Reinfeldt vill ha starkt SD i riksdagen

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20140825

Valrörelsen handlar plötsligt om flyktingpolitik. Inte om arbetslösheten, välfärden, skatterna. Ökande flyktingströmmar begränsar reformutrymmet är statsministerns budskap.

Handlar detta plötsliga intresse för flyktingpolitik verkligen om humanism, om att öppna hjärtat, om solidaritet, om ett öppet samhälle? Det är vad Reinfeldts försvarare försöker göra gällande. Hans kritiker menar däremot att det är taktik. Att han försöker flytta fokus bort från fallande skolresultat, massarbetslöshet, eftersatta infrastrukturinvesteringar och långa väntetider i sjukvården. Allt sådant som visar på ett alliansprojekt som gått bankrutt.

Men varför valde han just flyktingpolitiken för att flytta fokus? För att förstå det måste vi gå ett steg längre, eller snarare: vi måste tänka tanken att statsministern är beredd att sjunka djupt för att behålla makten.

Vi ska nämligen vara medvetna om att ett starkt sverigedemokratiskt parti sannolikt är den enda faktor som kan rädda kvar alliansregeringen. Att statsministern i ett sådant läge helt plötsligt gör en oväntad sväng i valrörelsen som troligen kommer att leda till ökat väljarstöd för Sverigedemokraterna är knappast en slump.

Låt mig utveckla.

Om vi skalar bort all vacker retorik, så ber statsministern oss att välja mellan välfärd och invandring. Han deklarerar sedan att vi ska välja invandring och framstår därmed som sympatisk och human. Men fundera ett slag. Vilket parti brukar ställa upp välfärden och invandringen som motsatspar?

Vi vet svaret.

Kärnan i Reinfeldts resonemang är att han ber oss att acceptera en sverigedemokratisk tankefigur. Rentav den tankefigur som definierar Sverigedemokraterna som parti: välfärd eller invandring.

Att en svensk statsminister använder denna tankefigur är helt unikt i vår nutidshistoria. Reinfeldt håller sig med en armé av PR-konsulter. Erkänt skickliga sådana. De har vunnit två val åt honom. Såväl PR-konsulterna som Reinfeldt förstår naturligtvis att i den stund som statsministern väljer att ställa invandring mot välfärd uppstår en ny spelplan för valrörelsen, där sverigedemokraternas världsbild accepteras som spelets premiss. Att detta troligen gynnar Sverigedemokraterna som i det närmaste är ett enfrågeparti på området är uppenbart.

Men finns det ingen sanning i Reinfeldts motsatspar mellan invandring och välfärd? Det cirkulerar många siffror i denna debatt. Men finansdepartementets bedömning, som Anders Borg presenterade i förra veckan, är att de ökande flyktingströmmarna kommer att belasta de offentliga finanserna med 1,7 miljarder nästa år.

Det är förstås mycket pengar. Men samtidigt inte. Om vi jämför med de senaste årens skattesänkningar får vi lite proportioner. Om skattekvoten i dag hade varit på samma nivå som 2006, skulle intäkterna ha varit 150 miljarder högre. Detta vill visserligen inte alliansen och dess megafoner på landets alla borgerliga ledarsidor höra talas om. Tillväxten har blivit högre till följd av regeringens smarta skattepolitik, utropar megafonerna. Men i själva verket är tillväxten varken anmärkningsvärt hög eller anmärkningsvärt låg. Den svenska tillväxttakten betraktad på lång sikt är drygt två procent per år. Tillväxttakten under regeringen Reinfeldts period är 1,4 procent, fast då inkluderas den globala ekonomiska krisen. Men inte heller efter den globala finanskrisen har tillväxttakten imponerat. Med 2010 som startår och prognosen för 2014 som slutår, så hamnar vi på en tillväxttakt strax under två procent. Det är varken dåligt eller bra. Så något fog för påståendet att tillväxttakten skulle ha blivit lägre med en annan skattepolitik finns inte. Således kan vi lugnt stanna kvar vid slutsatsen att regeringens skattepolitik har sänkt utrymmet för välfärd med 150 miljarder per år.

Dessa 150 miljarder i skattesänkningar kan jämföras med de 1,7 miljarder i begränsat reformutrymme nästa år som ökande flyktingströmmar förväntas resultera i.

I detta större sammanhang är det uppenbart att det är Reinfeldts skattepolitik som begränsar reformutrymmet – inte flyktingarna. Ekonomiska överväganden kan helt enkelt inte förklara det plötsliga intresset för flyktingpolitiken. Det kan däremot maktpolitik göra.

Reinfeldts manöver riskerar att leda till att Sverigedemokraterna tar röster från alliansen. Men troligen tar Sverigedemokraterna röster även från de rödgröna. Det kan vara tillräckligt för att förhindra en rödgrön majoritet. Alliansen kan inte få egen majoritet, så det enda som kan förhindra en rödgrön regering är ett starkt SD. Utan rödgrön majoritet, räcker det att Sverigedemokraterna lägger ner sina röster för att alliansregeringen ska kunna sitta kvar. Det är i det ljuset statsministerns oväntade sväng i valrörelsen ska förstås. Reinfeldt vill ha ett starkt SD i riksdagen.

Om något år är hans flyktingutspel i valrörelsen glömt och Sverigedemokraterna kommer att fortsätta att i nio fall av tio rösta med alliansen, precis som under den gångna mandatperioden. Denna blåbruna sörja är vad som väntar om de rödgröna inte får egen majoritet.

 

Verklighetens Skåne – det vill Moderaterna inte prata om

Moderaterna i Skåne har vaknat. En knapp månad före valet. Under reklamsloganen Möjligheternas Skåne, utlovar de en ”cancermiljard”. Bussarna är tapetserade med detta budskap. Och på deras kampanjsida får vi se en reklamfilm med ett barn vars mamma är sjuk i cancer men som under filmens gång tillfrisknar, räddad av den skånska vården.

Vad de inte säger är att Moderaterna styr den skånska vården, har styrt den i åtta år – och att cancervården präglas av långa väntetider.

Inga cancermiljarder har annonserats ut under dessa åtta år då de haft makten. Men nu strax innan valet – då ska det satsas.

I framtiden, bör tilläggas.

Och egentligen inte en miljard, bör påpekas.

”Cancermiljarden” är nämligen i realiteten ”cancer-250miljonerna”. För det är vad Moderaterna vill lägga per år. Men det är svårare att få in i en reklamslogan. Alltså har de slagit ihop fyra år – och försöker få väljarna att tro att de storsatsar.

Hur de ska finansiera det hela är oklart. Regionstyrelseordförande Pia Kinhult svarar svävande att pengarna nog ska räcka.

Men det har de inte gjort hittills. För i Verklighetens Skåne, under Moderaternas styre, är väntetiderna för behandling för njurcancer 80 dagar och ändtarmscancer 60 dagar.
Fast det är förstås inget som Moderaterna vill höra talas om så här nära valet.
Men folk får cancer, även när det inte är val. Barn mister sina föräldrar och föräldrar mister sina barn, även när det inte är val.
Men det barn som mister sin mamma eller pappa på grund av de långa väntetiderna i den skånska cancervården – det barnet är inte med i några påkostade reklamfilmer.
Moderaterna talar hellre om Möjligheternas Skåne i någon oklar och förmodligen avlägsen framtid för vilken de ställer ut ofinansierade löften än det betydligt solkigare Verklighetens Skåne som vi har att leva i här och nu. Det Skåne som Moderaterna styrt i åtta år. Det Skåne vars sjukvård de drivit ut i djup kris.

Vill Reinfeldt ha ett starkt SD?

Reinfeldt säger nu sig inte vara beredd att släppa fram en rödgrön regering som är i minoritet, även om de rödgröna blir större än alliansen. Därmed förlitar han sig på passivt stöd från Sverigedemokraterna.
 
Frågan vi måste ställa är om detta har ett samband med Reinfeldts uttalande i förra veckan om att den ökande flyktinginvandringen omöjliggör nya reformer. Jag tror det.
 
Reinfeldt håller sig med en armé av PR-proffs. De begriper att när statsministern helt plötsligt börjar använda en sverigedemokratisk tankefigur – reformer vs. invandring – så flyttar debattens fokus. Och den flyttas till de frågor som Sverigedemokraterna vill tala om.
 
Då kan vi inte ignorera att ju större SD blir, desto mer sannolikt blir ett parlamentariskt läge då Reinfeldt kan sitta kvar även om alliansen i det närmaste kollapsat.
 
Vi är alltså i en situation då statsministern har intresse av att Sverigedemokraterna blir ett stort parti.

Sanktioner mot apartheidstaten Israel är nödvändigt

Tips: Min roman ”Den tredje passageraren”, som kommer ut 15 september, är en roman om terroristjakten och världen efter 11 september. Klicka här och läs mer.

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20140811

Ledare. Allt för länge har omvärlden fördömt och sedan fortsatt med handel och vapensamarbete. Men detta urskillningslösa dödande av barn, kvinnor och åldringar måste få ett slut. Sanktioner mot Israel är nödvändigt.

Göran Rosenberg skrev i en uppmärksammad krönika tidigare i somras att han gett upp hoppet om en någorlunda rättvis fred mellan israeler och palestinier. ”Israel är på väg att förvandlas till en apartheidstat”, konstaterade han och refererade en nyligen inträffad händelse då tre judiska pojkar mördats av vad som förmodades vara palestinier. Israel ingrep militärt. Fem dödades, ett hundratal greps och när de förmodade gärningsmännen identifierades arresterades de för att underställas rättsskipning enligt militära ockupationslagar. Deras föräldrahem sprängdes. Kort därefter brändes en palestinsk pojke till döds. De misstänkta judiska gärningsmännen greps för att underställas rättsskipning i en civil domstol. Inga hus sprängdes, inga oskyldiga dödades. Skilda rättssystem för olika befolkningsgrupper är ”definitionen på apartheid”, skrev Rosenberg.

Rosenberg har naturligtvis rätt. Och han är inte den förste som påpekar det uppenbara. FN-sändebudet Richard Falk uppmanade tidigare i år Internationella domstolen i Haag att ta ställning till frågan om ockupationen innebär, ur juridisk bemärkelse, oacceptabel ”kolonialism, apartheid och etnisk rensning”. Falks företrädare John Dugard gjorde en liknande bedömning redan 2007: ”Israelisk lag och praktik i de ockuperade palestinska områdena har tydliga likheter med apartheid”, skrev han och gick vidare med att beskriva hur ockupationen av Västbanken upprätthålls, varefter han ställde frågan: ”Är det möjligt att på allvar förneka att syftet med detta agerande är att skapa och upprätthålla herraväldet för en befolkningsgrupp (judarna) över en annan befolkningsgrupp (palestinierna) och systematiskt förtrycka dem?”. Det kan tilläggas att John Dugard är sydafrikan, professor i internationell rätt och expert på apartheidsystemet i Sydafrika.

Den formella definitionen av apartheid måste naturligtvis grunda sig i juridik, men lagar och rättslig praktik speglas och återspeglas i hur tankar och idéer formeras. För att soldaten ska förmås att inte endast döda motståndarnas soldater, utan också deras barn och föräldrar och bomba skolor, sjukhus och ambulanser måste soldaten tänka och tycka att det hen gör är rätt eller åtminstone acceptabelt. Och majoriteten av allmänheten måste instämma. Annars kan inte systemet upprätthållas.

Under den senaste månaden har, enligt FN, Israels bomber och artilleri dödat över 300 barn. Barn är definitionsmässigt oskyldiga. Alla barn borde ha samma rätt att leva. Så hur rationaliserar man dödandet av barn? Svaret är mycket enkelt. De palestinska barnen kan dödas därför att de är palestinier. Svårare är det inte. Det är apartheid som tankesystem, snarare än som juridisk praktik, som gör detta möjligt. Palestinska barn har ingen självklar rätt till liv i den idémässiga kontext som det israeliska apartheidsystemet skapar. Därför kan de dödas. Därför kan den gravida mamman skjutas, därför kan spädbarnet brännas ihjäl av fosforbomberna. Därför att de är palestinier.

Fascism är ett annat ord för detta, och regeringspartiet, Likud, visar allt tydligare fascistiska tendenser. Knessets vice talman Moshe Feiglin, medlem i det styrande Likudpartiet, gav nyligen uttryck för sådant tankegods, när han i ett brev till premiärminister Netanyahu argumenterade för fullständig annektion av Gaza, utrotning av alla stridande och deras anhängare samt att den civila befolkningen skulle flyttas till tältläger i Sinaiöknen. Det israeliska parlamentets vice talman förespråkar alltså att Gazas palestinier ska flyttas till koncentrationsläger i öknen …

Det kan inte finnas något utrymme för omvärlden att kompromissa med denna extremism, och Sverige kan och bör spela en roll. Vi bör gå i bräschen för en internationell handels- och investeringsblockad av samma typ som den som riktades mot Sydafrika samt för införandet av riktade sanktioner mot israeliska politiker och militärer, liknande dem som används mot Ryssland. Vi bör verka för att Israels regering och militära ledning ställs inför en internationell krigsförbrytartribunal.

Förvisso är det lätt att resignera. Det kommer aldrig att bli så, säger många av mina palestinska vänner. Det är möjligt, men det är vår moraliska plikt att agera och stå upp för det som är rätt. Det har våra ledare gjort förr.

”Det man nu gör, det är att plåga människor. Plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse under maktspråk.” Så fördömde Olof Palme USA:s bombningar av Hanoi julen 1972. Illdåd är illdåd. I Hanoi 1972. I Gaza 2014.

Tony Johansson

2014 har blivit 1984 – fast värre

Publicerad i socialdemokratiska ungdomsförbundets idétidskrift, Tvärdrag, juli 2014.

När man väger massövervakningens plus och minus mot varandra måste man vara klar över vilka systemets största nackdelar är, alltså vad som verkligen finns på minuskontot. Den personliga integriteten handlar inte om vad vi gör i hemmets avskildhet, utan om en av de viktigaste förutsättningarna för demokratin. Det menar Tony Johansson, författare, ledarskribent och doktorand i ekonomisk historia. I höst aktuell med romanen Den tredje passageraren som rör sig kring frågeställningar om riskerna med massövervakningen och det ”krig” mot terrorismen som inleddes efter 11 september. 

Den övervakning som författaren George Orwell förutspådde och varnade för i boken 1984, kommer inte i närheten av den övervakning som vi i dag faktiskt är utsatta för. Barn som föds i dag kommer aldrig att kunna tänka en privat tanke. Så sade Edward Snowden i sitt jultal för brittiska Channel 4.

Stasichefens våta dröm

Eller för den delen Stasi, forna Östtysklands säkerhets- och underrättelsetjänst. Inte ens detta rigorösa bevakningsmaskineri var någonsin i närheten av den övervakningsförmåga som dagens underrättelsetjänster har. En av organisationens gamla chefer sade nyligen att den teknologi som våra underrättelsetjänster idag har tillgång till är som ”en dröm som blivit verklighet”. Stasi, sade han, hade möjlighet att avlyssna fyrtio telefonsamtal åt gången. Jämför det med vad den amerikanska spionorganisationen, NSA, har kapacitet till. Enligt Snowden-dokumenten kan den övervaka 75 procent av all amerikansk internetkommunikation.

Lagliga olagligheter

Sveriges motsvarighet till NSA heter Försvarets Radioanstalt (FRA). En gång i tiden var dess uppdrag att avlyssna andra staters militära kommunikation. Det kallades signalspaning. Radiosignaler fångades upp och avkodades. Sedan den nya FRA-lagen trädde i kraft har FRA också rätt att ”signalspana” i kabelburen trafik. Att det alltjämt kallas signalspaning är ett PR-trick som syftar till att dölja den kvalitativa skillnad som finns mellan att avlyssna radiosignaler och att avlyssna internettrafik. Den förra riktas mot utländska staters kommunikation, den senare mot all kommunikation som sker i kabel, det vill säga kommunikation som huvudsakligen är civil. Begränsningen som innebär att endast trafik som korsar landets gränser får fångas in ger förvisso sken av att det finns en likhet med traditionell signalspaning, men den är förstås irrelevant eftersom internet inte har några geografiska gränser.

Vilken kapacitet som FRA har vet vi inte. Men en sak vet vi, nämligen att vi vet väldigt lite. I höstas avslöjade Uppdrag granskning att FRA samarbetar med de brittiska och amerikanska motsvarigheterna. Det visade sig att Sverige inte är en passiv part i ett större informationsutbyte, utan en aktiv och viktig partner för USA:s globala massövervakningsambitioner. Bland annat har FRA genomfört dataintrång i samarbete med NSA. På FRA:s nyspråk kallas detta ”aktiv signalspaning” – vilket är ytterligare ett steg bort från den ursprungliga betydelsen i begreppet ”signalspaning”.

”Aktiv signalspaning” var, enligt FRA:s förre generaldirektör Ingvar Åkesson, tänkt att vara förbjudet i den så kallade FRA-lagen. Lagens syfte var att möjliggöra avlyssning av kabelburen trafik. Inget sades om att hacka sig in i datorer. Ansvariga riksdagspolitiker, som litat på generaldirektörens utsagor, stod som fågelholkar i TV. Det här visste de inget om. Det måste vara olagligt.

Men icke! Försvarsunderrättelsedomstolens ordförande Runar Viksten visste nämligen att berätta i en debattartikel i Svenska Dagbladet som publicerades strax före jul, att all signalspaning som FRA genomför kräver tillstånd från domstolen, och här kommer det fina i kråksången: om tillstånd finns så begås inget brott. Ägnar sig FRA åt dataintrång, så har de tillstånd för det och således är det, definitionsmässigt, inte olagligt. Alltså, om FRA gör sig skyldigt till dataintrång är det lagligt. Även om dataintrång är olagligt.

Som att dokumentera vilka som skickar julkort till varandra

EU-domstolen upphävde nyligen det så kallade datalagringsdirektivet. Därmed föll även den svenska lagstiftningen rörande datalagring. Ett ramaskri hördes från såväl den socialdemokratiska oppositionen som från regeringen: detta är ett oerhört bakslag för våra möjligheter att bekämpa terrorism och grov brottslighet.

Men varför kom EU-domstolen fram till detta beslut? I korthet därför att de inskränkningar i den personliga integriteten som följer av direktivet inte vägs upp av de möjligheter att bekämpa brott som datalagringen erbjuder. Då ingen konkret brottsmisstanke krävs, innebär datalagringen att alla individer betraktas som presumtiva brottslingar. Detta innebär ett avsteg från rättsstatens principer, och intrånget i den personliga integriteten är för stort. Så kan domstolens resonemang sammanfattas. Därtill kommer, påpekar domstolen, den problematik som följer av att vissa yrkesgrupper, exempelvis journalister som måste kunna hålla sina källor hemliga, kan få sin kommunikation kartlagd varvid källskydd och meddelarskydd inte kan garanteras.

Den samfällda reaktionen från socialdemokratisk opposition såväl som regeringen är oroväckande, om än inte förvånande. De förenas i att de tar tämligen lätt på intrång i den personliga integriteten – har du inget att dölja, har du inget att frukta. Att de tar så lätt på denna fråga, tror jag, sammanhänger med att folk i allmänhet tar lätt på den. Enligt en nyligen gjord undersökning är visserligen nästan nio av tio emot massövervakning, men endast var åttonde tillfrågad är ”mycket orolig” för att bli övervakad. Så för politiker som vill röstmaximera är valet enkelt: kamp mot brottslighet, ger många röster. Personlig integritet är ingen kioskvältare.

Frågan är emellertid varför det är så. Datalagringen är tekniskt avancerad men i sak är det samma sak som om posten skulle tvingas registrera alla våra brevförsändelser, så att staten i efterhand hade kunnat se vilka personer som varit i kontakt med varandra. Det skulle de flesta förmodligen tycka vara något som hörde hemma i Östtyskland, men knappast i en modern demokrati.

Personlig integritet – ett tvetydigt begrepp

Så varför bryr sig inte folk? En förklaring kan vara att de flesta ser frågan om personlig integritet som en fråga om var privatlivets gränser går, snarare än som en grundläggande förutsättning för en fungerande demokrati. Delvis beror detta på att övervakningsmotståndarna är dåliga på att förklara vad de menar när de säger att vår personliga integritet är hotad. Uttrycket ”personlig integritet” har nämligen flera olika betydelser. Det kan betyda att individen är ”okränkbar” men det kan också betyda att individen är ”oberoende”. De politiska implikationerna är olika.

Betraktar vi frågan om övervakning som en diskussion om individens okränkbarhet, kommer debatten att glida mot frågeställningar om var gränserna för den personliga sfären går. Hur mycket har staten rätt att veta om vad medborgarna gör när rullgardinerna har dragits ned? Samtidigt befinner sig uppdelningen mellan privat och offentligt liv i snabb förändring. Vi exponerar helt frivilligt allt mer av vårt privata liv på nätet, varför vi också blir mindre benägna att försvara det.

Men om vi med personlig integritet avser individens oberoende blir frågeställningarna annorlunda. Det främsta problemet med Stasis övervakning var ju inte att övervakarna kunde ta reda på vad folk gjorde i sängkammaren, utan att den faktiskt försvårade för opposition och demokratirörelser.

Folkväldets minsta beståndsdel

Sverige är visserligen en fungerande demokrati, men det går i sin tur tillbaka på att medborgarna är oavhängiga. Vi kan upprätthålla åsiktsfriheten och valhemligheten och vi betraktar rätten att meddela sig med journalister som självklara.

Men vad händer när vi inte längre är säkra på att vi kan agera helt oavhängigt? Flera medieföretag har exempelvis på senare tid infört krypterade kanaler för att vi ska kunna läcka information anonymt. Det är bra. Men varför ska jag ens behöva oroa mig när jag mejlar en journalist? Det är ju min grundlagsstadgade rättighet.

Massövervakningen gör att vi börjar ställa oss frågor som: vågar jag säga och skriva vad jag innerst inne önskar om jag vet att andra kan få reda på det? Vågar jag röra mig fritt om jag vet att det är möjligt att följa varje steg jag tar via min mobiltelefon? Finns det några risker med att demokratins beslutsfattare kan vara avlyssnade?

I de flesta människors vardag spelar detta kanske ingen roll. Men hur tänker den som har information om eventuella oegentligheter inom exempelvis svensk vapenindustri, regeringskansli eller FRA och som vill nyttja sin grundlagsstadgade rättighet att meddela sig med journalister?

Trots allvaret i detta tycks det mest vara filmmakare i Hollywood och deckarförfattare som ens diskuterar dessa aspekter av massövervakningsproblematiken. Men när Snowden uppger att han skulle ha kunnat avlyssna självaste president Obama överträffar verkligheten fiktionen. Det bör stämma till eftertanke.

Socialdemokratin bör därför tänka om. Personlig integritet handlar om rätten till privatliv, men i det ligger mycket mer än vad vi gör i hemmets avskildhet. Den privata sfären är den fungerande demokratins förutsättning och det är om detta som diskussionen om massövervakning bör handla.

 

%d bloggare gillar detta: