Löfven bör lyssna på Mårten Palme

Publicerad i Västerbottens Folkblad och Piteåtidningen 20140331

På sin kongress förra våren beslutade Socialdemokraterna att anta målsättningen att Sverige år 2020 ska ha den lägsta arbetslösheten i EU. I samband med detta tillsatte man även en forskningskommission med uppgift att ta fram förslag.
Kommissionen, som letts av nationalekonomiprofessor Mårten Palme, har nu avlagt sin slutrapport. Några nyhets­inslag och en DN-debattartikel var allt vi såg av den. Sedan dog rapporten.

Kanske var det för att Socialdemokraternas ledning gav den ett tämligen ljummet mottagande. Alltför många av förslagen ansågs störa valrörelsen. Men rapporten är viktig och många av förslagen är bra.

Kommissionen kritiserar den typ av ­generella åtgärder som regeringen ­Reinfeldt ägnat sig åt. De är dyra och skapar relativt sett få arbeten. Detta ­gäller exempelvis den sänkta arbets­givaravgiften för unga. Varje nytt jobb har kostat uppemot 1,6 miljoner, konstaterar kommissionen. Vad gäller den största utgiftsposten bland dessa generella åtgärder – jobbskatteavdraget – finns dåligt med utvärderingar. Men även med regeringens ­optimistiska uppskattningar har varje jobb kostat 840 000 kronor.
För varje jobb som dessa generella åtgärder skapar hade man alltså kunnat anställa två–tre lärare eller sjuksköterskor. I stället för generella åtgärder som riktas till hela befolkningsgrupper, förespråkar kommissionen selektiva åtgärder riktade mot arbetslösa för att stimulera återgång i arbete. Bland förslagen finns riktade anställningsstöd, förstärkning av arbetsförmedlingen, yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningar som sker i nära samarbete med arbetsgivare. Subventionerade anställningar ska riktas till personer med svag ställning på arbetsmarknaden. Annars riskerar dessa tränga undan ordinär sysselsättning. Kommissionen påpekar vidare att det är en myt att svensk arbetskraft ­skulle vara överutbildad och föreslår särskilda satsningar som gör det möjligt att läsa in gymnasiekompetens.

Kommissionens lägger även förslag på förändringar i arbetslöshetsförsäkringen. En konsekvens av regeringens politik är att endast omkring 10 procent av de som har heltidsarbete har rätt till 80 procent av tidigare inkomst. Kommissionen föreslår höjt tak och att detta tak indexeras med löneutvecklingen. Tillvaron skulle bli tryggare för miljontals löntagare; konjunkturstabiliseringen skulle bli bättre och därmed skulle topparna i arbetslöshet vid lågkonjunktur bli lägre; matchningen på arbetsmarknaden skulle bli bättre och den högre lönetillväxten, som troligen skulle följa, kommer att gynna strukturomvandlingen och därmed öka produktivitetstillväxten. Ett bra förslag, med andra ord.

Mycket av detta ligger inom ramen för den politik som Socialdemokraterna ­redan förordar och är därför föga kontroversiellt. Men kommissionen har även mer kontroversiella förslag.

Ett av dessa rör fastighetsskatten. En fungerande arbetsmarknad förutsätter en fungerade bostadsmarknad. Den höjning av reavinstskatten och sänkning av fastighetsskatten som regeringen Reinfeldt genomfört har gjort att rörligheten på bostadsmarknaden minskat.Kommissionen föreslår därför höjd fastighetsskatt och att man gör reglerna för uppskov med reavinstskatten mer generösa. Det är rätt tänkt. Men trots att alla vet att dagens system är orättvist och missgynnar låginkomsttagare som ofta bor i hyresrätt, vågar ingen stöta sig med villaägarna.

Än mer kontroversiell är kommissionens analys av penning- och finanspolitiken. Min uppfattning är dock att den inte är kontroversiell nog. Förslagen är bra men inte tillräckliga.

Vad gäller penningpolitiken konstaterar kommissionen att det huvudsakliga problemet i dag är att Riksbanken för det mesta skjuter under sitt inflationsmål. Räntan är alltså i genomsnitt för hög, vilket gör att arbetslösheten blir onödigt hög. Samtidigt har analyser visat att även om riksbanken skulle ha lyckats att uppnå sitt inflationsmål hade arbetslösheten endast varit omkring en procentenhet lägre. Det är förvisso mycket, men vägen därifrån till full sysselsättning är lång. Kommissionen tar upp frågan om ett höjt inflationsmål och verkar luta mot detta, men den vågar inte sätta ned foten.­ I stället hamnar den i en halvmesyr om att förbättra utvärderingen av penningpolitiken.

För finanspolitiken har kommissionen flera intressanta förslag. Bland dessa så kallade ”spadfärdiga projekt” inom infrastruktur och bostadsbyggande som snabbt ska kunna sättas i gång vid en lågkonjunktur. Det är ett intressant förslag, som dock skulle bli än effektivare om man också lyfter bort överskottsmålet i finanspolitiken. Det har spelat ut sin roll och är en kvarnsten på efterfrågan i den svenska ekonomin.

Kommissionen har gjort ett gott arbete. Mer finns att göra, framför allt inom finans- och penningpolitiken.
Men förslagen är goda utgångspunkter och om Socialdemokraterna inte endast vill vinna valet utan också har ambitionen att göra verklighet av sitt löfte att Sverige om sex år ska ha Europas lägsta arbetslöshet gör de klokt i att ta åt sig rapporten.

Det är en rättighet att protestera

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20140316

Jimmie Åkessons besök på Norrlands universitetssjukhus i Umeå var dåligt skött och vittnesuppgifterna om Säpos och säkerhetspersonals agerande reser många frågor som måste redas ut.

Det var i onsdags som en läkare vid Geriatriskt centrum på Norrlands universitetssjukhus försökte hindra Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson från att komma in på en ­avdelning. Läkaren anger att medarbetarna blev oroliga när de med kort varsel fick veta att Åkesson skulle besöka avdelningen.
Han ansåg att Åkessons besök därför skulle försvåra arbetet, varför patientsäkerheten skulle komma att äventyras. Han ställde sig i vägen när Åkesson med följe anlände till avdelningen och förklarade att han inte var välkommen eftersom han äventyrade patientsäkerheten. Gruppen gick förbi läkaren och in på avdelningen, genomförde ett kort besök och försvann sedan ut genom en bakdörr.

Läkaren som försökte stoppa Åkesson har blivit kritiserad av sina chefer. Samtidigt har han fått stöd av såväl facket som av en av de högsta cheferna på sjukhuset. I lördagens Folkbladet gick även ett antal anställda till hårt angrepp mot landstingsledningen i en debattartikel. I sociala medier har den sverigedemokratiska talkören fallit in i den gamla ­visan att det är särskilt synd om stackars Jimmie, nekad sina självklara demokratiska rättigheter. Stackars rasist­ledare. Han särbehandlas. Verkligheten är, får man väl säga, inte utan ironiska inslag.

Landstingets linje är att en likabehandlingsprincip måste gälla. Men riktigt så enkelt är det inte.

Principiellt kan man naturligtvis konstatera att den offentliga sektorn måste ha en sådan likabehandlingsprincip som sin utgångspunkt. Det skulle då inte vara någon skillnad mellan ett besök av Fredrik Reinfeldt och ett besök av Jimmie Åkesson. Fast å andra sidan må Sverigedemokraterna sitta i riksdagen – men något ordinärt parti är det inte. Det är sprunget ur de rasistiska rörelserna och var för inte så länge sedan ­öppet fascistiskt. Landstinget framhåller i sina egna policydokument att personalen i sin yrkesutövning ska motarbeta rasism och främlingsfientlighet. Att ett parti sitter i riksdagen betyder inte allt. Vad det står för har betydelse.

Landstinget tycks dock framhärda i att likabehandlingsprincipen väger tyngst. Men det innebär faktiskt inte att man måste tillåta Åkesson att göra besök inne på avdelningar. Politiker har ingen särskild rätt att komma in på vår­davdelningar. Man kan ta emot politiker på andra sätt. Med tanke på vilka värderingar som Åkesson står för är det inte det minsta konstigt att personalen på avdelningen blev orolig.­ Det är lätt att föreställa sig att människor reagerar annorlunda än de skulle ha gjort med exempelvis Reinfeldt i ­korridoren. Detta måste man ta hänsyn till. Patientsäkerheten kan påverkas olika beroende av vem som kommer på besök. Det är en bedömning som läkarna ska göra, inte byråkraterna.

Men händelserna inne på avdelningen har flyttat sökarljuset bort från vad som hände dessförinnan, och här utspelade sig en potentiellt större skandal. Den sverigedemokratiska delegationen hade nämligen innan den kom till avdelningen mötts av protesterande personal och allmänhet vid entrén. Dessa protester gick helt fredligt till. Men trots detta samlade Säpo och landstingets säkerhetspersonal in namn på dem som protesterade. Detta enligt P4 Västerbotten.

Säpo förnekar att de samlade in namn. Men när jag får kontakt med en av dem som deltog vid protesten – som av rädsla för ­repressalier från arbetsgivaren vill vara anonym – får jag samma bild som den som rapporterades i P4. Hen uppger också att en Säpoman viftat med sitt ID och sagt om och om igen: ”Förstår du vem jag är?” och ”vi kan rapporter er till era chefer” och ”tänk över ert beteende”. Säkerhetspersonal, som min källa uppfattade som tillhörande antingen Säpo eller polisen, ska även ha ifrågasatt om det över huvud taget var lämpligt att de delade flygblad och understrukit att SD är ett stort parti.

Ord står mot ord, men visar sig dessa uppgifter stämma, har Säpo gjort sig skyldigt till grova övertramp. Varken landstinget eller Säpo/polisen har till uppgift att tillse att Åkesson undslipper protester eller att han kan genomföra för honom politiskt produktiva besök. Polisens uppgift är att garantera Åkessons säkerhet, inte att ge sig in i politiska diskussioner med demonstranter och än mindre har de någon som helst rätt att låta påskina att de som protesterar riskerar sina arbeten. Landstinget har, slutligen, ingen rätt att kräva av sina anställda, att de inte får säga vad de tycker när en kontroversiell politiker kommer på besök.

Mina slutsatser är följande: En läkare kritiseras av sina ­chefer för att han månar om sina patienter. Det är oacceptabelt och han förtjänar upprättelse. Vidare är yttrandefriheten en demokratisk rättighet. Den ska vi alla kunna använda utan att bli registrerade eller ifrågasatta av säkerhetspolis och säkerhetspersonal. Vad som hände i entrén på sjukhuset i förra veckan måste redas­ ut.

Skattesänkningarnas pris

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20140303

”Efter att vi igår fick veta att pengarna för skridskoåkningen måste tas ifrån vårt läromedelskonto, beslöt vi oss för att ställa in den”, läser jag i brevet från skolan och tänker att när jag gick i skolan på 1980-talet var vinterutflykten självklar. Jag var ingen hejare på det där med skridskoåkning, men dagarna vid den lilla frusna dammen, i solskenet, med gnistrande snökristaller i träden och barn som halkar omkring på isen är som små ljusa prickar i mina över lag rätt oklara minnen från dessa år. De bröt vardagen och gav oss ungar något extra.

En inställd skridskotur är naturligtvis en bagatell. Men det är en bagatell som säger något om Sverige av idag, ett Sverige med en ny typ av fattigdom: Offentlig fattigdom. Dess effekter är långt allvarligare än en inställd utflykt. Vi ser tecken på den offentliga fattigdomen överallt. Många läsare oroas säkert lika mycket som jag och känner samma skam som jag över denna offentliga fattigdom.

  • För skam är vad jag känner när jag ser löpsedeln om att Försäkringskassan ännu en gång avkrävt en cancersjuk ett dödsdatum. Sedan känner jag oro. Vad skulle hända om jag själv blev sjuk? Skulle de kräva mig på ett dödsdatum?
  • I e-tidningen Sjukhusläkaren ser jag att under de senaste två åren har troligen minst åtta patienter avlidit i Skåne till följd vårdplatsbrist. Varför har vi inte råd att ha tillräckligt med vårdplatser? funderar jag.
  • Sedan får jag ett pressmeddelande om att Lärarförbundet gjort en undersökning som visar att barn med särskilda behov sällan eller aldrig får det stöd de behöver i skolan. Det är inte konstigt att resultaten störtdyker, tänker jag och så kommer oron: vad händer om mina egna barn skulle behöva särskilt stöd? Kommer de att få det?
  • Jag läser Aftonbladets nyligen gjorda sammanställning av de 271 Lex Sarah-anmälningar som gjordes förra året från landets äldreboenden. Där rapporteras om tio dödsfall till följd av missförhållanden, om gamla som glöms i timtal på toaletten, om äldre som hittas efter timmar nedkletade av avföring, om en 82-årig man som låstes in i en städskrubb.

Varför klarar vi inte att hålla tillräckligt med vårdplatser så att människor inte behöver förlora sina anhöriga i korridorerna utanför de överbelagda sjukhusavdelningarna?

Varför klarar vi inte att ge barnen det stöd de behöver?

Varför klarar vi inte att behandla våra gamla med respekt och värdighet?

Svaren är lika enkla som självklara. Det handlar om hur vi väljer att fördela samhällets resurser. Vi får vad vi betalar för. Varken mer eller mindre. Vårt land är visserligen rikare än någonsin, men utvecklingen präglas av vad den amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith redan för ett halvsekel sedan beskrev som offentligt armod mitt i det privata överflödet. Välfärden pressas mellan fallande skattekvot, ökande löner i offentlig sektor och större behov när befolkningen åldras.

Detta vill högern inte kännas vid. Företrädare för regeringen har gång efter annan hävdat att skatteintäkterna är högre idag än tidigare. Svenskt Näringsliv försöker sig på något liknande i en påkostad kampanj som gör gällande att de lägre skatterna till trots spenderas mer än tidigare på välfärd.

I kronor och ören är skatteintäkterna högre idag än för åtta år sedan, men löner och priser har stigit och vi har blivit fler. Vi kan alltså köpa mindre välfärd för samma skatteintäkt idag som för åtta år sedan och samtidigt är vi fler som efterfrågar välfärd. Beroende på hur beräkningen görs är skatteintäkterna idag 130-160 miljarder lägre än om skattekvoten legat på samma nivå som 2006. Detta är siffror som är bra att hålla i minnet när nu Borg försöker sig på ett PR-trick och höjer skatten med nio miljarder.

För tillfället begränsas effekterna av Borgs jättelika skattesänkningar av att regeringen förväntas låna nästan 90 miljarder i år. I stort sett hela jobbskatteavdraget täcks alltså i år med lånade pengar. I annat fall skulle genomslaget av de sänkta skatterna ha blivit ännu större. Men trots lånen är det tydligt att pengarna inte räcker till för att upprätthålla kärnan i den svenska välfärden. Per invånare blir det allt färre som arbetar i välfärdssektorn – denna trend går hand i hand med de sänkta skatterna och är påtaglig sedan 2006. Inte sedan 90-talets krissanering har antalet sysselsatta per invånarantal i den med skatter finansierade kommunsektorn fallit som de gjort de senaste åren. Antalet sysselsatta i välfärden per invånare är nu på samma nivå som 1997, krissaneringens djupaste år.

Skattesänkningarna gör många av oss rikare, men de gör samtidigt det offentliga fattigare. Vi får råd med mer tekniska prylar, kanske en nyare bil och längre semester.

Men priset är en sjukvård där människor dör för att de inte får vård, en skola som inte ger barnen det stöd de behöver och en äldrevård som inte är värdig. Vi som för tillfället tjänar på skattesänkningarna tvingas samtidigt leva med oron över vad som skulle hända om lyckan vänder.

Allt har sitt pris. Detta är skattesänkningarnas pris.

%d bloggare gillar detta: