Decemberöverenskommelsen: alternativen hade varit värre

Publicerad i Västerbottens folkblad och Piteåtidningen 20141229

Rykten surrade om att det pågick förhandlingar men överenskommelsen kom likväl som en överraskning. En till övervägande delen positiv sådan.
Decemberöverenskommelsen presenterades av regeringen och Allianspartierna på en gemensam presskonferens på lördagen. Den innebär i korthet att sex partier kommit överens om att släppa fram den statsministerkandidat som samlar det största stödet. Oppositionen lovar att, om nödvändigt, lägga ner sina röster i budgetomröstningarna. Man är även överens om att budgeten ska tas i sin helhet, att det inte är tillåtet att bryta ut vissa delar. Vidare har man kommit överens om att samtala över blockgränserna inom tre områden – pensionerna, försvaret och energipolitiken – men att inte kompromissa bort skillnaderna i sakpolitiken inom övriga områden. Överenskommelsen är långsiktig och ska gälla till 2022.
Detta måste ses som en seger för Stefan Löfven som spelade högt, förhandlade väl och vann. Han hade dock vissa förutsättningar på sin sida. Opinionsundersökningarna tydde på att majoritetsförhållandena inte skulle ha förändrats av ett extraval och samtidigt var riskerna för Allianspartierna uppenbara: Moderaterna står utan partiledare, Kristdemokraterna balanserar på fyraprocentsspärren, Folkpartiet har historiskt låga siffror och Annie Lööf behöver tid för att utmana Anna Kinberg Batra om ledarplatsen inom Alliansen.
Viktigast med överenskommelsen är att den stora majoriteten nu slagit tillbaka Sverigedemokraternas utpressningstaktik. Detta var nödvändigt. Det är orimligt att partier som samlar 87 procent av väljarna ska ta diktat från ett parti som samlar 13 procent. Sverigedemokraterna, som nu förlorat sin vågmästarroll, är överenskommelsens förlorare.
Sakpolitiskt är detta bra, men det är även positivt ur ett långsiktigt maktpolitiskt perspektiv. I kommunerna har Allianspartierna visat sig ha en låg anständighetströskel. På flera håll regerar de med stöd från Sverigedemokraterna. Under hösten har jag, och många med mig, befarat att en liknande konstellation var på väg att uppstå i riksdagen. Av allt att döma var det just en sådan lösning som Alliansen planerade för när de på kvällen före budgetomröstningen anlände till Rosenbad och deklarerade, innan de ens träffat Löfven, att de inte tänkte förhandla. Nu försöker de göra gällande att de redan då ville få till en lösning som den vi nu fått, men det är en efterhandskonstruktion. I så fall hade de kunnat lägga ner sina röster och kräva en långsiktig överenskommelse i utbyte. Alliansledarna var inte intresserade av något sådant. Istället ville de låta Sverigedemokraterna framkalla regeringskris, för att sedan se på när regeringen föll och lugnt invänta en talmansrunda under vilken Anna Kinberg Batra skulle träda fram och ”ta ansvar”. I en sådan maktkonstellation skulle alliansen ha regerat med stöd av Sverigedemokraterna, men med en ”utsträckt hand” till Socialdemokraterna som därmed skulle ha pressats till eftergifter eller ha stämplats som ansvariga för att Alliansen ”tvingades” regera med stöd av Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna skulle samtidigt ha normaliserats, vilket skulle ha skapat förutsättningarna för ett permanent blåbrunt maktinnehav för överskådlig tid. Alliansledarna togs emellertid på sängen av Löfvens motdrag. Han meddelade att han skulle utlysa extraval. Om han inte gjort så och om han inte skruvat upp volymen i kritiken av Sverigedemokraterna genom att kalla dem nyfascister, skulle vi i detta nu ha haft en alliansregering. Igen. Som om valet i september aldrig ägt rum.
Överenskommelsen är även positiv i det att man kommit överens om att inte bryta ut delar av budgeten – det är ingen bra ordning att göra så – och att man valt att inte kompromissa om sakpolitiken. Minskade skillnader mellan blocken göder missnöjespartier som Sverigedemokraterna.
Klokt är också att man valt att inte driva igenom några snabba förändringar i lagstiftningen. Det är aldrig bra att hastigt ändra lagar för att hantera tillfälliga politiska kriser. Istället har man skakat hand med varandra. Handslag är i grund och botten vad fungerande parlamentarism handlar om. Men här finns även det grundläggande problemet med överenskommelsen. Visserligen är det riktigt, såsom partiledarna framhöll på presskonferensen, att minoritetsregeringar är normen i svensk politik. Men vad som inte sades är att minoritetsregerande inte är detsamma som minoritetsstyre. Normen i svensk politik är minoritetsregeringar som sökt majoriteter i riksdagen. Nu får vi minoritetsregeringar som inte behöver skapa majoriteter. Överenskommelsen är således ett avsteg från de parlamentariska principerna och den gör blocköverskridande överenskommelser onödiga. Det riskerar i sin tur befästa, snarare än upplösa blockpolitik. På gott: tydligare politiska skillnader. Och på ont: fler låsta lägen svensk politik.
Det handlar således om svåra avvägningar. Några självklara svar finns inte. Men alternativen hade förmodligen varit värre.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: