Decemberöverenskommelsen: alternativen hade varit värre

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20141229

Rykten surrade om att det pågick förhandlingar men överenskommelsen kom likväl som en överraskning. En till övervägande delen positiv sådan.
Decemberöverenskommelsen presenterades av regeringen och Allianspartierna på en gemensam presskonferens på lördagen. Den innebär i korthet att sex partier kommit överens om att släppa fram den statsministerkandidat som samlar det största stödet. Oppositionen lovar att, om nödvändigt, lägga ner sina röster i budgetomröstningarna. Man är även överens om att budgeten ska tas i sin helhet, att det inte är tillåtet att bryta ut vissa delar. Vidare har man kommit överens om att samtala över blockgränserna inom tre områden – pensionerna, försvaret och energipolitiken – men att inte kompromissa bort skillnaderna i sakpolitiken inom övriga områden. Överenskommelsen är långsiktig och ska gälla till 2022.
Detta måste ses som en seger för Stefan Löfven som spelade högt, förhandlade väl och vann. Han hade dock vissa förutsättningar på sin sida. Opinionsundersökningarna tydde på att majoritetsförhållandena inte skulle ha förändrats av ett extraval och samtidigt var riskerna för Allianspartierna uppenbara: Moderaterna står utan partiledare, Kristdemokraterna balanserar på fyraprocentsspärren, Folkpartiet har historiskt låga siffror och Annie Lööf behöver tid för att utmana Anna Kinberg Batra om ledarplatsen inom Alliansen.
Viktigast med överenskommelsen är att den stora majoriteten nu slagit tillbaka Sverigedemokraternas utpressningstaktik. Detta var nödvändigt. Det är orimligt att partier som samlar 87 procent av väljarna ska ta diktat från ett parti som samlar 13 procent. Sverigedemokraterna, som nu förlorat sin vågmästarroll, är överenskommelsens förlorare.
Sakpolitiskt är detta bra, men det är även positivt ur ett långsiktigt maktpolitiskt perspektiv. I kommunerna har Allianspartierna visat sig ha en låg anständighetströskel. På flera håll regerar de med stöd från Sverigedemokraterna. Under hösten har jag, och många med mig, befarat att en liknande konstellation var på väg att uppstå i riksdagen. Av allt att döma var det just en sådan lösning som Alliansen planerade för när de på kvällen före budgetomröstningen anlände till Rosenbad och deklarerade, innan de ens träffat Löfven, att de inte tänkte förhandla. Nu försöker de göra gällande att de redan då ville få till en lösning som den vi nu fått, men det är en efterhandskonstruktion. I så fall hade de kunnat lägga ner sina röster och kräva en långsiktig överenskommelse i utbyte. Alliansledarna var inte intresserade av något sådant. Istället ville de låta Sverigedemokraterna framkalla regeringskris, för att sedan se på när regeringen föll och lugnt invänta en talmansrunda under vilken Anna Kinberg Batra skulle träda fram och ”ta ansvar”. I en sådan maktkonstellation skulle alliansen ha regerat med stöd av Sverigedemokraterna, men med en ”utsträckt hand” till Socialdemokraterna som därmed skulle ha pressats till eftergifter eller ha stämplats som ansvariga för att Alliansen ”tvingades” regera med stöd av Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna skulle samtidigt ha normaliserats, vilket skulle ha skapat förutsättningarna för ett permanent blåbrunt maktinnehav för överskådlig tid. Alliansledarna togs emellertid på sängen av Löfvens motdrag. Han meddelade att han skulle utlysa extraval. Om han inte gjort så och om han inte skruvat upp volymen i kritiken av Sverigedemokraterna genom att kalla dem nyfascister, skulle vi i detta nu ha haft en alliansregering. Igen. Som om valet i september aldrig ägt rum.
Överenskommelsen är även positiv i det att man kommit överens om att inte bryta ut delar av budgeten – det är ingen bra ordning att göra så – och att man valt att inte kompromissa om sakpolitiken. Minskade skillnader mellan blocken göder missnöjespartier som Sverigedemokraterna.
Klokt är också att man valt att inte driva igenom några snabba förändringar i lagstiftningen. Det är aldrig bra att hastigt ändra lagar för att hantera tillfälliga politiska kriser. Istället har man skakat hand med varandra. Handslag är i grund och botten vad fungerande parlamentarism handlar om. Men här finns även det grundläggande problemet med överenskommelsen. Visserligen är det riktigt, såsom partiledarna framhöll på presskonferensen, att minoritetsregeringar är normen i svensk politik. Men vad som inte sades är att minoritetsregerande inte är detsamma som minoritetsstyre. Normen i svensk politik är minoritetsregeringar som sökt majoriteter i riksdagen. Nu får vi minoritetsregeringar som inte behöver skapa majoriteter. Överenskommelsen är således ett avsteg från de parlamentariska principerna och den gör blocköverskridande överenskommelser onödiga. Det riskerar i sin tur befästa, snarare än upplösa blockpolitik. På gott: tydligare politiska skillnader. Och på ont: fler låsta lägen svensk politik.
Det handlar således om svåra avvägningar. Några självklara svar finns inte. Men alternativen hade förmodligen varit värre.

Ojämlikhet ger sämre ekonomi

Publicerad i Piteåtidningen och Västerbottens folkblad 20141215

Ökande ojämlikhet sänker tillväxttakten. Det konstaterar OECD i en ny forskningsrapport som presenterades i förra veckan. Stödet för nyliberalismen ruttnar nu bort inifrån.

OECD gick på 1980- och 90-talen i bräschen för den nyliberala revolutionen. Dess inflytande över exempelvis avregleringarna av Europas arbetsmarknader kan knappast överskattas. I den frågan gjorde OECD redan för flera år sedan en sväng när den fann att länder med höga skatter, utbyggt anställningsskydd, generösa socialförsäkringar och starka fackföreningar generellt sett inte hade högre arbetslöshet än länder med de liberala marknadsmodeller som organisationen propagerat för.

Nu kommer nästa smäll mot den nyliberala världsbilden. Den här gången har OECD:s ekonomer gett sig i kast med frågan om ojämlikhetens effekter på tillväxten.

I studien ”Trends in Income Inequality and its Impact on Economic Growth” gör OECD-ekonomen Federico Cingano en empirisk studie på effekterna av den sedan 1980-talet generellt sett ökande ojämlikheten.

Ojämlikhet mäts vanligen med den så kallade Gini-koefficienten. För Sveriges del har denna ökat från 0,20 i mitten av 1980-talet, då Sverige var ett av världens mest jämlika länder, till 0,27 i början av 2010-talet, då Sverige jämfört med OECD-länderna alltjämt var ett jämlikt land, men ett land som snabbt närmar sig genomsnittet. Ur studien framgår att Sverige är det land i Västeuropa där ojämlikheten ökat fortast.

Enligt de dominerande ekonomiska teorierna bör större ojämlikhet vara gynnsamt för tillväxten, dels för att det kan antas avspegla större s k utbildningspremier. Man får mer betalt om man utbildar sig och därmed kommer fler att välja att utbilda sig, vilket bör gynna produktivitetstillväxten. Därtill torde ojämlikheten också avspegla högre vinster och med högre vinster borde högre investeringar och större satsningar på forskning och utveckling följa.

Men när nu OECD stoppar in Gini-koefficienten som en variabel i en tillväxtmodell, visar det sig att effekten är den motsatta. Stigande Gini-koefficient – dvs. ökande ojämlikhet – leder till fallande tillväxttakt. Och effekten är stor. Ökar Gini-koefficienten med en enhet, faller tillväxttakten på sikt med i genomsnitt drygt 0,1 procentenheter. Det låter lite men små skillnader i årlig tillväxttakt ger stora skillnader i utfall på ett par decenniers sikt. Effekten för Sverige är särskilt stor eftersom ojämlikheten ökat så drastiskt: ”I USA, Storbritannien, Finland, Sverige och Norge, skulle tillväxten ha varit mer än en femtedel högre, om det inte vore för att inkomstskillnaderna hade ökat”, skriver OECD. För Sveriges del uppskattar OECD att tillväxten under perioden fram till 2010 sammanlagt var omkring 7 procentenheter lägre än den skulle ha varit om ojämlikheten inte ökat.

Generellt sett ska man vara försiktig med den här typen av studier. I dag visar OECD resultat som faller i god jord på en socialdemokratisk ledarsida som denna. För några år sedan visade de med liknande metoder att generös a-kassa ger högre arbetslöshet (vilket är fel). Det finns mängder av potentiella felkällor, orsakssambanden kan vara omvända eller skiftande (alltså att fallande tillväxttakt leder till ökande ojämlikhet och inte tvärtom) och viktiga variabler som kanske skulle ha ändrat slutsatserna kan ha utelämnats. Sådant är nämligen mycket vanligt, och ett visst mått av skepticism är nyttigt. Det är en del av det intellektuella självförsvar som man måste hålla sig med.

Men med det sagt så finns det goda teoretiska skäl till att ökande ojämlikhet faktiskt är negativt för tillväxten. I OECD-rapporten är fokus på att ojämlikhet leder till ”underutbildning” i de fattiga delarna av befolkningen. Delar av resonemangen är vad gäller detta knappast tillämpbar på Sverige eftersom de rör sådant som avgifter till högre utbildning. Men det är naturligtvis fullt möjligt att tänka sig att motsvarande effekter uppstår av hög grad av segregation, där föräldrarnas utbildningsnivå slår igenom på barnens utbildning. Tänk alla snillen i fattiga bostadsområden som aldrig får någon chans i vår segregerade skola som reproducerar i stället för att utjämnar de sociala skillnaderna.

Men ökande ojämlikhet kan även ha andra negativa tillväxteffekter. En sådan är att det kan minska företagens innovationsbenägenhet. En del innovationsforskare har länge pekat på att om lönetrycket i ekonomin faller – vilket skett sedan mitten av 1970-talet och avspeglas i stigande vinster – då minskar incitamenten för företagen att införa kostnadsbesparande innovationer. Det leder till lägre grad av omvandling och rationalisering i ekonomin. Låg lönetillväxt och stora skillnader sänker därmed den långsiktiga tillväxttakten i BNP och minskar konkurrenskraften. Det kan vara så att OECD-studien fångar båda dessa effekter.

Vi kan i vilket fall konstatera att de som förespråkar ökad ojämlikhet inte längre har ett självklart argument att ta till. Ekonomin går faktiskt sämre, inte bättre om man följer deras råd.

TONY JOHANSSON

Allt har ett pris – även Aftonbladets ädla principer

 

I dagens Aftonbladet går Anders Lindberg till hårt angrepp mot Socialdemokraterna i Region Skåne som på tisdagen lurade SD så att de inte kunde använda sin vågmästarroll till att framkalla skånsk regeringskris. Detta inbegrep en taktikröst på SD i kontrapropositionsvoteringen då motförslaget till S-MP:s budget skulle utses. S-MP taktikröstade så att SD:s förslag besegrade alliansens och sedan så att Vänsterns förslag besegrade SD:s. På så sätt såg S-MP till att få fram de två bästa budgetalternativen – S-MP:s och V:s – till slutvoteringen, där S-MP:s budget vann. Om man inte gjort så skulle S-MP:s budget ha ställts mot alliansens i slutvoteringen, och då skulle SD ha kunnat göra som i riksdagen, nämligen lägga sina röster på alliansens budget i syfte att framkalla en regeringskris och nyval.

Men genom att ingripa på ett oortodoxt sätt i voteringsprocessen, undveks skånsk regeringskris och en budget som innehåller stora satsningar på sjukvården kan snart börja gälla.

Lindberg är djupt moraliskt upprörd över detta agerande. Det är alltid fel att på något sätt stödja SD:s förslag, argumenterar Lindberg. Också när syftet är att förhindra SD från att utöva makt. Också när resultatet blir att SD inte kan agera vågmästare.

Det är en absolut moralisk princip för Lindberg – oavsett syfte, mål eller konsekvenser.

Jag förstår hans argument, men jag anser att det inte är så enkelt. Låt mig utveckla.

Först bör man känna till att läget i Region Skåne skiljer sig på en avgörande punkt från situationen i riksdagen. De skånska allianspartierna och S-MP har ett gott samarbetsklimat. Det finns en gemensam insikt över blockgränsen om det problem som SD:s taktik skapar. Det var således först efter att ha informerat allianspartierna och funnit att de inte hade några invändningar mot detta förfarande som S-MP valde att göra som man gjorde.

I tisdags kväll fanns två möjliga vägar för det rödgröna styret i Region Skåne.

  1. Invänta att SD skulle göra på samma sätt som i riksdagen och framkalla regeringskris.
  2. Lura SD så att de inte kunde göra som i riksdagen.

Lindberg menar att S-MP skulle ha valt den första vägen. Det rödgröna styret skulle modigt och med till synes rent samvete ha stått kvar i SD:s fälla och låtit den slå igen. Allt annat är ” fullständig idioti”, utropar han.

Jag har respekt för att det finns olika uppfattningar i denna fråga. Det har inte Lindberg, vilket väl beror på att han tycks utgå ifrån att det inte finns några negativa implikationer av moralisk art av att inte göra något för att stoppa SD:s utpressartaktik.

Men att inte göra något är också en handling.

I själva verket finns det vikter i båda vågskålarna: det är moraliskt dyrt att taktikrösta på detta sätt, men det är likaledes moraliskt dyrt att inte göra det. Olika personer värderar vikterna i de båda vågskålarna olika, men att, som Lindberg gör, låtsas som att det inte finns några vågskålar är inte seriöst.

Ingen anser att den rödgröna taktiken i Skåne är okontroversiell. Men problemet med Lindbergs brösttoner är att han argumenterar som om att det inte finns några konsekvenser av hans egen linje. Men att följa Lindbergs linje – att ingenting göra för att underminera SD:s vågmästarroll – har också konsekvenser.

Den mest sannolika konsekvensen skulle ha varit ett skånskt nyval i juni och sex månader utan effektiv politisk ledning av den skånska vården. Det skulle ha gått ut över anställda i vården och över alla dem som är beroende av en fungerande sjukvård. De stora satsningarna som S-MP vill göra skulle brinna inne. Men inte nog med det. I ett sådant nyval hade vi kunnat förvänta oss ett mycket lågt valdeltagande och effekten av lågt valdeltagande är normalt sett att SD:s röstandel ökar.

En alternativ möjlig konsekvens är Landskronalösningen, där alliansen regerar med aktivt stöd av Sverigedemokraterna. Landskrona är litet. Skåne är stort. Det är landets tredje största landsting. Det skulle ha blivit ett väldigt starkt prejudikat för riksdagen inför extravalet.

Konsekvensen av Lindbergs linje, som må verka ädel, är således att den sannolikt leder till att SD långsiktigt stärker sin position. I ett nyval med lågt valdeltagande eller i en Landskronamodell för Skåne.

Att inte göra något är också en handling och konsekvenserna av icke-handlingen måste naturligtvis bedömas med samma moraliska måttstock utifrån vilken Lindberg nu slungar sina invektiv mot sina skånska partivänner.

Det vill inte Lindberg göra.

Inte heller vill han resonera om de faktiska positiva konsekvenserna av det som skett: skånsk regeringskris har undvikits, de skånska väljarna behöver inte gå till vallokalerna i juni, ett gott samarbetsklimat med alliansen har skapats, en rödgrön budget gäller nu i landets tredje största landsting – och inte minst: de rödgröna lurade SD så till den grad att de inte kunde fortsätta med samma fula metoder som i riksdagen.

 

Uppdatering 20141212: Anders Lindberg har nu svarat på min kritik. Jag kan konstatera att den mycket enkla argumentationslinje som han ställde upp i gårdagens artikel nu är borta. Argumenten i gårdagens artikel grundades i ett enkelt postulat som i klartext var ”så här gör man inte”. Punkt. Nu väljer Lindberg att resonera och kommer fram till att nackdelarna är större. Jag är av en annan uppfattning. Det fanns tre dåliga alternativ att välja mellan: 1) Skånskt nyval mitt i sommaren som sannolikt skulle ha lett till ett större SD; 2) Landskronamodellen som innebär att SD legitimeras eller 3) att lura SD.

Min bedömning är att det val som S-MP gjorde innebar det minst dåliga alternativet. De andra alternativen skulle ha försatt den skånska sjukvården i ett svårt läge och samtidigt skulle SD ha gynnats.

Det vore oansvarigt att dra väljarna till valurnorna igen, tre månader efter det nationella extravalet – och utfallet av ett sådant val vore troligen till SD:s fördel (lågt valdeltagande). Väljarna har vidare rätt att förvänta sig att politikerna löser även komplicerade parlamentariska lägen. I Region Skåne fanns förutsättningar för en sådan lösning, eftersom alliansen och S-MP samarbetar väl och alliansen inte hade några invändningar mot detta sätt att förfara.

Nu finns tid att skapa nya politiska lösningar som håller över mandatperioden, samtidigt kan det nationella extravalet hållas fritt från ett stundande regionalt extraval, väljarna får se att det är möjligt att faktiskt bjuda SD motstånd – och slutligen får den skånska vården det resurstillskott som den så väl behöver.

Jag har respekt för att man kan komma till andra slutsatser och till skillnad från Lindberg anser jag inte att de som gör det ägnar sig åt ”fullständig idioti”. Frågan är svår – långt svårare än Lindberg försöker göra gällande. På svåra frågor finns inga enkla svar. 

 

Detta var min personliga reflektion över när Socialdemokraterna i Region Skåne lurade SD. Men läsaren bör känna till att jag arbetar för Socialdemokraterna.

Destruktiv allians

Publicerad i PT och VF 20141201 (denna artikel publicerades alltså på måndagen, två dagar innan budgetomröstningen på onsdagen)

Det som är dåligt för Löfven är bra för Alliansen. Så ser deras analys ut. Destruktivt och hämndlystet, med Republikanernas taktik som förebild struntar alliansledarna i om Sverige går att regera.

På onsdag är det tänkt att riksdagen ska rösta om statsbudgeten. Praxis i riksdagen är att partierna röstar på sina egna förslag eller lägger ner sina röster. Sverigedemokraterna hotar nu att rösta på alliansens budgetförslag, men hur de slutligen ska göra avslöjar de först i morgon, dagen före omröstningen.

Simpelt maktspel ligger bakom. De vill visa att de är vågmästare.

Men de är vågmästare av ett enkelt skäl: alliansen vill göra Sverige svårt att regera och vad kan då vara bättre än oberäkneliga Sverigedemokraterna som sätter egna maktintressen före vad som är bra för Sverige? Fast, kontrar Anna Kinberg Batra, Moderaternas gruppledare i riksdagen, det är Löfvens sak att finna stöd i riksdagen. Det är ungefär samma argument som Socialdemokraterna använde mot regeringen Reinfeldt. Men skillnaden är att regeringen Reinfeldt hade en rödgrön opposition att tala med. I dag finns ingen alliansopposition att tala med. De vägrar till och med sitta vid samma bord som regeringspartier, såsom skedde vid pensionsgruppens möte i förra veckan.

Det är naturligtvis korrekt, ur en formell synvinkel, att regeringen är underställd riksdagen, att den alltid måste få riksdagens stöd, men detta bygger på att det finns politiska förutsättningar. En sådan förutsättning är en opposition som faktiskt är intresserad av att samtala och ta ansvar. Nu har vi en opposition som avvisat alla inviter inför regeringsbildningen, som beter sig som ungdomsklubbister när de vägrar att ens diskutera med Miljöpartiet och som mest framstår som en destruktiv kraft. De har inget regeringsalternativ och ingen statsministerkandidat – ändå verkar de vara beredda att driva fram regeringskris.

Trots att det parlamentariska läget kan tyckas snårigt är det i grunden enkelt: I en situation där Sverigedemokraterna har över tio procent, kommer det parlamentariska läget alltid att vara sådant att de traditionella blocken samlar mindre än femtio procent vardera. Allt annat är osannolikt. Det innebär i sin tur att det finns fem huvudsakliga alternativ: Rödgröna som söker stöd från eller bildar regering med allianspartier; allianspartier som söker stöd från eller bildar regering med rödgröna partier; rödgrön regering som söker stöd från Sverigedemokraterna; alliansregering som söker stöd från Sverigedemokraterna; mittenregering som regerar med hoppande majoriteter.

Så här ser det ut i dag och givet att Sverigedemokraterna inte imploderar av någon nu okänd anledning, så kommer det att se ut så här under en överskådlig framtid, även om det skulle gå så långt som till extraval.

Så vilka konstellationer är politiskt möjliga? Vi kan på förhand räkna bort alternativet med en rödgrön regering som söker stöd hos Sverigedemokraterna. Alliansregering som söker stöd hos de rödgröna är en teoretisk möjlighet, men så länge de rödgröna är större än alliansen är det just endast en teoretisk möjlighet. Mittenpartier finns inte längre, så en sådan regeringslösning är osannolik. Således återstår två alternativ: rödgröna partier som söker stöd från eller regerar tillsammans med allianspartier eller en alliansregering som söker stöd från Sverigedemokraterna.

Varje gång som alliansen stoppar blocköverskridande lösningar och varje gång som den hotar med att driva situationen mot en regeringskris, utan att redovisa ett eget alternativ, är det mot den sistnämnda lösningen som den drar Sverige.

När jag efter valet började skriva om de här frågorna, lutade jag mot att borgerligheten hade så mycket anständighet, att de inte skulle göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Men på senare tid har jag blivit allt mer övertygad om att makten är viktigare. Än anständigheten, ska understrykas. Inte viktigare än politiken. För saken är ju den – och det är detta som talar för att alliansen är beredd att göra sig beroende av Sverigedemokraterna – att det inte kostar särskilt mycket för dem. Under förra mandatperioden fick regeringen Reinfeldt stöd av Sverigedemokraterna i åtta av tio blockskiljande omröstningar i riksdagen. Utan att det kostade något. Motsvarande stöd från de rödgröna hade kostat, man hade blivit tvungen att kompromissa om sin politik.

Orsaken är att Sverigedemokraterna är ett djupt borgerligt parti, och detta till skillnad från partiets väljare, av vilka fler, enligt vallokalsundersökningen, ansåg sig stå i mitten eller till vänster än till höger. Under hösten har detta sjunkit in hos alliansens strateger. Mot små eftergifter till Sverigedemokraterna skulle ett parlamentariskt läge skapas som kan garantera borgerligt regeringsinnehav för mycket lång tid.

Alliansledarna avvisar blocköverskridande lösningar, för att det på sikt finns en bättre lösning för dem. Första steget är att göra Sverige omöjligt att regera. Men Sverige blir lidande av en sådan taktik, så låt oss hoppas att väljarna ser var skulden ligger.

 

TONY JOHANSSON

%d bloggare gillar detta: