Fritidslinjen är vägen ur en ekologisk kollaps

 Publicerad i tidningen Libertas antologi # 2 ”Fritidslinjen”, juli 2014

Om mänskligheten inte sänker sin materiella konsumtion står en global ekologisk kollaps för dörren. Det kräver att produktivitetstillväxten i framtiden tas ut i form av sänkt arbetstid istället för ökad inkomst. Omständigheterna tvingar oss till slut, att inse att poängen med teknologisk utveckling är att arbeta mindre – inte att arbeta mer.

Det har gått fyra decennier sedan normalarbetsveckan förkortades till 40 timmar. Fem dagar i veckan, åtta timmar om dagen – det är vad som gäller i många yrken. I verkligheten är det förstås inte så enkelt. I många tjänstemannayrken är det snarare regel än undantag, att man tar med sig arbetet hem och arbetar kvällar och helger utan ersättning. I andra yrken, exempelvis i vården, är problemen ofta ofrivillig deltid, delade turer och timanställningar. Men vår uppfattning om dessa arbetsförhållanden utgår från 40-timmarsveckan; det är vad vi betraktar som normal arbetstid. Fast det gör vi utan att ställa frågor som: Varför ska vi just ha åtta timmars arbetsdagar? Varför inte tio eller sex eller fyra timmar? Det finns faktiskt inget bra svar.

 

Från minskning till ökning

Tiden efter andra världskriget fram till våra dagar kan delas in i två tydliga trendperioder. Mellan 1950 och tidigt 1980-tal föll årsarbetstiden per sysselsatt med ungefär 25 procent. Därefter har den åter krupit upp, sammanlagt med omkring 7 procent. Lägg därtill att det sedan två decennier råder massarbetslöshet i Sverige, varvid vi kan konstatera att utvecklingen även speglar en koncentration av arbetstid. Om vi idag hade delat på jobben i samma utsträckning som i början av 1990-talet, skulle nästan 200 000 arbeten skapas, vilket motsvarar nära hälften av dagens arbetslöshet.

Men i detta trendbrott, som alltså ägde rum på i början av 1980-talet, finns även något som vittnar om en förändrad attityd till avvägningen mellan arbete och fritid. En annan livsfilosofi, skulle man kunna säga. En stor del av fallet i årsarbetstid inföll under 1950- och 60-talens mycket höga tillväxt och snabbt stigande reallöner. Reallönetillväxten skulle ha kunnat vara ännu högre om det inte hade varit för den fallande årsarbetstiden. En del av den potentiella framtida inkomsten togs således ut i sänkt arbetstid. Efter 1980 har vi istället valt att öka vår inkomst genom att arbeta mer.

Detta kan tolkas som att man idag värderar ökad inkomst relativt sett högre än ökad fritid, jämfört med hur man såg på dessa frågor för femtio år sedan. En uppenbar invändning är att detta inte rör sig om ett värderingsskifte. När produktivitetstillväxten föll efter 1960-talets rekordår pressades den reala inkomsttillväxten ned och människor svarade med att arbeta mer för att kompensera. Man kan också invända att i dessa skiften fanns såväl hemmafruvågen under tidig efterkrigstid och kvinnors ökade förvärvsfrekvens i samband med den offentliga sektorns expansion från slutet av 1960-talet. Denna senare invändning är viktig för att förstå rörelserna i årsarbetstiden per individ, men faller dock bort om vi betraktar frågan från hushållsnivå.

Den första invändningen är relevant, men det är knappast hela historien. Man skulle förvänta sig att en person med låg inkomst värderar ökad inkomst högre än en person med hög inkomst. Men betraktat ur detta historiska perspektiv verkar så inte vara fallet. 2013 var den genomsnittliga levnadsstandarden (mätt som köpkraftsjusterad BNP/capita) i Sverige nästan fyra gånger högre än den var 1950. Ändå valde man då, på 1950-talet, att successivt sänka den faktiska årliga arbetstiden, medan vi idag, en bit in på 2000-talet, väljer att successivt öka den.

Nu väljer vi alltså att öka den faktiska årliga arbetstiden, samtidigt som vi, historiskt betraktat, har en hög levnadsstandard som stiger i en takt som innebär att den fördubblas ungefär vart 35-40:e år. När mina barn är i den ålder som jag är i nu kommer de förmodligen att ha dubbelt så hög levnadsstandard. Man kan även vända på detta: grovt räknat skulle jag endast behöva arbeta halva den tid som mina föräldrar behövde arbeta för att producera samma levnadsstandard som de försåg mig med när jag var liten. Mina barn kommer bara att behöva arbeta halva min arbetstid för att producera den levnadsstandard som jag förser dem med idag. Men om vi inte ändrar vårt sett att se på arbete och fritid kommer de att arbeta lika mycket som vi gör och istället ta ut denna väldiga produktivitetsökning i ökad inkomst. Precis på samma sätt som jag valt att göra. Men vad ska de köpa för alla dessa pengar? Finns det ingen djupare mening med den teknologiska utvecklingen?

Keynes barnbarn

En som funderade på dessa frågor var John Maynard Keynes. Han är förstås mest känd för General Theory, verket i vilket han lägger fram sin teori om att marknaderna inte är självreglerande. Arbetslöshet är ett normaltillstånd i en marknadsekonomi. Keynes analysperiod i General Theory är mindre än ett år. Ty ”in the long run we are all dead”. Hans levnadsskildrare, Robert Skidelsky, hävdar i essän The Revolt against the Victorians att detta korta perspektiv inte endast grundas i teoretiska och metodologiska överväganden, utan att detta har en moralfilosofisk klangbotten. Keynes var influerad av den brittiske filosofen G E Moore. ”Det som är gott i sig självt”, skrev Moore, ”är specifika medvetandetillstånd, vilka grovt kan beskrivas som tillfredsställelsen som finns i mänsklig samvaro och i åtnjutandet av vackra föremål”. Man kan visserligen anmärka att Keynes gjorde en selektiv läsning av Moore, men oavsett vilket blev slutsatsen att livet lever vi nu, inte igår, inte imorgon. Keynes ekonomiska teori innehåller i detta ett uppror mot det victorianska England, mot den puritana återhållsamheten som präglade moral och ekonomiskt tänkande. Mot detta ställde Keynes, med Skidelskys ord, föreställningen att vi ”behöver ett ekonomiskt system som gör det möjligt för oss att njuta av livet, inte i framtiden då vi kommer att vara döda, utan nu.”.

Den ekonomiska vetenskapen måste därför förhålla sig till existentiella och moraliska spörsmål – till frågor som rör meningen med livet. Detta är något som Keynes berör i essän The Economic Possibilities of our Grandchildren, publicerad 1930. Det är en appell för att sänka arbetstiden när det blir möjligt – när ”vi har tillräckligt”. ”Jag ser fram emot”, skrev Keynes ”den största omvälvningen någonsin för mänsklighetens materiella villkor inom en inte alls avlägsen framtid”. Mänskligheten var för första gången på väg att lösa ”det ekonomiska problemet”. Med detta avsåg han avlägsnandet av det hot som människan alltid stått inför – svältdöden.

Men mer än så. Inom ett sekel skulle inte bara människans grundläggande behov kunna tillfredsställas, utan hon skulle ha tillräckligt med materiella ting. Människan skulle successivt kunna frigöra sig från arbetet. Keynes såg framför sig samhällen där invånarna arbetade tre timmar om dagen och ägnade sig åt livets goda. Människor som kan leva i nuet och inte tvingas av ekonomiska omständigheter att skjuta livet på framtiden. Den puritana människan skulle till följd av teknikutvecklingen försvinna och ge plats åt människor som kan ägna sig åt konst och vänner, studier och vetenskap, istället för ständigt arbete.

Att Keynes tänkte sig att detta skulle ta ett sekel berodde på att han utgick från den engelska borgarklassens levnadsstandard. Med en rimlig produktivitetstillväxt skulle den genomsnittliga standarden för befolkningen kunna höjas till denna nivå inom ett sekel, räknade han ut. Då skulle vi kunna lämna ”gamle Adam” bakom oss och istället leva livet bortom arbetets tvång.

Men Keynes underskattade en faktor: människans hunger efter nya prylar och nya upplevelser. Den engelska borgarklassen konsumerade inga platt-TV-apparater eller flygresor till Thailand. Därför tycker vi inte att vi har tillräckligt – trots att vår genomsnittliga levnadsstandard i Sverige är mer än sex gånger så hög som när Keynes skrev sin essä.

On the way to destruction

Det är mer än tid, som ligger mellan oss och Keynes. Hans utgångspunkt var en fråga om livets mening och hans frågeställning – när har vi fått tillräckligt? – grundades ien optimistisk framtidsvision. Mot bakgrund av vad vi idag vet om produktionens och konsumtionens destruktiva inverkan på världens ekologiska system, måste vår ingång i diskussionen bli en annan. Vi som lever idag måste ta vår utgångspunkt i vad som är livets förutsättningar och hur dessa förutsättningar undergrävs av vårt sätt att leva.

Märkbar och ständig ökning i levnadsstandarden är en relativt ny företeelse i mänsklighetens historia. Så nytt att ett begrepp för denna tillväxt först introducerades efter Keynes. Den amerikanske ekonomen och nobelpristagaren Simon Kuznets sammanfattade denna nya form av tillväxt som ”modern ekonomisk tillväxt”. Den uppstod med industrialiseringen och ledde till att mänskligheten bröt sig ur vad som ibland kallas ”Malthus fälla” efter den brittiske 1800-talsekonomen och prästen Thomas Malthus. Malthus hade noterat att befolkningen hade en tendens att öka snabbare än produktionen av livsmedel. Mänskligheten slog därför med jämna mellanrum i produktionstaket, eller enklare uttryckt: Vi blev för många. En del svalt ihjäl och färre föddes. Då blev det bättre eftersom färre skulle dela på maten, varför vi återigen födde fler barn, och så beträdde vi åter vår färd mot nya svältkatastrofer. Människan satt fast i Malthus fälla och hade så gjort sedan urminnes tider.

Vad han beskrev var vad vi idag skulle betrakta som ekologiska sammanbrott; den jord människan brukade, med den teknik som fanns, var inte tillräcklig för att skapa livsbetingelserna för en växande befolkning.

Just när Malthus var verksam förändrade emellertid industrialiseringen allt. Under den förindustriella tiden hade ekonomierna vuxit med på sin höjd en halv procent per år och levnadsstandarden hade ökat någon tiondels procent per år. Med industrialismen följde helt nya tillväxtnivåer; den moderna ekonomiska tillväxten hade fötts. Under 1900-talet växte den genomsnittliga levnadsstandarden i Västeuropas med i medeltal 2,1 procent per år. Det kanske inte låter så mycket, men det innebär att levnadsstandarden fördubblas vart 35:e år.

Många ekonomer och ekonomhistoriker betraktar Malthus som en parentes. Han fick ju fel. Mänskligheten bröt sig ur den malthusianska fällan! Men detta är illusoriskt. Tillväxttakten som gjorde det möjligt att bryta sig ur denna fälla har aldrig varit långsiktigt hållbar. Vi dras mot fällan, men undslipper den genom att inteckna framtida produktionsutrymme. Men riskerna ökar hela tiden.

Medan människorna på Malthus tid levde med risken att pressas in i lokala och regionala ekologiska sammanbrott, lever vi nu med risken att pressas in i globala ekologiska sammanbrott.

FN:s klimatpanel presenterade i höstas sina senaste resultat om den globala uppvärmningen. Den globala medeltemperaturen har stigit med 0,9 grader jämfört med förindustriell tid. Omedelbara åtgärder måste sättas in om temperaturökningen ska hejdas vid det politiskt uppsatta målet om två grader. Men i rapporten diskuteras även ett ”extremscenario” med fyra grader ökning av den globala medeltemperaturen till slutet av seklet. Det är en ökning som Världsbanken i en rapport från 2012, betitlad Turn down the heat, why a 4° C warmer world must be avoided, beskrev som ”förödande” för världen. Det mest alarmerande är att detta ”extremscenario” inte alls är extremt. Världen är på väg mot en ännu större temperaturhöjning.

Det är inte endast klimatutsläppen som vi har att oroa oss för. Även om denna utveckling begränsas har svenskar idag en konsumtionsvolym som kräver drygt tre jordklot. Globalt sett tog 2013 års resurser slut den 20 augusti – det var då världens folk hade konsumerat vad världen kunde förnya 2013. Resten av året levde vi på lån från våra barn. Det säger sig självt att detta inte är långsiktigt hållbart.

Realisten tvingas därför välja Malthus dystra framtidsvision snarare än Keynes optimism. Men även den som är pessimist måste ställa sig frågan: kan vi göra något?

 

Sänkt konsumtion och låg tillväxt

Den brittiska Sternrapporten uppskattade att det årligen skulle kosta en procent av världens BNP att hålla nere den globala uppvärmningen. Det motsvarar inte mer än hälften av världens årliga militära utgifter. För att ta en svensk jämförelse: det motsvarar hälften av jobbskatteavdragen. Senare har dock kostnaderna reviderats uppåt, men klart är att de är små jämfört med kostnaderna för den globala uppvärmningen.

Problemet är att detta inte är tillräckligt. Vi vill gärna att det ska finnas en enkel väg, att vi med relativt små förändringar i vår livsstil kan köpa oss fria. Men det finns ett tydligt samband mellan inkomstnivå och det antal jordklot som skulle krävas för att upprätthålla den livsstil som är förknippad med respektive inkomstnivå. Sveriges konsumtionsnivå skulle kräva mer än tre jordklot för att vara långsiktigt hållbar, USA:s 4,5 jordklot, världens konsumtionsnivå skulle kräva 1,5 jordklot. Detta är å ena sidan en självklarhet, men å andra sidan är de flesta förmodligen inte klara över implikationerna. När vi studerar inkomstnivåer och det som kallas ”ekologiskt fotavtryck”, det vill säga ett mått på hur mycket av jordens resurser som tas i anspråk årligen för respektive land, framkommer att gränsen för vilka inkomstnivåer som är förenliga med långsiktigt hållbart resursförbrukning idag tycks gå någonstans kring hälften av dagens normala inkomstnivå i Västeuropa. Ju högre inkomst, desto större ekologiskt fotavtryck.

Inkomstnivå är vidare nära korrelerad med hur långt tertialiseringsprocessen gått, det vill säga i vilken utsträckning som tjänster kommit att dominera över industri. Tjänstesamhällets framväxt verkar således inte minska påfrestningarna på de ekologiska systemen. Detta beror på att tertialiseringsprocessen är en effekt av den relativt tjänstesektorn högre produktivitetstillväxten i industrisektor. När vi relativt sett (som andel av inkomsten) ökar konsumtionen av tjänster, kan volymen av konsumerade varor samtidigt öka. Så även om vi skulle lägga en mindre del av vår inkomst på materiell konsumtion kan denna mindre andel innebära en lika stor eller större miljöpåverkan. Det är därför troligen inte tillräckligt att skifta om vår konsumtion så att vi köper mer tjänster. Såvida innehållet i konsumtionen inte drastiskt förändras så att volymen av varor minskar i absoluta termer eller den teknologiska utvecklingen möjliggör kraftig reduktion av resursförbrukningen, måste vi sikta på inte endast sänkt inkomsttillväxt utan faktiskt sänkta inkomster. Det förutsätter i sin tur en väldig omfördelning av världens resurser.

Konsumtion, arbete, fritid

Inkomst-konsumtion-ekologiskt-fotavtryck är en kausalkedja. På kort sikt måste en omställning minska ökningstakten i ekologiskt fotavtryck genom minskad konsumtionsökning. Detta är nära sammanlänkat med frågan om arbetstider. Produktivitetstillväxten kan i längden inte fortsätta att tas ut i form av ökade inkomster och ökad konsumtion. Istället måste den tas ut i form av minskad arbetstid. På längre sikt måste den materiella konsumtionen minska även i absoluta termer. Detta sista har jag svårt att se med mindre än att vi medvetet sänker tillväxttakten.

Det finns naturligtvis en rad invändningar mot detta resonemang. Teknikutvecklingen kan rädda oss, såsom den en gång räddade oss ur den malthusianska fällan. Vi kan ställa om vår konsumtion bort från varor till tjänster; det är orealistiskt att eftersträva något annat än hög tillväxt av BNP; och så vidare och så vidare.

Det finns poänger i dessa invändningar. Men innan den diskussionen tar vid är det bra om vi först kan enas om att vårt levnadssätt är djupt omoraliskt. Den moderna ekonomiska tillväxten som upprätthållits i blott två sekel har möjliggjorts genom att människan borrat, smält, skövlat och grävt sig igenom jordklotet. Vi förstör ekosystemen, förgiftar vatten och luft, spyr ut växthusgaser och förbrukar resurser i en rasande takt. Kort sagt: Vi konsumerar våra barns och barnbarns resurser. Det finns bara en väg bort från detta och den är att vi skiftar fokus från ständig jakt på materiella ting. På så sätt kan vi både förbättra det samhälle vi lever i idag och det samhälle som våra barn och barnbarn kommer att leva i.

 

 

%d bloggare gillar detta: