Investeringar och arbetslöshet

Jag fick en läsarfråga rörande en artikel som jag publicerade för någon månad sedan, i vilken jag noterade att det finns ett historiskt samband mellan investeringar och arbetslöshet. Mer investeringar sänker arbetslösheten, var mitt enkla budskap. Läsaren bad mig utveckla detta. Jag gör det med hjälp av ett par grafer (klicka på dem så blir bilden större):

investeringar och arbetslöshet

Jag har även skrivit om detta här och här och här.

Vart ska världens flyktingar ta vägen?

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20141117

De senaste månaderna har borgerliga debattörer och ledarskribenter drivit, som Aftonbladets politiske redaktör Karin Petterssons uttrycker sig, en ”kampanj” om volymer och kostnader i flyktingmottagandet, vars syfte inte kan tolkas på annat sätt än ”att människor som i dag får stanna i Sverige inte borde få göra det”. Lägg till detta att borgerliga politiker börjat göra upp med Sverigedemokraterna och att borgerliga debattörer vill ”bjuda in” Sverigedemokraterna i olika sammanhang, så blir motivet tydligt. Borgerligheten har, såsom jag påpekade i min förra ledare, insett att med Sverigedemokraternas nya maktställning följer ett nytt politiskt läge. Sverige har historiskt haft en progressiv majoritet, men med en brun kil inslagen mellan blått och rött följer att det nu finns en liberalkonservativ majoritet i riksdagen och i många kommuner. Denna nya politiska axel kan göra det möjligt för den samlade högern, inklusive Sverigedemokraterna, att bryta ned vad som finns kvar av den svenska modellen. Därav det plötsliga borgerliga intresset för flyktingfrågan. Den är nyckeln till borgerlig dominans.

Men hela diskussionen om ”volymer” måste synas i sömmarna och den måste tas ned på jorden. Vad är en ”volym”? Svaret är att det är en massa enskilda människor som är på flykt för att rädda sina liv. Ur ett moraliskt perspektiv är saken mycket enkel: den som har turen att födas i ett land i fred, har ingen som helst moralisk rätt att neka fristad till dem som råkar födas i ett land i krig. Tvärtom är det en moralisk skyldighet att ge fristad åt dem som flyr. Alla världsreligioner lär ut detta, liksom alla moralfilosofiska skolor som är något att ha.

Vi bor alla på samma jord. Ett liv där är lika mycket värt som ett liv här. Det handlar om människor som känner precis som du och jag. De har rätt till liv och värdighet, precis som du och jag. Deras barn har samma drömmar om livet som våra barn. Skillnaden är att de råkade födas i ett land i krig medan jag, liksom mina barn, råkade födas i ett land i fred.

De som talar om ”volymer” gör det i syftet att distansera sig själv och läsaren från människor av kött och blod; i syftet att avhumaniserar de enskilda människorna.

Det är ett debattknep. Moraliska förpliktelser har vi nämligen gentemot andra människor, inte gentemot någon oidentifierad ”volym”.

Men Sverige tar redan så stort ansvar, utropar upprörd tidningsläsare. Det är både sant och falskt.

Jämfört med många andra länder i Europa tar Sverige ett stort ansvar, men jämför vi med fattiga länder i Afrika, Mellanöstern och Asien tar vi ett mycket ringa ansvar. Libanon är det land i världen som tar det största ansvaret för den syriska flyktingkatastrofen. Mer än en miljon har flytt dit. Nu försöker landet stänga gränsen. FN vädjar om att låta den förbli öppen. Men vad som inte sägs är att den svenska gränsen till Syrien har varit stängd under hela kriget. Det är så EU och Sverige agerar. Visumplikt införs alltid mot länder varifrån människor flyr. Den som försöker fly kommer inte ens på planet. Syftet är uttryckligen att stoppa flyktingar och tvinga dem att antingen stanna kvar eller fly till länder som Libanon. Därmed stängs de legala vägarna – och de flyktingar som ändå vill och har möjlighet att ta sig till Europa blir hänvisade till flyktingsmugglarna. Endast två procent av de som flytt Syrien har, enligt en rapport från Norges flyktingråd från förra veckan, fått flyktingstatus i länder utanför närregionen.

Enligt den liberala tankesmedjan Fores platsade av Europas länder endast Tyskland på tio-topp-listan 2012 över länder där flest flyktingar uppehöll sig. Övriga på listan var länder som Tchad, Pakistan, Etiopien och Kenya, utfattiga länder utan resurser att ta emot flyktingar. När man justerar flyktingmottagandet per land efter inkomstnivå, platsade inget europeiskt land på tio-i-topplistan. Faktum är att inget rikt land överhuvudtaget fanns med bland de tjugofem länder som, justerat för inkomstnivå, tog mest ansvar för flyktingar. Det är alltså inte så att Sverige och Europa tar sin del av ansvaret för världens flyktingar. Det är fattiga länder som tar den största delen av ansvaret. Åtta av tio flyktingar uppehåller sig i fattiga länder.

Detta ger perspektiv på diskussionen om hur övriga EU-länder ska förmås ta större ansvar. Premissen är att vi i Sverige ska förmå EU att ta en del av Sveriges ansvar. Men diskussionen borde inte handla om hur flyktingar som lyckas ta sig förbi EU:s gränser ska omfördelas inom EU, utan om hur EU kan ta en del av det ansvar som vi i dag överlämpar på länder som Libanon, Tchad och Kenya.

En del läsare har säkert en annan uppfattning. Men de måste, liksom jag, svara på frågan: vart ska världens flyktingar ta vägen?

 

Svensk liberalism är ett skämt

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20141103
Liberalernas svek. Sverigedemokraterna föddes ur de fascistiska rörelserna i slutet av 1980-talet. De demokratiska partierna har ett ansvar att hålla detta parti stången. Men när de behövs som mest, sviker de svenska liberalerna.

”Olof Palme gick på bio, han kom ut strax efter tio. Lisbet såg pistolen blänka. Strax därefter blev hon änka. Skottet brann, blodet rann. Olof Palme han försvann.” Det här är texten till en sång. Det är inte vem som helst som sjunger den. Det är Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna. Inte heller är det fråga om en ungdomssynd i ett avlägset 1990-tal. Året är 2009 och Jimmie Åkesson har varit partiledare för Sverigedemokraterna i fyra år.

Sverigedemokraternas partitopp är på intern konferens. Vad de inte känner till är att en av de närvarande är en wallraffande reporter från Sveriges Radio som spelar in alltihop. Senare på kvällen övergår allsången i blandade godingar i genren vitmaktmusik med band som skrivit texter som manar till att döda judar. Kvällen avslutas med ”Friheten Leve”, en nazistisk kampsång av Sven Olov Lindholm, svensk nazistledare under 1930-talet. ”Väldigt pompig”, säger en av de närvarande som också är ordförande för sverigedemokraternas ungdomsförbund.

Efter avslöjandet handlade mycket av diskussionen om det etiskt försvarbara i att på det här sättet infiltrera ett parti. Men den större frågan är naturligtvis hur Jimmie Åkesson fem år senare fortfarande kan vara partiledare.

Det var Jimmie Åkesson som skrålande sjöng om mordet på Olof Palme, det var inte reportern som fick honom att göra det.

Sanningen är den att ingen annan partiledare skulle ha kunnat sitta kvar om något som ens varit i närheten av detta hade avslöjats. En partiledare som hyllar mordet på en svensk statsminister och en partiledning som gillar ”pompig” nazistmusik – sådant kan bara ske i Sverigedemokraterna utan att det blir några efterverkningar. Men egentligen bör vi inte förvånas. Partiet har sitt ursprung i en fascistisk idétradition, bildat ur skinheadorganisationen Bevara Sverige Svenskt, och länge rådde svängdörrar mellan öppet nazistiska och fascistiska organisationer och Sverigedemokraterna.

Uniformsförbudet infördes så sent som 1996, fast snarare av propagandaskäl än av ideologiska skäl. ”Hollywoodnazisterna”, förklarade dåvarande partiordförande Mikael Jansson (i dag riksdagsledamot), måste bort – ty de skrämmer med sitt andravärldskriget-tingeltangel bort vanligt folk. Problemet var inte nazismen utan att medlemmar med dåligt omdöme skyltade med den.

Trots att denna bakgrund alls inte är avlägsen, är det nu allt fler som inget annat vill än att få oss att glömma. PM Nilsson skriver i Dagens Industri att Sverigedemokraterna bör bjudas in av näringslivet för att det ”är ett makt-ägande parti”. Sverigedemokraternas position på höger-vänsterskalan är dock osäker, varför näringslivet måste arbeta för att partiet får ”förståelse för grundläggande marknadsekonomiska mekanismer”. Bjud in Sverigedemokraterna för att säkra stödet för en borgerlig samhällsmodell, det är i klartext vad PM Nilsson manar till. Samma tongångar hörs även inom Moderaterna och i Folkpartiet. Lars-Ingvar Ljungman, ordförande för Moderaterna i Skåne, vill öppna för diskussion om hur samarbete med Sverigedemokraterna kan se ut. I många kommuner är blåbruna lösningar redan ett faktum eller på gång. Sverigedemokraterna har blivit en maktfaktor och nyckeln till borgerlig dominans.

Tydligast av alla är Torkild Strandberg, Folkpartiets starke man i Landskrona, ledamot av Folkpartiets partistyrelse och föregångsman vad gäller samarbete med Sverigedemokraterna. Han gör sig nu redo för sin tredje period som kommunstyrelsens ordförande. I senaste numret av tidskriften Liberal Debatt jämför Csaba Bene Perlenberg, tidigare ledarskribent i Sydsvenskan, Strandberg med Batman. Landskrona som ett Gotham City och med en superhjälte i stadshuset. Landskrona har inte förtjänat den store Strandberg, men ”han är precis vad Landskrona behöver”. Det man slås av när man läser den devota hyllningstexten är att förutsättningen för Strandbergs maktinnehav knappt diskuteras, trots att partiet i praktiken styr med stöd av Sverigedemokraterna. Att det är så är inget som Torkild Strandberg själv sticker under stol med: ”Utan det stödet hade vi inte kunnat genomföra vår politik”, erkände han i en intervju i förra veckan.

Att Strandberg kan styra är uppenbarligen viktigare än hur han styr.

Den svenska borgerligheten tillhör en liberal idétradition som borde stå i rak motsatsställning till Sverigedemokraternas idétradition som hämtar sitt tankegods från socialkonservatism och fascism.

En principfast liberal röst är vad vi verkligen skulle behöva. I stället hoppar nu den ena liberalen efter den andra i säng med dem som borde vara deras ideologiska motståndare. Makten har blivit viktigare än idealen och svensk liberalism har blivit till ett skämt.

TONY JOHANSSON
Den som vill läsa mer om Sverigedemokraterna, Folkpartiet och Landskrona, bör ta sig en titt på Tony Johanssons nyss utkomna roman, Den tredje passageraren, som utspelar sig i Landskrona och i vilken dessa frågor diskuteras. Läs mer här (klicka).

%d bloggare gillar detta: