(M): Skämta inte med oss – för då ringer vi polisen

Publicerad i Västerbottens Folkblad och Piteåtidningen 20140623

Att Moderaterna Stockholm valde att polisanmäla den fria teatergruppen Nationalscen visar på desperat nervositet. Regeringspartiet klarar inte att en teatergrupp driver med dem. Man undrar varför?

Teatergruppens idé är lika enkel som briljant: vi ställer oss på torget och delar flygblad med autentiska Reinfeldtcitat. Vi kallar oss ”Äkta Moderaterna” och så ser vi hur folk reagerar när de får läsa vad statsministern verkligen har sagt om välfärden och fattiga människor.

Det är politisk satir när den är som bäst. Den politiska satirens syfte är ju att göra narr av makten. I århundraden har den gjort möjligt för dom där nere att skratta åt dom där uppe. I det folkliga gapskrattet knuffas makthavarna ner från sina piedestaler och behandlas som jämlikar. Men riktigt roligt blir det först om makthavarna inte klarar av att hantera att någon driver med dem.

Och det var precis vad som hände. De Nya Moderaternas reaktion på detta, de ”Äkta Moderaternas”, tilltag blev nämligen att springa till farbror polisen och hävda varumärkesintrång. I förra veckan meddelade dock åklagaren att förundersökningen har lagts ned.

Gott så.

Men den lades ned på formalistiska grunder. Vi får hoppas att Moderaterna tar sitt förnuft till fånga och inte driver saken vidare. Fast det kanske är att hoppas på för mycket. Moderaternas partisekreterare Kent Persson anser nämligen att teatergruppens agerande är ”antidemokratiskt”.

Så vad handlar detta om? Varför går Moderaterna i spinn när någon delar flygblad med autentiska citat av partiledaren?

Citaten som det handlar om kommer från de båda böckerna ”Det sovande folket” och ”Stenen i handen på den starke”, som Reinfeldt skrev tillsammans med den tidigare moderate partisekreteraren Per Schlingmann. Böckerna är nyliberala manifest med en konspirationsteoretisk slagsida. De går i det närmaste inte att få tag på, eftersom de flesta exemplar har försvunnit från biblioteken. Vill man läsa ”Det sovande folket” får man gå till regeringskritiska ”Alliansfritt Sverige” som skannat in ett exemplar och lagt ut på nätet.

Jag har tidigare i denna tidning skrivit om dessa båda böcker. Men i korthet kan man i dem läsa att folket är ”offer för socialdemokratisk hjärntvätt” och att ”svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade”. Vi får veta att ”människan av naturen är lite lat”, vilket gör att ”välfärdsstaten är en omöjlig konstruktion.” Därför måste vi ”överge den generella välfärdspolitiken”. I dess ställe ska ett samhälle skapas, där ”de som lever på bidrag […] skall göra detta väl medvetna om att det kan leda till att ingen standard garanteras.” I den reinfeldtska framtidsvisionen flåsar armodet, om än inte svältdöden, alltid den fattige nacken. ”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras.”

Sjuka och fattiga ska inte behöva svälta, men den som skadas på arbetet och förlorar arbetsförmågan ska inte ges något annat än mat för dagen. Den som får MS och inte kan jobba, den som förlorar arbetet och inte kan finna något nytt, den som har fått barn och vill vara föräldraledig – glöm att samhället gör annat än att garantera att det finns mat för dagen. Allt annat får du själv lösa bäst du kan. Det är i klartext vad vår statsminister drev för några år sedan. Men tappa inte modet, du som lever i armod. Var glad! Det är bra för dig, ty ”de hälsosamma riskerna är mycket mänskligare än den falska tryggheten”.

Detta är alltså Reinfeldts egna ord, hans egna resonemang. Det var sådant som proklamerades av Nationalscen, ett tilltag som partisekreterare Persson stämplar som ”antidemokratiskt”. Det är för detta som Nationalscen polisanmäldes.

Jag tänker på detta när jag läser en artikel i tidningen ETC om långtidssjuke Johan som utförsäkrats och har ställts utan ekonomiskt stöd. Efter att han inte ätit ordentligt på en vecka, går han till slut ner till Slussen i Stockholm och sätter sig och börjar tigga. Han säger: ”Jag har vuxit upp i Välfärdssverige, här har man inte behövt tigga för att klara sig. Så är det inte längre.”

Det moderata PR-maskineriet kan säkert lyckas att göra gällande att böckerna, som är från 90-talet, är ungdomssynder. Även om Reinfeldt var riksdagsledamot och alls ingen ungdom när han skrev dem, så har folk förståelse för sånt. Vad folk däremot inte har förståelse för är falskspel. Tänk om Reinfeldt kanske fortfarande tycker så som han gjorde på 90-talet, men låter bli att säga det av taktiska skäl?

Om väljarna börjar tänka så och kopplar samman Johans situation – eller någon annans, för vi känner alla någon som drabbats av Reinfeldts politik – med de hatiska utfallen mot välfärden som finns i dessa båda böcker; om de ser den långsiktiga strategin, planen, och börjar jämföra effekterna av Reinfeldts politik med de visioner som han beskrev på 1990-talet. Då är valet förlorat. För ingen gillar orent spel.

Det är detta som gör Nationalscens politiska satir så farlig – och Moderaterna så upprörda.

Tony Johansson

Visionslösa och pinsamma

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20140609

Efter den katastrof som EU-valet innebar för i synnerhet Moderaterna, var det många i högern som såg fram emot en nystart. Men förra veckans ”kickoff” var en visionslös och pinsam tillställning som inte kommer att lyfta alliansen.
Att det skulle hållas ett konvent före valet 2014 var det enda konkreta resultatet – det och några uppeldade korvar – som kom ur förra årets alliansmöte, då de träffades hos Annie Lööfs föräldrar i Maramö. Från början var det nog tänkt att vara en viktig tillställning – kanske till och med viktigare än det riksbekanta badtunnemötet.
Nu blev det inget konvent, utan istället en ”kickoff”. Varför man ändrade är oklart, men ”kickoff” fångar onekligen innehållet i denna träff bättre än det mer förpliktigande ”konvent”. Det var en lika politiskt mager som märklig tillställning.
Märklig var ordet.Ty vi kommer att minnas detta spektakel. För alltid. Ungefär som när vi minns Ulf Adelsohn iklädd bastkjol.  Folk i orangea tröjor som skräckslaget försöker dansa (undantaget är väl jordbruksminister Erlandsson som tycks stortrivas) i vad som ser ut som en pimpad lagerlokal, ledda av en lekledare som frustande skriker ”detta är alliansen – klappa händerna så att pressen ser att det är en kickoff” och till slut välkomnar partiledarna till ”kärlekens näste”(!?). Anders Borg som, antar jag, begriper hur fånigt det ser ut, klappar pliktskyldigt händerna men vill nog helst springa därifrån. Journalisterna häpnar. Detta är alltså regeringspartierna! ”Ärligt talat — vad håller de på med?”, twittrar den annars alliansvänlige Expressenjournalisten Niklas Svensson. ”Ovärdigt”, suckar en av mina borgerliga vänner. Sociala medier svämmar över av hånfulla kommentarer.
Bilderna lär vi minnas. För alltid.
Men politiken? Nja, det är värre med den. När väl alliansledarna beträdde scenen – eller ”kärlekens näste” – ägnade de sig som vanligt åt att intyga sin vänskap, att de är kompisar, ”favorites i mobilen”.
Det fanns en tid då detta fungerade, då medielogiken spelade alliansen i händerna. Men det räcker inte längre att de tycker om varandra. Om de nu verkligen tycker om varandra? Alla ser ju att alliansen äter sina minsta. Centern och Kristdemokraterna balanserar på fyraprocentsspärren. Det skapar förstås osämja och samtidigt omintetgörs själva poängen med alliansen – att vara ett tydligt regeringsalternativ. Nu ställer väljarna frågan: stämmer det verkligen att alliansen utgör ett tydligt regeringsalternativ? De två allianspartier som är säkert över spärren – Moderaterna och Folkpartiet – samlar ju inte ens var fjärde väljare i den senaste opinionsundersökningen.
Räknar man hela alliansen så samlar den under 35 procent – mindre än vad Socialdemokraterna och Vänsterpartiet samlar tillsammans. Inom Moderaterna mullrar det om att partisekreterare Kent Persson måste sparkas.
Väljarna vill se resultat. De är trötta på att samma kärleksförklaringar spelas upp om och om igen. Vid badtunnan, vid korvgrillningen och så nu vi den här tillställningen.
Väljarna vill veta vad alliansen har för visioner och de vill höra förklaringarna till varför det inte blev som de lovade. Varför har vi massarbetslöshet? Ni lovade ju att lösa det med er jobbpolitik, er arbetslinje. Varför faller resultaten i skolan? Ni skulle ju göra upp med sossarnas ”flumskola”. Det har gått åtta år. Ni kan inte fortsätta skylla på sossarna och finanskrisen. Det är tid att förklara er. Så resonerar många väljare.
Men visionerna är skrala och förklaringarna låter mest som bortförklaringar.
Regeringens nya sysselsättningsmål, som trumpetades ut vid kickoffen, kan illustrera denna visionslöshet. Det nya målet är att år 2020 ska fem miljoner vara sysselsatta i Sverige. Det låter mycket. Men det dröjde inte många minuter förrän journalisterna förstod att det inte är mycket till löfte. Det är nämligen endast 30 000 fler än vad Konjunkturinstitutet räknar med ska vara sysselsatta år 2020. Det innebär en arbetslöshet på drygt sex procent. Det var på denna nivå som arbetslösheten var 2006. En förödande massarbetslöshet, sade Reinfeldt då.
Alliansens viktigaste vallöfte, nu åtta år senare, är alltså att arbetslösheten om sex år ska var på samma nivå av förödande massarbetslöshet som den var när Göran Persson lämnade över till Fredrik Reinfeldt. I Reinfeldts drömscenario ska alltså hans politik efter fjorton år ha resultaterat i – ingenting.
Men jobben blir färre om Socialdemokrater får styra, säger Reinfeldt i ett sista lamt försök att ta sig förbi journalisternas frågor. 80 000 färre, säger han självsäkert.
Det vet han förstås inget om. Men framförallt: om jobben blir färre med Socialdemokraternas politik, då får man väl anta att samma sak också gällde när Socialdemokraterna faktiskt styrde. Fast då var ju arbetslösheten lägre och sysselsättningsgraden högre än nu när Moderaterna styr.
Det går inte ihop. Det ser väljarna. Det är därför alliansen håller på att implodera.
%d bloggare gillar detta: