det som verkligen får igång Hustad är invandringen. Han viker ett helt kapitel till detta och presenterar den ena räkneövningen mer originell än den andra. Hans tes kan sammanfattas i följande: Invandringen reducerar den norska nationalförmögenheten (större befolkning ska dela på oljefonden), invandrare har lägre sysselsättningsgrad, betalar mindre skatt och är mindre produktiva än norrmän. Detta leder till stora kostnader för det norska samhället, och inte nog med det: när vi ”importere lavproduktive menenesker” då sänker vi den norska produktivitetstillväxten och därmed välståndsökningen på sikt. ”Dette er ressurser som kunne gått till våre barns og de kommende eldre och sykes velferd”, skriver Hustad.

Hustad har rätt på en punkt, resten bygger på ett tankefel. Hög tillväxt i arbetskraften, kan pressa ner lönetillväxten och sänka relativpriset på arbetskraft jämfört med kapital. Sker detta kommer företagarna att substituera kapital med arbete och produktiviteten faller. Detta talar för att låta arbetskraftsinvandringen regleras utifrån efterfrågan på arbetskraft. Det talar vidare för starka fackföreningar. Det sistnämnda tycks dock inte vara ett av Hustads favoritämnen.

I övrigt bygger resonemangen på att invandrare har lägre produktivitet än norrmännen, snarare än att de utför arbetsuppgifter som har lägre produktivitet. Men om de svenska ungdomar som flyttat till Norge för att jobba på restauranger och krogar inte skulle utföra dessa lågproduktiva jobb, skulle norrmän utföra dessa jobb. ”Norrmännens” produktivitet skulle då ha blivit lägre. Förutsättningen för att ”norrmännens” produktivitet är hög i Hustads uträkning är således att arbetskraftsinvandrare besätter de lågproduktiva arbetena. Dessa arbeten är sämre betalda och har vanligen sämre arbetsmiljö. Således fortplantar sig denna segregation till sådant som kostnader för sjukförsäkringar och till skatteintäkterna. Det går därför inte att göra den typ av beräkningar som Hustad gör eller dra de slutsatser som han drar.

Avslutningsvis
Hustads bok är en text med få ljusglimtar. Han varnar med rätta för byråkratiseringens kostnader och för risken att arbetskraftsinvandring pressar ner lönerna och därmed produktivitetstillväxten. I hans varningar för skenande sociala utgifter finns det förmodligen också en del som kan var värt att ta på allvar. Men i övrigt är det en alarmistisk bok som är svår att ta på allvar.

Tony Johansson

Nämnd litteratur
Ankarloo, Daniel (2005) Kris i välfärdsfrågan, Nixon förlag, Linköping.
Flötte, Tone, Åsmund Hermansen, Anne Hege Strand, Kristian Rose Tronstad (2012) Befolkningsendringer og de nordiske velferdsstatene, Nordmod 2030, Fafo.
Jansson, Lars (2002), Mångkultur eller välfärd, Vitsippan, Göteborg
Johansson, Tony (2008) Invandringsmotståndarnas räknebluff [Skånska dagbladet 20080811], Inte en siffra rätt, Lars Jansson! [Skånska dagbladet 20080906], Ett felslut blir inte rätt för att det upprepas [Skånska dagbladet 20080930].
Reinfeldt, Fredrik (1993) Det sovande folket, utgiven av Moderata ungdomsförbundet.
Sveriges kommuner och landsting (2010) Framtidens utmaning: välfärdens långsiktiga finansiering, SKL.
Tiberg, Anna (2009) Helt sjukt om fusk och fel, Dagens Arbete, november, s 6-12.

Stora framgångar, trots sämre resultat

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20131209

Verkligheten är inte samma sak som ekonomiska modeller. Det blir vi varse nu när utvärderingarna kommer och visar hur otroligt ineffektiva regeringens satsningar är. 

Varje politiker vet att ”hårda fakta” väger tyngre än åsikter. Hårdast av alla fakta är den som kan sammanfattas i en siffra. En viktig del i Alliansens framgångsrika PR-maskineri består i att man är skicklig på att ta fram siffror som sägs ge stöd åt den förda politiken. Alliansföreträdarna har med imponerande precision sagt sig kunna se in i framtiden. Självsäkert har de deklarerat att jobbskatteavdragen kommer att ge 100 000 nya arbeten, att om ersättningsgraden i a-kassan sänks med 10 procentenheter faller arbetslösheten med 1,2 procentenheter och med sänkt krogmoms följer 6000 jobb.

Hur kan de veta? Och med så exakta förutsägelser!

De vet förstås inte och precisionen i förutsägelserna är en illusion. Siffrorna kommer från ekonomiska modeller. Det är förstås inget fel i att göra modeller. Så länge man förstår att modellerna inte är samma sak som verkligheten. Men det har inte Alliansföreträdarna klart för sig. Verkligheten är alltid mer komplex och en modell är alltid beroende av vad man antar. Som man frågar, får man svar, eller snarare: Som Anders Borg frågar, får han svar.

Om man konstruerar en modell i vilken man antar att sänkta inkomstskatter leder till högre sysselsättning och stoppar in denna i sin dator, då kommer naturligtvis datorn att spotta ur sig prognoser som visar på att sänkta inkomstskatter höjer sysselsättningen. Samma sak om man konstruerar en modell som säger att generös a-kassa, höjer arbetslösheten. Sådana modeller kommer alltid att spotta ur sig siffror som visar att Reinfeldts ekonomiska politik är bättre än Löfvens. Men någon ”sanning” finns inte i dessa siffror. De beskriver inte verkligheten.

Ta jobbskatteavdraget som exempel. Det motiverades nästan uteslutande med prognoser som gjorts med modeller. Att dessa modeller har orimliga antaganden och att det faktiskt handlar om prognoser för framtiden är inte Alliansföreträdarna så noga med att tala om. Folkpartiet slår exempelvis på sin hemsida fast att ”hittills har jobbskatteavdraget gett 100 000 fler sysselsatta”. Men då blandar de ihop verklighet med modell. När reformen utvärderas med hjälp av faktisk data, går det inte att visa att jobbskatteavdraget gett ett enda jobb. Samma sak gäller för påståendet att generös a-kassa höjer arbetslösheten. Om Alliansen hade haft rätt, skulle arbetslösheten vara väsentligt lägre idag än 2006. Den är högre, trots att ersättningsgraden fallit kraftigt. Prognosen slog inte in. Det beror inte bara på finanskrisen, utan också på att de modeller för a-kassans effekter som man använder sig av är dåliga representationer av verkligheten. De bygger på antaganden som går på tvärs med historisk erfarenhet. För Sverige finns nämligen inget historiskt, alltså verkligt, samband mellan arbetslöshet och hur generös a-kassan har varit.

De verkliga utfallen är alltså inte alltid så imponerande som modellernas förutsägelser, men för de ideologiskt övertygade spelar det inte så stor roll. Konjunkturinstitutet kom i förra veckan med en rapport som visade att lönesumman ökat relativt snabbt i restaurangbranschen. Denna ökning tolkades som att sysselsättningen ökat. Man uppskattade att det rörde sig om 4000 fler sysselsatta och att detta kan bero på den sänkta krogmomsen. Utan att reflektera över om det är ett bra resultat, utropade Centerpartiets arbetsmarknadspolitiska talesperson, Annika Qarlsson, att ”reformen har gett tydliga, positiva resultat”. Siffran är förvisso ytterst osäker och nationalekonomiprofessor Daniel Waldenström har en poäng när han frågar om vi kan ”utesluta att det inte är krogägarnas löner som ökar?” Med tanke på att mer än var tredje är ensamföretagare i denna bransch är det inte ett särskilt osannolikt scenario. En relativt ökande lönesumma behöver inte innebär fler sysselsatta.

Men anta att så många jobb faktiskt har skapats. Är det i så fall många? Den sänkta krogmomsen kostar 5,4 miljarder per år. Varje nytt jobb har alltså kostat 1,35 miljoner kronor, vilket motsvarar kostnaden för att anställa tre undersköterskor eller förskolelärare. Kan man verkligen kalla detta för ”tydliga, positiva resultat”? Det här måste vara någon sorts världsrekord i dyr jobbpolitik. Mycket bättre är inte utfallet för jobbskatteavdraget. Det kan alltså vara så illa att inga jobb har tillkommit netto, men även om vi tror på den skakiga uppskattningen att det ska ge 100 000 jobb, så är den årliga kostnaden likväl hisnande: minst, men troligen mer än, 800 000 kronor per skapat jobb.

Det är oerhörda summor som skulle ha kunnat gå till att anställa lärare och undersköterskor, eller till att investera i infrastruktur och satsa på forskning. Sådana satsningar skulle ge fler jobb än dessa massiva skattesänkningar gör. Kanske inte enligt Borgs modeller. Men i verkligheten, och det är trots allt verkligheten som spelar roll.

%d bloggare gillar detta: