Vägval S: Tänk nytt – eller misslyckas

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20141020

Finansminister Magdalena Andersson flaggar för en stram budget. Men om Sverige ska nå åter till full sysselsättning måste staten satsa. Det är tid att lämna 90-talspolitiken och dess förlegade regelverk.

Finansministern väckte stor uppmärksamhet i veckan med ett tal om att ladorna stod tomma. Borg tog över stora offentliga överskott och förvandlade dem till underskott. De offentliga underskotten i år väntas uppgå till 91 miljarder. Sverige når inte tillbaka till överskott de närmaste åren, förklarade hon men lovade att överskott var målet på sikt. Finanspolitiska rådet slog ned som en hök på henne. Detta var ett brott mot regelverket, dundrade det.

Magdalena Andersson gör rätt i att bryta mot överskottsmålet. Hennes dystra budskap är emellertid inte hela sanningen och ambitionen att återgå till överskott hotar målet om full sysselsättning. Samtidigt visar Finanspolitiska rådet återigen att det mer liknar en borgerlig tankesmedja än en statlig myndighet.

Det värsta som kan hända är faktiskt inte, såsom Finanspolitiska rådet tycks mena, att Sverige frångår det finanspolitiska ramverket. Det har för länge sedan spelat ut sin roll. Det bör visserligen avskaffas under ordnade former, inte den smygväg som Anders Borg ledde in landet på. Men det värsta som kan hända är inte att dessa regler bryts – utan att vi om fyra år står med samma massarbetslöshet som i dag. Risken är att just detta kommer att ske om regeringen håller fast vid ambitionen att återgå till överskott.

Finansministern redovisar å sin sida inte hela bilden och retoriken är politiskt tveksam. Sverige har i dag en av Europas lägsta statsskulder. Enligt EU:s sätt att mäta är den på omkring 41 procent av BNP. Eurogruppens motsvarande skuldsättning uppgår till 96 procent. Sverige har dessutom stora finansiella tillgångar och när vi drar de offentliga finansiella tillgångarna ifrån skulderna har Sverige en finansiell nettoförmögenhet på 900 miljarder kronor. Dessa pengar är förstås uppbundna till olika ändamål, men att tala om att landets lador står tomma när tillgångarna vida överstiger skulderna är inte sanningsenligt.

Vad Magdalena Andersson borde skjuta in sig på är inte underskotten i sig. Det är både rimligt och bra med underskott i ett läge av global recession. Men förutsättningen är att pengarna används på rätt sätt. Det är häri bristen finns. Underskotten uppstod för att Borgs skattesänkningar var ofinansierade. Fördelningsprofilen var dessutom sned, och ju ojämlikare inkomstfördelningen blir, desto mindre blir den totala konsumtionen, vilket sänker tillväxten. Skattesänkningarna begränsade även möjligheterna att göra offentliga investeringar. Hög arbetslöshet blev resultatet. Men lösningen på detta är inte stramhet på utgiftssidan, utan en offensiv jobbpolitik och att skatterna och socialförsäkringarna rullas tillbaka så att inkomstfördelningen blir mer jämlik.

Socialdemokraterna har lovat att Sverige ska ha den lägsta arbetslösheten i EU år 2020. Det är ett löfte som förpliktigar och som innebär att full sysselsättning måste bli det överordnade politiska målet. Det kräver i sin tur att också sådant som finanspolitiska ramverk och penningpolitiska prioriteringar måste ses över. Låt mig ta två exempel.

Det finns ett historiskt samband i Sverige som säger att om investeringarnas andel av BNP varaktigt stiger med en procentenhet, faller arbetslösheten med ungefär lika mycket. Det innebär att om den offentliga sektorn varaktigt ökar sina investeringar – exempelvis i infrastruktur och byggande – med 70 miljarder per år, bör arbetslösheten falla med omkring två procentenheter. Men det här låter sig inte göras. Ty det finanspolitiska ramverket är heligt. ”Alla reformer ska finansieras fullt ut”, säger Magdalena Andersson. En lånefinansierad satsning i dag som skulle kunna förbättra tillväxt och sysselsättning i morgon kan alltså inte göras, även om den på sikt är självfinansierad och bidrar till att öka långsiktig konkurrenskraft och sysselsättning.

Mitt andra exempel är penningpolitiken. Sveriges penningpolitik grundas i den omtvistade föreställningen att det finns en naturlig arbetslöshet (ibland kallad jämviktsarbetslöshet). Den uppskattas vara nästan sju procent. Om arbetslösheten blir lägre än så, höjer Riksbanken räntan så att arbetslösheten ökar. Hur tänker sig egentligen Socialdemokraterna få ner arbetslösheten till omkring fyra procent, när vi samtidigt har en riksbank som har i uppgift att höja arbetslösheten om den kommer under sju procent?

Det är inte underskottet som är det primära problemet, utan hur de lånade pengarna används och att finanspolitiken och penningpolitiken omgärdas av regler som ger kortsiktig balans men som på lång sikt hotar tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning.

Socialdemokraterna har ett val att göra under de närmaste åren: de kan stå fast vid gamla regler och gammal politik men då kommer de att misslyckas med sysselsättningsmålet, eller så kan de tänka nytt och ha en chans att hålla vad de lovat.

TONY JOHANSSON

Skördetid för Löfven – i sex månader

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20141007

I mandat räknat är det en historiskt svag regering som tillträdde i förra veckan. Men under de närmaste månaderna är den faktiskt starkare än vad många tror. Alliansen vill inte ha ett nyval – inte nu i vart fall.

I fredags avgav Stefan Löfven sin regeringsförklaring och lämnade besked om den nya regeringens politik: en 90-dagarsgaranti för unga införs – ingen ung ska stå utan sysselsättning mer än maximalt tre månader; 250 000 ny bostäder ska byggas; järnvägarna ska rustas upp; taket i a-kassan höjs; en ny pappamånad i föräldraförsäkringen införs; rutavdrag för läxläsning avskaffas till förmån för gratis läxhjälp till alla; vårdnadsbidraget avskaffas; en målsättning fastslås om att Sverige 2020 ska ha lägst arbetslöshet i EU. Under måndagen kom även ett besked om att man nått en överenskommelse med Vänsterpartiet som gör att möjligheten att ta ut vinster ur välfärden kraftigt regleras.

Ganska mycket var känt sedan valrörelsen, men nu är det regeringens politik. Överlag innehåller regeringsförklaringen många bra besked. Sedan finns ett antal förslag som inte är bra, exempelvis att den sänkta restaurangmomsen behålls och att rut-avdraget finns kvar. Och så naturligtvis den stora haken: den nya regeringens politik ska i stort sett genomföras med alliansens skattepolitik som ram. Några stora återställare av skattenivåerna kommer inte att göras. Också detta visste vi sedan tidigare.

Men överlag är det alltså bra förslag – och det är många förslag. Tidningen Expressen räknade till femtio besked. Att det är så många beror troligen inte bara på att behoven av reformer har ansamlats under alla dessa år av alliansstyre, utan också på att regeringen nu har vad amerikanerna brukar kalla ”a window of opportunity”. En kort period då det är möjligt att agera – ett fönster i tiden som bara är öppet ett litet tag. Detta fönster står öppet fram till våren. Sedan stängs det.

Nu väntar nämligen budgeten. Det är regeringens elddop. Faller budgeten, faller regeringen. Tonläget är högt och SD hotar med att rösta på alliansens förslag. Men paradoxalt nog är det just i budgeten som regeringen har möjlighet att faktiskt få igenom många av sina förslag. Den ska klubbas i november. Om den inte går igenom, blir det sannolikt nyval, eller som det formellt heter: extra val. Då kan det bli ett sådant val redan i januari. Det har inte hänt sedan 1958. Men det är inte troligt att det kommer hända nu heller.

Alliansen vill inte ha ett nytt val – i vart fall inte i januari. Moderaterna vill det inte – de kan inte gå till val utan partiledare. Alliansens småpartier vill det knappast heller – i synnerhet inte Kristdemokraterna som är farligt nära fyraprocentsspärren. Centern gjorde en bra valrörelse och spurtade upp sig från samma spärr. Kan Lööf vara säker på att lyckas med det igen? Om Sverigedemokraterna kan man visserligen inte så noga veta, men de borde vara ganska nöjda. Det är inte alls säkert att de får 13 procent av rösterna i ett nyval, inte efter att ha fällt en nytillträdd regering. Väljarna skulle straffa ett sådant beteende.

Återstår då för alliansen att utnyttja möjligheten att lyfta ut enskilda utgiftsökningar ur budgeten och lägga krokben för regeringen. Men också detta är ett vågspel. Dels måste de ha med sig Sverigedemokraterna – och det har de inte i fråga om exempelvis a-kassan – dels måste de göra det med förslag som de faktiskt vinner opinion på. För även detta kan leda till nyval – och väljarna kommer att straffa partier som fäller regeringsförslag som är populära. 90-dagarsgarantin, ett av Löfvens viktigaste vallöften, torde därför också vara säkrad. Enligt denna logik – och under förutsättning att alliansen är rationell – är det därför troligt att oppositionen försöker ge regeringen nålstick, men den kommer att passa sig noga från att framkalla så allvarliga bakslag att den riskerar nyval.

Under våren kommer vi att få se en massa tillkännagivanden från riksdagen och så kallade utskottsinitiativ, genom vilka alliansen och Sverigedemokraterna kommer att försöka tvinga fram en annan politik än den Löfven vill föra. Ungefär på samma sätt som de rödgröna agerade under den senaste mandatperioden. Sådant kommer regeringen förmodligen att begrava i utredningar. Ungefär på samma sätt som alliansen gjorde.

Till hösten kommer så den stora prövningen, när nästa höstbudget ska igenom. I dagsläget går det inte att sia om huruvida alliansen då kommer att lägga fram ett gemensamt förslag. En del talar naturligtvis för att det blir så, men samtidigt måste de små partierna profilera sig. Annars riskerar de sin egen överlevnad. Ganska mycket talar därför emot ett gemensamt alliansförslag nästa höst. Men ett år är lång tid i politiken. Mycket kan hända fram till dess. Men klart är att när Moderaterna får ny partiledare i mars kommer läget för Löfven att bli ett annat.

Slutsatsen blir således att regeringen nu står inför en skördetid. Den varar i ungefär sex månader. Under denna korta tid måste den hinna få igenom väsentliga delar av sin politik. Därefter väntar bistrare tider.

%d bloggare gillar detta: