Utbudspolitik leder på sikt till högre jämviktsarbetslöshet

Vi får inte låta arbetslösheten falla för fort. Då blir det inflation. Så sade finansminister Anders Borg i förra veckan. Ett slag i ansiktet på Sveriges alla arbetslösa, svarade LO-basen Thorvaldsson.

Göran Perssons stora misstag under valrörelsen 2006 var att tona ner sysselsättningsfrågan. Det gav alliansen utrymme att argumentera för ”arbetslinjen”. Då, tidig vår 2006, var drygt 340 000 människor arbetslösa. När Anders Borg nu efter åtta år som finansminister säger att arbetslösheten inte får falla för fort är drygt 430 000 människor arbetslösa.

Borgs uttalande är ett klavertramp av stora mått som kan komma att få långtgående konsekvenser för regeringen, vars arbetslinjeretorik faller platt till marken.

Arbetslinjen centreras kring budskap om att alla ska arbeta och att alla ska arbeta så mycket som möjligt. Med arbetslinjen har följt en ny sorts politik, byggd kring en ekonomisk logik som vi inte sett tidigare i Sverige.

Alliansens uttalade målsättning har från dag ett i regeringsställning varit att sänka levnadsstandarden för dem som inte har arbete och öka levnadsstandarden för dem som har arbete.

Alla förändringar i socialförsäkringssystemen, arbetslöshetsförsäkringen och i skattesystemet har syftat till detta. Morötter åt de lyckligt lottade, piskor på de olyckligt lottades ryggar.

På fikonspråk har det hetat att man önskar öka arbetsutbudet, och det hela har paketerats som en mirakelkur mot arbetslöshet. Det har det inte varit. I stället har arbetslösheten stigit och stabiliserats på hög nivå.
Men regeringen har lovat, att även om vi inte ser några effekter i dagsläget, så kommer arbetslösheten att falla på några års sikt. Så har de sagt i åtta år nu. Finansministern har säkert inte ändrat uppfattning, men hans uttalande i förra veckan gör tydligt att sysselsättningen inte är prioriterad. Därmed bryter regeringen det underförstådda avtal som den gjort med svenska folket: accepterar ni vår politik för ökade klyftor, så lovar vi låg arbetslöshet.

Nu kommer väljarna att ställa frågor: Om det är så att finansministern anser att en viss mängd människor måste vara arbetslösa för att hålla inflationen i schack, vad menas då med arbetslinjen? Ska inte alla arbeta? Har en del till uppgift att vara inflationsdämpare?

Och om det är så att finansministern önskar att arbetslösheten förblir på en hög nivå, hur rimligt är det då att pressa ned de arbetslösas levnadsstandard?

De över 400 000 människor som är ­arbetslösa kan ju ändå inte förvänta sig arbete inom en snar framtid.
Men varför oroar sig Borg för inflationen? Finansdepartementet räknar med att inflationen förblir långt under inflationsmålet de närmsta åren. Ett möjligt svar är att den politik som han för gör ekonomin mer inflationsbenägen på sikt.

Utbudsstimulerande politik har nämligen olika effekter beroende på tids­horisont. På kort sikt dämpar den inflationen genom att pressa ned kostnaderna för att anställa och på något längre sikt genom att pressa ned lönetillväxten.

Jobbskatteavdraget syftar till att sänka löneanspråken, den sänkta a-kassan syftar till att sänka lägstalönerna och riktade åtgärder, såsom sänkta arbetsgivaravgifter för unga, syftar till att minska de omedelbara kostnaderna för företagen.

Det finns emellertid två problem med detta. För det första har Sverige inte ett utbudsproblem. Utbudet av arbetskraft är stort. Det grundläggande problemet är bristen på efterfrågan. Detta är skälet till att arbetslösheten förblir hög, trots alla utbudsstimulerande åtgärder.

Troligen spär utbudsstimulerande politik rentav på arbets­lösheten, eftersom arbetskrafts­utbudet ökar i ett läge då efterfrågan på arbetskraft är förhållandevis lågt.

För det andra har ­utbudsstimulerande politik negativa effekter på den långsiktiga produktivitetstillväxten. Låg lönetillväxt minskar företagens incitament att rationalisera produktionen. Så om man för en politik som håller nere lönekostnaderna och stimulerar vissa låglönebranscher – såsom rut-avdraget gör för städbranschen och den sänkta krogmomsen gör för restaurangbranschen – då minskar omvandlingstrycket i ekonomin.

Effekten blir att rationaliserings­takten minskar och därmed faller produktivitetstillväxten, vilket är det samma som att vår gemensamma kaka växer långsammare. Alla vet att det är svårare att dela på en liten kaka än på en stor. Det blir helt enkelt svårare att jämka samman löntagarnas och kapitalägarnas inkomstanspråk. Därmed blir ekonomin mer inflationskänslig.

Den typ av utbudsstimuler­ande politik som regeringen för har således diametralt ­motsatta ­effekter på kort och lång sikt. På kort sikt dämpas inflationen, på lång sikt höjs den ­arbetslöshetsnivå som krävs för att stabilisera inflationen. Därför är Borg så orolig för ­inflationen och därför sätts de arbets­lösa inte i ­arbete. De arbetslösa har redan en uppgift i Borgs Sverige. De ska dämpa inflationen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: