Sveriges Radios partiska opartiskhet

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20140217

Sveriges Radios krav på sina medarbetares opartiskhet har gått så långt att det hamnar i konflikt med det demokratiuppdrag som public service har och faktiskt också med allmänhetens rätt att få en allsidig rapportering.

Det började med att ”Godheten”, en film av Stefan Jarl som skildrar det nya klassamhället, inte kommer att visas före valet, ty den är med kommunikationsdirektören på SVT Sabina Rasiwalas ord för ”systemkritisk”. Därefter sparkades Daniel Nordström från att medverka i P4 Gävleborg, ty han är chefredaktör för Arbetarbladet som har en socialdemokratisk ledarsida. Sedan fick Soran Ismail lämna som programledare för P3:s Morgonpasset, ty han har offentligt kritiserat Sverigedemokraterna.

Bakgrunden är de riktlinjer som Sveriges Radio använder inför valåret:

”Medarbetare som aktivt medverkar i något politiskt parti eller på annat sätt offentligt redovisar sin ståndpunkt får inte framträda i Sveriges Radios program under tre månader före ett val eller en folkomröstning.”

Sveriges Radios VD, Cilla Benkö, har dragit tolkningen längst. ”Opartiskhet” innebär att medarbetare i Sveriges Radio inte får ta aktiv ställning mot partier, ens om det är fråga om nazistiska partier. Anne Sseruwagi, Chefen för SR Malmö, har gjort en nästan lika långtgående tolkning när hon i ett brev uppmanat sina medarbetare att ”tänka två gånger” innan de offentligt tycker något som privatpersoner, även i frågor som rör ”mänskliga rättigheter, stå för människors lika värde och jämställdhet.”

I efterhand har förvisso Benkö hävdat att hon missuppfattats och Sseruwagi har sagt att brevet var internt och en del av en ”pågående diskussion”. Men problemet ligger inte så mycket i eventuella missuppfattningar, utan i att public service i sin strävan efter att uppnå ett av sina mål – opartiskhet – hamnar i konflikt med flera andra av sina målsättningar.

Sveriges Radio ska förvisso vara opartiskt och obundet, men svensk public service har även ett demokratifrämjande uppdrag. I detta inkluderas att aktivt ta ställnings för demokrati, jämställdhet och alla människors lika värde. På sin hemsida skriver Sveriges Radio:

”Sveriges Radio ska ta ställning för det demokratiska statsskickets grundidéer… Medarbetarna bör därför ta avstånd från eller bemöta uttalanden som strider mot dessa idéer. Vi ska också hävda principen om alla människors lika värde, t ex jämställdhet, och ta avstånd från rasism, våld, brutalitet och diskriminering. I de här sammanhangen kan vi alltså vara partiska.”

Kan Sveriges Radios medarbetare ta ställning mot rasism, för jämställdhet, för demokrati, för mänskliga rättigheter och mot nazistiska partier? Ja, det kan de och enligt Sveriges Radios riktlinjer bör eller rentav skall de göra detta. Det är Benkö och Sseruwagi som tänjer på Sveriges Radios riktlinjer, när de låter kravet på opartiskhet väga tyngre än public Service demokratiuppdrag.

Vi ska naturligtvis inte låtsas som att det inte finns gränsdragningsproblem och gråzoner. Sveriges Radio måste sträva efter att vara partipolitiskt opartisk i sin rapportering och verksamhet. Ingen vill ha en public service där programledarna är åsiktsmegafoner för olika partier. Men vi vill inte heller ha en public service där intressanta medarbetare tystas till förmån slätstrukna halvfigurer som inte ens vågar uttala sig mot nazism eller för mänskliga rättigheter.

I diskussionen har dessutom en dimension försvunnit – nämligen den som handlar om vad som är sant och falskt. Sanningen måste ha betydelse. Att säga sanningen kan inte innebära att kravet på opartiskhet bryts, även om en part missgynnas. Ponera att en programledare i public service säger att han anser att Reinfeldt är nazist. Då skulle vi alla reagera över åsikten i sig och över att det inte finns några fakta som stödjer detta påstående. Påståendet har ingen faktagrund. Så kan inte en programledare uttala sig. Men ponera istället att samma programledare säger att Sverigedemokraterna har sina rötter i fascistiska och nazistiska partier. Är det en åsikt? Nej, svarar Aftonbladets krönikör Natalia Kazmierska. Det är ”ren information”. Det är ju sant. Detta är av historieforskningen vedertagna fakta.

Det får mig att fundera på om det inte är så att SVT:s beslut att skjuta på visningen av Stefan Jarls film till efter valet egentligen inte är ännu mer problematiskt än alla dessa tystade medarbetare? Jag har inte sett filmen, men jag skulle gärna vilja. Jarl har naturligtvis ingen ”rättighet” att få sina filmer visade i SVT, men det aktiva ställningstagande som SVT gör att inte visa filmen innebär att jag inte kommer att kunna se den. Att de motiverar detta beslut med att den är för ”systemkritisk” får mig att ställa frågorna: Kan jag som tittare inte själv göra den bedömningen? Är det inte partiskt av SVT att välja bort systemkritiska filmer? Tänk om hans film skildrar en sann bild av Sverige?

Tänk om sanningen är systemkritisk? I så fall får vi inte se den. I vart fall inte före valet.

Centern fast i den nyliberala öknen

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20140203

Det var mot bakgrund av det sämsta opinionsstödet någonsin som Centern i helgen samlades till kommundagar i Malmö. Att döma av dessa kommundagar fortsätter Centern sin vandring i den nyliberala öknen.

För alliansen är fredagens opinionsundersökning katastrofal. Kristdemokraterna och Centern ligger under riksdagsspärren och de två kvarvarande borgerliga partierna – Moderaterna och Folkpartiet – samlar tillsammans färre röster än Socialdemokraterna.

Centerns kris är delvis självförvållad, delvis ett resultat av alliansen. Det sistnämnda har drabbat alla de tre borgerliga småpartierna.
När Moderaterna låtsas att det står i den politiska mitten har Kristdemokraterna förlorat sina allmänborgerliga väljare som uppskattat budskapen om värderingar och trygghet och kvar står det nu med en konservativ, kristen väljarbas. Den är emellertid för liten för att hålla partiet över fyraprocentsspärren.Folkpartiet ligger något bättre till, men är numera ett enfrågeparti. Partiet talar bara om skolfrågor. Det skulle kanske fungera om det inte vore för att partiets ordförande är utbildningsminister och därmed ansvarig för krisen i den svenska skolan.

Folkpartiet och Kristdemokraterna har nog gjort det bästa av situationen. De har valt sina nischer där sannolikheten att lyckas är störst. Det kan man inte säga om Centern. Dess kris är till stor del självförvållad av den högersväng som Maud Olofsson påbörjade och som Annie Lööf fullföljer. Hon har nu kört sitt parti långt ut i den nyliberala öknen.

Centern var för inte så många år sedan ett borgerligt mittenparti med en landsbygdsprägel som ofta trotsade den traditionella höger-vänsterskalan. Det gjorde partiet till ett omtyckt samarbetsparti som ofta hade större inflytande över politikens utformning än vad dess numerär implicerade. Inte minst i kommunerna. På en del håll ser det fortfarande ut så på kommunnivå, men på riksplanet finns ingenting av detta kvar.

Centern står i dag längst till höger av alla partier. Visserligen begravdes, efter omfattande intern kritik, förra årets förslag till idéprogram, som innehöll förslag om månggifte, avskaffad arvsrätt, slopad skolplikt och andra stollerier. Men debaclet om idéprogrammet vittnar om hur diskussionen ser ut i partiets centrala kretsar. Att Centern är det enda parti som profilerar sig som riskkapitalbolagens försvarare i skattefinansierad välfärd är också tämligen talande.

Annie Lööf själv är drivande i denna omgestaltning av partiet, ofta med hjälp av en obalanserad ytterlighetsargumentation som saknar varje tillstymmelse till ansvarstagande. I fredags hävdade hon exempelvis att Stefan Löfven går hand i hand med Jimmie Åkesson. Sådan retorik bidrar till att normalisera Sverigedemokraterna, men den är framför allt osaklig och oseriös. Detta är ändå inget jämfört med hur hon beter sig mot Löfven i regeringsfrågan. Hans öppningar för blocköverskridande diskussioner tar hon avstånd ifrån med illa dolt förakt. Hellre äter hon upp sin sko än samverkar med Socialdemokraterna, säger hon och på Twitter har hon avfärdat honom med formuleringar som får läsarna att associera till våldtäktsmän. Löfven är en man ”som inte förstår ett nej”.

Detta uppträdande är ovärdigt en partiledare och statstråd. Det är även oansvarigt. Vi kan om nio månader befinna oss i ett parlamentariskt läge då blocköverskridande överenskommelser är nödvändiga. Genom att framställa det andra blockets ledare som en man som samarbetar med brunskjortor och ”inte förstår ett nej” har Annie Lööf markerat att hon inte tänker ta något ansvar om valresultatet blir ett annat än det hon hoppats på.

Jag skulle inte gråta om Centern åkte ut ur Sveriges riksdag, men det är inte utan visst vemod som jag betraktar denna utveckling.
Blockpolitik är inte bra. Det riskerar leda till tvära kast i politiken och samtidigt låser den positionerna så att möjliga lösningar som kanske vore de bästa för landet omöjliggörs. Därför är det bra om det finns partier i den politiska mitten.

Centern hade kunnat välja en annan väg. Det finns utrymme för ett borgerligt landsbygdsparti. Naturligtvis kan ett sådant parti aldrig komma åter till de nivåer som det hade då Sverige var ett agrart präglat land. Strukturförändringen verkar mot Centern. Det är sant. Men lösningen är inte att överge landsbygden. Det bor fler på landsbygden än på Stureplan, och det finns många problem och frågor kopplade till landsbygdens utveckling som ett parti som Centern skulle ha kunnat fånga upp och företräda. Centerns tapp i opinionen gör tydligt att det i det här landet inte finns tillräckligt många Stureplansbrats, testuggande Timbroliberaler och motståndare till allmän skolplikt för att ett parti ska kunna säkra en plats i riksdagen.

Jag tror att Centern har att välja mellan att försöka ta sig tillbaka till sin traditionella väljarbas på landsbygden och till sina traditionella gröna frågor – eller att dö svältdöden i sin nyliberala öken.

%d bloggare gillar detta: