”Väljarna är mer socialdemokratiska än Socialdemokraterna”

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20140428
Väljarna är mer socialdemokratiska än Socialdemokraterna. Stödet för välfärdsstaten är rekordstort. Så kan vi sammanfatta SOM-institutets seminarium i veckan om den svenska opinionen.

Förra årets hetaste politiska fråga var den om vinstuttag i skattefinansierad välfärd. Det mest slående i den statistik som nu redovisas av SOM-institutets experter är hur långt ifrån sina väljare som flera av riksdagspartierna befinner sig i denna fråga. Miljöpartiet och Västerpartiet ligger nära sina väljares uppfattningar, medan Socialdemokraterna och alliansen inte har sina väljare med sig.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet är de enda partier som driver ett förbud mot vinstuttag i vård, skola och omsorg. Det tycker 90 respektive 72 procent av deras väljare är bra.

Socialdemokraterna och allianspartierna vill inte ha några sådana förbud, men här har de inte sina väljare med sig. 78 procent av de socialdemokratiska väljarna vill ha ett förbud. Också inom alliansen är vinstmotståndarna i majoritet.

Av Moderaternas, Centerpartiets och Folkpartiets väljare vill drygt sex av tio ha förbud mot uttag av vinster i skattefinansierad välfärd. Andelen är lägre bland kristdemokrater. Men även av dem är 51 procent emot vinstutdelning i skattefinansierad välfärd.

I fråga om vinster i välfärden är svenskarna vänsterpartister och miljöpartister. Därmed missar Socialdemokraterna en gyllene chans att vinna opinionen. Detta borde nämligen ha varit Socialdemokraternas linje. Fast det är fel att säga att de ”missar” en chans. För det är ju inte så att Socialdemokraterna har siktat på ett vinstförbud, men missat målet. Tvärtom. Den socialdemokratiska partiledningen slog knut på sig själv förra våren för att undvika att LO:s linje, som innebar ett mjukt vinstförbud, gick i genom på kongressen.

När kongressen inleddes var en stor majoritet av ombuden för LO:s linje. I tre dagar ägnade sig partiledningen åt ömsom köpslående, ömsom övertalning och ömsom anklagelser om att vinstmotståndarna undergrävde partiordförande Löfven och äventyrade valet – och till slut hade man pulveriserat den tidigare majoriteten.

Vi som varit med ett tag var förstås inte ett dugg förvånade. Elefanterna dansar, sa vi. Då skakar det i distriktsdelegationerna. Men vad var det för seger som partiledningen vunnit? Man hade avvisat LO. Och sina väljare. Endast åtta procent av de socialdemokratiska väljarna stödjer, enligt SOM-institutets data, sin partiledning i denna fråga.

Nu ska man inte överdriva betydelsen av en enskild fråga, men socialdemokratins ställningstagande i vinstfrågan är ett symptom på den underliggande rädsla som präglar partiet, en rädsla för att driva politik som på något sätt går utanför det som uppfattas som politiskt korrekt av åsiktseliten i Stockholms innerstad.

Vi ser samma sak i skattepolitiken och den ekonomiska politiken i stort: en socialdemokrati som inte vågar sticka ut.

Detta är ett av skälen till att partiets väljarbas reducerats till 30-35 procent, samtidigt som Miljöpartiets och Vänsterpartiets väljarbas summeras till över 15 procent. Men det handlar inte bara om omfördelning av väljare inom det rödgröna blocket.

Sex av tio alliansväljare är ju också emot det slöseri med skattemedel som vinstuttagen ur offentlig verksamhet innebär.

Visserligen ser opinionsläget för de rödgröna tämligen gott ut, men det är självklart att den dåliga samklangen mellan socialdemokratin och väljarna är ett problem.

De misslyckas med att fånga in den opinion som värderingsmässigt nu svänger närmare traditionella socialdemokratiska ståndpunkter. SOM-institutet redovisar även data inom en rad andra näraliggande områden.

Av denna framkommer att stödet för den offentliga sektorn ökar, att svenskarna blir mer skeptiska till skattesänkningar och att få är nöjda med socialförsäkringssystemet. Stödet för välfärdsstaten är rekordstort, konstaterar forskarna.

Detta sker samtidigt som den svenska välfärdsstaten är på väg att monteras ned, samtidigt som skattenivåerna faller och samtidigt som socialdemokratin lägger sig så nära Borg man bara kan, rädd för att stöta sig med de så kallade mittenväljarna.

Utan att förstå att denna mitten stödjer välfärdsstaten, inte vill att skatterna ska sänkas på välfärdens bekostnad – och därmed kan vinnas för de traditionella socialdemokratiska idéerna om en stor offentlig sektor som finansieras med höga skatter.

Det mesta tyder på att vi efter valet kommer att få en rödgrön regering. Hur stark den regeringen blir avgörs av hur väl de rödgröna fångar in opinionen. Med tanke på att opinionen nu är mer socialdemokratisk än Socialdemokraterna, borde det inte vara ett oöverstigligt problem.

Men då måste Socialdemokraterna sluta svansa efter de där knappt tio procenten av sina väljare som gillar vinstuttag i offentlig sektor och det fåtal väljare som anser att skatten är för hög. I stället måste den börja tala till de nästan åttio procenten av de egna väljarna. Därmed skulle man också vända sig till den majoritet av alliansens väljare som intar socialdemokratiska ståndpunkter i välfärdsfrågor.

 

Den grekiska tragedin

Den grekiska levnadsstandarden har fallit med 24 procent sedan toppnoteringen 2007. Levnadsstandarden har fallit i sex år. Under dessa år utraderades hela ökningen i levnadsstandard som landet haft sedan det gick med i EMU.

Jag har här satt samman några slides om den ekonomiska utvecklingen i Grekland.

Den som önskar mer bakgrund kan klicka här för en föreläsning som jag höll för något år sedan

Utbudspolitik leder på sikt till högre jämviktsarbetslöshet

Vi får inte låta arbetslösheten falla för fort. Då blir det inflation. Så sade finansminister Anders Borg i förra veckan. Ett slag i ansiktet på Sveriges alla arbetslösa, svarade LO-basen Thorvaldsson.

Göran Perssons stora misstag under valrörelsen 2006 var att tona ner sysselsättningsfrågan. Det gav alliansen utrymme att argumentera för ”arbetslinjen”. Då, tidig vår 2006, var drygt 340 000 människor arbetslösa. När Anders Borg nu efter åtta år som finansminister säger att arbetslösheten inte får falla för fort är drygt 430 000 människor arbetslösa.

Borgs uttalande är ett klavertramp av stora mått som kan komma att få långtgående konsekvenser för regeringen, vars arbetslinjeretorik faller platt till marken.

Arbetslinjen centreras kring budskap om att alla ska arbeta och att alla ska arbeta så mycket som möjligt. Med arbetslinjen har följt en ny sorts politik, byggd kring en ekonomisk logik som vi inte sett tidigare i Sverige.

Alliansens uttalade målsättning har från dag ett i regeringsställning varit att sänka levnadsstandarden för dem som inte har arbete och öka levnadsstandarden för dem som har arbete.

Alla förändringar i socialförsäkringssystemen, arbetslöshetsförsäkringen och i skattesystemet har syftat till detta. Morötter åt de lyckligt lottade, piskor på de olyckligt lottades ryggar.

På fikonspråk har det hetat att man önskar öka arbetsutbudet, och det hela har paketerats som en mirakelkur mot arbetslöshet. Det har det inte varit. I stället har arbetslösheten stigit och stabiliserats på hög nivå.
Men regeringen har lovat, att även om vi inte ser några effekter i dagsläget, så kommer arbetslösheten att falla på några års sikt. Så har de sagt i åtta år nu. Finansministern har säkert inte ändrat uppfattning, men hans uttalande i förra veckan gör tydligt att sysselsättningen inte är prioriterad. Därmed bryter regeringen det underförstådda avtal som den gjort med svenska folket: accepterar ni vår politik för ökade klyftor, så lovar vi låg arbetslöshet.

Nu kommer väljarna att ställa frågor: Om det är så att finansministern anser att en viss mängd människor måste vara arbetslösa för att hålla inflationen i schack, vad menas då med arbetslinjen? Ska inte alla arbeta? Har en del till uppgift att vara inflationsdämpare?

Och om det är så att finansministern önskar att arbetslösheten förblir på en hög nivå, hur rimligt är det då att pressa ned de arbetslösas levnadsstandard?

De över 400 000 människor som är ­arbetslösa kan ju ändå inte förvänta sig arbete inom en snar framtid.
Men varför oroar sig Borg för inflationen? Finansdepartementet räknar med att inflationen förblir långt under inflationsmålet de närmsta åren. Ett möjligt svar är att den politik som han för gör ekonomin mer inflationsbenägen på sikt.

Utbudsstimulerande politik har nämligen olika effekter beroende på tids­horisont. På kort sikt dämpar den inflationen genom att pressa ned kostnaderna för att anställa och på något längre sikt genom att pressa ned lönetillväxten.

Jobbskatteavdraget syftar till att sänka löneanspråken, den sänkta a-kassan syftar till att sänka lägstalönerna och riktade åtgärder, såsom sänkta arbetsgivaravgifter för unga, syftar till att minska de omedelbara kostnaderna för företagen.

Det finns emellertid två problem med detta. För det första har Sverige inte ett utbudsproblem. Utbudet av arbetskraft är stort. Det grundläggande problemet är bristen på efterfrågan. Detta är skälet till att arbetslösheten förblir hög, trots alla utbudsstimulerande åtgärder.

Troligen spär utbudsstimulerande politik rentav på arbets­lösheten, eftersom arbetskrafts­utbudet ökar i ett läge då efterfrågan på arbetskraft är förhållandevis lågt.

För det andra har ­utbudsstimulerande politik negativa effekter på den långsiktiga produktivitetstillväxten. Låg lönetillväxt minskar företagens incitament att rationalisera produktionen. Så om man för en politik som håller nere lönekostnaderna och stimulerar vissa låglönebranscher – såsom rut-avdraget gör för städbranschen och den sänkta krogmomsen gör för restaurangbranschen – då minskar omvandlingstrycket i ekonomin.

Effekten blir att rationaliserings­takten minskar och därmed faller produktivitetstillväxten, vilket är det samma som att vår gemensamma kaka växer långsammare. Alla vet att det är svårare att dela på en liten kaka än på en stor. Det blir helt enkelt svårare att jämka samman löntagarnas och kapitalägarnas inkomstanspråk. Därmed blir ekonomin mer inflationskänslig.

Den typ av utbudsstimuler­ande politik som regeringen för har således diametralt ­motsatta ­effekter på kort och lång sikt. På kort sikt dämpas inflationen, på lång sikt höjs den ­arbetslöshetsnivå som krävs för att stabilisera inflationen. Därför är Borg så orolig för ­inflationen och därför sätts de arbets­lösa inte i ­arbete. De arbetslösa har redan en uppgift i Borgs Sverige. De ska dämpa inflationen.

%d bloggare gillar detta: