Därför växer SD. Och större kan de bli.

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20140922

Valvaka. Alliansnederlag. Reinfeldt säger att han ska avgå. Vi jublar. Några kramar om varandra. Äntligen är vi av med honom. Löfven utropas till segrare. Vi jublar igen. Ytterligare kramar utväxlas.

Därefter insikten. Detta är inte mycket till rödgrön valseger. Alliansen gör ett katastrofval. Sant. Men Vänsterpartiet och Miljöpartiet gör mediokra resultat. Socialdemokraterna gör sitt näst sämsta val i demokratisk tid. Den borgerliga dominansen i riksdagen är nu faktiskt större än efter alliansens seger över Göran Persson 2006.

Skälet är att Sverigedemokraterna mer än fördubblas. Det är ett borgerligt parti – röstar med alliansen i åtta av tio blockskiljande omröstningar – men det har tagit röster både från höger och vänster. Resultatet blir en rödgrön regeringsminoritet i en blåbrun riksdagsmajoritet.

Från min skånska horisont – jag bor i Lund – har jag i femton år följt Sverigedemokraterna. Det som hänt i Skåne, är det som nu händer i riket. I kommunvalet i Landskrona tog de redan 2002 nästan nio procent av rösterna. Nu har de 19 procent.

Sverigedemokraterna har rötterna i fascism. Men dagens framgångar orsakas inte av att folk plötsligt blivit fascister. Jag tror inte heller att det handlar om okunskap eller ens flyktingfrågan. Vi är inte okunnigare i dag än för tjugo år sedan, och flyktingar har kommit till Sverige i snart femtio år.

Vad vi måste förstå är snarare varför Sverigedemokraternas simpla problemformulering finner en folklig klangbotten, där ingen sådan funnits förut. Det var just detta som fick mig att för några år sedan börja skriva på romanen Den tredje passageraren som utspelar sig i Landskrona. Den kom ut i förra veckan och jag tänker återge en sekvens, som jag menar ganska väl fångar vad som skett. Historiens huvudkaraktär, Erik Larsson, funderar på Sverigedemokraternas framgångar. Det handlar inte bara om fördomar och en dåligt upplyst allmänhet, konstaterar han:

”Han insåg det när han träffade gamla pensionerade varvsarbetare som gav uttryck för samma åsikter som besuttna Venbor och bittra och marginaliserade människor som tvingats till förtidspension. Sverigedemokraterna sög stöd från alla väljargrupper. Det fanns inget enkelt svar på varför, men troligen fanns svaret någonstans i skärningspunkten mellan en välfärdsstat som drog sig tillbaka, skenande ekonomiska klyftor, en arbetarrörelse som inte längre bar en vision om att det var möjligt att bygga ett mer jämlikt samhälle och ett klassamhälle som i allt högre grad skiktades etniskt. Människor hade lämnats i sticket, utan det stöd och den trygghet som de trott att de betalat skatt för. Samtidigt såg medelklassen hur det gamla förändrades och hur det nya klassamhället gjorde livet osäkert på så många sätt, de kände oro för allt, från att gå ut på stan till att också deras jobb, liksom en gång varvsarbetarnas, skulle hotas av globalisering och invandring. Det var när Sverigedemokraterna kunde addera dessa nya röster till sin traditionella kärna av rasister som de började växa. Mot en sådan utveckling fungerade inte upplysningsfraser om allas lika värde.”

Klicka här så kan du läsa mer om Den tredje passageraren 

Sverigedemokraterna är de växande klyftornas och massarbetslöshetens draksådd. Det är arvet efter alliansens ojämlikhetsskapande politik, men också efter en socialdemokrati som inte förmådde återskapa full sysselsättning. Detta är vad som ger folklig klangbotten åt Sverigedemokraternas simpla budskap.

Men vi har inte sett slutet. Ty nu finns tre alternativ: En rödgrön minoritetsregering med stöd från mittenpartierna, fortsatt alliansregering med stöd från Sverigedemokraterna eller nyval. Vad som än händer, vinner Sverigedemokraterna. Ett nyval är oförutsägbart. Klart är att Sverigedemokraterna inte räds ett sådant. Med det andra alternativet – en blocköverskridande lösning – kan Sverigedemokraterna framställa sig som den enda oppositionen. Detta har vi sett i exempelvis Svalöv (där SD går fram från 14 till 23,5 procent av rösterna) och egentligen också i riket. När alla andra går mot mitten, skapas utrymme för missnöjespartier. Med det tredje alternativet – en blåbrun parlamentarisk lösning – blir Sverigedemokraterna ett parti bland andra. Det är vad som i praktiken hände i Landskrona redan 2006. Då ligger vägen öppen för en dansk eller norsk utveckling, där extremhögern har normaliserats.

Den långsiktiga lösningen måste därför bli en annan. Socialdemokraterna måste återigen axla rollen som det samlande partiet, som vågar gå fram med egna visioner som bryter arvet efter Borg och Reinfeldt. Det kräver att det rör sig tillbaka mot mer traditionella marker, bort från den politiska mitten men samtidigt förmår att driva en inkluderande politik, med satsningar på skola och sjukvård och utbyggda socialförsäkringar som även försäkrar medelklassens inkomster, och därigenom flyttar den politiska mitten vänsterut. Men i dagens parlamentariskt läge, där den enda realistiska majoriteten är en mitten-vänsterkoalition, är detta knappast möjligt.

De långsiktiga effekterna av Sverigedemokraternas tillväxt kan inte överskattas. Bruten är den progressiva majoritet som varit normen i svensk politisk historia och som var förutsättningen för den svenska modellens framväxt. Sverigedemokraternas inträde i riksdagen riskerar således få historiska dimensioner. Inte i den fråga som driver partiet – invandringen – utan i fråga om välfärdens och den svenska samhällsmodellens framtid.

Alliansens politik är oanständig och omoralisk

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20140908

Låt mig börja med att redovisa några fakta om alliansens åtta år vid makten: Arbetslösheten är i dag drygt 1,5 procentenheter högre än 2006. Reinfeldt vill därför inte tala om arbetslösheten. I stället talar han om jobben. Men faktum är att jobben har vuxit långsammare än arbetskraften. Tillväxten under Reinfeldts åtta år är väsentligt lägre än normalt. På lång sikt växer den svenska ekonomin drygt 2 procent per år. Under Reinfeldtåren har ekonomin vuxit med 1,4 procent per år. Skatterna har sänkts med 150 miljarder. 91 av dessa 150 miljarder finansieras i år med lån. Så stort är underskottet i de offentliga finanserna. Klyftorna ökar brant. Sverige är det land i Västvärlden där inkomstklyftorna ökar snabbast. Skolresultaten har fallit för varje mätning sedan Björklund blev skolminister. Sverige backar i läsförståelse, matematik och naturvetenskap.

Detta är facit efter en regering som är uppfylld av en ideologisk vision att omstöpa Sverige i nyliberal riktning – snarare än av omsorg om landet. Därför försöker den ändra i samhällsstrukturen för att åstadkomma förskjutningar i folks värderingar. Det är så man göra revolution nuförtiden. Skruva på samhällssystemen och värderingarna kommer att förskjutas. I ett samhälle där välfärden fungerar dåligt, där socialförsäkringarna inte försäkrar de faktiska inkomsterna och där skolan alltmer segregeras och försämras – i ett sådant samhälle kommer människor att försöka finna privata lösningar på det som vi i ett fungerande välfärdssamhälle skulle ha försökt finna gemensamma lösningar för.

Alliansens politik har haft detta som mål. De har medvetet sänkt kvaliteten i den svenska välfärden och därigenom sänkt människors förväntningar på densamma – hur annars kan man förstå en sådan sak som att regeringen gång efter gång prioriterat sänkta skatter före fler lärare i skolan?

Som målsökande missiler har proposition efter proposition riktats mot de bärande pelarna i den svenska modellen: trygghetssystemen, fackliga rättigheter och det som tidigare var en någorlunda enhetlig beskattning av inkomster.

Alliansen har delat upp folket i de som arbetar och alla andra. De arbetslösa och sjuka har pekats ut som ansvariga för sin egen situation. Det har tjänat som motiv för att göra dem fattiga. Sam- tidigt har vi som arbetar belönats med de pengar som blivit över när de sjuka och arbetslösa gjorts fattiga.

Samhället vinner inget på den här politiken. Som vi sett har inte tillväxten blivit högre, arbetslösheten har inte fallit, skolresultaten har inte blivit bättre. Men en del av oss tjänar rent ekonomiskt på det här. Eller som Reinfeldt brukar upprepa som en trasig grammofonskiva: rösta på mig så får du ”mer i plånboken”.

Men vad är det för moral?

Jag är nog inte ensam om att känna skavet av att sjuka och arbetslösa gjorts fattiga för att jag själv ska få lite ”mer i plånboken”. De redan utsatta måste bli fattiga för att jag ska få det bättre?!

Och nog finner många av oss det groteskt att regeringens skattesänkningar finansieras genom att välfärdens resurser minskats i förhållande till behoven. Inte sedan 90-talskrisen har vi sett ett sådant fall i antal sysselsatta i välfärden per tusen invånare som vi sett under alliansregeringen. Men då, på 1990-talet, framtvingade den ekonomiska krisen nedskärningarna. Nu är det ett aktivt val att ge ”mer i plånboken” till folk som jag i stället för att ge mer resurser till cancervården, till fler specialpedagoger i skolan och till fler vårdbiträden i äldreomsorgen.

Och nog lämnar det en dålig eftersmak att den som arbetat hårt i hela sitt liv, helt plötsligt, ska få sin inkomst beskattad hårdare än den som arbetar här och nu. Hur kan det anses rimligt att en pensionär med 12 000 kronor i månaden ska betala 3 400 kronor mer i skatt per år jämfört med en löntagare?

Och nog är det dags att utropa, att något är ruttet i staten Sverige när fattiga barn, som själva inte har råd att bekosta privat läxläsning, via sina föräldrars skatter tvingas betala subventionerna för sina rikare klasskamraters RUT-betalda läxstödjare.

Det finns förstås strikt rationella skäl att motsätta sig den här politiken. Även jag kan bli sjuk, mina barn ska gå i skolan och mina föräldrar måste förr eller senare få äldrevård. Då kommer jag att önska att det finns en ordentlig sjukförsäkring, att det finns nog med lärare i skolan och att personalen i äldreomsorgen kan ta hand om mina föräldrar på ett värdigt sätt.

Men bortom alla dessa personliga och individuella önskemål finns frågeställningarna om vad som gör ett samhälle anständigt. Svaren måste i slutändan bottna i vår moral, i synen på våra medmänniskor.

Visst, vi kan fortsätta med alliansen och dess politik för sociopater: strunta i alla andra, bara jag får mer. Men vi kan också välja de rödgröna – därför att det är det moraliska alternativet, för att anständigheten kräver att vi tar hand om varandra.

 

Alliansens jobbpolitik är ett misslyckande

Publicerad i Dagens Industri 20140908
För att få ned arbetslösheten och uppnå full sysselsättning krävs ett ändrat synsätt. Politiken bör därför inriktas på att öka investeringstakten snarare än att skruva i socialförsäkrings- och skattesystemen, skriver Daniel Suhonen, chef för tankesmedjan Katalys, nationalekonomen Erik Hegelund samt ekonomhistorikerna Tony Johansson och Josef Taalbi.

Snart sagt varje reform som alliansregeringen genomfört sedan 2006 har motiverats med att denna ska skapa jobb. Framför allt en rad sänkningar av ersättningar till arbetslösa och sjuka samt flera skattesänkningar. Trots detta har arbetslösheten ökat sedan alliansregeringen tillträdde.

Regeringens uttalade ambition har varit att kombinera piskor, främst åtstramningen av arbetslöshetsförsäkringen, med morötter, främst jobbskatteavdraget, i syfte att öka inkomstskillnaderna mellan att arbeta och att vara sjuk, arbetslös, föräldraledig eller pensionär.

Utbudet av arbetskraft ska då öka och enligt den teoretiska modellen följer efterfrågan efter. Arbetslösheten väntas då falla, dels som en effekt av att löntagarna blir försvagade, dels som en effekt av att skillnaden mellan bruttoinkomst och disponibel inkomst faller. Det ska göra det lättare att åstadkomma jämvikt i fördelningen av produktionsvärdet, varvid löne-pris-spiraler blir mindre sannolika. Således faller då det som brukar benämnas jämviktsarbetslösheten, det vill säga den nivå av arbetslöshet som krävs för att upprätthålla stabil prisökningstakt.

Regeringen menar att deras politik har varit strikt vetenskapligt förankrad. Exempelvis motiverades sänkningen av ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen (prop. 2006/07:15) med OECD-forskning som indikerade att en sänkning av ersättningsgraden i arbetslöshetsförsäkringen med 10 procentenheter skulle leda till 1,2 procentenheter lägre jämviktsarbetslöshet.

Sedan dess har ersättningsgraden i arbetslöshetsförsäkringen fallit för en medianinkomsttagare med 17 procentenheter från 2006 till 2011. Det finns ett antal mått på förändringarna i arbetslöshetsförsäkringens generositet som ger lite olika resultat, men det är knappast en orimlig uppskattning att jämviktsarbetslösheten borde ha fallit med omkring 2 procentenheter om de effekter som OECD uppskattade vore riktiga. Regeringen har dessutom vidtagit flera andra åtgärder utifrån samma typ av resonemang, som borde verka i samma riktning.

Men i själva verket har jämviktsarbetslösheten sannolikt ökat. Att estimera jämviktsarbetslösheten är vanskligt, men konjunkturinstitutet uppskattade den till 6,1 procent 2006 medan de i dag uppskattar den till 6,5–7 procent. Invändas kan att under denna period drabbades Sverige av den globala finanskrisen. Men jämviktsarbetslösheten ska vara oberoende av sådana faktorer – den styrs av institutionella faktorer såsom arbetslöshetsförsäkringen, fackföreningarnas styrka och löneförhandlingsmodellers konstruktion.

Att resultat uteblivit måste naturligtvis få konsekvenser för politiken. Utvecklingen i Sverige visar nämligen på vad ett antal avancerade studier som inkluderar flera länder och långa tidsperioder visat: Det finns inget tydligt och enkelt samband mellan arbetslöshet och a-kassa. Tvärtom tyder mycket på att generös a-kassa har flera positiva effekter för ekonomins effektivitet och utvecklingspotential. En välfungerande a-kassa torde öka effektiviteten i allokeringen på arbetsmarknaden. A-kassan utgör även en viktig automatisk stabilisator. Därtill håller den uppe reservationslönerna, vilket ökar omvandlingstrycket, något som på sikt bör vara gynnsamt för konkurrenskraften.

Vi menar att en politik för full sysselsättning måste ha ett helt annat fokus än det som alliansregeringen har valt. Utgångspunkten för denna politik måste vara den aggregerade efterfrågans påverkan på sysselsättning och arbetslöshet. Ett exempel som tydligt illustrerar vikten av detta är att Sverige aldrig i modern tid uppnått en arbetslöshetsnivå som kan betraktas som full sysselsättning med mindre än att 20 procent eller mer av BNP varaktigt har avsatts till investeringar. Politiken bör därför inriktas på att öka investeringstakten snarare än att skruva i socialförsäkrings- och skattesystemen.

För att få upp investeringarna krävs en efterfrågeinriktad politik som också syftar till att stimulera innovationer och öka produktiviteten.

En socialdemokratiskt ledd regering måste skyndsamt påbörja det arbete som denna regering bevisligen varit oförmögen till att fullfölja: Att utforma en ekonomisk politik som på allvar kan bidra till full sysselsättning.

Erik Hegelund, nationalekonom
Tony Johansson, ekonomi-historiker
Josef Taalbi, ekonomi-historiker
Daniel Suhonen, chef Katalys institut för facklig idéutveckling

 

Det finns inget historiskt samband mellan ersättning i a-kassan och arbetslöshet

Det finns inget historiskt samband mellan ersättning i a-kassan och arbetslöshet

Bild4

OECD:s estimat för a-kassan är inte robusta. En viktigare variabel är investeringstakten.

Bild3

Arbetslösheten och jämviktsarbetslösheten(Amecos serie) har ökat sedan alliansen tillträdde.

Bild2

Arbetslöshetens nivå tycks i hög utsträckning bestämmas av variationer i investeringarna, här mätt som investeringarnas andel av BNP

%d bloggare gillar detta: